"Jag är över huvud taget inte mycket till resenär. Jag reser för att få vara stilla. Jag vill befinna mig på eller röra mig över tomma vidder under förhållanden där ingenting kommer att hända. När jag åker på semester vill jag ha en tom strand och en fri horisont."

​Jenny Diski

Det är tjusigt värre, både ute och inne. Mumbais mest berömda hotell ockuperar stadens bästa adress, intill kännemärket nr 1: Gateway to India. Hotel Taj Mahal Palace uppfördes 1903 av industrimagnaten J. N. Tata. Det är en dröm av kupoler, moriska valvbågar och gnistrande marmorgolv. 

​Enligt myten var bygget en form av revansch. Tata hade en gång som icke-vit avvisats från det koloniala lyxhotellet Watson´s. Som hämnd bestämde han sig för att bygga ett eget, bättre. Han lyckades. Konkurrenten finns inte kvar, Taj Mahal är sedan länge stadens stolthet, ett hotell med världsrykte.
 
Historien om detta beryktade hotell slutar dock inte där. En mörk kväll i november 2008 steg tio unga män i land från gummibåtar, bara några kvarter från hotellet. Nyfikna frågor från människor som såg dem avvisades bryskt. Ett par av männen vandrade iväg norrut mot centralstationen Victoria Terminus. ett par andra promenerade bort mot turisttäta Café Leopold. Huvuddelen av gruppen tog sig dock bort mot Taj Mahal. När de  nått sina mål plockade de fram sin utrustning, AK-47:or och handgranater - slakten kunde börja. Männen vid stationen och Leopold drog vidare efter några minuter, lämnande tiotals döda efter sig. På Taj Mahal följdes skottlossningen av ett utdraget gisslandrama med barrikadering, explosioner och bränder. I tre dygn pågick dramat inför världens skräckslagna blickar, innan indiska specialstyrkor hade dödat samtliga terrorister, utom en som togs levande. Han förhördes, dömdes och avrättades 2012.

Utredningen visade att männen var självmords-jihadister tillhörande Lashkar-e-Taiba, en terrorgrupp med utbredning i Kashmir och Pakistan. Enligt uppgift finns den fortfarande kvar, delvis genom ett diskret beskydd från pakistanska säkerhetsorgan. Mördarna ska ha tagit emot instruktioner under själva dramat inne på hotellet och samtalen ska ha spårats till Pakistan. De tog 164 oskyldiga människor med sig i döden. 

​Det går alldeles utmärkt att inta en behaglig lunch på någon av hotellets restauranger, utan att tänka på terror och ond bråd död. Spåren är sedan länge nogsamt utsuddade. Men på det närliggande Café Leopold finns det fortfarande kulhål kvar i väggarna. 

Vid det här laget är de världsberömda. Flera dokumentärer och också en romantisk komedi (The Lunchbox, 2013) har gjort Mumbais dabbawallahs till ett ikonsikt inslag i mångmiljonstadens gatubild. Det handlar om mat, och mat är något mycket viktigt för de flesta indier. 

Dabbawallahs - en idag välorganiserad kader på ca 5000 arbetare -  tjänst går helt enkelt ut på att förse tusentals kontorsarbetare i centrala Mumbai med hemlagad mat. Det ska gärna vara den traditionella kombinationen av roti (indiskt bröd), sabjee (grönsaksröra) och daal (linsgryta).  Maten packas i praktiska plåtburkar som staplas till en cylinder. Påsar och väskor med dessa burkar utgör den "lunchbox" som dabbawallahs ska leverera i tid.

Utanför järnvägsstationen Churchgate i centrala Mumbai kan man se dem välla ut på gatan strax före lunchtid, tungt lastade med sina leveranser. De hämtas från hemmen i norra Mumbais enorma förorter. På trottoaren utanför järnvägsstationen organiseras paketen om och hängs på cyklarna eller läggs upp på enkla kärror. Det ropas och skrattas under arbetet - de tycks trivas fint med sitt jobb. Enligt uppgift tjänar de hyfsat på sin tjänst och det är en väg till arbete för ofta helt outbildad arbetskraft.

Mer om Mumbais dabbawallahs hittar du exempelvis här.

En av Goas pärlor är ätten Bragancas fantastiska hus, en gång centrum för ett stort adelsgods som drog in enorma summor till sin innehavare. En smula dold av den skamlöst gröna växtligheten, bortom det gräsbevuxna torget i byn Chandos, där en grupp vattenbufflar tar igen sig i eftermiddagsdiset, breder det respektingivande huset ut sig. Det består av två flyglar i två våningar, byggt i en klassisk goansk stil med starka inslag av sydeuropeisk arkitektur. 

Huset byggdes i omgångar från slutet av 1500-talet och ungefär etthundrafemtio år framåt. Från den centrala porten och trappan gör man entré antingen i den östra eller västra flygeln. I den västra bor familjegrenen Menezes-Braganca, och i den östra bor familjegrenen Braganca-Perreira. Jo, du läste rätt, familjerna bor kvar i detta uråldriga jättehus. Renoveringarna har varit varsamma - och sparsamma ska kanske tilläggas. Det är med viss oro för framtiden vi tar del av byggnadsverket. Interiörerna är stilfulla men också bitvis slitna och bedagade. Det vilar en Törnrosa-stämning över det hela, en känsla som kryper under huden. Eller kanske kommer man att tänka på Dickens berättelse om den gamla svikna bruden i David Copperfield. Tiden har stannat. Vackert, men också lite skrämmande.

