Att resa är att leva.

HC Andersen

Vi har kommit till del 4 i Thomas Sewerins resa i Tyskland och Frankrike. Nu gäller det ett möte med den nordfranska staden Metz. Obs! Du kan läsa hela resan i ett svep här: Resor. Då får du också tillgång till många fler av Thomas fina bilder. 

Kör sedan vidare till Metz, in i Frankrike och jag letar mig fram i staden, först till ett parkeringshus vid operan, och sedan till ett hotell på gågatan, Hotel Mercure och jag blir medlem i Mercure-klubben.
​
Det man kan säga kort om Metz är att staden ligger där floderna Mosel och Seille flyter samman. Ursprungligen en oppidum, dvs ett befäst fort, byggt av galler, den keltiska stammen Mediomatricerna, blev Metz (Mettis) erövrat av romarna på Caesars tid. Gallerna assimilerade snabbt den romerska kulturen och byggde stora och framgångsrika städer. Metz hade en befolkning på 40.000 när det begav sig. På påskafton år 451 förstörde Attilas hunner staden fullständigt. En del av befolkningen lyckades rädda sig i en klosterbyggnad som var helgad åt den Helige Staffan. Staden återuppbyggdes och när frankerna invaderade landet på slutet av 400-talet blev Metz huvudstaden ifrån vilken merovingerkonungar styrde det som kallades Austrien. När Karl den Stores rike delades upp blev Metz huvudstad i kungariket Lothringen, som småningom assimilerades i det tysk-romerska riket.

Där St Stefans oratorium en gång stod byggdes sedan flera generationer av kyrkor. Grundstenen till den gotiska katedral som står på platsen nu lades av biskopen Conrad de Scharfeneck omkring år 1200 och kyrkan stod helt färdig år 1522. Den har det tredje högsta mittskeppet i Frankrike (efter Amiens och Beauvais) med sina 41,41 meter och kallas populärt för Den Gode Gudens lykta p g a den största ytan av målat glas i hela världen

Jag sätter mig på en bänk den sena eftermiddagen i katedralens tysta stillhet, ett sublimt lugn i detta sjuhundraåriga tempel, detta oerhörda berg av huggen sten gjort av människor och som tronar över alla andra hus i den medeltida staden. Mittskeppet är smalt och därför känns höjden i denna - trots alla målade fönster - grotta som om kolonnerna och taket sträcker sig ända upp i himlen. Ett gammalt romerskt badkar tjänar som dopfunt. Annars finns det ganska få bemärkansvärda utsmyckningar inne i kyrkan. Det är på utsidan som det händer.

Över en av portarna i väster skildras, som sig bör, domedagen vid vilken en skara lycksaliga vandrar till evig lycka åt vänster och en annan grupp håller på att fösas ner i ett helvetesgap åt höger. Som vanligt är olycka och lidande mer spännande att skildra än salighet. Jag skickar gärna en förstorad bild av kön till odjurets gap som en tankeställare hem till familjen. Kyrkan var otvivelaktigt en boning för de troende. Det är därför inte konstigt att redan porten in i huset skulle smyckas för att stimulera gudfruktighet och det andliga. För att förbereda sig och komma i stämning innan man steg in behövde man påminnas om skrifterna genom ritualer och inte minst genom de uthuggna bilderna som stöd för minnet om de berättelser som blivit lästa för en ända sedan barndomen. Profeterna är där, liksom apostlarna och scener ur gamla och nya testamentet.

Allt i kyrkan är vertikalt. Inga horisontella linjer räknas. Det är ljust framme vid koret och väggarna tvärbranta. Med 10 meter höga, 6.500 kvadratmeter rikt målade, färgglada och blyinfattade fönster är denna ståtliga kyrka världens mest glasklara katedral. Några få fönster förstördes under första världskriget och de har ersatts med sentida sådana av Marc Chagall.

