Så var det dags igen, att önska God Jul till alla Tertulia travels trogna och otrogna följare och läsare. Tack till er alla, för ert intresse för sajtens utflykter till mer eller mindre obskyra platser. Tack särskilt till dig som bidragit till sajten, i stort och smått.

I år blir det ingen julresa för undertecknad, om inte de tio milen till fritidshuset räknas. Vi drömmer  ständigt om en jul hemma, och vill helst inte åka långt, åtminstone inte utanför landets gränser. Vissa danska grannstäder räknas förvisso som liggande inom landets gränser - Köpenhamn och Helsingör närmast. Dit reser vi förstås. Dessutom reser vi mycket i våra dagdrömmar och våra samtal. 

Idag och kommande dagar väntar julmat, julmusik, julspel, julpromenader och mycket annat som börjar på jul. Det blir fint. Ett par böcker ligger på vänt, exempelvis Henrik Berggrens New York-monografi och en ambitiös Europa-bok av Timothy Garton Ash. Det blir mycket fint. Julmusiken är kanske viktigast: lyssna på Nils Landgrens Christmas with my friends för den fulländade svenska julmusiken.

Fortsätt läsa Tertulia travels nästa år och fortsätt gärna bidra till sajten!

Allt gott
Lars

Dags för femte delen i Thomas Sewerins reseberättelse från södra Tyskland - ett område som ofta benämns som Schwaben. Den här gången anländer han till den mest kända rokokokyrkan i hela Tyskland.

​Som tidigare, föredrar du att läsa hela berättelsen i ett svep kolla här!

En knapp mil från Bayersoien, förbi en rondell, in i en tät skog och sedan genom öppna hagar. Där borta står vallfartskyrkan Die Wies. Det tyska “Wies” betyder just hage eller äng. Det här är nog den rokokokyrka i Tyskland som är mest känd. Man undrar vad pilgrimerna vallfärdade till. Och fortfarande gör.

Historien är följande. År 1730 föreslog Hyacint Gassner, som var abbott i klostret Steingaden, att man skulle göra en procession på långfredagen varje år. Då behövdes en bild, en liten staty av Jesus som blir gisslad. Man hittade på en vind ett huvud, armar och lite av varje till en kropp. Delarna hängde inte samman, men man lyckades göra en någorlunda vettig docka av delarna, som sedan bars i processionen under tre års tid. Sedan ville man ha en snyggare figur och la undan dockan. En värdshusvärd som fattat tycke för figuren fick den och gav den sedan till sin kusin, en bondmora som bodde ute “på ängen”. En månad senare upptäckte hon tårar i dockans ansikte. Man lät då bygga ett litet kapell åt dockan. Munkarna i klostret tyckte inte om konkurrensen då snart tusentals människor från flera håll i Europa kom vandrande för att tillbe den gråtande dockan föreställande Jesus. Men alla dessa pilgrimer donerade pengar och snart fanns medel till att resa en större och lämpligare boning för träfiguren.

Kyrkan kom att bli bröderna Zimmermanns mästerverk, Dominikus stuckatör och arkitekt, Johann Baptist freskomålare och stuckatör. Flera andra konstnärer från trakten blev också anlitade. Kyrkan byggdes mellan 1743 och 1754. Det som gör Die Wies så speciell, och några till i denna serie av kyrkor, är sättet på vilket arkitekturen, stuckaturen och freskerna har förenats. En förening som endast blev möjlig genom samarbetet mellan bröderna Zimmermann. Hela stuckaturzonen verkar genomgå en metamorfos som omvandlar det arkitektoniska till måleri.Det man också kan säga om den här kyrkan har att göra med det teatraliska. Att gåin i här är som att gå in på teatern. Inte minst i koret blir detta tydligt. Det påminner
om julspelet vi gjorde i skolans aula som barn och våra föräldrar var publik. Fast, jämförelsen är en förolämpning mot vad jag ser här, den kanske vackraste korskapelse i hela rokokotiden. Färgerna, pelarna gjutna i marmor, guldet, stuckaturen som öppnar sig med små fönster och låter ljus och mörker spela i perfekt harmoni.

