Finns det en trevligare institution än ett äkta Wienerkafé? En plats för paus och vila undan stadens brus, platser för lågmälda samtal eller stillsam läsning. Många vurmar för dessa institutioner, som på många sätt är en anomali i vår tid. ADHD-samhället går inte väl ihop med de klassiska kaféerna. Samtidigt drömmer många om den romantiserade kafé-tillvaron. Det är alldeles uppenbart att många av oss i tanken gärna vill slå oss fria, plötsligt en eftermiddag och bara sitta och titta, småprata och bläddra. Och läppja på vårt kaffe. Men, kraven på tempo och effektivitet förstör denna dröm. 

Det sociala livet i Venedig

Sammanlevnaden i Venedig är mycket fri och nöjsam. Adelsdamerna gå på vissa kaffehus, som knappt brukas annorstädes. Här går den förnämsta fru, beledsagad av sin man, men mestadels av en annan herre på promenaderna och kaffehusen om aftnarna. Där diskutera de med alla som inkomma, vilket gör att de äro mycket otvungne, belevade, frie och muntre. Mest alle adelslmän hyra sig en sal eller ett apartement, som de kalla casino, vid och omkring platsen av San Marco. Dit de gå om aftnarna, med sina vänner av båda könen, och där äre de tillsammans, roa sig, språka m. m. till midnatten och längre. När en utlänning är väl rekommenderad och för en god conduite, så blir han antagen som barn i huset, får var med i alla deras sällskaper och blir instruerad om allt, samt kan göra många och goda connaissancer i hela staden med de förnämste. Man går i dessa casini en negligé utan att kläda sig en gala, även så fruntimmerne.

Vi frekventera dagligen Deras Excellenser, senatorerne Granedigo, Quirini, Grimani etc. Somlige hålla konserter nästan alla aftnar; ty musiken är mycket avhållen härstädes. Och är det ibland Venedigs besynnerligheter, att man här i vissa hospitaler, kallade Conservatorii, uppföder flickebarn uti musiken, så att de spela på alla slags instrumenter, även att blåsa på valthorn, flöjt, spela på violin m. m. och anställa de ofta musik, ja den skönaste man någonsin vill höra, utan att en enda mansperson hjälper till. Själve kapellmästaren är ock ett fruntimmer. Så uppfödas hittebarn, tiggarflickor m. m. De hållas uti desse Conservatorii, som är 4 till antalet, såsom nunnor; de lära sig ock andra slöjder, sy, brodera, göra vaxblommor, m. m. När de sedan bliva fullväxta, giftas de bort och få av communitetet en ansenlig dot uti penningar.

(Venedig den 10 september 1772) 

Jacob Jonas Björnståhl gjorde under åren 1767 - 1779 en omfattande bildningsresa av klassiskt snitt. Vi följer honom här i spåren genom några nedslag i de brev han skickade till Sverige, samt i hans resedagbok. Björnståhl föddes 1731 i Södermanland och avled sommaren 1779 i Saloniki i norra Grekland.

Den eviga staden i vårt inre 

"Ty jag hade förr läst om Rom, än jag kände Stockholm. Det är medelst denna stadens historia, som jag först började lära mig tänka; och här vistades jag, långt innan jag kom hit. Ingen är alldeles främmande i Rom, utom den som är alldeles främmande i vackra och fria konster, samt okunnig om allt vad de förre världens behärskare gjort. Vad känner man icke för rörelser, när man stiger uppföre den Tarpejiska klippan, går på Mons Palatinus, far över Tibern, går över Campus Martius, spatserar på Forum Romanum, ser Templum Pacis och Titi triumfport, och längre fram Vespasiani stora amfiteater samt på den andra sidan Capitolium, Jovis Tempel och på en annan nejd Jani portiker!"

(Rom den 24 februari 1772)