Det regnar och det är fredag. I en gammal borg mitt i staden ligger muséet La Cour d’Or. Så snyggt. En modell i foajén visar Metz utveckling från ett järnåldersläger till keltisk fästning, romersk befäst och välmående stad, merovingisk och karolingisk huvudstad och sedan Lothringens metropol. I de första salarna finns ett rikt material och lämningar från romartiden. En huggen stele där man jobbar, ett altare helgat åt guden Mithras, som var populär hos legionärerna som var förlagda i staden.

Helgonbilder från medeltiden. Evangelisten Johannes 1200-tal, Sankt Blasius 1400-tal och Jungfrun med barnet 1330-tal. Det var också vanligt att man färggrant målade takbjälkarna i sina lägenheter med glada djurmotiv. På översta våningen i muséet finns en konstsamling och där hänger Gustav Moreaus berömda Sfinxen och Oidipus.

Du som är intresserad söker säkert ständigt efter tips som är pålitliga eller i din stil. Använd gärna Tertulia travels tips som du finner här! De bör stämma med din smak om du gillar sajtens texter och allmänna anda.

Ny avgift för detta är simpla 200:- för ett halvår. (läs mer om donationer här!). Swisha helt enkelt till 123 349 1412 samt skicka ett mail, så hör jag av mig. 

Senast tillkomna är en rad nya tips från Rom och Berlin! Men listan består av över 80 platser, nämligen följande:

Alba, Albert, Amritsar, Aarhus, Asti, Barcelona, Bastogne, Beaune, Berlin, Binz, Bombay, Bouillon, Brygge, Bryssel, Brösarp, Båstad, Canazei, Capri, Castellabate, Crepon, Delhi, Dijon, Dublin, Düsseldorf, Edinburgh, Flensburg, Friedrichstadt, Gardone Riviera, Gilleleje, Göteborg, Halmstad, Hamburg, Helsingborg, Helsingfors, Helsingør, Hillerød, Holzkirchen, Humblebæk, Husum, Jaipur, Kangos, Kapstaden, Karlshamn, Klippinge, Köpenhamn, Landskrona, Lissabon, London, Lübeck, Lund, Lüneburg, Malmö, Madrid, Marseille, Milano, Mussoorie, Nancy, Narbonne, Neapel, New Orleans, New York, Nizza Monferrato, Odense, Paris, Prag, Regensburg, Reykjavik, Ribe, Rom, Rotterdam, Rättvik, Schwerin, Shimla, Sorrento, Stockholm, Turin, Udaipur, Umeå, Vadstena, Varberg, Vico Equense, Wien, Vietri sul Mare, Varanasi, Waterloo, Åhus.

Det hör till ovanligheterna att Tertulia travels huvudredaktör ägnar sig åt tablå-TV. Än mindre tid ägnar jag åt den stora flora av resemagasin som finns att tillgå i diverse reklamfinansierade kanaler. Det är så uppenbart att det mest handlar om att sälja annonsplats. Ett undantag har gjorts på senare tid. Stanley Tuccis matresa genom Italien bjuder på en rad trevliga nedslag, med större bredd än bara mat. Inte så dumt.

Förra veckans nya SVT-dokumentär var sett till denna helhet en positiv överraskning (Horace går - en vandring genom livet och krisen, av Olavi Linna). Horace Engdahl på pilgrimsresa i Italien, med målet Rom. Anslaget och formatet är mycket lovande: den dubbeltydiga titeln, de inledande kommentarerna om pilgrimsvandringen som ett möte med sig själv, promenerandets effektiva inverkan på våra reflektionsprocesser. Här fanns en massa spännande!

Sen visar det sig mest handla om Horace eget liv och särskilt den massmediala cirkusen kring kulturprofilen och Svenska akademins kris. Mindre intressant på Tertulia travels breddgrader, men inte bortkastad tid. Det blir inte så många kommentarer om de platser han passerar, än mindre om slutmålet. Slutscenen är dock fin: Horace förenas med kvinnan i sitt liv på en uteservering på - ser det ut som - Piazza Navona. Hon räddade honom uppenbarligen, i en svår fas i livet.

