Härmed avses en plats i Österrikes huvudstad, inte en roman av Joseph Roth. Det finns förvisso en roman av Joseph Roth med detta namn, men den får vi ta upp en annan gång. Kryptan är alltså en konkret plats i hjärtat av Wien. Den bjuder på en sällsam upplevelse som sätter känslorna i rörelse. 

Från de intensiva folkvimlet på gatorna runt omkring och på torget Neumarkt kliver man in till ett relativt lugn. Inte jättemånga människor är intresserade av gravar, även om dessa tillhör historiskt mycket viktiga personer. Luften är sval och belysningen dämpad. Här ligger de alltså, den ene efter den andre, de jordiska kvarlevorna av cirka 150 habsburgare inklusive 12 kejsare och 19 kejsarinnor. Vissa har fått magnifikt konstnärligt utformade kistor, andra ytterst enkla. Estetiska ideal har förändrats på 400 år, det är ett faktum. Den överväldigande och rörande känslan sammanfattas väl av ett återkommande motto: i döden är vi alla lika.

Kapucinerkryptan har varit Habsburgarnas kejserliga gravplats sedan 1618. Bland de mest kända som ligger begravda här finns Kejsar Franz Joseph och hans hustru kejsarinnan Elisabeth ("Sisi"). Men här finner vi också ”Kungen av Rom”, det vill säga Napoleons son med den österrikiska prinsessan Marie Louise. 

Kejsarinnan Maria Teresia och hennes man Franz I Stephan av Lothringen har fått den mest imponerande graven, med en stor och mäktig dubbelkista, utsmyckad med barockens alla attribut för död och förgänglighet. Det blir många dödskallar!

Kryptan är som sagt behagligt lugn i allmänhet. Viss trängsel uppstår dock vid Sisis kista, och här blir den lättrörde (undertecknad!) en smula tagen. Människor fortsätter att placera blommor och små gåvor här, och kistans hörn, som går att nå och beröra, är blankslitna. En form av kult kring den vackra kejsarinnan existerar här. Ett märkligt och rörande faktum. 

Ta besöket som en övning i ödmjukhet. Som det heter: Tänk på din död, ty vad vi är, skall du också bli. 

Tack till alla deltagare vid förra veckans resa till Vaglio Serra i hjärtat av Piemonte! Piemonte – vid foten av bergen – bjöd oss på en härlig blandning av vackra vyer, utmärkta viner, rustik italiensk mat, samt möten med både stadslandskap och kulturlandskap i regionens hjärtland. 

Peter Nilsson tog emot oss med öppna famnen på sitt undersköna Castello di Vaglio Serra, en gård med rötter i 1700-talet. Den gamla adelsboningen har gjorts om till ett behagligt semesterboende med estetiska värden av högsta rang. 

Piemonte är populärt men inte lika turisttätt som många andra delar av landet. Störst folksamlingar mötte vi i tryffelns hemstad Alba under ett besök där, fast det var mest italienare som deltog i helgens vinfestival. 

Regionens huvudstad Turin är en storstad med hög puls, men återigen är turistströmmarna mer begränsade där än i exempelvis Milano, Lombardiets huvudstad, där vi tittade in några timmar under vår sista dag. 

I Turin pratade vi om Italiens enande och förutsättningarna för det samhällsbygge som blev Italien. Det blev en nationell konstruktion som kanske inte hittat sin form ens idag, då tilliten till statens institutioner är relativt låg och de regionala identiteterna är starka. 

Tertulia travels lär återkomma till detta landskap, kanske redan nästa år. Är du intresserad av att följa med så hör av dig!

Följ med på en inspirerande höstpromenad i Tertulia travels regi! Hösten är den bästa perioden för promenader, eller hur? Inte för varmt, inte för kallt, utan precis lagom. 

18 oktober - Malmös kyrkogårdar

”Den som kan lära människor att dö, skulle samtidigt lära dem att leva”. Den franske filosofen och essäisten Montaigne var nog något på spåren. Kanske kan vi lära oss nåt när vi besöker en begravningsplats - om vi gör det tillsammans och engagerar oss i bra samtal. Vi vandrar genom stadens viktigaste kyrkogårdar, från Gamla begravningsplatsen i norr, till Östra kyrkogården o stadens östra delar. 

25 oktober - "De förbannade åren" - Köpenhamn under ockupationen

Vi går förbi platserna i staden som förknippas med några av de mest dramatiska händelserna under denna svåra tid. Vi vandrar till adresser där viktiga möten hölls, eller där avgörande institutioner huserade. Vi pratar om vad ockupation kan innebära för en människa och ett samhälle. Vem hade du varit under ockupation av främmande makt?