Nischen med den magiska dockan är den enda mörka platsen i hela kyrkan. Och så dramat. Två profeter och de fyra evangelisterna förmedlar med stora gester ett budskap om hopp om den kommande Messias. Profeten Jesaja pekar på altartavlan med Jesusbarnet omgiven av sin familj. Menade de allvar, konstnärerna, med denna överdrivna retorik, dödskallar, putti och dramatiska rörelser? Eller, finns där en överenskommelse (liksom det fanns i aulan på Kirsebergsskolan i Malmö då i min barndom) mellan församlingen och den överdådiga konsten, den slösaktigt rika dekorationen, att “vi vet och fattar vad det här föreställer, men vi överdriver och leker med tanken att under detta skådespel finns en djupare sanning och ett innerligare hopp”?

Rokokon har i konsthistorien alltid kritiserats för sin brist på allvar. Rokokons lek med barockens teatralitet har man satt i samband med den gamla maktens och ordningens förfall. Likaså lekte den religiösa rokokokonsten med den kristna traditionen och dess bilder. Den sydtyska rokokon förblir emellertid en bondekultur. Deras skapare levde i en värld som hade förändrats obetydligt sedan medeltiden. I den världen hände mirakel fortfarande och togs alldeles för givna. Johann Baptist Zimmermann stora takdekoration är kanske det allra främste exemplet på hur fresken och stuckaturen flyter samman till en och samma kontinuerliga konstform. Där är en kerub, till exempel, som sitter vid tronens högra sida. Figuren är målad men ena foten sticker ut över kanten och är stuckatur. Den återuppståndne Kristus är målningens fokus. Han sitter på en regnbåge som sträcker sig från Noaks tid, genom människornas historia ända till stunden då han återvänder till jorden. Kristus har ännu inte tagit plats på tronen. Domedagens trumpeter ljuder och under hans plats på regnbågen skiljs vägarna åt för människorna vars destination blir utdömd just denna dag. Evighetens port vid ena sidan av målningen har ännu inte öppnats.

Thomas Sewerins sydtyska resa går vidare till den lilla orten Rottenbuch, belägen nånstans mellan München och Alperna. Här får vi en skildring av kyrkorummets innersta, andliga funktion och den frommes möte med det heliga. 

Om du hellre vill, läs hela reseberättelsen Svindel i Schwaben här!

Terribilis est locus iste – “Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port!” Så utropade Jakob, Isaks son, enligt Första Mosebok 28:17, då Gud uppenbarat sig för honom i en dröm. I guideboken till den här kyrkan står att här är det inte meningen att man ska känna bävan eller fruktan. Här ska man känna vördnad då man stiger in i Guds hus. En kyrka är ett hus i vilket en församling förenar sig med sin präst för ett heligt firande. Mässan är mer än bara ett drama av offer och tacksägelse som utspelar sig framför de troende i tacksamt minne av passionshistorien. Kristus offer ska bli ett offer för hans folk som i detta drama både är betraktare och med i spelet. 

En kyrka måste vara något mer än bara en dekorerad struktur ägnad åt vad som sker därinne. Speciellt motreformationens kyrka gör allt för att förbereda den troende för ett offer. Sådana förberedelser tar en stund. De innefattar en rörelse bort från det vardagliga utanför kyrkporten och in i det heliga, in i den festliga dimensionen. Denna rörelse är framför allt kroppslig. Den dyrkande närmar sig kyrkan, stiger in, sätter sig, reser sig och stiger fram. För att förstå rokokokyrkan behöver vi förstå hur den länkar denna kroppsliga rörelse med ett andligt rörelsemönster. Det finns ett mönster i rokokokyrkan hur detta går till och detta mönster är ett resultat av arkitektens, freskomålarens och stuckatörens samlade kreativitet.

Man undrar förstås över extravagansen i rokokokyrkans dekoration. Syftet är inte att framvisa klasstillhörighet som i adelns palats, utan i stället ska utsmyckningen lovprisa Gud och tjäna till församlingens uppbyggelse. Man talar om Liberalitas Bavarica, en bayersk/sydtysk frikostighet, som var en del av fromheten i den här delen av Tyskland vid den här tiden.

I Rottenbuch tänkte sig klostrets provost, Patritius Oswald, använda alla sparade medel för att bygga och dekorera om den gamla klosterkyrkan. Han anlitade mest lokala byggmästare, stuccospecialisterna Joseph Schmuzer och hans son Franz Xaver, liksom Franz Xaver Schmädl från Wessobrunn till att bygga altare, stuck-kartuscher och orgelläktaren, samt den talangfulle freskomålaren Matthäus Günther. 