Interiörerna med sitt möblemang, sitt porslin och allsköns konstföremål utgör en högkvalitativ kuriosakammare. Bara det kinesiska porslinet skulle vara värt ett eget museum. Det är Ming- och Ching-vaser och det är hela serviser med europeisk dekor som gjorts på beställning i Kina under 1700-talet. 

Att släktbråk kan vara svåra och pågå länge, vet vi alla. Huset byggdes ursprunglingen för två söner i Braganca-familjen, som tydligen fick svårt att komma överens, eller så har 1900-talets dramatiska historia skapat söndringen mellan de två familjegrenarna. Det hela är lite oklart, men det verkar som om den ena grenen drabbades hårt av det indiska maktövertagandet 1962, medan den andra klarade sig förhållandevis bra.

Hursomhelst, ett tillstånd av hund och katt, kan sägas råda mellan de båda familjegrenarna. När vi guidats runt i den ena flygeln och sagt adjö till den pratglade Ashley Braganca-Perreira, son i huset, så approcheras vi av en äldre dam, som stillsamt frågar om vi också vill se den andra flygeln. Något samarbete tycks inte existera. Förutom den utomordentliga guidningen och genomgången av ättens historiska betydelse, får vi ta emot diskreta gliringar om den andra flygelns lätt korrupta handhavande av sin del av arvet. Det är lite komiskt charmigt men samtidigt en smula  tragiskt beklämmande…

Indien är ett land som överväldigar de flesta besökare, på gott och ont. Det finns oerhört mycket fint, roligt, intressant och fantastiskt att fängslas av. Det finns också sådant som irriterar och frustrerar en besökare. Till det mest provocerande hör den kaotiska trafiksituationen och den allmänna nedskräpningen. ​Problemen är mångfacetterade och komplexa. Men det tar inte många dagars vistelse i landet förrän...

"The first condition of understanding a foreign country is to smell it."

​Rudyard Kipling

En trevlig upplevelse i Indiens städer är alla djur. Det är ju knappast uppseendeväckande med djur på landsbygden, men också Indiens städer kan ibland påminna om mindre djurparker, fast utan stängsel. Till de vanligare inslagen hör hundarna, ofta den vanliga asiatiska typen av hund som är en och alla raser på samma gång. Ljusbrun till färgen, kort päls och spetsig nos. Hundarna pilar fram i myllret på ett ytterst hemtamt sätt. Eller så slår de sig till ro nånstans, många gånger där trängseln är som störst. De ligger utslagna i värmen med en självklar trygghet, som andas full tillförsikt. Det finns inga onda människor och inga andra faror lurar heller. Det framgår inte om de tillhör någon eller alla människor i kvarteret. Ibland, fast det är mycket sällsynt, ser man hundar i koppel ute på promenad med matte eller husse.

För en besökare är kanske aporna roligast. De bebor ofta stadskvarter, men håller sig förstås lite på sin kant. Det är en fascinerande syn att se deras flockar komma klättrande över taken och längs balkongräckena. De utfordras i regel av snälla människor. Apan är liksom kon ett heligt djur enligt hinduisk tradition, förknippad med Hanuman - apkungen som hjälper hjälten Rama. Men aporna kan också sno till sig intressanta och/eller ätbara ting och därför körs de bort när de kommer nära. Dock alltid med respekt, tycks det. På vissa ställen - särskilt välbesökta tempel - har aporna utvecklat en väldig fräck attityd till människorna. Man blir varnad för att de kan knycka till sig exempelvis glasögon eller innehållet i medhavda påsar. 

Städernas mest respekterade djur är ändå kon. De rör sig gravitetiskt över den mest trafikerade gata. De utövar faktiskt en form av ”traffic control” säger en indisk vän, tempot går ner. De står och hänger (idisslar?) i gathörnen och betraktar lojt den stressiga omgivningen. De finns överallt, ofta bökande i sophögarna. Ibland blockeras en trottoar eller annan passage eftersom en ko slagit sig ner för att vila. Det skulle aldrig accepteras att behandla en ko illa. I decennier har man fört en upprörd debatt i Indien om huruvida kor över huvud får slaktas. Det är ingen oviktig fråga för landets 200 miljoner muslimer, som i många fall äter biff och alltså skulle drabbas av ett förbud. För närvarande finns ett  förbud i ett antal delstater, men diskussionen förs om det bör göras till allmän lag. 

Debatten har alltså pågått länge, faktiskt sen slutet av 1800-talet, men på senare år har den varit hätskare än på länge. Kon och andra hinduiska symboler är politiska slagträn för det dominerande partiet BJP, och på senare tid har självutnämnda lynchmobbar (gay bhakti rakshaks) dödat människor utan annan orsak än att de handlar med kor eller sysslar med slakt. 

Detta oroar många i Indien för närvarande och debatten är livlig. Premiärminister Modi uttalade sig (väl sent enligt vissa) härom dagen mot detta beteende och fördömde det. Människor går före djur trots allt. 

Andra kategorier av djur som inte är ovanliga i Indiens städer är getter, åsnor, mulor och hästar. De senare används ofta som lastdjur i bergsområden. I områden med ökenkaraktär som Rajasthan är det vanligt med kameler. En mer sällsynt invånare är elefanten, men då och då ser man en, och då alltid i färd med att utföra någon form av arbete.

Man bör inte vara naiv, djur kan fara illa här med, förstås. Men den respekt och kärlek till djuren som i allmänhet visas, hör till ett av många sympatiska drag i det indiska samhället.