Läs mer här! 

​Anmäl dig genast!

Tillhör du dem som fascineras av händelserna i Skandinavien under kriget? Ämnet har ju uppmärksammats flitigt i år - 80 år sedan krigsslutet. I så fall vill du säkert följa med på en promenad i Köpenhamn den 25/10 på temat "De förbannade åren", det vill säga Köpenhamn under ockupationen 1940 - 1945. 

Läs mer här - Promenader och resor

Två ganska säkra sätt att förstöra en resa är dels att resa efter en bestämd resplan, dels att springa på museer. Man ska inte ha något uppgjort på förhand; man ska ta en kappsäck och pengar och pass (samt naturligtvis angenämt sällskap om sådant finns att tillgå) och bege sig direkt till någon förnuftigt vald okänd ort utan att för någon människa uppgiva adressen; sedan bör man stanna där så länge det känns bra, och därefter, om kassan tillåter, leta upp någon annan lämplig plats i det okända; men man bör för ingen del brådska omkring hit och dit för att "samla intryck" huller om buller i största möjliga antal, ty sådana hastiga "intryck" och "upplevelser" har inte större betydelse än hotellmärkena på resväskorna, som också stundom görs till föremål för ivrigt samlande. En lycklig resa är inte till för att man ska "hinna med" något, utan för att man i lugn ska låta sin själ rå om all tid som finns. 

Ur Lycklig resa, essä som återfinns i Frans G Bengtsson - Sällskap för en eremit, 1938)

När vi reser gör vi det ofta till ”mytiska” platser, det vill säga till platser som vi har bilder av och föreställningar om i vårt inre. Myter bär oftast på ett visst mått av sanning, men de bjuder knappast hela den komplexa bilden. Ibland leder dessa föreställningar i vårt inre till svåra besvikelser, när de möter den bistra verkligheten. Ibland är vi mer eller mindre klara över vår ”romantisering” av verkligheten. I sådana fall är vi nog lite bättre rustade inför resan. Temat är klassiskt när det gäller ”resandets filosofi” och vi har behandlat det många gånger på denna sajt. 

Platser har denna kvalitet för oss också bortom resandets vedermödor. Fenomenet är exempelvis uppenbart när det gäller kriminalitet och social utsatthet. Bilden av Malmö bland svenskar som sällan sätter sin fot här, är ganska intressant i det här avseendet. Vi skrev om det här för ett antal år sedan – läs om du vill Malmö noir – staden och bildstriden.

Just Malmö sticker ut en smula, jag har fortfarande bekanta som är lite rädda för stan. Som om det vore farligt att vandra gatan fram… Nå, det vi saknar egentlig kunskap om förstår vi ju inte riktigt, detta är legio. 

Men som sagt, mytologiseringen av platser är ett mycket utbrett fenomen. Saken tas upp på ett intressant sätt av urbanforskaren Håkan Forsell. I sin nya bok om Södermalm i Stockholm (Söder, drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler förlag, 2025)) får vi ta del av en mytologiseringsprocess, om uttrycket tillåts. Det handlar helt enkelt om stadsdelens historia och hur föreställningar om den har traderats genom tiderna. I en artikel i SvD (26/7 2025) intervjuas författaren av den kompetenta journalisten Elisabet Andersson. 

Forsell sammanfattar den traditionella bilden av Söder som ”folklig, brokig och solidarisk”. På senare år kantrar bilder över mot utpräglat rikemansgetto, om än av annat slag än exempelvis Djursholm (som också porträtterats i bokform). Den här förändringen, finner Forsell, har ägt rum nån gång efter 2010 ungefär. Bland de skarpaste iakttagarna och tillika elakaste kommentatorerna av detta nya Södermalm, finner vi Mustafa Can. Han beskriver stadsdelen som ”denna homogena enklav som bättre skulle tjäna som socialantropologisk temapark för utstuderad coolness och förljugen spontanitet”. Vem vill bo på eller resa till ett sånt ställe?

Söder är idag, ett utpräglat ”innanförskapsområde”, menar Forsell Dessa skrivs det för lite om, fortsätter han. Fokus är nästan enbart på utanförskapet. Han jämför gärna med Prenzlauer Berg i Berlin och Vesterbro i Köpenhamn, stadsdelar som genomgått likartade förändringsprocesser. Han kritiserar begreppet gentrifiering här, det fångar inte vidden av förändringarna, menar han. De senaste decenniernas revolutionerande utveckling av våra städer och samhällen (läs digitalisering, globalisering kapitalets ställning m m) kräver en annan vokabulär. 

