 Tertulia travels hälsar alla läsare en riktigt God Jul och så småningom ett Gott Nytt År!
Hälsningen skickar vi från en plats med rötter - Vadstena klosterkyrka. I denna kyrka har det firats jul sedan 1430. Men redan innan dess fanns en träkyrka på platsen. Kyrkans utseende bygger på den Heliga Birgittas beskrivning så som de formulerades i hennes uppenbarelser före hennes död i Rom 1370. En arkitektonisk egenhet är att kyrkan saknar vapenhus. Mötet med det imponerande treskeppiga kyrkorummet kommer därför plötsligt och överraskande när man kliver in. Kyrkorummet är för svenska förhållanden ovanligt stort och öppet. Till de intressantare inredningsdetaljerna hör galne Hertig Magnus (Wasa) grav samt givetvis Birgittas relikskrin. Julpyntad är kyrkan naturligtvis underbar, men ytterligare en fin högtid i klosterkyrkans årscykel är den heliga Birgittas dödsdag som högtidlighålls den 23 juli varje år. Det är sällskapet Societas Sanctæ Birgittæ som då intar Vadstena och sätter en intressant prägel på den lilla staden vid Vättern. Väl mött igen 2016!  Än har inte julen brutit ut och det finns fortfarande tid att göra utflykter. Kanske vill den som vågar korsa gränserna åka till Köpenhamn, där julfirandet är vackert och storstilat. Som i Tyskland, fast närmare.
Dansk julefrukost är en oerhört stark jultradition som alla köpenhamnare och många sydsvenskar hyllar. För den som inte är bevandrad i danska språket handlar det alltså om att äta lunch. Den intas helst på något av de gamla klassiska ställena i centrala Köpenhamn, med namn som Café Sorgenfri, Kanalcafeen, Café Petersborg, Husmans vinstue, Told og snaps m fl. Problemet är att det är sånt tryck på dessa restauranger under december månad att det är svårt att få plats om man inte är ute i god tid. Våra rapportörer är fyra skånska damer, som i över 20 år har hållit traditionen med julefrukost levande. Bordet reserveras ett år i förväg. Platsen är Slotskaelderen - hos Gitte Kik - ytterligare ett klassiskt ställe mitt i Köpenhamn. Inrättningen har funnits sen 1797. Efter den stadiga lunchen som säkert sköljts ner med lämpliga drycker, är det kanske skönt att röra på sig en stund. En klassiker är att titta på juldukningarna på Royal Copenhagen mitt på Ströget. Det är en estetisk höjdpunkt i en huvudstad som är ytterst estetiskt medveten. När ögat njutit färdigt och kläderna känns varma (mycket folk) kan vi promenera en stund igen. Många tar sig till Tivoli, där julstämningen är svårslagen. Om det är dags för kaffe kan man försöka klämma in sig på Conditori La Glace, på en tvärgata till Ströget. Det är ett äkta konditori och alltså av ett slag som vi sällan ser längre i Sverige. En intressant vändning vore istället att avsluta eftermiddagen eller kvällen på Jernbanecafeen. Här rör det sig om ett kafé av typiskt köpenhamnskt snitt. Här dricks således inte kaffe, utan andra goda drycker. Risken är att det röks också. Estetiken på Jernbanecafeen är av ett mer robust slag, och skiljer sig en hel del från det vi sett tidigare. Julstämning och det vi kallar danskt hygge råder dock i överflöd och den med öppet sinne lär inte bli besviken. Sveriges största resemagasin Vagabond innehåller mycket som kan intressera oss som gillar resor och turism. I det senaste numret (Nr 1 2016) är vi särskilt förtjusta i en fyllig artikel om Louisiana och dess cajun-kultur, samt en om vackra reseplanscher från början av 1900-talet. Tidningens reporter Fredrik Brändström reser runt i Louisiana och träffar roliga människor, oftast med koppling till de franskättade ortsbor som går under namnet cajun. Mat, musik och joi de vivre visar sig vara bärande inslag i den kultur han möter. Cajunerna (på franska cadien, av Acadie) fördrevs från Kanada efter sjuårskriget på 1760-talet efter att ha vägrat svära den engelska kungen trohet. Louisiana blev deras nya hem, där det idag finns ungefär en halv miljon ättlingar. Dem av oss som inte har möjlighet att resa till Louisiana inom den närmaste framtiden kan trösta sig med detta reportage och genom att ytterligare en gång lyssna på The Bands Acadian driftwood, om de ursprungliga franskkanadensarna som kom till området på 1700-talet eller några av Lucinda Wiliams låtar - ex Bus to Baton rouge eller Lake Charles, eller varför inte Daniel Lanois debutalbum Acadie.   I en artikel i Fortune kunde man nyligen läsa om hur man bäst roar sig i Köpenhamn ett dygn - om man har en obegränsad budget. Det är Hotel d'Angleterres concierge, Anders Ruggiero, som har satt ihop programmet.
