Det är mycket ljus i den här staden. Vårsolen lyser med intensiv styrka. De vackra husfasaderna i Wiens historiska kärna gnistrar i kapp med varandra. Våra ögon tåras och solbrillorna gör god tjänst. Det är tur, för här finns också mycket mörker, och det av ett slag som är allom bekant i Europa. Det gäller förstås stadens nazistiska epok, fördrivningen av judarna och förstörelsen av den judiska kulturen.

På Heldenplatz både bländas och konfronteras vi med det mörka. Denna öppna, vackra plats är en arkitektoniskt och stadsplanemässigt utpräglad 1800-talsskapelse. Den dominerande byggnaden utgörs av den sista tillbyggnaden av Hofburg, det gamla kejsarpalatset som har en så central placering i staden. Tillbyggnaden – Neue Burg -  blev färdig ungefär samtidigt som kejsardömet gick mot sitt slut, paradoxalt nog, det vill säga i början av 1900-talet. 

Ställer vi oss så att vi betraktar Neue Burg frontalt så har vi andra delar av Hofburg till vänster, Auseeres Burgtor till höger (en av de gamla portarna in till området) och den vackra parken Volksgarten i ryggen. Mitt på Heldenplatz finner vi vidare två ryttarstatyer, en som föreställer Ärkehertig Karl, en hjälte från Napoleontiden och en som föreställer Prins Eugen, den store fältherren från början av 1700-talet. 

Turisthoparna är många och stora här, stråket hör till de vanliga för den rikhaltiga turistströmmen. Bland annat ser man många hästdragna ekipage här, ett populärt transportsätt bland penningstinna turister. 

Platsen är storslagen och vacker, inte tu tal om det. Det mörka påminns vi om när vi betraktar balkongen mitt på Neue Burgs fasad. Från balkongen utropade Adolf Hitler sin och Nazitysklands ”Anschluss” av Österrike den 15 mars 1938. Inför en jublande folkmassa ska tilläggas. Platsen stigma är svårt att utrota, i alla fall hos en österrikare. Den tillfällige besökaren berörs kanske inte, beroende på kunskaper och intressen. Thomas Bernard skrev en samhällskritisk pjäs med namnet Heldenplatz. Idag hålls ofta antirasistiska manifestationer här. Det symbolmättade hos platsen är alltjämt levande. Den europeiska historiens fläckar och sår försvinner inte. 

Den vintriga miljön och den iskalla vinden från Hudson-floden nedanför oss, gör platsen för Grant memorial i New York en smula bister. Vi kämpar med att föreställa oss hur den ter sig i sommarskrud – vilket känns ganska tilltalande – medan vi stampar fötter för att hålla värmen. Det är få besökare på plats denna januaridag, men faktum är att det här under lång tid var en av New Yorks allra största turistattraktioner.
 
Det kan förefalla otroligt, men det fanns en tid då amerikanska presidenter respekterades och ibland till och med beundrades, också av människor långt utanför USAs gränser. När en europé snabbt vill göra en lista över några konkreta exempel dyker namn som John F Kennedy, Franklin D Roosevelt och Abraham Lincoln upp för de flesta. 
 
Men det finns givetvis många fler som är värda att nämna i detta sammanhang. En av dem är Ulysses S. Grant, president under åren 1869 - 1877. Grants ”stora ögonblick” i livet var dock inte presidentskapet i sig, utan snarare hans militära karriär dessförinnan. När den kröntes var Grant överbefälhavare över unionens styrkor i inbördeskriget och förde dem till seger för nordsidan, med avgörande konsekvenser för USAs politiska framtid för alltid. 
 
Livet innan inbördeskriget var odramatiskt och fyllt med misslyckanden. Han tjänstgjorde som officer i amerikanska armén ett antal år efter sin examen vid West Point, men han tröttnade på att vistas långa tider ifrån sin familj, och tog därmed avsked. De försök han gjorde att etablera en civil karriär gick inte bra. Den sista position han hade före kriget var som biträde i sin fars läderfirma i Galena i Illinois. 
 