Nå, för övrigt bjuds vackra vyer från Italien och en intressant skrivprocess kan iakttas, med antydningar om paralleller till drottning Kristinas "vandring bort från Sverige". All glättad ytlighet från TV-tablåernas kommersialiserade utbud av reseprogram lyser med sin frånvaro. Bara en sån sak. 

Du är hjärtligt välkommen att anmäla dig till någon av oktober månads promenader. Förgyll en oktoberdag med promenad, samtal och reflektioner - allt analogt! Och vem räds lite höstrusk under sådana omständigheter?

Det handlar om

Köpenhamn 12/10 kl 9.00 - 13.00 Tema: dansk guldålder
Malmö 20/10 kl 9.00 - 16.00 Tema: Malmös 1900-tal

Mer info finner du här! Hör av dig om du undrar nåt!

En mild septembersol smeker våra ansikten när vi vandrar längs Karlshamns behagliga gator, på vår väg mot havet, hamnen och det berömda utvandrarmonumentet.  Staden visar verkligen upp sin bästa sida i det gnistrande solljuset. Tempot är nedtonat, en känsla av off-season belägrar staden.

Vi konstaterar snabbt att gamle Erik Dahlberg gjort ett förträffligt jobb med stadsplanen, när det begav sig i slutet av 1600-talet.  Den rätvinkliga planen gör det enkelt att navigera i den centrala delen av staden. Vid vattnet visar grosshandlarvillorna på stadens storhetstid i slutet av 1800-talet, när mängder av råvaror och jordbruksprodukter skeppades ut mot hamnarna på kontinenten. 

De långväga förbindelserna gjorde också Karlshamn till utskeppningshamn för många under den svenska emigrationen på 1800-talet.

När vi når ner till hamnen ser vi bronsskulpturen av de båda hjältarna Karl-Oskar och Kristina hämtade från Vilhelm Mobergs böcker. Det är en enkel skulptur, anspråkslös i gesterna, men värdig och rogivande. Den är skapad av Axel Olsson och uppförd 1959, på beställning av de styrande i Karlshamn. Visserligen har konstnären nekat till att det är specifikt huvudpersonerna i Mobergs roman han avsåg att skildra. Han ville snarare gestalta alla de tusentals av emigranter som kommit denna väg. Eftervärlden, och redan Vilhelm Moberg själv, gjorde dock en direkt koppling till de båda romangestalterna.

På en höjd i Hamnparken står de båda på en stensockel, Karl-Oskar blickande ut mot det öppna havet, och Kristina som vänder blicken bakåt, mot det gamla hemmet i de småländska skogarna – som de aldrig mer ska återse. Verket fångar ögonblicket då vägen bakåt håller på att stängas. En sista blick och sedan aldrig mer… För den känslige är det rörande, utan tvekan. En inskription på monumentet lyder:

I hemlandet har deras utvandrings äventyr ingått i sagan och legenden.

Som ett led i det mytiska har många velat se de två gestalterna som representanter för två svenska grundhållningar. Karl-Oskar står för det rationella, framåtblickande i svensk mentalitet. En hållning vars baksida är historielösheten och rotlösheten, rentav motviljan mot allt gammalt och fornt - traditioner som artefakter. Kristina i sin tur står för kärleken till hemmet och den lilla världen, familjeliv och traditioner. Baksidan här är uppenbar: främlingsrädsla och en ovilja att ta till sig nya och större perspektiv.  

​Men vill man inte spekulera i dylika banor räcker det långt att ta in de allmänmänskliga aspekterna av skulpturens gestaltning: det ödesmättade i samband med ett avgörande, kanske oåterkalleligt beslut, sorg över det man lämnar och förväntan och en smula osäkerhet inför det nya som kommer.
​
Skulpturen finns i fler kopior och har också inspirerat liknande kompositioner. Gipsoriginalet finns på Utvandrarnas hus i Växjö och på torget i Lindstrom city i Minnesota finns en liknande skulptur. I Bremerhaven finns också en motsvarande skulptur av en familj på väg ut över haven.     

Så var det dags för del 3 i Thomas Sewerins trevliga resa till kloster och katedraler i hjärtat av Europa. Denna gång gäller stoppet den gamla romarstaden Mainz.

