Möjligen är det en myt. Att det var vid Fredericia som Danmark räddades från att uppslukas av sina grannar. Men, myter lever vi ju med alla, mer eller mindre. Att Fredericias historiska betydelse odlas och firas, det är dock ett obestridligt faktum och inte alls någon myt. 

Det är detta odlande och firande vi först stöter på när vi besöker staden en vacker sommardag. Sedan upptäcker vi myten. Den finns gestaltad överallt. Brunnslocken i Fredericia avbildar den rätvinkliga stadsplanen med de bastanta fästningsvallarna från 1600-talet. Stadens logga likaså. Var vi än vänder blicken möter vi således den stiliserade bilden av fästningsstaden. 

På en av huvudgatorna finns en fotoutställning över tidigare årsdagar som firats med stor pompa och ståt. Vad är det konkret man firar? Jo, natten till den 6e juli 1849 gjorde danska trupper en utbrytning från fästningen och lyckades under några desperata timmars strid besegra den belägrande preussiska armen. Detta var en vändpunkt - allt enligt mytologin - i treårskriget, eller det första slesvigska kriget som det också kallas. 

Det råkar vara några dagar kvar till den 6e juli vid vårt besök och överallt ser vi spår av förberedelserna för årets firande. Till och med i turistbladet - Fredericamagasinet - möter vi historien, med omfattande reportage om striden och dess betydelse. "Danmarks stærkaste by", är tidningens braskande rubrik. Det är ingen ände på mytologiserandet! Vice  borgmästaren i staden - Susanne Eilersen - lägger ut texten i bladet, om den kommande festen och om betydelsen av historiska minnen: 

Det är otrolig sørgeligt, at de er så få danskere, der faktisk kender til den her historie. Vi kunne have risikeret, at der ikke var et Danmark i dag, hvis ikke vi hade vundet slaget om Fredericia. (...) Hun underbygger det med, at hvis man ikke havde vundet slaget om Fredericia, kunne Danmark være blevet delt i to dele. Jylland til tyskerne och resten till Sverige. 

Ytterligare fakta i målet är att stadens fästningsvallar, från 1600-talet, hör till de bäst bevarade i Europa. Anläggningarna var 1800 m långa mot landsidan och har nio bastioner. De var onekligen en match för varje belägrande fiende. Det hjälpte dock inte hösten 1657, då svenskarna under Karl X stormade och intog staden. De stannade i två år och lämnade sedan ifrån sig en totalt förödd stad. 

Danskarna minns hellre det storstilade utfallet 1849. Det finaste och mest uppmärksammade konkreta minnet är Den tappre landsoldaten, som står uppställd vid Prinsens port i centrala Fredericia. Det var skulptören Bissen (han med Isted-lejonet - kolla här!) som skapade denna romantiserande bild av en dansk värnpliktssoldat ur ledet, som man tillskrev "segern" i treårskriget. Skulpturen uppfördes 1858 och spelar en viktig roll i de årliga minnesfesterna.

Tertulia travels uppskattar den intensiva minneskultur som odlas här! Det borde fler ta efter. Man kan förlåta en del överdrifter och tveksamma tolkningar, tycker vi. Som att allt avgjordes här i slaget om Fredericia 1849. Det gjorde det absolut inte, men vid mitten av 1800-talet var det ändå en öppen fråga hur det skulle gå för det lilla landet som en gång varit så stort och mäktigt. 

Att tysk annektering eller ett samlat skandinaviskt kungarike under svensk ledning låg i korten, är uppenbart. Vi som tycker om Danmark - så som det är idag - kan skatta oss lyckliga. Och också glädjas med Fredericiaborna, de 40 000 som idag bebor "Danmarks starkaste stad". 

Funktionsarkitektur är ofta fascinerande. I Hamburg understryks detta faktum med besked.  Inte nog med att staden kan uppvisa ett världsarv bestående av lagerbyggnader med koppling till hamnen och Hamburgs betydelse som handelsplats (Speicherstadt – läs mer här!). Dessutom finns här ett arv av kontorsarkitektur av högsta rang.

De största och viktigaste förekomsten av dessa tidigmoderna kontorshus (vi pratar 1920-1940-tal) finner vi i Kontorhausviertel. Vi kan tänka oss området söder om Mönkebergstrasse och norr om Speicherstadt, på ett ungefär.