Under tiden 1737-45 färdigställdes ombyggnaden. Mest framträdande i den här kyrkan är kanske Schmädls högaltare. Här utspelar sig, liksom i många andra rokokokyrkor, ett drama. I tabernaklet, omgivet av kardinaldygderna Tro, Hopp och Kärlek, drar en hop av svävande putti ifrån ett förhänge innanför vilket vi får se den nyfödda Maria som av Gud överlämnas till hennes föräldrar. I taket har Günther målat himlen och mitt i långhusets tak har han målat Den Helige Augustinus död och vandalernas, ledda av deras kung Geiserik, belägring av hans hemstad är 430. Fresken är omgärdad av stuck.

Inte långt från Rottenbuch ligger Bad Bayersoien, en liten by där det finns ett stort Spa-hotell. Där beställer jag ett rum på telefonen. När jag kör in i byn är alla hustak försedda med presenningar och plast. Massor med lyftkranar och byggställningar ger en känsla av Bayersoien som en spökstad. Det är frågan om effekterna av en hagelstorm i augusti där hagel stora som en grapefrukt föll över just precis denna plats. Jag badar i bassängen och i bastun, äter en härlig supé med hjort carpaccio, sötpotatissoppa, pärlhöna och vit chokladbrownie med glass. Innan maten sitter jag i solnedgången med Alperna i bakgrunden och smuttar på ett glas utsökt Riesling från trakten.

Här följer tredje delen i Thomas Sewerins artikelsvit Svindel i Schwaben. Färden går vidare från München mot sydväst, fram till den lilla orten Diessen, vid kanten av en av Münchenbornas badsjöar. Här väntar en prakt som slår besökaren med häpnad. 

​Fortsätt följa med på Thomas resa! Och, vill du ha hela reseberättelsen i ett svep - kolla här!

Längst ner vid en av Münchenbornas badsjöar - Ammersee - ligger byn Diessen, en tre, fyra mil sydväst om Schleissheim. På en kulle i norra delen av byn ligger augustinerbrödernas klosterkyrka Marienmünster. Kyrkan byggdes mellan 1732 och 1739. När den invigdes sades det att här är det närmaste man kan komma himlen. Exteriört är det ett mästerverk av den unge arkitekten Johann Michael Fisher, som senare också gjorde flera av de andra kyrkorna jag ska besöka. Han lät bygga en berömd fasad där de horisontella och de vertikala krafterna harmoniskt spelar med varandra. Blicken följer fascinerad och förväntansfull våning på våning av fönster och nischer upp till Guds öga i guld längst upp och sedan ner igen. Rörelse upp och ner ger fasaden ett ändlöst liv. 
 
Byggherre var kontraktsprosten Herculan Karg. Han reste runt i Sydtyrolen, i dåtidens konstmetropoler - Innsbruck, München och Augsburg - och samlade en grupp framstående konstnärer runt Fisher. Där var den berömde takfreskomålaren Johann Georg Bergmüller och hans lärljunge Johann Evangelist Holzer, bildhuggarna Ehrgott Bernhard Bendl, Franz Xaver Schmädl, en flamländare Aegid Verhelst (vilka härliga namn! Jag fantiserar att jag sitter och delar bröd och vin med dem och lyssnar på deras ständiga ordfejder om färg och former.) och till och med en porträttmålare med svenskt ursprung, Georg Desmarées, plus fadern till den sydtyske rokokoskulptören Johann Baptist Straub. Också de stora målarna Giovanni Battista Pittoni och Giovanni Battista Tiepoli från Venedig målade altartavlor i kyrkan. Stuckaturerna togs om hand av Wessobrunnmästarna bröderna Johann Michael och Franz Xaver Feichtmayr och den store Georg Üblhers, specialist på putti, små vingbeklädda keruber.
 