Hotellet heter H2 och ligger en knapp halvtimmas promenad utmed den breda floden Rhen intill centrum. Hotellet erbjuder en överraskning, antingen en dubbelsäng eller fyra bäddar. Fick det senare alternativet. Sover gott, emellertid, efter 90 mil i bilen och en ganska seg Wienerschnitzel på torget framför domkyrkan.

Nästa morgon vandrar jag in till stan, till domkyrkan och dess museum. Jag drabbas här för första gången av en överraskande förvirring. Jag trodde, när jag läste och planerade min resa hemma i fåtöljen, att jag skulle kunna känna lite av den epokspecifika stämning som rådde då under tidig medeltid vid de platser jag tänkte besöka, att jag nästan skulle kunna ta på atmosfären som den var då. Det händer (nästan) aldrig på denna resa. Möjligen i ögonblick då jag sitter ensam i en krypta eller under ett högt tak i mittskeppet i en katedral. Annars lägger sig nutidens företeelser som en våt filt över sådana fantasier. Jag bär med mig en anakronistisk illusion!

Till exempel: Harald Klak, född 800, var den första vikingahövdingen att döpa sig till kristendomen. Sommaren 826 kom han seglande uppför Rhen med sin familj. Kejsaren Ludvig den fromme – Karl den stores son – hade övertalat honom att låta döpa sig och stod själv fadder vid dopet, som ägde rum i Mainz under högtidliga former. Kejsarinnan Judith var gudmor åt Haralds fru, och kronprins Lothar I var fadder åt Haralds son Godfred. Harald återvände till Danmark med prästen Ansgar i sitt följe. Jag ser för min inre syn ett följe av vikingaskepp som kämpar mot strömmen ända ner till Mainz i hjärtat av Tyskland då på 800-talet. Men har svårt att förena denna syn med vad jag ser av dagens pråmar och turistbåtar som skär vågorna i denna mäktiga flod. Hoppas få mitt lystmäte på muséet.

Staden Mainz startade som ett härläger på platsen där foden Main rinner ut i Rhen. Lägret – Castrum Mogantiacum – grundades av den romerske generalen Nero Claudius Drusus vid åren 12-13 f Kr. Staden växte fort och spelade stor roll som en fast punkt för Roms legioner i kamp mot alemanner och andra germanstammar som tryckte på österifrån. Frankerna erövrade slutgiltigt staden från romarna år 460 och Mainz förblev ett starkt fäste och handelsplats nu i merovingerna händer.

När Karl den store sedan byggde sitt imperium var Mainz ett både politiskt och kristet centrum. Härifrån kristnades germanerna och slaverna. Enligt en krönika skriven av en anglosaxisk präst vid namn Willibald ska missionären Sankt Bonifatius på 700-talet ha försökt kristna germanerna handgripligen genom att egenhändigt hugga ner Tors heliga ek som stod i närheten av Mainz. Idag ihågkoms han som Tysklands apostel. Han var också Mainz första ärkebiskop. Hans staty står utanför domkyrkan i Mainz. Lite senare under 700-talet hade Karl den store fullt sjå med att utbreda den kristna läran med högsta tänkbara brutalitet bland ”sachsarna” i mellersta Tyskland. Också sachsarna hade ett heligt träd, Irminsul, som Karl efter mönster från Bonifatius lät hugga ner.

Jag kommer till katedralen när den öppnar. Den har varit utsatt för många lidanden under strider i den här delen av Tyskland. Svenska hären var här under fyra år under trettioåriga kriget. De besatte staden och plundrade kyrkan på allt värdefullt. När spillrorna av Napoleons här som varit i Ryssland 1812 tågade hem, stannade sex tusen tyfussjuka franska soldater här och inkvarterades i kyrkan. De eldade upp allt brännbart som fanns mellan kyrkans murar för att inte frysa ihjäl. Här bombades också kraftigt under andra världskriget. Kyrkan ser alltså sliten ut. Den har två kor, vilket ibland förekommer i romanska kyrkor. En skulptur från 1000-talet och ett krucifx med en sublimt lidande Kristus från samma tid hänger i ett kapell. Från de båda koren blickar man upp i sköna valv. Raffinerad arkitektkonst.