När kriget bröt ut våren 1861 anmälde sig Grant omedelbart för tjänstgöring i den federala armén. Han började som överste i ett frivilligregemente på den västra krigsskådeplatsen, men snart steg han i graderna och fick utökat ansvar. Han vann flera uppmärksammade segrar, i drabbningen vid Shiloh eller belägringen av Vicksburg för att nämna ett par. 
 
Det var när president Lincoln desperat letade efter en överbefälhavare som verkligen kunde pressa fram ett avgörande i kriget, som Grant kom i hans blickfång. Och det visade sig snabbt att Grant skilde sig ordentligt som militär ledare från sina nervösa och tvekande företrädare. I spetsen för Potomac-armén (huvudarmén på den östliga, centrala krigsskådeplatsen) gick Grant på offensiven, och lättade sedan aldrig på trycket mot rebellstyrkorna. 
 
Förlusterna var många gånger förfärande men det samlade trycket från nordstatsarméerna, som understöddes av en överlägsen industrikapacitet och en mycket större rekryteringsbas, fick till slut sydsidan att ge upp. 
 
Abraham Lincoln mördades som bekant i slutskedet av kriget. Grant var dock inte aktuell som presidentkandidat förrän efter fyra år med demokraten (Lincolns vice president) Andrew Johnson på posten. I valet 1868 blev han republikanernas kandidat och vann en ganska enkel seger. 
 
Grants presidentskap kom att handla mycket om återuppbyggnaden efter inbördeskriget och många svåra frågor förknippade med det. De före detta slavarnas rättigheter och inträde som medborgare i unionen, och behandlingen av de besegrade sydstaterna, var några av dessa. Han försökte också hantera den svåra frågan om hur de sista fritt strövande indianstammarna i väst skulle behandlas. Hans ”indianpolitik” har dock av eftervärlden inte setts med särskilt positiva ögon. Hans administration led också av ett flertal svåra korruptionsskandaler. 
 
På en stillsam plats på nordvästra Manhattan finner vi alltså Ulysses S Grants grav. Det är ett imponerande monument, vars tillkomst och invigning var en stor händelse i stadens historia. Sedan dess har dock mycket vatten runnit under broarna, och New York hyllas idag knappast för sina historiska minnesmärken. Vi är tämligen ensamma när vi besöker monumentet en kylig januaridag.
 
Byggnaden är en stram, klassicerande skapelse i ljus marmor. Formen anknyter till andra historiska mausoleer och sägs ha det i Halikarnassos som förebild. Ovanför entrén möts vi av ett känt Grant-citat: Let us have peace. Detta var Grants kampanjmotto i presidentvalskampanjen - en signal om försoning och förlåtelse i det sargade landet. Att upprätta de före detta slavarna och att samtidigt behandla de upproriska staterna med mild hand var den praktiska politikens kärna. 
 
Inne i den mörka salen möts vi av en ensam kvinnlig vakt - en State trooper i traditionell uniform. Hon hälsar förstrött, säkert en smula uttråkad. På hennes disk kan man läsa om att organisationen söker frivilliga som kan bemanna nationens helgedomar av detta slag. 
 
I likhet med invaliddomen i Paris, med Napoleons grav, kan man beskåda Grants tunga kista ovanifrån genom det öppna golvet. Den viktigaste skillnaden gentemot Napoleons grav är att Grant inte är ensam. Intill hans kista står hans hustrus - Julia Grant – en exakt likadan. Hon är anledningen till att graven finns här i New York och inte vid exempelvis Arlingtonkyrkogården i Washington. Där hade hon inte fått lov att begravas, och Grant sista vilja var att de skulle begravas tillsammans. 
 
Denna seriösa och ytterst mänskliga yttring av kärlek och lojalitet till sin livskamrat är ytterligare ett tecken på att det här vilar en president som amerikanerna - och andra - kan vara stolta över. 
 
Kommentar till bilderna:
Förutom bilder från platsen ser vi det kanske mest berömda porträttet på Grant från kriget, samt en satirteckning från presidenttiden. Grant kämpade periodvis med en svår alkoholism, något de politiska motståndarna givetvis utnyttjade. 

I mitten av april reser vi till Rom! Jag hoppas du vill följa med till den eviga staden, som alltid har något att lära oss. Den som intresserar sig för Europas idéhistoria kommer inte undan denna plats. Inte heller den som vill tolka Europas senare historia och framtida utveckling. Rom finns där någonstans!

