Här kan du läsa andra delen av Tommy Josefssons artikelserie från Marocko. Tommy, språkligt intresserad Jönsköpingsbo, är en flitig resenär i Nordafrikas och Mellanösterns länder.
Under mitt sökande efter sufiska helgedomar i Marrakesh tusenåriga medina (gamla stan), viker jag in på en färgglad bakgata. En skylt - ”Kvinnomuseum” - på en nyrenoverad byggnad fångar min uppmärksamhet och jag går in. Receptionisten vaknar ur sin slummer, ursäktar sig och skrattar lite generat. Tjugo kronor kostar inträdet. Väggarna är täckta av utställningar om framstående marockanska kvinnor genom historien: författare och deras verk, poeter, vetenskapskvinnor, hjältar från befrielsekriget mot Frankrike, politiker och kvinnors centrala roll i religionsutövningen och kulturen.
När jag lämnar museet ska det just stänga. Receptionisten, en extraknäckande lingvistikstudent från universitetet i Marrakech, erbjuder sig på utmärkt engelska att visa mig runt i basarområdets labyrinter. Hon har aldrig varit utanför Marocko, men är väl förtrogen med engelsk litteratur och Sidenvägens fortsatta expansion genom kinesiska motorvägsbyggen mellan Algeriet och Marocko. Med målet att bli turistguide studerar hon nu koreanska för att därmed lägga till ytterligare en sträng på sin redan sjusträngade lingvistiska lyra.
Några spanska turistande arkeologistudenter från Barcelona gör oss sällskap. De ger ett vilset, nästan oroligt intryck där vi strövar fram genom de exotiska gränderna. Vår berbiska guide understryker kvinnors fri- och rättigheter i landet, medan vi tar en kopp pepparmintthé på ett kafé vid Jamaa al Fnaa. Två män med banjo och tamburin stannar till och spelar för kaféets gäster för en slant.
- Jag känner mig trygg att obeslöjad gå omkring här långt in på natten, understryker hon, samtidigt som en slöjbeprydd kvinna på en vespa susar förbi in i de trånga gränderna och får fotgängare att hoppa åt sidan. En stund senare passerar en skäggprydd man med sin hijab-täckta hustru på pakethållaren. På bara några minuter utspelas en kavalkad av den marockanska mångfalden, där alla klär sig efter eget tycke.
Tankarna går till studenten som jag passerade för två år sedan på en soffa i Lale-parken i Teheran. Hennes sjal hade liksom glidit av och jag ville diskret få en bild som visade på lite islossning i den strikta tillämpningen av de islamska lagarna i Iran. Hon upptäckte mig bakom buskarna, fäste sjalen panikartat snabbt och tittade förskräckt på mig som om hon trodde att jag var från sedlighetspolisen. Lika förskräckt ser praktiserande muslimer som känner sig trygga under sjalen på pratet om slöjförbud i Europa. Marocko följer däremot inte någon förbudslinje i denna fråga, utan bejakar kvinnors roll i samhället, med eller utan slöja.
Kulturhistoriskt inskott - berber
Berber, eller Amazighs som de själva kallar sig, är Marockos ursprungsbefolkning och utgör ungefär en tredjedel av landets invånare. Liksom kurderna i norra Mellanöstern lever de i ett samhälle präglat av klaner, vilket kanske är skälet till att de inte har lyckats att skapa en egen nation.
De återfinns över hela Nordafrika. Samtidigt är språkfamiljen uppdelad i ett antal dialekter vilket inte heller främjar sammanhållningen. Klanernas lojalitet gäller främst dem själva. Om fördelar kan vinnas skapas allianser med andra klaner, men även med andra religiösa grupper eller utländska makter. Man kan därför finna både islamska extremister och ateister, sufier, shiiter, sunniter, judar och animister bland berberna, men också inflytelserika personer som Ibn Rushd Averroes.
Det är ändå de två medeltida berbiska dynastierna Almoraviderna (1060–1147) och Almohaderna (1147–1248) som utgör höjdpunkten av berbiskt inflytande i Marocko, även om de sinsemellan var ärkefiender. Spänningen mellan det systematiskt ökande arabiska inflytandet i Marocko och dess berbiska ådra har följt landet sedan 700-talet in i våra dagar. Araberna har dominerat statsapparaten sedan Alaouite-dynastin tog makten på 1600-talet, av vilken den nuvarande monarken är en ättling. Därför är kung Mohammed VI:s reformer i och med den arabiska våren med utökade mänskliga rättigheter för berberna av historisk betydelse. Många berber möter emellertid fortfarande trakasserier från statstjänstemän som vägrar erkänna att berbiska är ett nationellt språk. Turkiet ser ett blomstrande kurdiskt språk och litteratur som ett nationellt hot och gör allt för att motarbeta det. Frågan är om Marockos berber kommer att gå in i en militant återvändsgränd som kurderna har gjort, eller ta tillfället i akt att nu utveckla sitt språk och litteratur på alla nivåer och därmed överbrygga sina dialektala skillnader och stärka sin etniska identitet.
