I Sverige finns det 15 världsarv. Ett världsarv är en plats som av FN-organet UNESCO anses vara ”ovärderligt för mänskligheten och ska skyddas och bevaras för alla framtid”. Ett av dem är Falun och kopparbergslagen. Anledningen till den här ärofyllda och ansvarsfulla utnämningen känner alla till som lyssnade uppmärksamt på läraren under historielektionerna i skolan. Åtminstone gäller det oss som gick i skolan då svensk historia fortfarande ansågs vara väsentlig att kunna för det uppväxande släktet.

Huvudorten i det aktuella världsarvet är förstås Falu koppargruva med sitt imponerande dagbrott - Stora stöten – och ansamlingen av historiska byggnader där omkring. Vi hälsar på under en het och solig julidag tillsammans med hopar av lättklädda, företrädesvis svenska, turister. Höjdpunkten under besöket är nedstigningen i underjorden, ett besök i själva gruvan, vilket vi har bokat i förväg.

Under ledning av en pedagogiskt begåvad ung guide, beger vi oss neråt längs med dagbrottets branta sidor. Vi har försetts med hjälmar och regnkäpar vilket bidrar till den uppsluppna och förväntansfulla stämningen. Efter ett antal trappsteg nedåt en trätrappa vänder vi in i berget. Mycket snabbt blir det svalt och fuktigt – en behaglig kontrast till den tryckande hettan.

Vi vandrar länge utmed blöta tunnlar – det droppar och rinner nästan överallt - med endast dämpad belysning och ganska lågt i tak – vilket tydligt motiverar hjälmen. Då och då stannar vi upp och samlas i större bergrum av imponerande dimensioner. Vi får lära oss att gruvan ser ut så här eftersom malmen ligger (eller låg) koncentrerad på vissa ställen, där man stannade upp och arbetade länge, tills all malm var upptagen. Mellan dessa koncentrationer finns transporttunnlarna som fick bli så små som var praktiskt möjligt.

Vi kommer ner till ca 70 meters djup, men får höra att gruvgångarna sträcker sig till över 400 meters djup. Under dramatiska skildringar av arbetsprocesser och förflyttningar upp och ner i gruvan, tittar vi storögt på varandra. Vår guide roar oss med frågor av allehanda slag. Vid det lodräta schaktet där vi vagt anar dagsljuset högt upp, får vi fundera på om vi skulle ta hissen eller stegarna för att komma upp, om vi arbetade i gruvan. Till saken hör att de aktuella stegarna ser rätt klena ut och ”hissen” i själva verket utgjordes av en rätt liten balja avsedd för malmtransport. Från den hoppade gruvarbetarna in i de horisontella gruvgångarna efter att baljan satts i gungning!

Till egenheterna i gruvan hör de höga halterna av järnvitriol i luften. Det gör att trä exempelvis inte vittrar, vilket förklarar de urgamla tunnelstöttor som byggts för att motverka ras. I intrikata mönster ligger trästockar flätade, komna från träd som fällts för flera hundra år sedan. I en vrå står en julgran från december, lika grön och grann som i vilken julfirande svensk stuga som helst.

Den märkligaste berättelse som den inspirerande guiden återger är den om Fet-Matts, och den har också koppling till vitriol. Fet betydde närmast ”stor och stark” på den tiden då det begav sig, ska nu sägas. En kväll våren 1677 försvinner en av arbetskarlarna vid gruvan – med det egentliga namnet Matts Israelsson – spårlöst och oförklarligt. I en av Faluns grannbyar sitter en förtvivlad fästmö och väntar på den man hon inom kort ska gifta sig med. Han dyker aldrig upp igen.

Förklaringen till försvinnandet uppdagas över 40 år senare. Bakom en igenbommad gruvgång, som tidigare övergivits på grund av risken för ras, hittar man en dag år 1719 en död yngling. Han har förmodligen dött av fallande sten som krossat hans bakhuvud. Också hans ben är förstörda. I övrigt är hans kropp helt intakt. Men vem är han? Ingen vid gruvan känner igen honom eller kan berätta om någon nyligen inträffad olycka. Men när kroppen visas upp för en större krets av människor är det någon som reagerar. En gammal gumma vid namn Margareta Olsdotter identifierar den döde som den försvunne fästmannen. Stelnad och bevarad i sin ungdoms anletsdrag, efter mer än 40 år i de vitriolindränkta gruvgångarna, återförenas Matts med sin fästmö. 

Fyndet bedöms så spektakulärt att man inte bryr sig om att begrava kroppen. Istället ställs Fet-Matts ut till allmänt beskådande i ett vitrinskåp. Först 30 år senare får han en anständig grav. Berättelsen äger sån kraft att den ger upphov till en lång rad dikter, romaner och till och med operor under kommande århundraden. Så sent som 1961 uppfördes vid festspelen i Salzburg Das Bergwerk zu Falun, med musik av Rudolf Wagner-Regeny på en text av den store Hofmannstahl. På så sätt blev den fattige gruvdrängen Fet-Matts Israelsson ”en del av världslitteraturen, ett eget världsarv i världsarvet”, som Daniels Sven Olsson skriver i sin utmärkta bok om Falu koppargruva.

Under sin storhetstid på 1600-talet stod Falu koppargruva för en tredjedel av den totala världsproduktionen av koppar. Den svarade också för två tredjedelar av de samlade svenska statsinkomsterna, och var därmed en helt avgörande faktor i det svenska stormaktsväldets framväxt vid denna tid. Gruvan var i drift ända fram till december 1992, märkligt nog, vilket ger verksamheten en livslängd på si så där 1300 år.

Avslutningsvis kan nämnas att det finns över 1100 världsarv totalt över hela jorden. Falun och kopparbergslagen fick sin utmärkelse år 2001. Ett besök här bör stå mycket högt upp på listan för den som är det minsta intresserad av vår historia och dessutom gillar ofarliga äventyrligheter. Missa inte museet efter att du varit nere i gruvan, utställningen där är mycket välgjord och instruktiv. Det finns givetvis också en stor shop med turistkrimskrams att inhandla för den som lagd åt det hållet. Det finns också böcker att köpa, för besökaren som vill veta mer. Boka ditt besök här!