Hör av dig om du har frågor!

Kära läsare, en riktigt God Jul önskar jag dig och de dina, var du än firar! Det blir nog ingen vit jul för undertecknad i år. Men det där med snö känns å andra sidan som ett historiskt fenomen vid det här laget, och som dessutom ställer till det i trafiken. Det kan bli lite frost, och lite sol - man får vara nöjd. 

Jag vill tacka alla er som bjudit på glada tillrop under året. Och framför allt vill jag tacka er som följt med på promenader och resor - ingen nämnd ingen glömd. Det har inte blivit så många texter på sajten det senaste halvåret, tiden tycks inte räcka till riktigt. Jag ska försöka lägga mer tid på skrivandet nästa är.

Resor har dock gått av stapeln: Indien, Österrike, Italien, Ungern. Trevligt och lärorikt alltihop. Nästa utlandsresa för till USA, till New York - där det finns familj. Månne tar jag mig till Grant Memorial den här gången? Eller till Tenement museum? Eller till Flushing, för att äta Dim Sum? Vi får se. 

Snart stundar årets julresa och som vanligt går den mellan Skåne och Östergötland. Inget upphetsande som resa betraktad (E4:an!), men målet hägrar fint! Samvaro med släkt och familj, lite god mat och dryck, några julsånger - there it is! 

På tal om julmusik, det är ju den viktigaste stämningshöjaren av alla, eller hur? Här mitt tips för i år, som jag fångade på radions Kulturnyheterna (!). Lyssna på Veni veni Emanuel - i The Petersens version! Mycket fint - länk här. 

Återigen, ha sköna helger! På återhörande inom kort!

Allt gott
​Lars

Det är ett av ett fåtal obligatorier: när man besöker Budapest ska man gå på badhus. Det är lite oklart varför, det tycks bara vara så… Sånt gör man i Budapest helt enkelt! Så då gör vi väl det.

Nå, det krävs inte mycket fantasi eller kunskap för att  förstå saken lite djupare. Badhustraditionen är stark här, av lite olika skäl. I första hand handlar det om de varma källor som finns i mängd här. Många tycks rinna upp framför allt vid Gellert-berget, på den västra Budasidan av staden (floden Donau delar Budapest i två huvuddelar: Buda och Pest). Men det ska finnas 120 källor totalt i området, med olika kvalitet och temperatur på vattnet, från 20 grader till skållheta 77 grader! 

En annan viktig del av den historiska bakgrunden stavas romare och turkar. De gamla romarna tycks ha älskat badhus mer än allt annat och var de än kom i världen så uppförde de ett bad. Det romerska centrat låg ett stycke utanför dagens Budapest, i Aquincum. Ruinerna av deras badhus finns kvar.

När turkarna under Soliman den store etablerade sig i Budapest år 1541 så tog de med sig sina traditioner, varav badandet var en. De såg givetvis möjligheterna med det varma vattnet direkt. Ytterligare ett traditionsskikt är 1800-talets kurtänkande, som var starkt över hela Europa. Det parades med den framväxande stadskulturen under 1800-talet, eftersom det eftersträvansvärda vattnet här fanns direkt på plats. 

Det finns många ställen att gå till för den som är badsugen och några av badhusen är arkitektoniska mästerverk i en helt egen genre. När vi besöker staden (dec -25) finner vi snabbt att det mest berömda badet – Gellert – är stängt för reparationer. Enligt uppgift kommer dessa att pågå länge, ända till 2029. Det ger oss ett nytt datum att förhålla oss till om inte annat. 

Vi kikar i listan över andra tillgängliga bad. Rudasbadet kommer långt upp. Det är äldst i stan, ett avgörande argument för Tertulia travels! Dessutom ligger det väldigt behändigt till, helt centralt på andra sidan Elisabeth-bron, en av tre stora broar som förbinder stadens östra och västra delar. Namnet Rudas kan man undra över. Det visar sig vara omtvistat: antingen är det ett slaviskt ord för pelare, kanske en anspelning på arkitekturen eller på berget vid vars fot badet ligger. Eller så har namnet uppstått av det ungerska ordet för stång eller käpp, vars anspelning är något obskyr. 