Jag stiger in i kyrkan genom en dörr vid sidan. Det är mörkt under orgelläktaren. Jag vänder mig till höger. Där är mittgången och där slås jag av den enastående vitskimrande tårtprakten. Sätter mig i en av de bakersta bänkraderna och bara låter 1700-talshärligheten skölja över mig. Frågan är om inte detta är den vackraste av alla kyrkor jag ska besöka. Kanske för att det är den första och intrycken därför är starkast här. Läser i en tjock bok om just den här helgedomen och lär mig två saker. Den första handlar om indirekt ljus. Rokokokyrkorna kräver massor med ljus. Idealiskt är indirekt ljus. Innanför ett stort lysande fönster framstår en glänsande fresk som mörk och en strålande målning av himmelsk ära ser alltför avslagen ut. De vita väggarna och interiörens pelare absorberar ljuset. De blir immateriella och skiner. Ljus och materia sammanstrålar, sten och stuck förvandlas till eterisk substans. Ljuset i kyrkan får oss att glömma tyngden hos materialet den är byggd av och hjälper oss att ta in den sakrala karaktären hos arkitekturen. Detta är den sydtyska rokokons alkemi. På de stora breda vita pelarna framåt i det breda skeppet, långhuset, står altare, med förgyllda altartavlor. Framåt i kyrkan ökar de i storlek och komplexitet. Varje altare skildrar döden, kända personers död, från Bibelns historia och helgonlegender. Det är fullt med dödskallar och vi ska således påminnas om vår mortalitet. På det första altarparet skildras Josefs död och Lucifers fall. På nästa par är det Sankt Sebastians och Sankt Stefans martyrdöd som vi påminns om. Sedan Augustinus och Maria Magdalena och slutligen dör Kristus på korset. Vägen framåt i kyrkan är en tankeställare om livets ändlighet och där längst fram vid högaltaret skildras resans slut, vad vi kan se fram emot.
 
Altartavlan är målad av Balthasar Augustin Albrecht 1738. Den visar Marias Himmelsfärd, hur man med glädje och förundran upptäcker att hon lämnat sin grav. Där står en tung pelare som symboliserar Guds allestädes närvaro. Där är en palm som står för seger och för liv och en aloeplanta som står för oförgänglighet. Nu är vi framme, med andra ord. Vid en löftesrik framtid. Får inte glömma Bergmüllers takfresker. Den stora målningen – Deckengemälde – i långhuset berättar historien om grundandet av klostret i Diessen. Första gången av den Helige Rathard år 815 och sedan det andra grundandet av Greve Berthold I 1132. Därtill skildras bygget av den nya kyrkan på 1730- talet. I målningens anakronismer antyds att de 600-900 åren som gått inte spelar någon roll. Allt utspelar sig i nuet, liksom det tydliggörs i mässan att det offer som gjordes för så länge sedan åter ges liv i detta ögonblick. Bergmüllers fresker fyller taket med färgprakt. Man anar inte ens kupolen som bär upp taket utan överväldigas av freskernas alla berättelser.
 
Freskomålarens himmel är inte vilken himmel som helst. Det är en bayersk himmel. I taket skildras, som så ofta i dessa rokokokyrkor, kyrkans historia, kyrkan under vars golv vila flera av Bayerns egna helgon, till exempel Sankt Rathard och greve Berthold I:s dotter Sankta Mechtilda. Det andra som jag lär mig där jag sitter i bänkraden är andemeningen med rocaillen, som är kanske det främsta kännetecknet på den sydtyska rokokon. Rocaille har med snäckor, musslor och koraller att göra och är barockens och rokokons viktigaste dekorativa element, i trädgårdar, på hus och inte minst i inredningsarkitekturen på 1700-talet. Man menar att ordet rokoko härleds från ordet rocaille. Dvärgen de Cuvilliées reste till Frankrike och tog med sig rocaillen hem till Bayern på 1730-talet. Den genomgick sedan en kreativ omvandling till tysk rokoko av stuccomästarna från Wessobrunn. Dess skapare var alkemister som bröt ner naturen till fragment och destillerade ur dess materia inte bara nya plantor och djur, t o m helt nya former och skepnader. Denna unika skapelse kännetecknas av kartuscher i gips som ramar in och ibland spiller över i alla fresker och målningar, stundtals abstrakta degliknande gipsformationer som förbinder väggar med tak och fyller ut praktiskt taget alla arkitektoniska vinklar och vrår i kyrkorummet. Här i Diessen provades för första gången i en kyrka hur rocaille-ornamentet kunde användas och här etablerades en personkemi, ett modus vivendi, mellan freskomålaren och stuckatören som sedan blev stilbildande i hela Schwaben och Bayern. Kyrkan i Diessen hyllades vid invigningen som en ny himmel, som ett heligt och nytt Jerusalem. Som stöd för denna utsaga att kyrkan är en bild av himlen kan man peka på horden av små keruber, putti, som härjar överallt i kyrkan. 397stycken noga räknat.
 
Jag lämnar kyrkan och vandrar ner i byn. Läser och begrundar mina intryck i en liten butik som är antikvitetshandel, leksaksaffär och som också serverar en pretzel och en kall öl. Här kan man sitta en stund. Tar ut kontanter på en bank och tankar bilen med ny diesel. Kör vidare till nästa rokokokyrka några mil söderut. Hinner en till idag.