Så sant: våra städer är inte som de var förr, vår värld är inte som den var förr. Under sin promenad genom stadsdelen så hinner Andersson och Forsell beta av flera intressanta delaspekter av denna mytiska värld. Det är inte svårt (det är det aldrig) att hitta nyanserna, motbilderna och de genuina kvaliteter som trots allt varje levande stad bär på.

Artikeln sätter fart på undertecknad: jag vill både resa till Stockholm och kasta mig över en ny bok. Bra där!  

Man kan gärna se det som marknadens logik: turistindustrins försök att skapa föreställningen inom dig att det finns platser som du bara måste se! När du tror du har sett allt (som är värt att se), visar det sig att kreativa försäljare har hittat ytterligare ett resmål som ”du måste se”. 

Många faller för greppet förstås. Vi tror ofta att det finns en objektiv hierarki av platser där vissa är genuint bättre (vackrare, rikare på sevärdheter, lugnare, vildare, billigare, mer spännande…) än andra. Och om vi inte faller för detta trick, är vi ändå benägna att svara på de sociala signalerna från den övriga delen av mänskligheten: ”alla reser ju dit, så då måste väl jag också göra det”.
​
Ytterligare andra är superkänsliga för att få vara med i gemenskapen: ”Va, har du aldrig varit i Paris!? Det måste du väl göra något åt!”

Undertecknad är normalkänslig i ovanstående bemärkelse – vill jag gärna tänka själv i alla fall. Jag reser dit många andra reser. Men, jag berömmer mig också med att inte vilja se ”allt”. Med ”allt” menar jag helt enkelt det som turistindustrin vill få mig att tro är omistligt. Ibland möter min hållning förvåning: ”va, varför vill du inte resa till Australien..?” Den enkla förklaringen på mysteriet är helt enkelt att jag dels inte är intresserad av ”allt” i vår herres hage och därmed inte heller av alla tänkbara resmål. 

Men dels handlar det om tid – jag hinner inte med allt! Eller mer exakt, jag har inte tid att intressera mig för allt. Att odla ett djupt intresse för något (en stad, ett land, en kultur) är att engagera sig, sätta sig in i det, förstå sig på det... Sånt tar tid. Jag lever med föreställningen att jag måste välja, gärna med omsorg. (missförstå mig inte, under rätt förutsättningar skulle även jag resa till Australien!)

Djupare betraktat handlar väl detta om hur man förhåller sig till verkligheten generellt, eller hur man ser på upplevelser samt vad resandet egentligen syftar till. Mycket spelar roll, med andra ord. 

Många resonerar att det inte är platsen i sig som är det väsentliga, utan själva resan. Med detta – får man anta – menas färden fram och åter, eller kanske också det typiska liv man lever på de platser man tar sig till. Men här har kloka människor i alla tider haft invändningar: om det är själva rörelsen med flyg, båt, buss, tåg, cykel etc som det handlar om behöver jag väl inte ta mig till Australien? Det kan räcka med Lomma - om man bortser från flyget då. Och det där typiska livet som levs på turistmålet, kan du inte skapa det där hemma? Jovisst kan man det! Hela ”staycation-idén” gick ju ut på denna tankegång. (läs här om staycation!)

När jag väljer mina resmål (med omsorg) så visar det sig att jag gärna reser tillbaka till platser där jag redan varit. Reaktionen är legio: ”är det inte roligare att se något nytt?”. Jo, det förstås, ibland är det roligare att se något nytt. Men, ofta är det roligt – om du frågar mig – att komma tillbaka till platser där jag verkligen trivs och nästan – fast jag aldrig bott där – faktiskt känner mig hemma. 

Med åren har detta blivit allt tydligare. Jag uppskattar helt enkelt att känna en plats väldigt väl. Det kan inte förnekas att det finns statusaspekter här – att känna till platser som New York, Berlin, Rom väl, är förenat med hög status. Sånt man gärna berättar om och skryter en smula med. Men det finns också objektiva faktorer som särpräglar vissa platser. Jag vill gärna tro att det handlar om kognition: att känna till en plats är att kunna mycket om den. Då växer den, platsen visar upp sig i allt större variation och rikedom. Pretentiöst? Tja…

Hemkänslan räcker alltså inte, då skulle man väl aldrig längta bort kan man resonera. Det behöver finnas något grundläggande på platsen som man gillar. Det kan ju vara i stort sett vad som helst: vädret, arkitekturen, människornas attityder, mysiga kaféer, fina museer, en känsla som infinner sig när jag vandrar gatan fram. En del av det här är svårfångat, kanske inte helt åtkomligt ens för mig själv att förstå. Några av Europas storstäder samlar ihop ett gäng sådana objektiva faktorer som är viktiga för mig. Jag blir aldrig mätt på dem. Jag är så lyckligt lottad att jag har en av dem runt knuten, bara 30 minuters färd med tåget västerut. 