Badets byggnader är flera, det är uppenbart att det byggts ut i omgångar. Källorna berättar att den stora simbassängen kom till 1896, medan den nyare wellness-avdelningen är tämligen ny, invigd 2014. Genom åren har badet givetvis genomgått många renoveringar, inklusive en efter andra världskriget då det var svårt skadat. 

Exeriört är det inte särskilt anslående, får man tillstå, även om entrebyggnaden är en bastant klassicerande huskropp. Nej, värdena finns på insidan. På Rudas finns allt! Simbassänger, varmbassänger med olika temperatur, bastu i en mängd utföranden och versioner, café, bar och restaurang, bekväma omklädningsrum, vilorum och behandlingar med mera. Det är inte billigt att gå in, man får stanna en god stund för att få valuta för pengarna. Vilket väl också är meningen. Här stressas inte. 

En höjdpunkt är den nya utomhusbassängen på taket, där vi läppjar på en öl medan vi svettas i det varma vattnet. Utsikten över floden och staden på andra sidan är magnifik. Nummer ett är emellertid badets historiska kärna. Det är den gemensamma varmbassängen med rötter i 1500-talet, belägen i en åttakantig hall vars kupoltak bärs upp av bastanta stenkolonner tillika väggar. Detta är turkarnas ursprungliga bad, och här känner åtminstone undertecknad historiens vingslag, medan jag svettas i det heta vattnet. Här har människor badat sedan 1570! Det är sannolikt världens bäst bevarade osmanska badhus. 

För den som vill svalka sig, alternativt hetta upp sig ännu mer, finns i direkt anslutning till den centrala bassängen ett flertal små, alla försedda med informationsskyltar om aktuell temperatur (Obs! 42 grader är inte att leka med!). Dessutom finns en stekhet bastu att snabbt tillgå bakom en uråldrig stenpassage. De människor som vistas här – länge – ser ganska mycket ut som stammisar. Vi rör oss respektfullt runt i vattnet och mellan bassängerna och försöker anpassa oss efter gällande normer. Det är inte svårt, här känns det tillåtande, alla är inriktade på att njuta av stunden, antingen i tystnad eller i samtal med goda vänner. Ja, ljudvolymen är hög, något de akustiska förhållandena i hallen borgar för. Det är inte kontemplation direkt, som passar sig här. För sådant finns det gott om plats i andra delar av badpalatset. 

Varför har inte vi kalla svenskar en dylik badtradition? Finnarna har ju sin bastu, som vi ju tar efter förstås. Men den helhetsupplevelse som är Rudas-badet finns ju inte alls på våra breddgrader. De många spainrättningar som dykt upp i Sverige de senaste åren har inte alls de folkliga och sociala inslag som Rudas har. Vi borde skärpa oss och tänka mer på att vårda våra arma kroppar på ungrarnas avspända och kloka vis. Rudas inspirerar! Vi är kraftigt avkopplade och glada, när vi lämnar badet och promenerar hemåt längs med floden. 

Du som uppskattar texterna på Tertulia travels önskar kanske titta på våra förslag på restauranger och hotell och sevärdheter (i förekommande fall). Skaffa dig då tillgång till sajtens tips, genom att swisha 200:- till 123 349 1412. Du har tillgång till dem under sex månader. Dessutom får du tillgång till sajtens litteraturlistor. När jag tagit emot din betalning skickar jag en kod som du kan logga in med. 

Tipsen uppdateras regelbundet. Senast presenterade vi nyheter från Budapest (Ungern), Wien (Österrike), Alba, Turin och Milano (Italien), Binz (Tyskland), New York (USA) samt Mumbai, Pune och Matheran (Indien).

Trevlig resa!

 Härmed avses en plats i Österrikes huvudstad, inte en roman av Joseph Roth. Det finns förvisso en roman av Joseph Roth med detta namn, men den får vi ta upp en annan gång. Kryptan är alltså en konkret plats i hjärtat av Wien. Den bjuder på en sällsam upplevelse som sätter känslorna i rörelse. 

