För fjärde och sista gången får vi följa med Thomas Sewerin på promenad i Rotterdam. Den här gången rör vi oss runt Oudehaven, där vattnet och arkitekturen kommunicerar på nya och intressanta sätt. Säg den som inte är nyfiken på Rotterdam vid det här laget?

​Piet Blom var en högst kreativ arkitekt. Hans Blaakse Bos (“bos” betyder skog) är en del av stadsplanen för den nedrivna Oudehamnen. Piet Blom ritade kubhusen 1984. Hans hus är tänkta som träd och alla husen utgör en skog tillsammans. Arkitektens tanke var att designa en liten by i staden, en trygg hamn där allting kunde hända. Han tillfrågades av kommunens planerare att lösa dilemmat med att bygga bostäder ovanpå en bro för fotgängare. Han hade byggt ett liknande huskomplex i en annan del av Nederländerna tidigare och återanvände konceptet i Rotterdam.
 
Ett av husen kan man besöka. Det är öppet för turister och man kan få en känsla av hur det är att bo, om inte upp-och-ner, så i alla fall lite krokigt. Huset leker med en. När man gått igenom huskomplexet och kommer ner till hamnen och vänder sig om är känslan av en skog mycket tydlig.
 
Det “Vita huset” i Oudehaven var en gång runt år 1900 Europas högsta hus. Det finns många höga och speciella hus i Rotterdam. Man tycker nästan att man sett sådana hus på andra ställen i andra städer, men frågan är om inte dessa trädhus är de mest originella av alla.
 
Här vid vattnet kan man också slå sig ner och tillsammans fundera på vad som är nyskapande och kreativt – i stadsbyggnadskonsten och kanske på andra områden också.

Vem kunde tro det? Det finns en lista över platser och institutioner som spelat en viktig roll inom den europeiska filmkonsten. Sydsvenskans Oscar Kangro skriver (Sydsvenskan 171017) att ytterligare en svensk plats har tagit sig in på denna lista (Bergmancentret på Fårö finns med sen tidigare).

Det handlar om ett av många sydsvenskars favoritutflyktsmål - naturreservatet Hovs hallar. Beläget längst ut på Bjärehalvöns nordvästra spets bjuder platsen på dramatiska kontraster och hisnande perspektiv, med branta bergssidor, klapperstensfält och ett brusande hav som viktiga beståndsdelar. Det är inte konstigt att många filmare lockats hit. 

Utmärkelsen delas ut av the European film academy, och går under titeln Treasure of European Film Culture. Syftet är att "öka allmänhetens medvetenhet om platser av symbolisk karaktär för europeisk film samt de historiska värden som behöver uppmärksammas och skyddas för kommande generationer". 

Bergman var här i samband med två filmproduktioner, Det sjunde inseglet (1957) och Vargtimmen (1968). Dessutom filmades delar av Troells Ingenjör Andrées luftfärd (1982) in här. Platsen skulle i det senare fallet göra tjänst som Svalbard. 

Mest känd är förstås platsen som scen för riddarens schackduell med döden, i Det sjunde inseglet. Det är en scen med en sällsamt suggestiv kraft, där vågornas brus, vinden och det karga landskapet formar en stiliserad miljö som bakgrund till Bengt Ekerots och Max von Sydows underbart korthuggna dialog. Det är stor filmkonst!

Har du inte besökt detta populära utflyktsmål ännu, är det kanske dags att sätt upp det på din lista! Läs vidare på Båstad kommuns hemsida, här!

"Hur säger man skål på gaeliska?" För tredje gången under rundvandringen blir vi förhörda av vår guide om denna viktiga språkliga detalj, och för tredje gången kan vi konstatera att vi redan glömt svaret, trots att vi övat flera gånger. Möjligen har vår glömska att göra med whiskyn vi provat, eller med den relativa svårigheten att uttala gaeliska ord och fraser över huvud taget, eller så har vi vårt fokus nån helt annanstans - nämligen på whisky-tillverkningens många mysterier. 

Hursomhelst, det är en solig eftermiddag i utkanten av de skotska högländerna. Det lilla destilleriet Edradour är sedan 1825 beläget i en vacker bäckravin utanför staden Pitlochry, ca 15 mil norr om Edinburgh. Besöket innebär en sällsam upplevelse och mycket fyllig lektion i traditionell whisky-tillverkning. I hög grad beror detta på vår kiltklädde guide Roy, som med gott humör och storartad pedagogik lotsar oss genom anläggningens vackert vitkalkade byggnader och tillverkningsprocessens olika steg. 

"Detta är ingen lagerlokal, det är en skattkammare", utbrister han passionerat innan vi går in och beskådar tunnorna där de dyra dropparna förvaras. Luften är tung av aromer av olika slag. Vi instrueras utförligt om de intressanta skillnader som uppstår om ektunnan har härbärgerat sherry eller något bra vin söderifrån, innan den fylldes med den nya drycken.

Några av oss köper på oss ett par flaskor, med förhoppningen att det ska smaka fint också när vi kommer hem. Här ute bland Skottlands gröna kullar smakar det i alla fall som ett riktigt aqua vitae. Vi lämnar platsen varma i kroppen av den ädla drycken och ljusa i sinnet av allt vackert och märkligt vi beskådat.  

Läs om Edradour på destilleriets hemsida här.  