Det man vinner på att resa tillbaka är ju att återstifta bekantskapen med allt det där som man gillar, utan att behöva bry sig om praktikaliteter som var det är bäst att bo eller äta, vilka promenadstråk som är roligare än andra, var banken eller bokhandeln ligger etc. Allt det där har man ju lärt sig de första gångerna man kom till platsen. 

Handlar allt detta om personlighet? Det finns förvisso alla typer av människor, men kanske finns ett grundläggande drag hos vissa att vilja täcka allt mer av ytan: att se mer, känna mer, uppleva mer, bocka av på en lista etc. Andra vill gå djupare: en gång till fast på annat sätt. Yta eller djup är väl nyckelorden här om vi kan se på begreppen utan fördomar. Undertecknads grundpreferens behöver knappast upprepas: jag stannar, och går lite djupare. 

Vad vinner man på att resa till en ny plats? Man vinner förhoppningsvis överraskningen. Om det nu verkligen är den man söker. Förmodligen gör inte alla det, egentligen… Men om man gör är det möjligen bättre att resa till en helt ny plats. Då kan man bättra på förutsättningarna genom att inte förbereda sig för mötet med platsen. Ta allt på volley! Ta det som det kommer! Men, så är det ju inte många människor som vill ha det. Risken är uppenbar att det blir pannkaka av alltihop. De flesta säkrar upp med goda förberedelser - men minskar därmed möjligheten till överraskningar. 

Till ovanstående måste läggas grundläggande begränsningar: med tiden blir överraskningarna i en människas liv allt färre (utom de mest triviala förstås) och ”det nya” blir inte så nytt helt enkelt. Detta är en levnadslag som utmanar oss alla. Gillar man utmaningar och ändå till varje pris vill finna ”det nya”, så är det förmodligen en tuffare version att finna det på en plats där man redan har satt sin fot flera gånger. Filosofer och tänkare har fångat denna utmaning sedan länge. Vägen till lycka och harmoni är att ständigt lära sig att se sin omgivning med nya friska ögon. Vägen in i mörkret är att inte kunna se något friskt och fräscht över huvud taget, någonstans. 

Reflektioner som dessa ger undertecknad en impuls att påpeka nåt självklart: skaffa dig ett barn att resa med! Vad gör barn med en människas perceptionsförmåga? Jo, den skärps, den fokuseras på det lilla, det vardagliga, det näraliggande. Vill jag engagera mig i barnet – och det vill jag ju för det mesta eftersom de är så roliga och gulliga – så måste jag anta barnets perspektiv på tillvaron, och också svara på dess frågor. Allt det där som habitueringen har gjort oss blinda för, träder fram på nytt tillsammans med ett barn. (fördelen med att ha med sig ett barn har vi ju redan skrivit om, läs artikeln Hur tar man sig an ett konstmuseum?)

Att resa tillbaka eller att resa till nåt nytt? Ja, båda är bra. Men de handlar om olika saker, kanske man kan konkludera. Vilken typ är du? Varför reser du som du gör? Skriv gärna en rad om du vill dela med dig!

Hoppas allt är bra med dig, vare sig du är på resande fot eller mest ligger i hängmattan, eller motsvarande!

Tipsen har uppdaterats igen, du finner dem som vanligt här! Observera gärna kartan på startsidan, där du kan se alla orter där jag tipsar! 

Nya tips finns för följande orter: Sassnitz, Vaschvitz, Bergen, Binz (samtliga Rügen), Bad Doberan, Bilbao, Berlin, Köpenhamn, Malmö, Lund, New York. 

Har du egna tips så bidra gärna!

 Vid en av Köpenhamns finare adresser, långt åt väster, på Fredriksbergs allé nr 74, finns ett sällsamt och allvarstyngt monument. Den trädkantade boulevarden, en av huvudstadens flottaste gator, är en mycket behaglig plats. Gatan kantas av idel vackra byggnader. Mängder av mer eller mindre mondäna serveringar samlar skaror av människor, som intar sitt kaffe, eller kanske dagens första glas vin, den fina försommardag då vi promenerar hit. 
 