Med tanke på att Hamburg är en i flera omgångar grundligt förstörd stad, får vi vara mycket tacksamma för detta kluster av välbevarad historisk arkitektur. Bara för att påminna oss: stadens centrala delar förstördes första gången ordentligt år 1842, genom en katastrofal brand. Nästa stora destruktionsprojekt var medvetet. Staden drabbades under några dagar i juli 1943 av ett av de största bombanfallen under andra världskriget. Brittiska och amerikanska bombplan la staden i aska, förutom att de dödade sisådär 40 000 människor. (för en gnistrande skarp skildring av detta rekommenderas Peter Englunds essä När man kämpar mot vidunder (1991)).

Det mesta i den centrala delen av Hamburg berördes och staden känns – liksom flertalet tyska storstäder – trasig. Modernistisk stadsplanering, trist arkitektur och tysk vurm för biltrafik, har sedan gjort sitt för att försvåra situationen ytterligare i stora delar av Hamburg. Men i Kontorhausviertel känns det lite annorlunda, ja lite mer helt får man säga.

Här finns ett flertal kontorsbyggnader i samma stil, men det mest kända är det båtformade Chilehaus (invigt 1924), en våghalsig och spektakulär byggnad. Byggnadens östparti har fått formen av en skeppsstäv. Blickar vi upp längs det tio våningar höga huset, mot taket, ser vi en vackert svängd ”reling”. Från andra vinklar är huset mer kompakt och tungt. Det gick åt 4,8 miljoner tegelstenar för bygget, så väl som 2 800 identiska fönster.

När du står med Chilehaus spetsiga del framför dig har du områdets största byggnad till höger om dig – Sprinkelhof (byggt i tre etapper, 1927-1943). Många besökare överväldigas av dimensionerna och den programmatiska enkelheten. Det svenska begreppet 20-talsklassisicm gör sig påmint. Det mörkbruna teglet fulländar stramheten och tyngden i byggnadskropparna. Tyskarna talar om backsteinexpressionismus (backstein = tegel). Husen är inte helt utan utsmyckning. Särskilt Sprinkenhof har en mängd terracotta-baserade småskulpturer som utgör en lekfull kontrast till det övergripande allvaret.

I arkitekturhandböckerna kan vi läsa om mannen bakom dessa hus: Fritz Höger (1869-1947), en lokalt aktiv arkitekt som i och med detta verk krönte sin karriär. Chilehaus beställdes av handelsmagnaten Henry Sloman, som blivit rik på importen av salpeter från Chile. I kvarteren omkring finns ytterligare hus i samma stil, men utan Högers våghalsiga och kraftfulla stil. Däremot finns ett fint Höger-hus på Grosse Bleichen i Neustadt.

Det ska tilläggas att dessa hus faktiskt ingår i det område som fick världsarvstatus av Unesco 2015. Husen har en arkitekturhistorisk avgörande ställning. De bröt kraftfullt mot traditionen och hjälpte till att etablera Hamburg som verklig storstad. Skalan var ett tydligt uttryck för stadens växande rikedom och betydelse. Funktionellt sätt var husen på ett helt nytt sätt avsedda för små företag som ville ha representativa och estetiskt tilltalande omgivningar för sin verksamhet. De var helt enkelt bland de första husen i världen som enbart vände sig till småskalig, ekonomisk verksamhet: handelsfirmor, advokatbyråer, förläggare m m.

Gatorna runt omkring är ibland märkligt stillsamma och du kan få leta lite efter ett ställe där du kan slå dig ner och samla tankarna. Kolla dock om det passar att sitta ner på Körri Speisekontor i Sprinkelhofs bottenplan – ett mycket gediget ställe.

Följ med till Europas trevligaste storstad i höst! Att avstå Berlin ger i längden svår abstinens. Bota den tillsammans med mig den 22 - 26 november! Läs mer här!

Inledningen av P O Enqvists roman Lewis resa från 2001, är magnifik. Få kan som han skapa en känsla av spänning och mystik i en till synes vardaglig situation. Berättarjaget är inbjuden till begravning i Christiansfeld, en liten stad i norra Slesvig på Jylland. Där upptäcker han en kristen tradition som han fascineras av och som han känner igen från sin egen uppväxtmiljö i Västerbotten. 
​
Man begravde Efraim Markström den 16 september 1982 i Christiansfeld, en plats i södra Jylland nära gränsen till Tyskland, ett land där han för övrigt aldrig varit; det skedde i Brödraförsamlingens regi, i den herrnhutiska församlingen i Christiansfeld.