Det inkluderar privatchaufför med egen bil, en inledande helikopterflygning som snabbt visar upp stadens sevärdheter, en femrätters lunch på restaurang Studio, en yacht-seglats till Helsingör inklusive stopp på Ven för whiskey-provning i Backafallsbyn. Vi tycker att det låter väldigt trevligt, men samtidigt lite lustigt att bege sig till Nordsjälland när det var Köpenhamn man skulle se, men förstår samtidigt att man inte kan färdas så långt med en yacht inne i Köpenhamn. Är syftet med resan dessutom att spendera så mycket pengar som möjligt så kan man ju inte bete sig hur som helst…  I Rom finner vi några av världsarkitekturens allra vackraste och mest inspirerande trappor. Den som toppar listan är La Cordonata, trappan upp till Kapitolium, Roms historiska och politiska centrum. Trappan – och kullens hela orientering västerut - beställdes av påven Paulus III vid mitten av 1500-talet och uppdraget gick till renässansmästaren Michelangelo.
Kapitolium (Campidoglio på modern italienska) är en av Roms sju ursprungliga kullar, och den mest centrala av dem, både geografiskt och symboliskt. Här uppe låg under antiken flera viktiga byggnader, främst det stora Jupiter-templet som var stadens religiösa tyngdpunkt samt ett tempel helgat åt Jupiters hustru Juno. Det senare finns i väsentliga delar bevarat i...  Vid ett av de bättre borden på Antico Caffé San Marco i Trieste, finns en ständig reservation avseende stadens mest uppburne författare - Claudio Magris. Det kan man läsa om i artikeln En författares bord (Axess, nr 6 2015) där Lasse Söderberg gör en utmärkt exposé över stadens litterära minnen och storheter. Det är ju några som varit där, om man säger.
Bordsreservationen är ett gott tecken på civilisation, tycker vi på Tertulia travels. Claudio Magris är en sann kosmopolit och Europa-vän, två arter som tycks bli alltmer sällsynta i vår tid. Magris är mest känd för sin bestseller Donau, från 1984. Det är en litterär reseskildring som följer Europas näst längsta flod vilken flyter genom tio länder. Floden var pulsådern i det Habsburgska väldet, som med sin mångkultur borde kunna utmana tankarna i dagens Europa där den absurt inskränkta nationalismen återigen griper omkring sig.  Den roligaste film som någonsin gjorts om en tågresa måste vara Wes Anderssons underbara Darjeeling limited från 2007 (se officiell trailer här). I ett ökenlandskap i nordvästra Indien - filmen är inspelad i Rajasthan - färdas tre bröder på väg mot - ja vad? Jo, de är förstås ute efter det mest stereotypa vi kan tänka oss beträffande Indien-resenärer: en strävan att finna sig själva, komma närmare varandra, hitta något mer ursprungligt och äkta och odla sin andlighet. Deras föreställningsvärldar får sig dock en och annan törn längs vägen, förstås. Något de allra flesta Indien-resenärer för övrigt erfar.
Rollerna görs av några av de vanliga Andersson-skådisarna: Owen Wilson, Adrian Brody och Jason Schwarzman. Det är genomgående underbart utflippat och oerhört vackert. Andra filmer av Wes Andersson handlar påfallande ofta om sånt vi förknippar med resandet: en expedition till havs i Life Aquatics (trailer), hotell i Grand Budapest hotel (trailer). Den senare enligt Andersson själv inspirerad av Stefan Zweigs klassiker Världen av igår, om det Europa som existerade före de båda världskrigens destruktiva krafter för alltid förändrade kontinenten. Den som vill läsa mer om den senare kan kolla här.  Den första dokumenterade promenaden jorden runt gjordes av amerikanen Dave Kunst, som ägnade fyra år och 21 par skor åt sitt äventyr. I boken The Man Who Walked Around the World av William Morrow kan man läsa om det och studera ruttten m m. Vandringen ägde rum från juli 1970 till oktober 1974.
Resan innehöll förstås en hel del dramatik. Kunsts bror John dödades och Dave själv skadades vid en attack av banditer någonstans i Hindu Kush i Afghanistan. Den längsta promenadsträckans var den mellan Lissabon och Calcutta. Kolla här! |