Den observante ser genast att husen här, på norra sidan av gatan, är av yngre datum, kanske 50- eller 60-tal, jämfört med flertalet grannfastigheter. Det har sin förklaring. Vi befinner oss på den Franska skolans plats, och alla med inblick i den danska historien hajar genast till. Det som hände här, på förmiddagen den 21 mars 1945 är kanske Danmarks värsta nationella trauma någonsin. 
 
116 människor dödades här, varav 86 barn, i en beklagligt missriktad räd genomförd av det brittiska flygvapnet - Royal air force. Barnen var elever på skolan, av de omkomna vuxna var några undervisande nunnor, några civila lärare, ett par var brandmän som förolyckades under det dramatiska räddningsarbetet, och några var pappor som av olika skäl följt sina barn till skolan. 
 
Den franska skolan, eller rättare sagt Jeanne d’Arc-skolan, var en katolsk flickskola grundad 1924. Man beräknar att det fanns över 500 människor på plats i skolan denna morgon. Det var en katastrof, men det hade förstås kunnat bli ännu värre. Och allt genomfört med högst tveksamma argument, åtminstone med efterklokheten som följeslagare. 
 
Våren 1945 förstod alla att kriget snart skulle ta slut. Men exakt när och hur, visste man förstås inte. Kampen mellan motståndsrörelsen i Danmark och den tyska ockupationsmakten växlade upp ytterligare ett par snäpp i våldsamhet och intensitet.
 
Den danska motståndsrörelsens män var inga duvungar. De var vuxna män som tog sin kalkylerade chans i att bjuda ockupationsmakten motstånd. De var inte tränade soldater, men så nära detta man kan komma i många fall. Flera av dem hade utvecklats till förhärdade våldsmän, ett öde som är svårt att undvika i krig. 
 
För att rädda några av dessa kämpar, som satt fängslade i Gestapohögkvarteret några hundra meter bort, i det så kallade Shell-huset, bedrev motståndsrörelsens kontaktpersoner en hård kampanj i Storbritannien för att Royal air force skulle genomföra en attack. Efter en tid av intensiv övertalning godkändes detta. 
 
Operationen fick namnet Karthago, ett ödesmättat namn, men man kunde ju inte veta hur illa det skulle gå. Shell-huset var ett vanligt kontorshus i hjärtat av Köpenhamn, ett stenkast från järnvägsstationen Vesterbro, och ett par hundra meter bara från Rådhuspladsen och Tivoli. Huset rekvirerades hösten 1943, efter tyskarnas definitiva övertagande av makten i det lilla kungadömet. 
 
Planen var att ca 20 jaktbombare av typen Mosquito, eskorterade av ungefär lika många jaktplan, med utgångspunkt i södra England, skulle göra en lång och låg inflygning mot Köpenhamn under de tidiga morgontimmarna den 21 mars. 
 
Alla visste att det var farligt. Planen flög lågt och snabbt för att undvika upptäckt. Det gick bra, nästan hela vägen. När piloterna började göra sig redo att släppa sin dödsbringande last, krockade ett av planen med en mast. Planet kraschade varvid piloterna omkom, alldeles intill den franska skolan. Flera av de efterföljande planen tolkade rökpelaren som en målmarkör och fällde sin last på och vid skolbyggnaden på Fredriksberg. 
 
Här på denna plats drabbade krigets elände ett stort antal oskyldiga danskar, flertalet av dem små barn.  Man kan förstå att händelsen ibland förbigås med tystnad, fokus läggs hellre på hjältarna från Shell-huset (attacken mot Gestapohögkvarteret gick bra för övrigt, vad nu det var värt, sett till helheten). Länge var händelsen något som man undvek att prata om, vilket naturligtvis ytterligare belastade de efterlevande drabbade. 
 
Ett fiktivt verk som ger en stark och effektiv skildring av händelsen är Ole Bornedals film Skuggan i mitt öga, från 2021. Bornedal är en erfaren och skicklig filmkonstnär, och hans film är inget mindre än ett mästerverk. Varning dock, den är tung att se. 
 
Solen värmer oss denna vårdag, när vi vandrar runt i monumentet och läser namnen på de dödade. Det är svårt att ta in att de var så många. Runt omkring ligger vissnade blommor kvar från högtidlighållandet av årsdagen den 21 mars. Krigets elände drabbar i vår tid lika oskyldiga människor, på likartat sätt, som dessa små barn och deras vuxna anhöriga. En bister påminnelse om mänsklig destruktivitet…