Det var så jag fick veta att han blivit herrnhutare. Jag hade trott att han var pingstvän. Han hade kanske till sist sökt sig till de sina, i ett främmande land, så att han först inför döden uppsökt sitt egentliga hem; att han i livet alltså hade levt i diasporan, i en andens landsflykt, men nu återvänt dit där han egentligen hörde hemma, vilket gjorde mig egendomligt upprörd, nästan sårad, efter jag alltid trott att Efraim på alla sätt varit förankrad i Bureå socken, i norra Västerbotten, som också var mitt egentliga hem.
Vad var då det egentliga? Man kunde ju undra.

Christiansfeld är en herrnhutisk idealstad, anlagd i slutet av 1700-talet, på inrådan av galne kung Christian VII. Eller möjligen på initiativ av dennes upplysningsorienterade livläkare – Johann Friedrich Struensee. De båda hade några år tidigare besökt en herrnhutisk stad i Holland, och imponerats av invånarnas driftighet.

​Vad är detta för plats egentligen? Vilka var herrnhutarna och vad har de betytt? Det är upptakten i Enqvists mäktiga roman, som sen koncentrerar sig på den svenska pingströrelsen och dess ledare Lewi Petrus. 

Den lilla staden Christiansfeld i norra Slesvig är Unesco-klassat världsarv sedan 2015. Det är lätt att förstå, platsen är helt unik. Här byggde herrnhutarna inom loppet av några decennier ett genomorganiserat idealsamhälle, där de kunde leva och verka i enlighet med sin värdegrund. Det var bara en stad i en rad olika samhällsbyggen, med start i Herrnhut år 1722. Rörelsen leddes då av den fromme greven Nicolaus Ludwig Zinzendorf, som på sina ägor i Sachsen gav skydd åt de så kallade böhmiska bröderna, som flydde undan motreformationens nitiska pådrivare i Böhmen och Polen.

I uppslagsverken kan man läsa att rörelsen inriktning handlade om det rätta hjärteförhållandet till Jesus, samt fokuseringen på Jesu lidande. De har inte heller velat splittra utan snarare reformera och stärka den lutherska läran. På så sätt är rörelsen inomkyrklig.

Att leva i brödraförsamlingen här innebar ett stillsamt men strävsamt liv i arbete och bön och med strikta normer för umgänge och samlevnad. För att få bli del av gemenskapen krävdes – förutom den rätta tron – också att yrkesprofilen var till gagn för helheten. Staden blev snabbt en blomstrande plats, delvis tack vare tullfrihet och skattelättnader. Staden hade egen domstol och männen var undantagna värnplikt.

Det största hus som dominerar stadens centrala torg är givetvis kyrkan. Dess interiör är fascinerande med sin enkla och strama inredning. De vitmålade träbänkarna är placerades utmed salens längd, så att alla sittande riktar sin blick mot den ena långväggen. Där finns talarstolen och liturgibordet varifrån gudstjänsten leds. Intill talarstolen finns väggfasta vänkar på båda sidor avsedda för församlingens äldstebröder, som blickar ut över församlingen under gudstjänsten.

Enqvist beskriver en begravningsgudstjänst som han deltar i här hösten 1982 och han förstår plötsligt lite mer av rötterna till sin mors norrländska fromhet. Formerna och trosglöden är överlappande. Vid tiden för Enqvists besök är ortens och gemenskapens storhetstid över sedan lång tid. Det nuvarande Christiansfeld är ”musealt”, det vill säga, de flesta som vandrar på de lugna gatorna här är turister, nyfikna på ett av Danmarks mindre kända världsarv.

Övriga större byggnader mitt i Christiansfeld är manshuset och kvinnohuset, de gemensamhetsboenden som var avsedda för ogifta män och kvinnor. Efter konfirmationen flyttade alla unga in här. Som gifta flyttade de ut och fick en egen bostad. Övriga gemensamma byggnader är pojk- och flickskolan, änkehuset och hotellet. Detta sistnämnda hus har hyst många prominenter genom åren. Bland annat var det här som vapenvilan mellan Danmark och Preussen/Österrike ingicks, våren 1864.