En märklig gravsten sitter på en pelare vid östkoret. Ärkebiskopen Petrus von Aspelt, som levde fram till 1320, delar med kyrklig pondus ut kronor till två kungliga herrar. Ärkebiskopen i Mainz var den främste av elektorerna, dvs de som valde tyska konungar och kejsare i det tysk-romerska riket. Här är högreliefen naturalistiskt huggen. Ärkebiskopen är en gestalt som är sällsamt snedvriden och kung Ludvig av Bayern sneglar ner på sin fylliga lekamen medan han håller spira och krona i sina händer.

Solen skiner och jag vandrar en stund i korsgången och parken tills skattkammaren och dom-muséet öppnar. Här finns en stor samling rester av murar, pelare och figurer från romartid och därtill skulpturer från medeltiden. Det visar sig att mästaren från Naumburg (som huggit den vackra Uta från Naumburg) innan han tog sig dit, var här och jobbade och färdigställde stora delar av västkoret i domkyrkan. Jag köper en tjock bok om muséets samlingar, Von Bonifatius zum Naumburger Meister. Ett ståtligt “tornrelikvarium” ska en gång ha innehållit en flisa av korset, men nu ligger några benrester från den helige Bonifatius i glasbehållaren i mitten. Tornet är gjort av en guldsmed på 1800-talet. Mycket i muséet handlar om Bonifatius men här finns en del verk av Naumburgmästarens verkstad. Ett huvud av en ung man, till exempel, och steningen av den helige Stefan. 

Fast, ringaren ska nog föreställa Atlas som bär kyrkan (jorden) på sina axlar. När jag betraktar de två apostlarna kan jag för ett ögonblick betvinga min illusion och vara just där, när de snackar med varandra och jag föreställer mig att jag ska snart blanda mig in i samtalet. Jag tror att det vi pratar om handlar om varför den här kyrkan byggs och församlingen i Mainz viktiga roll för att införa en ny syn på tillvaron i samtidens och framtidens Tyskland.

Jag kopplar också till våra samtal i MiL i Klippan och varför vår “Lundaskola” skulle bli så viktig. Man ser vad man vill se, eller hur? En samling av 10-12 krucifx fyller en hel sal i muséet. Bilden och berättelsen upprepas i det oändliga och om jag förstått det rätt är denna bild oerhört symboliskt laddad. Själva korset står för hoppet, att livet alltid är starkare än döden. Jesus dog på korset, men är inte kvar där. Han har uppstått från de döda. Han gick genom död till liv och själva bilden av korsfästelsen ska alltså trösta oss och förvissa oss om att Gud ger oss löftet om ett evigt liv. Korset står också för trygghet och mod. Det finns förlåtelse och tröst för allt som går sönder och blir fel i livet. Korset ska också påminna oss om att motverka ondska, kärlekslöshet och förtryck. Slutligen, korset står också för gemenskap. Det hänger framme vid altaret i alla kyrkor i hela världen och ska visa att vi alla är syskon. Det är en mäktig berättelse och en mäktig symbol som därför tål att upprepas. Så är det tänkt. Och ett mästarprov för så många bildhuggare och träsnidare.

Jag känner mig nöjd med Mainz och dessa historia. Måns har hittat en Getränkemarkt till mig i utkanten av stan där jag kan byta ut mina backar med tomflaskor mot ny öl: Becks och Störtebeker Atlantpilsner. Det skramlar nu mindre i bakluckan och jag kör tre mil ner i Rheinhessen till Weingut Hauck. Träffar far och dotter, får smaka fyra olika sorters vitt vin, Riesling, två sorters Kunststück och en med bara auxerroisdruvan. Köper en låda av varje.

Thomas Sewerins pilgrimsresa fortsätter söderut mot den Herkyniska skogen - ett närmast mytiskt stycke natur i Europa. 