Under mitt sökande efter sufiska helgedomar i Marrakesh tusenåriga medina (gamla stan), viker jag in på en färgglad bakgata. En skylt - ”Kvinnomuseum” - på en nyrenoverad byggnad fångar min uppmärksamhet och jag går in. Receptionisten vaknar ur sin slummer, ursäktar sig och skrattar lite generat. Tjugo kronor kostar inträdet. Väggarna är täckta av utställningar om framstående marockanska kvinnor genom historien: författare och deras verk, poeter, vetenskapskvinnor, hjältar från befrielsekriget mot Frankrike, politiker och kvinnors centrala roll i religionsutövningen och kulturen.
När jag lämnar museet ska det just stänga. Receptionisten, en extraknäckande lingvistikstudent från universitetet i Marrakech, erbjuder sig på utmärkt engelska att visa mig runt i basarområdets labyrinter. Hon har aldrig varit utanför Marocko, men är väl förtrogen med engelsk litteratur och Sidenvägens fortsatta expansion genom kinesiska motorvägsbyggen mellan Algeriet och Marocko. Med målet att bli turistguide studerar hon nu koreanska för att därmed lägga till ytterligare en sträng på sin redan sjusträngade lingvistiska lyra.
Några spanska turistande arkeologistudenter från Barcelona gör oss sällskap. De ger ett vilset, nästan oroligt intryck där vi strövar fram genom de exotiska gränderna. Vår berbiska guide understryker kvinnors fri- och rättigheter i landet, medan vi tar en kopp pepparmintthé på ett kafé vid Jamaa al Fnaa. Två män med banjo och tamburin stannar till och spelar för kaféets gäster för en slant.
- Jag känner mig trygg att obeslöjad gå omkring här långt in på natten, understryker hon, samtidigt som en slöjbeprydd kvinna på en vespa susar förbi in i de trånga gränderna och får fotgängare att hoppa åt sidan. En stund senare passerar en skäggprydd man med sin hijab-täckta hustru på pakethållaren. På bara några minuter utspelas en kavalkad av den marockanska mångfalden, där alla klär sig efter eget tycke.
Tankarna går till studenten som jag passerade för två år sedan på en soffa i Lale-parken i Teheran. Hennes sjal hade liksom glidit av och jag ville diskret få en bild som visade på lite islossning i den strikta tillämpningen av de islamska lagarna i Iran. Hon upptäckte mig bakom buskarna, fäste sjalen panikartat snabbt och tittade förskräckt på mig som om hon trodde att jag var från sedlighetspolisen. Lika förskräckt ser praktiserande muslimer som känner sig trygga under sjalen på pratet om slöjförbud i Europa. Marocko följer däremot inte någon förbudslinje i denna fråga, utan bejakar kvinnors roll i samhället, med eller utan slöja.
Kulturhistoriskt inskott - berber
Berber, eller Amazighs som de själva kallar sig, är Marockos ursprungsbefolkning och utgör ungefär en tredjedel av landets invånare. Liksom kurderna i norra Mellanöstern lever de i ett samhälle präglat av klaner, vilket kanske är skälet till att de inte har lyckats att skapa en egen nation.
De återfinns över hela Nordafrika. Samtidigt är språkfamiljen uppdelad i ett antal dialekter vilket inte heller främjar sammanhållningen. Klanernas lojalitet gäller främst dem själva. Om fördelar kan vinnas skapas allianser med andra klaner, men även med andra religiösa grupper eller utländska makter. Man kan därför finna både islamska extremister och ateister, sufier, shiiter, sunniter, judar och animister bland berberna, men också inflytelserika personer som Ibn Rushd Averroes.
Det är ändå de två medeltida berbiska dynastierna Almoraviderna (1060–1147) och Almohaderna (1147–1248) som utgör höjdpunkten av berbiskt inflytande i Marocko, även om de sinsemellan var ärkefiender. Spänningen mellan det systematiskt ökande arabiska inflytandet i Marocko och dess berbiska ådra har följt landet sedan 700-talet in i våra dagar. Araberna har dominerat statsapparaten sedan Alaouite-dynastin tog makten på 1600-talet, av vilken den nuvarande monarken är en ättling. Därför är kung Mohammed VI:s reformer i och med den arabiska våren med utökade mänskliga rättigheter för berberna av historisk betydelse. Många berber möter emellertid fortfarande trakasserier från statstjänstemän som vägrar erkänna att berbiska är ett nationellt språk. Turkiet ser ett blomstrande kurdiskt språk och litteratur som ett nationellt hot och gör allt för att motarbeta det. Frågan är om Marockos berber kommer att gå in i en militant återvändsgränd som kurderna har gjort, eller ta tillfället i akt att nu utveckla sitt språk och litteratur på alla nivåer och därmed överbrygga sina dialektala skillnader och stärka sin etniska identitet.
