Den sista anhalten på min resa i Indien är Udaipur. Jag kommer dit dagen efter Hillary Clinton. Medan jag tog en taxi över bergen från Jodhpur misstänker jag att Hillary reste med ett specialchartrat flyg. Jag stannade till vid den imponerande borgen Kumbhalgarh. Tveksamt om Hillary gjorde sig mödan att transportera sig upp längs de slingrande, smala och skumpiga vägarna till fästningen. Men jag kan berätta att den var sevärd – och ja, den finns på Unescos världsarvslista. På vägen ner mot Udaipur passerades flera byar med enkla hyddor av halm som förmodligen utgör bostad för några av de fattigaste i området...
Tyke skriver här från sin sista anhalt i Indien, den vackra staden Udaipur. Det blir sista rapporten från detta brokiga land, men Tyke fortsätter skriva från fler intressanta platser i Asien. Håll utkik!
Den sista anhalten på min resa i Indien är Udaipur. Jag kommer dit dagen efter Hillary Clinton. Medan jag tog en taxi över bergen från Jodhpur misstänker jag att Hillary reste med ett specialchartrat flyg. Jag stannade till vid den imponerande borgen Kumbhalgarh. Tveksamt om Hillary gjorde sig mödan att transportera sig upp längs de slingrande, smala och skumpiga vägarna till fästningen. Men jag kan berätta att den var sevärd – och ja, den finns på Unescos världsarvslista. På vägen ner mot Udaipur passerades flera byar med enkla hyddor av halm som förmodligen utgör bostad för några av de fattigaste i området... Tertulia Travels önskar alla följare och entusiastiska resenärer en riktigt God Jul! Sedvanligt julfirande sker för vår del i pittoreska Vadstena, säkerligen en av Sveriges vackraste städer. Var ni än befinner er hoppas jag ni får en vilsam helg. Långa helger lämpar sig utmärkt för fåtöljresor av olika slag och odlandet av fina reseminnen, i ensamhet eller tillsammans med andra. Så medan brasan sprakar i kaminen och glöggen värmer i bröstet - bon voyage. På återseende inom kort!
Arkitekten Tyke Tykesson besöker Chandigarh, en av Indiens intressantaste städer från ett arkitektoniskt och stadsplanemässigt perspektiv. Förklaringen stavas Le Corbusier.
Jag cyklar i Chandigarh. Jag gillar att cykla i städer. Men att hitta hyrcyklar har visat sig svårt eller omöjligt på de andra platser jag besökt i Indien. Dessutom har trafiken gjort att det inte varit särskilt lockande. Men Chandigarh är annorlunda. Här finns ett nätverk av breda separata cykelvägar i hela staden. I Indien? undrar någon kanske. Jodå faktiskt - i Indien. Men Chandigarh är långt ifrån det typiska Indien... Tyke når den indiska huvudstaden för sent för att kunna delta i Pride-paraden där den 25e november. Samtal med människor han möter på resan ger dock info om tilldragelsen, vilket väcker tankar om homosexuellas situation i Indien idag. Jag kom till Delhi två dagar efter Delhi Queer Pride 2018. Det finns fördelar med att ha sin resa planerad i detalj, men det innebär också att det blir dyrt och en aning komplicerat att improvisera. Hade jag känt till tidpunkten för Pride hade jag planerat därefter – eller bokat om ifall resbudgeten tillåtit – för att kunna delta i paraden. Men Pradeep som jag träffade i Jaipur var i Delhi och bistod med direktrapportering och bilder. Gay pride arragerades i Delhi för elfte gången. Just i år fanns mycket att fira. I september beslöt nämligen Indiens högsta domstol att paragraf 377 i indiska strafflagen var i strid med konstitutionen. Det innebar att homosexuella handlingar avkriminaliserades i alla Indiens delstater. Knappt 70 år efter att samma sak skedde i Sverige. Homosexuella i Indien lever som i så många andra länder osynligt och dolt för samhället. Flera av de homosexuella män jag träffar på min resa uttrycker frustration och rädsla. En del vill söka sig bort till andra länder. De ser ingen framtid i Indien, för även om lagstiftningen ändrats är det otänkbart för de flesta att leva öppet. Att tvingas gifta sig med en kvinna är en framtid som väntar för en del. Andra ser dock framtiden an med tillförsikt. Pradeep är en ung man som inte bryr sig om vad omgivningen tycker och tänker. Han har accepterats av sin familj men får vara beredd att utstå glåpord och hot från omgivningen. Hans val kräver naturligtvis mod och mental styrka. Rajat som jag träffar ett par dagar senare visar bilder från pride-paraden i Chandigarh från tidigare år där han deltog tillsammans med ett hundratal modiga män och kvinnor. Men de är undantag. För de allra flesta indiska homosexuella spelar ändringen i lagen liten roll i praktiken. Särskilt om de lever på landsbygden gör de attityder som är förhärskande att de kommer att fortsätta leva i ett mörker. Det är den sorgliga sanningen. Många människor får en obetvinglig lust att skriva när de befinner sig på resa. Hur ska man se på detta spridda fenomen? Hur kommer det sig att mängder med ”vanliga” människor plötsligt drabbas av intensiva författardrömmar? Svaret är ju tämligen enkelt. Det är naturligtvis så att vi alltid grips av behov att uttrycka oss, berätta, förmedla våra upplevelser osv, när vi är uppfyllda av något. De inre reservoarerna räcker helt enkelt inte till att hålla allt på plats, så att säga. Alla de tankar och känslor som byggts upp genom våra upplevelser måste ut. De flesta nöjer sig med att berätta muntligt, inför inte alltid...