För tredje gången tar vi en promenad tillsammans med Thomas Sewerin, en vandring som fokuserar på den nyskapande arkitekturen i Rotterdam. Kanske vill du efter detta föra upp staden på din egen lista över "platser som du måste besöka innan du dör"? Många som är intresserade av arkitektur och stadsplanering har redan gjort det. 

När du strosar utmed Lijnbaan i centrala Rotterdam är det som att besöka vilken butiksgata som helst var som helst i världen. Du känner igen dig. Du upplever inget speciellt. Och ändå inte. Titta närmare på var du går.
 
År 1951 var hela centrala Rotterdam fullständigt tomt på byggnader. Staden var sönderbombad och ruiner och rester skyfflades ner i kanalerna för att bereda plats för den nya staden. En grupp arkitekter fick i uppgift att designa 65 butiker i detta stora bombhål som utgjorde stadens centrum. Affärerna byggdes i två våningar utmed två korsande gågator. I stället för vanliga holländska affärsgator, där man placerat kontor och bostäder i våningar ovanför butikerna, så la man dessa bakom affärerna i separata kvarter.
 
Gatans profil blir då låg och bred i stället för hög och smal. Alla butikerna tar in sina varor genom en servicegata på baksidan av butiken och den gatan fungerar också som tillfartsväg till husen i nästa kvarter. På det viset blir gågatan ett trafikfritt shoppingcenter.
 
Lijnbaan har sedermera kopierats över hela världen. Det här ska vara den första shoppinggatan i denna modell och på så vis tillförde dessa banbrytande arkitekter en shoppingatmosfär som påverkade stadskärnor överallt.
 
På 1990-talet tillfördes här en innovation i stadsplaneringen med Beurstraverse, en nedsänkt gågata som skyddar fotgängarna från att korsa en högt trafikerad väg genom staden för att i stället vandra under denna. Väggarna på denna “tunnel” liknar italienska arkader och består enbart av små butiker. Genast gav folkhumorn denna gata  smeknamnet “Köpgropen” (Koopgoot) och den kompletterar Lijnbaans horisontella shoppingupplevelse med en djuplodad ny upplevelse i gatans golv.
 
Vandra utmed Lijnbaan och Beurstraverse och njut av gårdagens stadsplanerares och arkitekters ingivelser. I slutet av Koopgoot och lite längre fram står så en alldeles ny skapelse, en kombination av boende och övertäckt marknadstorg.
 
Byggnaden är tre år gammal och en viktig orsak till att Rotterdam har placerat sig i toppen av listan på ”platser man måste besöka i världen”: Markthal. Det är en hästskoformad byggnadsmassa som innehåller 200 lägenheter och en innergård, med 40 meter i tak, full med marknadsstånd och restauranger. Den inre takytan av marknaden är täckt med Cornucopia (Ymnighetshornet), en målning som är 11.000 kvadratmeter stor, skapad av Arno Coenen och Iris Roskam.
 
Här på marknaden kan vi hitta ett bord och tillsammans fundera över hur människornas shoppingmiljöer i världen har förändrats över tid, och kanske också vilka nya påfund som väntar oss i framtiden.
 

I Thomas Sewerins andra artikel om Rotterdam fortsätter vi över Erasmusbron in bland den mest spektakulära arkitektur som staden äger. Gammalt och nytt blandas här på ett suggestivt sätt. 
 
Det här är Nederländernas fram- och omslagssida som också gett Rotterdam smeknamnet “Manhattan vid Maas”. Det är en blandning av gamla magasin och spektakulära skyskrapor som kan tävla med andra kosmopolitiska hamnkvarter i Sydney, London och New York. Här finns Erasmusbron och de berömda husen de Rotterdam, Nya Luxor-teatern, Kryssningsterminalen, Montevideo, Las Palmas, Världshamnscentrum, Södra Distriktets torn och Hotel New York, plus några till. Alla dessa byggnader har skapat en image av staden som kommer att leva kvar länge.
 
Från 1873 till 1978 var Wilhelmina-piren fylld av passagerare som färdades med Holland-America-linjen (HAL) fram och tillbaka, till och från USA och Canada. Och fortfarande finns här en känsla av att detta är världens ände. Det råder en känsla av melankoli i blandningen av slitna lagerbyggnader och hotellet, som tidigare fungerade som  terminal, å ena sidan och dessa osannolikt supermoderna skyskrapor å den andra. Wilhelmina-pirens spets är symbolen för emigrationen till Amerika, en resa utan  återvändo. Som tur är finns det på denna plats kvar en dynamik mellan minnen från svunna tider, den välmående samtiden och den lovande framtiden. Allt finns på något sätt samlat här och det gör platsen så tilldragande.
 
Vandra över piren, fundera över hur det var på den tiden det begav sig och hur det skulle vara att bo i ett av höghusen i dag. En perfekt plats att grubbla över förändring och tidens gång.
 
På spetsen av piren ligger Hotel New York med en underbar fiskrestaurang. Där kan man finna ett bord och samtala om just dessa frågor, om hur vi ska förhålla oss till förändring.
 
Den berömde Rotterdamarkitekten Rem Koolhaas, har sagt ungefär så här:
 
Vi tenderar att bli otroligt rädda för förändring. Vi är omgivna av krisprofeter som predikar att staden håller på att förfalla. Jag omfamnar tidens gång och förändring. Sedan försöker jag finna vägar med vilka förändring kan mobilisera styrkan hos det som har varit. En underlig kombination av att lita på det som sker och ändå inte alls ha nån aning.