Vill du läsa om hela resan i ett svep - kolla här!
Premonstratenserbrödernas kloster i kurorten Bad Schussenried blev totalförstört under trettioåriga kriget och återuppbyggdes hjälpligt under början av 1700-talet. Detta arbete fick avbrytas vid flera tillfällen. Under det spanska tronföljdskriget, till exempel, inkvarterades tusentals soldater i klosterbyggnaderna. Under tiden snidade den schwabiske mästarkorstolssnidaren Georg Anton Machein en hel uppsättning sådana stolar och de installerades i det halvfärdiga kyrkorummet 1717. Det fick fart på rokokointeriören i kyrkan som färdigställdes under tiden fram till 1748.
Jag stannar länge vid detta mästerverk i trä. Alltsedan jag för första gången fångades av träsnideriet i korstolarna i Toledos katedral har jag varit fascinerad av denna sorts konst och har också börjat samla på bilder och berättelser om dessa intrikata hantverk. Mest berömt är klostret i Schussenried för sin bibliotekssal. Det är en fullständigt osannolik miljö i två våningar byggt efter skisser som gjorts av bröderna Zimmermann.
Bokhyllorna består av dekorationer av böcker. Franz Georg Hermanns takfresk berättar legender ur premonstratensernas historia. Det står alabasterstayer runt om i rummet som föreställer olika trosuppfattningar, mest om katolicismen, men också figurer som föreställer islam, kalvinism, lutherdom, judendom, frimurarorden och gnosticism. Rummet blev på 1800-talet en konsertsal då en orgel installerades. Nu lyssnar man mest på musik i salen.
Bara några kilometer ifrån Schussenried ligger höjdpunkten på hela Oberschwäbische Barockstrasse – vallfartskyrkan i Steinhausen, bröderna Zimmermanns absoluta lilla mästerverk. Det är här, liksom i Die Wies, som alla elementen i interiören flyter samman till en helhetsbild av en tänkbar framtida himmelsvistelse. Breda fristående pelare och i valven mellan dem fylls varje skrymsle med stuckatur och det sker en metamorfos där plötsligt gipsbalustrader blir målad yta, det arkitektoniska blir till bild. Pelarnas och valvbågarnas rytm lierar sig med ornamenten och den stora berättelsen om Edens lustgård och trädgården hortus conclusus i Höga Visan på motsatta sidan i takfresken. Plus grupperna som samlas i de fyra kontinenter på sidorna i taket, där i centrum tronar Maria, himlens drottning.
Kyrkan byggdes mellan 1728 och 1731 av de vid det här laget välkända bröderna Dominikus och Johann Baptist Zimmermann. Abbotten Didacus Ströbele i det näraliggande Schussenriedklostret beställde och var byggherre. Vid högaltaret står på en pelare en Pietá från 1400-talet, en mirakelbringande skulptur som alla pilgrimer tillber på sin Mariavandring hit. Högaltaret är också omgärdat av Steinhausens skyddspatroner Petrus och Paulus. Utanför dem på balustraden skyddas altaret dessutom av ärkeänglarna Mikael och Gabriel. Altartavlan skildrar nertagningen från korset.
Oavsett om du är pilgrim som kommit hit för att tillbe “Den heliga modern på pelaren” eller du är en turist med speciellt nördiga rokoko-intressen får du ditt lystmäte i denna lilla bykyrka. Här är essensen av den sydtyska rokokon. Här sköljs man över av en fusion av många konstarter och man drabbas av hisnande svindel när man blickar upp.
Jag lär mig också lite om rokokoepokens syn på tiden. Halva året var vid den tiden helgdagar. Bönderna hade det tufft. Kyrkan och krogen var ett refugium. Men det var inte lättja som byggde rokokokyrkorna som lät bönderna klamra sig fast vid helgonen och deras helgdagar i vidskepelse. Det var en speciell känsla av människans uppgift i livet på jorden och vad arbetet betydde. Människorna kände att de var i händerna på högre makter.
Pilgrimsfärderna och helgdagarna gav en trygghet och skapade en känsla av samhörighet med jorden/naturen och de makter som styr över den. Som Nietzsche visste så är agg mot tiden den djupaste källan till att vi får frid i oss själva och i naturen. Ett skäl till att vi älskar rokokon är en längtan efter det som undflyr oss. Det var det som fick abboten i Steingaden, när alla pengar var slut, ta av ringen på sitt finger och rista in orden på en vindruta i kyrka: Hoc loco habitat fortuna, hic quiescet cor. “På denna plats dväljes lyckan, här finner hjärtat vila.”
Bönderna med sin syn på tiden fann ro i dessa kyrkor. Bonden stod nära, både tacksamt och starkt, växandets och livets mirakel. Magin i att varje morgon ljuset vann en seger över mörkret, den årliga triumfen av våren mot vintern stöttade tilliten på att livet till slut vinner över döden. Det andliga året med alla sina helgdagar följde med denna uppfattning. För lantbruket fanns ingen bortkastad tid, som upplysningen hävdade. Bonden såg tiden som en knapp resurs som man skulle handskas med som med pengar. Det var hårt arbete som gällde. Rokokokyrkan representerar på detta sätt frihet från tidens tyranni.