Tyke har nu kommit till den stad i Indien som har en extra god förmåga att skaka om en västerländsk besökare - på gott och ont. Kor och heliga ritualer hör till det som Tyke fäster sig vid. Är det vackert eller fult, fascinerande eller förfärligt? Läs hans reflektioner här...
Min syster Anna vet allt om kor – hon har skrivit en bok om kors beteende. Jag tänker att hon skulle uppskatta ett besök i Varanasi. Åtminstone för kornas skull. I Varanasi är de överallt, i de trångaste gränderna, på de mest trafikerade gatorna, på gårdar, på flodstranden och badande i floden. De är mer framträdande i stadsbilden än i de andra indiska städer jag besökt. Men så är de ju på något sätt heliga och Varanasi är ju Indiens heligaste stad. Så det hänger kanske samman. När jag skickar bilder på några kor i Varanasi till Anna svarar hon att de ser välmående ut och så får jag en rad följdfrågor, en del som jag också funderat på. Vem äger korna? Tar någon hand om dem och mjölkas de? Jag har inga bra svar. Ibland kan man se någon som verkar känna ansvar för ett par kor, men mest verkar de sköta sig själva. Att de rör sig överallt får ju naturligtvis en del konsekvenser, särskilt för den som gärna promenerar mycket. Det gäller att hela tiden vara uppmärksam så att man inte halkar i färsk kodynga. Det gör man ändå förr eller senare. Kornas högst påtagliga närvaro förstärker på något sätt den återkommande bilden av Varanasi – den motsägelsefullhet som karaktäriserar platsen: fascinerande men förfärligt, vackert men smutsigt. Underbart på håll – obehagligt och ibland nästan otäckt i närbild. På ett par ställen vid floden pågår kremering av de döda i det närmaste hela dygnet. För en hindu är det en högsta önskan att bli bränd och få sin aska spridd i Ganges. Därmed ska en bättre position uppnås för nästa liv. Det känns en aning overkligt att betrakta det som pågår på platsen, fast när en kropp placeras på ett bål, bara någon meter bort, inser jag realiteten och att det är första gången i mitt liv jag ser en nyligen avliden människa. Förvisso är bara huvudet synligt, men ändå. Elden tänds och snart är hela kroppen omsluten av lågorna. Jag får frågan hemifrån om det var vackert. Nej, för mig var det långt ifrån vackert, snarare tvärtom. Varken själva hanteringen, ritualen eller platsen – en lerig slänt vid en smutsig flod, där hundar springer lösa och kor bökar runt bland skräp och sopor. Det är bara män där förutom några enstaka kvinnliga turister. Sammantaget en ganska svårsmält upplevelse. På kvällarna händer alldeles jämte något helt annat. Fast med samma religiösa föreställningar som grund. Då fylls de breda stentrapporna – som kallas ghats – ner mot Ganges med tusentals människor. Det är egentligen bara då som korna inte är direkt närvarande utan trängs bort av folkmassorna. Nedanför trapporna som sträcker sig ett par kilometer längs floden pågår efter solnedgången en ceremoni med musik, dans, eld och rökelse - Ganga aarti. Det är för den oinvigde svårtolkade religiösa ritualer – jag upplever det som en kombination av ett spektakulärt skådespel och en förtrollande mystisk rit. Men det är vackert. Ceremonin är en hyllning till floden – till gudinnan Ganges – och det är elden som är offergåvan. För en hindu är det en reningsprocess att delta och lämna ett ljus och lite blommor i det grumliga vattnet. Den kväll då jag anländer till Varanasi pågår Dev Deepawali, en festival som endast firas i Varanasi. Den inträffar vid fullmåne 15 dagar efter Diwali, en av hinduismens och Indiens främsta högtider. Festivalen lockar människor från hela Indien och gatorna och gränderna är så packade med människor att min rikscha ger upp och jag får gå den sista biten till hotellet, alldeles vid floden. Överallt finns levande ljus. Trapporna ner mot Ganges lyses upp av hundratusentals små lågor. Det är en magisk upplevelse. Sanslöst vackert. Men förmodligen mest störigt för de enstaka kossor som dröjt sig kvar. |
Välkommen till Tertulia travels! Här läser du om resor, turism och spännande platser.
Häng med! Arkiv
September 2024
|