Vill du hellre läsa allt i ett svep, gå som vanligt in på fliken Resor, så har du allt i pdf:

​Här och var är det fortfarande tät skog och jag tänker på hur man färdades i dessa trakter då på 900- talet. Det var nog vanligt att glida nerför och segla uppför alla floder och åar i olika sorters båtar och pråmar. Men, när man skulle mellan alla vattendragen?

Läser man Tacitus Germania, som skrevs på 100-talet e Kr sägs det att hela Tyskland var täckt av bokskog. Han skrev om den täta mytomspunna silva hercynia som sträckte sig nio dagsresor från norr till söder och efter 60 dagsresor från väst till öst hade man ännu inte kommit till slutet av skogen. Från Elsass och Lothringen i väst till Karpaterna i öst, från Schwarzwald och foten av Alperna i söder ända upp till Harzbergen i norr. Skogen var inte bara stor, den var farlig också. Tacitus beskriver en plats som var hemsökt av druiders skogsdungar med viskande löv, av mörka dalar där dånande strömmar kastade sig ut för klippor.

I den strövade vilda djur som stora älgar och vicenter, varg och björn. Det var en skog där germanerna under tusen år f Kr trängde undan kelterna och som sedan blev deras och ännu senare en sinnebild för själva landet Tyskland och tyskarna. Det var också en skog där våra sagofigurer då huserade, vättar och troll, enhörning, älvor och Näcken. I antikens Grekland och Rom fanns det lundar helgade till Artemis och Pan. Civilisationen bestod av idyll, murade hus, odlade fält, vingårdar och välvårdade marker. Den ogenomträngliga skogen var en kontrast till allt detta – timrade dygder och barbari. Germanerna var råskinn, inte bara i sina kläder, språk och sedvänjor, utan framför allt för sitt ursprung i denna Urwald.

På stigar som genomkorsade skogen färdades soldater till häst och till fots, foror med förnödenheter. Där vandrade också pilgrimer och munkar för att sprida budskap och att umgås på seminarier och olika ritualer. På målningen av Albrecht Altdorfer från tidigt 1500-tal, då stora delar av denna skog redan fallit för yxorna – som skildrar St Göran i kamp med draken (i en liten hörna nere till höger på bilden), ser man att skogen inte längre är farlig. Det är som om den har skiftat lojalitet. Den står inte längre på den skrämmande och olycksbringande drakens sida. Den framstår i stället som en tilltalande och godhjärtad bakgrund till St Görans vågspel.

​Jag tänker att munkarna som kom fram till byarna ur skogens oändliga dunkel kanske just genom att de färdats, tagit del i sådant vågspel och blivit vän med skogen, fick sin legitimitet av att de var hemma i båda världarna, den vilda naturen och den fromma civiliserade klostertillvaron.

Thomas Sewerin är tillbaka med en serie artiklar som behandlar europeisk kyrkokonst och kyrkoarkitektur, klosterväsende, reliker och relikvarier. Den här gången är det mellersta Tyskland och norra Frankrike som gäller. Häng med på den resan! Här är första delen, övriga följer kommande dagar och veckor.

Vill du hellre läsa allt i ett svep, gå som vanligt in på fliken Resor, så har du allt i pdf:

Fem i fem på morgonen är en bra tid att ge sig iväg. Kommer till Rødby innan sju och är i Tyskland före åtta. Ända sedan Carlos, äldsta barnbarnet, var liten har vi, varje gång vi varit ute på resa, skickat en bild på ett flygplan till honom. Bild och kortfattat “Flygplan”. Han är nu tio år. Jag kan inte avhålla mig från att (för första gången) skicka en bild med texten “Båt”.
​
Ingen trafik söderut och lugnt genom Hamburg och Lüneburgerheden. Tänker på flera teman. Vilka frågor har jag med mig på denna resa? Jag är intresserad av intellektuella klostermiljöer på 900-talet. Jag vill passa på att besöka några katedraler för att förstå varför de byggdes och vad som pågick när de byggdes och sedan i dem. Jag vill framför allt se in situ allt det jag läser om, att få platsreferenser och därmed större klarhet.