Exteriört är byggnaderna likartade. Fasaderna är av gult tegel och inga hus har mer än två våningar. Två parallella huvudgator med denna typ av hus utgör stadens huvudstråk. Utmed huvudgatorna växer lindar. Vinkelrätt mot dessa löper ett antal mindre gator. En mycket strikt stadsplan med andra ord, planerad och skapad i en helhet och under kort tid i slutet av 1700-talet.  

Ett stycke utanför bebyggelsen ligger kyrkogården, eller Gudsåkern med herrnhutisk vokabulär. Här ligger de av Gud skördade, vilande var och en under likadana horisontellt placerade stenar. Samma typ av inskription på dem alla, ett namn, årtal, födelse- och dödsort och så ett Bibelcitat. Män och kvinnor ligger på varsin sida av huvudgången. Här är gravar från 1800-talet fram till vår tid, finner vi snabbt när våra fascinerade blickar sveper över de långa raderna. 

Idag har församlingen i Christiansfeld ca 350 medlemmar varav drygt 100 bor i staden. Församlingen driver fortfarande några verksamheter: hotellet, honungskakebageriet samt kakelugnsfabriken. Alla gudstjänster och församlingsmöten är öppna för alla. Brödramenigheten predikar alltjämt ett och samma motto: Vårt lamm har segrat – låt oss följa honom.

Söker du något annorlunda på din resa i Danmark så ta dig till Christiansfeld!

Emil Nolde (1867 - 1956) var en kontroversiell konstnär redan under sin levnad. Men också i sitt eftermäle har han diskuterats flitigt. Anledningen är hans nazist-sympatier och antisemitism. Länge var saken oklar, men de senaste decenniernas forskning har gjort den tydlig: Nolde var sympatiskt inställd till nazismen fram till krigsslutet. Efter kriget försökte han och människor i hans omgivning dölja detta faktum.

Nu står vi där med ett facit som riktar en gammal och viktig fråga till oss: i vilken utsträckning kan och bör vi skilja på konstnären och verket? 

Vägarna i västra delen av Schleswig är ödsliga, trots att det är i mitten av juli och solen skiner från en mestadels klar himmel. Det sønderjyska/nordfrisiska landskapet är glest befolkat och sedan urminnes tider präglat av hårda naturförhållanden. Vinden från havet i väster och ständigt återkommande stormar och översvämningar har satt sin prägel. Men det är också ett bördigt jordbrukslandskap som vi upplever från bilen, med vidsträckta åkrar och betesmarker med flitig förekomst av kor och får. 

En viss lappsjuka griper tag i oss en stund, men den känslan bryts effektivt när vi svänger in på parkeringen vid Nolde-stiftelsen i Seebüll (Søbøl). Parkeringen är full av bilar och entrén till Nolde-centrat har tydlig karaktär av modernt konstmuseum med generösa ytor för shopen och den snygga serveringen. På entrébyggnadens övervåning presenteras konstnären och hans hustru med texter och en välgjord film. Dessutom redovisas utförligt den påkostade ombyggnad och renovering som platsen genomgått de senaste åren. 

Det viktigaste på denna plats är förstås paret Noldes bostadshus, uppfört av dem själva på 1920-talet, tillsammans med den vidhängande trädgården. I en diskret del av trädgården är de båda makarna gravsatta. 

Huset är en modernistisk skapelse med spännande vinklar och linjer, ett verkligt ”Zauberheim” helt efter makarnas gemensamma idéer. Ada Nolde - född Vilstrup - utbildade sig till skådespelerska och sångerska, när hon mötte Nolde i Köpenhamn i början av 1900-talet.

I Seebüll kombinerade paret sin bostad med ateljé och utställningslokaler när huset stod klart i slutet av 1920-talet. Nu är huset anpassat efter de stora skaror besökare som tar sig hit. Ett par rum är dock återskapade så som de såg ut när makarna Nolde bodde här, inklusive möbler och originalfärger på väggarna. 

I utställningen får man ta del av en stor mängd Nolde-verk, inte minst den berömda sviten över korsfästelsen och andra nytestamentliga scener från 1909. Till det extra minnesvärda hör också sviten av självporträtt.