Från de intensiva folkvimlet på gatorna runt omkring och på torget Neumarkt kliver man in till ett relativt lugn. Inte jättemånga människor är intresserade av gravar, även om dessa tillhör historiskt mycket viktiga personer. Luften är sval och belysningen dämpad. Här ligger de alltså, den ene efter den andre, de jordiska kvarlevorna av cirka 150 habsburgare inklusive 12 kejsare och 19 kejsarinnor. Vissa har fått magnifikt konstnärligt utformade kistor, andra ytterst enkla. Estetiska ideal har förändrats på 400 år, det är ett faktum. Den överväldigande och rörande känslan sammanfattas väl av ett återkommande motto: i döden är vi alla lika.

Kapucinerkryptan har varit Habsburgarnas kejserliga gravplats sedan 1618. Bland de mest kända som ligger begravda här finns Kejsar Franz Joseph och hans hustru kejsarinnan Elisabeth ("Sisi"). Men här finner vi också ”Kungen av Rom”, det vill säga Napoleons son med den österrikiska prinsessan Marie Louise. 

Kejsarinnan Maria Teresia och hennes man Franz I Stephan av Lothringen har fått den mest imponerande graven, med en stor och mäktig dubbelkista, utsmyckad med barockens alla attribut för död och förgänglighet. Det blir många dödskallar!

Kryptan är som sagt behagligt lugn i allmänhet. Viss trängsel uppstår dock vid Sisis kista, och här blir den lättrörde (undertecknad!) en smula tagen. Människor fortsätter att placera blommor och små gåvor här, och kistans hörn, som går att nå och beröra, är blankslitna. En form av kult kring den vackra kejsarinnan existerar här. Ett märkligt och rörande faktum. 

Ta besöket som en övning i ödmjukhet. Som det heter: Tänk på din död, ty vad vi är, skall du också bli. 

Tack till alla deltagare vid förra veckans resa till Vaglio Serra i hjärtat av Piemonte! Piemonte – vid foten av bergen – bjöd oss på en härlig blandning av vackra vyer, utmärkta viner, rustik italiensk mat, samt möten med både stadslandskap och kulturlandskap i regionens hjärtland. 

Peter Nilsson tog emot oss med öppna famnen på sitt undersköna Castello di Vaglio Serra, en gård med rötter i 1700-talet. Den gamla adelsboningen har gjorts om till ett behagligt semesterboende med estetiska värden av högsta rang. 

Piemonte är populärt men inte lika turisttätt som många andra delar av landet. Störst folksamlingar mötte vi i tryffelns hemstad Alba under ett besök där, fast det var mest italienare som deltog i helgens vinfestival. 

Regionens huvudstad Turin är en storstad med hög puls, men återigen är turistströmmarna mer begränsade där än i exempelvis Milano, Lombardiets huvudstad, där vi tittade in några timmar under vår sista dag. 

I Turin pratade vi om Italiens enande och förutsättningarna för det samhällsbygge som blev Italien. Det blev en nationell konstruktion som kanske inte hittat sin form ens idag, då tilliten till statens institutioner är relativt låg och de regionala identiteterna är starka. 

Tertulia travels lär återkomma till detta landskap, kanske redan nästa år. Är du intresserad av att följa med så hör av dig!

Följ med på en inspirerande höstpromenad i Tertulia travels regi! Hösten är den bästa perioden för promenader, eller hur? Inte för varmt, inte för kallt, utan precis lagom. 

18 oktober - Malmös kyrkogårdar

”Den som kan lära människor att dö, skulle samtidigt lära dem att leva”. Den franske filosofen och essäisten Montaigne var nog något på spåren. Kanske kan vi lära oss nåt när vi besöker en begravningsplats - om vi gör det tillsammans och engagerar oss i bra samtal. Vi vandrar genom stadens viktigaste kyrkogårdar, från Gamla begravningsplatsen i norr, till Östra kyrkogården o stadens östra delar. 

25 oktober - "De förbannade åren" - Köpenhamn under ockupationen

Vi går förbi platserna i staden som förknippas med några av de mest dramatiska händelserna under denna svåra tid. Vi vandrar till adresser där viktiga möten hölls, eller där avgörande institutioner huserade. Vi pratar om vad ockupation kan innebära för en människa och ett samhälle. Vem hade du varit under ockupation av främmande makt?

Läs mer här! 

​Anmäl dig genast!