Hildesheim
Lagom till att domkyrkan och muséet ska öppna går jag genom en smal gränd upp till Domhof. Det duggregnar en aning och jag är helt ensam i staden. Hälsar på biskop Bernward som står framför Mariadomen. Bernward är den samlande symbolen för det medeltida Hildesheim. Han blev biskop av Hildesheim 992 och dog 1022. Hans liv och gärning är väl dokumenterad. Föräldrarna gick bort tidigt och hans farbror Volkmar, biskop i Utrecht, tog hand om Bernwards uppfostran. Skickade honom till Tangmar, lärd rektor för katedralskolan i Heidelberg. Hos honom specialstuderade han matematik och naturvetenskap och blev duktig i konsten att tillverka kyrkliga konstföremål och ornament i silver och guld. Sedan fullgjorde han studierna och blev prästvigd i Mainz, hos ärkebiskopen Willigis, som också var rikskansler i det tysk-romerska riket.

Kejsarinnan Teophano, änka och regent efter Otto II, gav Bernward jobbet som informator åt den sexårige Otto III. Sedan blev han biskop i Hildesheim, som ju låg i hjärtlandet och var nära maktens centrum i det Heliga romerska riket vid den tiden. Bernward gjorde Hildesheim till ett kulturcentrum, omgav staden med murar och grundade flera kloster och lät bygga många kyrkor.

Hildesheim var under medeltiden en av Nordtysklands största städer. Karl den store hade besegrat och på olika sätt övertalat sachsarna – bland annat tvångsdöpt deras hövding Widukind – att bli kristna redan innan år 800 och hans son och efterträdare Ludvig den fromme bildade därefter Hildesheim stift år 815.

Domkyrkan – Mariadomen, eller mera fullständigt Hohe Domkirche St. Mariä Himmelfahrt – restes 1010-1020 i romansk stil. Den nästan totalförstördes under en engelsk bombraid i mars 1945 och återuppbyggdes i enklare stil på 1950-talet. Från 2010 har gjorts omfattande renoveringar och ett nytt museum har skapats.

I kyrkan finns många viktiga skatter från medeltiden. Inne i kyrkan hänger numera Bernwards bronsportar från cirka 1015, som var en del i biskopens ambition att smycka sitt stift och sin kyrka med konstnärliga mästerverk. Denna ambition ingick i Renovation imperii, Otto-kejsarnas strävan att göra sitt imperium kulturellt attraktivt.

Portarna är nästan fem meter höga, väger två ton och består av en legering av koppar, zink, bly och tenn. Metallen kom sannolikt från gruvor i Harz, inte långt härifrån. Den vänstra porten skildrar scener ur Första mosebok och den högra porten har berättelser från Nya testamentet. Man tänkte sig att Adams och Jesu liv speglar varandra. Jag ska stöta på två sådana portar till under resan, Vargporten i Aachens domkyrka och Marknadsporten i Mainz dito. De är helt unika konstverk både i tekniskt och konstnärligt utförande. Se hur reliefen reser sig ut ur bakgrunden. Som seriefgurer som man kan ta på.

I kyrkan står numera också Bernward-kolonnen, ett mästerverk av Otto-epokens konst. Den ska efterlikna kejsar Trajanus kolonn i Rom och återigen framhäva den stolta kopplingen mellan romarriket och det tysk-romerska kejsardömet. Den skildrar Jesu liv från basen och upp till krönet i en spiralformad rörelse. På toppen ska ett fint kors ha varit placerat och det hela ska ha stått i centrum av en ljusstake i form av ett stort hjul.  Hela arrangemanget ska ha varit en present från kejsar Otto III till Bernward.

Vid kyrkans östabsid vid klosterträdgården står en ros. Den är nog världens äldsta ros, ett tusen år gammal. Storyn är följande: Kejsar Ludvig den fromme skulle under en jakttur i skogen leda en mässa. För den skull hade han med sig ett litet skrin med en relik av jungfru Maria. Han hängde den på en rosenbuske i skogen medan han förrättade mässan. Efter ceremonin gick det inte att lossa skrinet från rosen hur man än slet och drog. Det tog kejsaren som ett tecken och han bestämde att ett nytt biskopsstift skulle inrättas på platsen och det skulle helgas åt den heliga jungfru Maria, vars symbol ju är rosen. En kyrka skulle byggas på platsen.