Noldes konst är en explosion av färger och expressionistiska former. För oss är intrycken oemotståndliga. Inför dem sjunker kunskapen om Noldes politiska idéer undan, det måste medges. Konsten och platsens unika skönhet tar helt överhanden. Så är det säkert inte för alla, men alla uppmanas att åka hit för en exceptionell upplevelse.  

Information om sensommarens och höstens promenader och resor har nu uppdaterats - kolla här! Mer följer fortlöpande. Har du frågor och funderingar - hör av dig till info@tertuliatravels.com.

Johan Emanuelson med familj är ute på resa i den nordöstra delen av Nordamerika. Här följer en artikel från behagliga Boston. Läs också del 1 om the walking city, en tidigare artikel av Dan Adrianzon.

Boston är i vårt fall slutdestinationen för en längre rundtur i USA och Kanada, och i ösregnet på den åttafiliga motorvägen in mot staden tvekar vi. Behöver vi Boston?

Morgonen därpå skiner solen och vi använder Bostons utmärkta kollektivtrafiksystem för att ta oss till centrum. Vi ska upptäcka staden till fots och börjar i den bortre änden av shoppinggatan Newbury Street, tar oss via de vackra stadsparkerna Boston Public Garden och Boston Commons till the Freedom Trail. Dessa finns beskrivna i en annan artikel här på Tertulia Travels.

Några ord ändå. Newbury Street är nog den trivsammaste och minst shoppingaktiga shoppinggata vi har besökt. Ursprungligen en bostadsgata präglas den fortfarande av grönska och småskalig tegelbebyggelse från förra sekelskiftet. I källare och entréplan gömmer sig diskret butiker och caféer för alla smaker. En shoppinggata man kan andas på!

Freedom Trail är ett genialiskt grepp: pedagogiskt, stadsplaneringsmässigt och kommersiellt. Med en röd tegelstenslinje i marken kopplar man samman historiska byggnader och platser relaterade till USAs frigörelse från Storbritannien. Men de snirkliga fyra kilometrarna visar också upp en mycket trivsam och promenadvänlig stadsmiljö i en korsning mellan det europeiska och det nordamerikanska: stora sammanhängande områden med 1800-talsbebyggelse (t o m 1700-tal), klassiska skyskrapor från 1930-tal, det brutalistiska stadshuset från 1970-tal och modernt i stål och glas. Den organiska stadsstrukturen är långt ifrån Manhattans strikta rutnät. 

Slutligen kan man gissa att hyrorna för kommersiella lokaler längs Freedom Trail är höga - alla turister slussas denna väg! Detta märks inte minst i North Ends Little Italy, där de italienska restaurangerna ligger vägg i vägg. 

Vi fortsätter på Freedom Trail hela vägen till stillsamt vackra Bunker Hill. Härifrån börjar nästa stora Boston-upplevelse: hamnfronten. I Charlestown Navy Yard finns bland annat världens äldsta ännu seglande fartyg; fregatten USS Constitution, jagaren USS Cassin Young från Andra Världskriget samt gamla kranar, byggnader och torrdockor. Området är klassat som historisk park och som svensk kan man bara imponeras och avundas tillgängligheten och omfattningen av bevarade miljöer. 

Härifrån tar vi en färja tillbaka till city. Från däck imponeras vi igen; överallt aktiva och utvecklade kajmiljöer och på vattnet sjuder det av båt- och vattenliv. Hamnen har varit en av USAs viktigaste ända sedan 1600-talet. Från att ha varit ett av USAs mest förorenade vatten är det idag rent nog för bad och fiske. Likt många andra industrihamnar tappade de mer centrala hamndelarna sin funktion under 1970- och 80-talen och stadslivet återtog hamnfronten. I Boston mer omfattande och mångfasetterat än vad vi har sett tidigare. Genom särskild lagstiftning har man dessutom säkrat allmän tillgänglighet till kajstråken - inte en självklarhet i ett land som USA. Idag finns ett flera mil långt promenadstråk som sammanbinder kajer, gamla varvsområden, stränder och kustlinje - the Boston Harborwalk. 

Summa summarum framstår Boston som en av de mest attraktiva storstäderna vi har besökt. Maten var dessutom toppen. 
​
Ja, vi behöver Boston!