"Tystnad och stillhet kunde hon lättast och effektivast få hemma, för med stängd dörr, avlagd telefonlur och neddragna gardiner var det så tyst och fridfullt som det någonsin kan bli före graven. Och det krävdes ingen ansträngning att ta sig dit. Det hon för det mesta upplevde på sina verkliga resor, utöver hemska flygplatser och dystra hotellrum, var sin egen ängslan inför att uppleva något."

Jenny Diski

​Ann-Christin Berglund lämnar här en tredje rapport från sin resa till Indien. Tidigare har hon skrivit från Patna och från Varanasi.

Vid det stora Kali-templet i Kolkata är larmet intensivt. Där inne knuffas och trängs människorna för att komma nära gudinnan och offra; och där utanför trängs människor kring de otaliga marknadsstånden som upptar varenda meter av den långa mur som löper runt tempelområdet. Där säljs mängder av svarta Kali-ansikten med den långa röda tungan hängande ut ur munnen. Här trängs också de gula taxibilarna, men också “människodragna” rickshaws av den sort som finns överallt i centrala Kolkata.

Ett gäng glada chefer inom Malmö stad promenerade under gårdagen en dryg mil längs Köpenhamns vårvarma gator - på jakt efter grundläggande ledarskapsprinciper. Vi fann någon hos Kierkegaard, en annan hos HC Andersen och ytterligare några hos Niels Juel, Bertel Thorvaldsen, biskop Absalon och kung Kristian X.

Tack alla för ert goda humör och för fina summeringar av ett välfungerande ledarskap!

​ 

I Brownsville (Pennsylvania) finns USA:s äldsta järnbro, berättar uppslagsverket, en skapelse från 1830-talet. En bild på en minnestavla återges tillsammans med texten i artikeln. Statistiken över befolkningsutvecklingen uppvisar en ganska beklämmande kurva. Från en blygsam start under 1800-talet, toppar kurvan någonstans runt 8 000 själar år 1940. Men redan på 1960-talet börjar den peka nedåt mot dagens deprimerande siffror. Drygt 2 000 människor bebor idag denna lilla stad. Förändringar inom stålindustri och kolutvinning, samt omstruktureringar av transportväsendet har satt tydliga spår. Man föreställer sig att det inte är någon vacker anblick, dagens Brownsville.

Det amerikanska industribältet, från New York i öst till de stora sjöarna i väst, med stater som Ohio, Pennsylvania, West Virginia, Indiana, Michigan och Illinois, har övergått till det omtalade rostbältet. Det är Trumpland, en för svenska ögon tämligen ny skapelse, i själva verket i vardande sedan åtskilliga decennier. Det är den vita arbetarklassens hjärtland, nu mest en pinsamhet för alla globaliseringens framgångsrika stadsbor i öst och väst.

Det finns en väldig brutalitet i de förändringar som många orter i USA genomgått de senaste decennierna. Vårt eget Norrland - andra delar av landet också för den delen – avfolkas också, men i annan takt tycks det. Lugnare, mer anpassat efter en mänsklig livsrytm. Amerikanernas välbekanta mobilitet (är det rotlöshet?) spelar säkert in, liksom frånvaron av stötdämpande åtgärder från myndigheterna. Hos oss finns det en stat som kan omlokalisera en myndighet av något slag, eller pumpa in nya friska pengar. Det vänder inte kurvorna kanske, men gör nedgången lite mindre dramatisk.

Cleveland, Detroit…flera av de stora amerikanska städerna som blomstrade under den klassiska industrialismen har i dag krymt ihop till skuggor av sina forna jag. Detroit ser i stora stycken ut som en spökstad. Som Brownsville fast på en annan skala. År 2013 gick staden Detroit i konkurs. Skulderna uppgick till 120 miljarder kronor. 78 000 byggnader stod övergivna. Det är deprimerande på avstånd. Hur måtte det inte kännas att bo där?

En samtida skildrare av Brownsville och dess omgivningar är Philipp Meyer. I sin utmärkta debutroman En amerikansk förlust (originaltitel American rust) skildrar han ett knippe tilltufsade existenser som framlever sina dagar i Mon valley, ett naturskönt men ekonomiskt eländigt område i gränslandet mellan Pennsylvania och Virginia, bara några mil söder om  Pittsburgh.  

I centrum står två unga män, som i bokens inledning av en slump dras in i ett ödesdigert händelseförlopp. Vi får sedan följa dem och deras närmaste under några dagar då livet ändrar riktning för dem alla, på olika sätt. Slutet är öppet. Samtliga huvudpersoner är vid liv på bokens sista sida, men vad som ska hända härnäst är mer oklart.

Den spännande och engagerande intrigen till trots, är det miljöerna som griper tag i en läsare. Den sociala miljön uppvisar få positiva inslag. Arbetslösheten är förlamande. Kvinnorna blir feta, männen pumpar muskler på steroider. Ett slående inslag är drogernas betydelse. Alkoholen förstås, men också narkotikan spelar en viktig roll.

Möjligen erbjuds lite social gemenskap på den lokala krogen i goda vänners sällskap. Annars är det naturen som står för korrektivet i denna hopplöshetens obygd: den trögflytande Monongahelafloden, de gröna kullarna, hjortarna som betar tätt inpå de mänskliga boningarna.

Associationerna är många, alltifrån filmer om andra amerikanska bakgårdar som Den sista färden och Winter´s bone till låtar med socialrealistisk text, av en Lucinda Williams eller Richmond Fontaine. Meyer skildrar sina människor med värme och kärlek. De är komplexa och reflekterande, men ändå tragiskt fastlåsta i sina egna mönster. Det är inte bara gamla industrianläggningar som kan rosta, det kan människor också.