Bombmattan som förstörde domkyrkan 1945 skadade också rosen, men då man sopat undan murstenar och bråte från kyrkoruinen och såg de svedda resterna av grenarna, såg man att roten var intakt och senare på våren 1945 sköt den nya skott. Den började blomma igen 1947 och nästa år fanns det 122 blommor i busken. Och så var det här med relikerna och relikvarierna, det vill säga de skrin eller gömmor i vilka man förvarar skelett, klädnader, eller andra minnen av de kristna helgonen. Jag har tidigare inte tagit dem på större allvar men frågan är om inte tiden är mogen för ett närmare studium.

På en skylt i domkyrkans skattkammare står följande: I alla tider och över kulturella gränser har människor alltid haft behov av att bevara minnen av de döda, dem man känt sig förbunden med. I detta sammanhang framstår också den medeltida dyrkan av helgonreliker. Med anknytning till antika föreställningar trodde man att i kvarlevorna av helgon och föremål som berörts av dem fanns speciella krafter kvar. Det var ibland obetydliga rester av ben eller liknande, men ändå, dessa reliker blev värdefulla. De blev hoppfullhetens tecken och pekade mot vad som komma skulle, efter döden.

Domkyrkan i Hildesheim har en sagolik skattkammare. Dörrarna slås upp i ändan av klostrets korsgång precis klockan 10 och jag blir den första gästen. Det är framför allt tre skatter i muséet som jag fastnar för och som äger en viss berömdhet. Den ena heter Den gyllene madonnan och donerades förmodligen av Bernward i början av 1000-talet. Det är en av de tidigaste skulpturerna i helfgur av madonnan med barnet. Huvudena av de

båda är gjorda i nutid, resten är gammalt förgyllt trä med ädelstenar här och var. Den andra är Krucifixet från Ringelheim. Snidat i olika träslag, helt unikt och början på en träsnidartradition i tidig medeltid. Sedd från ena sidan ser Kristus ut att stå och vila på korset i stället för att hänga där och från andra sidan ser man de djupt mänskliga dragen, som för sin tids konst var helt revolutionerande. Inuti det skulpterade huvudet finns en gömma med benrester i.

För det tredje finns det en rad rikt ornamenterade kors med guld och ädelstenar. Ett av dem skänktes som gåva av Henrik lejonet på 1100-talet och i mitten av korset finns en gömma med en flisa av korset på Golgata som hämtats hem under ett av korstågen vid tiden.

Fascinerande föremål är de där relikvarierna. En arm i plåt och guld och inuti finns skelettet av en underarm eller liknande av ett känt helgon. Ett vackert skulpterat huvud och det hela är en ask vari förvaras dödskallen av en person med ett förflutet som förknippas med vördnad och helighet.

Jag nöjer mig med besöket, en första bekantskap med tidig medeltid, uppsöker en Kneipe för lite sparris med hollandaise, potatis och en öl. Fler kyrkoskattkammare ska besökas på resan och jag ska försöka förstå fenomenet reliker.

Trasslar mig ur parkeringsautomaten och precis när jag ska äntra autobahn blir jag påkörd bakifrån. Skåpbilen som dundrar in i mig blir tillbucklad men min dragkrog tar stöten. “Volvo. Typisch!”, säger chaufören uppgivet och lättad samtidigt, ringer sin chef och får OK att själv fixa bilen. Ett handslag och jag fortsätter min resa.

Så många gånger jag kört på dessa vägar. Hildesheimer Börde, Gandersheim, Göttingen och så de branta lutningarna ner till Hannoverischer Münden och sedan till Kassel. Efter Kassel en svindlande färd upp och ner i de Hessiska alperna och Knüllwald (vars namn barnen roade sig med så många gånger).

Tankarna börjar vandra till den herkyniska skogen.