HC Andersen om sin första tågresa, mellan Magdeburg och Leipzig.
Den første Fornemmelse er en ganske sagte Rykken i Vognene, og nu ere Kjæderne spændte, som holde disse sammen; Signalpiben lyder igjen og Farten begynder, men langsomt, de første Skridt gaaer det sagte, som om en Barnehaand trak den lille Vogn. Hurtigheden tager umærkelig til, men Du læser i Din Bog, seer paa dit Kort, og veed ikke ret om Farten er begyndt, thi Vognen glider, som en Kane paa den jevne Sneemark. Du seer ud af Vinduet og opdager, at Du jager afsted, som med Heste i Galop; det gaaer endnu hurtigere, Du synes at flyve, men her er ingen Rysten, indet Lufttryk, intet hvad Du tænkte Dig ubehageligt.
HC Andersen om sin första tågresa, mellan Magdeburg och Leipzig. ![]() När vi avsiktligt beträder främmande mark för att uppleva något speciellt, uppstår ibland en känsla av ”wow”… Vi kan kalla det förundran med ett mer etablerat begrepp. I själva verket är väl detta en huvudanledning till att vi reser över huvud taget. Vi vill drabbas av förundran. Vi söker kickar som ger oss energi och som får oss att se världen med nya ögon. Att känna förundran är positivt, det innebär en förhöjd livskänsla. Detta är enklare på främmande platser, där habitueringen inte hunnit ta bort skärpan i vår blick när vi riktar den mot omgivningen. I New York är det lätt att förundras. Det är också lätt att förbryllas, det vill säga reagera kritiskt över saker… Det kan ske i New Yorks tunnelbana, som är dyster och sliten. Perrongerna känns farligt trånga och sällan ser man nåt som retar ens estetiska sinnelag. Vi konstaterar att New Delhis tunnelbana är mycket snyggare (och nyare) än den i New York. Men, vid stationen 14th street/Eighth Avenue sker det. Vi förundras här över en serie miniskulpturer med namnet Life Underground, av amerikanske Tom Otterness. Konstnären har här placerat ut mängder av 30 cm stora bronsgubbar, i olika roliga och stimulerande situationer. Några smiter in i tunnelbanan genom att krypa under staketet, en annan sover, en tredje blir nerdragen i en brunn av en krokodil! Det är ingen hejd på infallen och fantasin. Lekfullheten blommar på ett underbart sätt ut i Otterness verk. Konstnären är född 1952 och är välkänd för sina offentliga verk, varav detta är ett av de bästa (säger man). Life Underground färdigställdes 2001. Otterness säger själv att det finns ett delvis politiskt budskap, ett om utsatthet och fattigdom. Eller om korruption och polisvåld. Många gubbar har pengapåsar som huvuden. Sammantaget handlar det om ”the impossibility of understanding life in New York.” Otterness har uppgett serietecknaren Thomas Nast som inspirationskälla och hans avbildningar av Boss Tweed och andra från Tammany hall, aktuellt vid den tid då New Yorks tunnelbana först kom till under 1800-talet. Verket omfattar ca 100 individuella figurer. Den ursprungliga beställningen var på 20 st, men Otterness kunde inte sluta! Hela projektet tog ca tio år att färdigställa från beställning till färdig installation. Figurerna dräller lite överallt, också på de mest överraskande ställen. I den del fall tycks de betrakta eller försöka kommunicera med de mänskliga besökarna. Ibland är de helt inneslutna i sig själva eller upptagna med varandra. Förundran var ordet. Vi lämnar stationen med ett brett leende på läpparna! Välkommen att delta i någon av sensommarens promenader i Köpenhamn! Det blir aktuellt med - Tragedi och triumf - HC Andersen i Köpenhamn den 3/8 - Dansk guldålder - den 17/8 Båda promenaderna börjar som brukligt är kl 9.00. Vi är klara till 13.00 så du behöver inte kompromissa med vare sig dansk frokost eller shopping. Du som är minsta intresserad av dansk historia och kultur, och dessutom gillar seriösa samtal - häng med! Vi pratar exempelvis om den känsliga personlighetens öde i en tuff värld (HC A) eller om värdet av en kulturkanon (dansk guldålder). Och mycket mer... Hör av dig om du har frågor! Anmäl genom att skicka ett mail. Vi som gillar städer uppskattar förstås ett riktigt vackert torg. Europas städer är fulla av dem, och tävlingen om vilken stad som äger det allra vackraste, är svår att avgöra. Vi har gjort några nedslag tidigare här på Tertulia travels, med förslag på kandidater.
Vad sägs exempelvis om det här, eller det här? Båda dessa är heta för en hög placering på listan. I andra världsdelar lyser däremot de vackra torgen med sin frånvaro. Det är ett enkelt faktum att torget som institution och fenomen är knutet till en västerländsk stadsbyggartradition. Redan i USA finns uppenbara skillnader gentemot det europeiska. I Latinamerika - gissar vi, vår kunskap är begränsad - finns torg som mer ansluter till den europeiska traditionen. I Afrika respektive Syd- och Ostasien möter vi helt andra stadsbyggnadsideal och därmed saknas i mångt och mycket torgen. I alla fall de monumentalt gestaltade. I Marakesh finns exempelvis ett ytterst dynamiskt och spännande torg, men gestaltningen avviker från den vanliga i vår världsdel. Också detta marockanska torg finns beskrivet på Tertulia travels - kolla här! Det finns anledning att uppehålla sig lite vid torgets historia. Vi förknippar det i första hand med handel. Den egna hemstaden - Malmö - stoltserar exempelvis med ett av Nordeuropas allra största salutorg (Stortorget) med kreaturshandel som specialitet när det begav sig. Detta stora torg fick snabbt kompletteras med ett mindre (Lilla torg), för att få plats med allt. Torget har alltså historiskt sett en ekonomisk funktion. Till detta kommer en mer allmän social och i förekommande fall också en politisk dimension. Torgen är av hävd viktiga mötesplatser i städernas liv. Det är publika ytor relativt fria från kommersiella krafter. Intressant är också deras funktion som mötesplats för människor med olika klass och kultur. Den här sociopolitiska dimensionen genomsyrar de europeiska torgen, särskilt intressant för moderna stadsbyggare som föresatt sig att bekämpa segregationen, även om den kampen kan förefalla fåfäng. Nu för tiden utvecklas de europeiska torgen i museal riktning. Den publika, fysiska ytan har förlorat sin funktion både ekonomiskt, politiskt och socialt, och det finns till synes lite att göra för att komma tillbaka till dessa grundläggande funktioner. Turisterna behärskar i hög grad Europas torg och mycket av det som sker är anpassningar för dessa. Nu vidare till artikelns huvudnummer: Senatstorget (Senaatentori) i Helsingfors. Det här är utan tvekan ett av de mer fulländade i Europa, sett till arkitektonisk utsmyckning. Hela innerstaden i Helsingfors är välbevarad från 1800-talet och en sann fröjd för ögat. Även om ryssarna fällde en del bomber under vinterkriget så har Helsingfors i övrigt undgått att drabbas av krig. Inte heller brutala och klåfingriga modernistiska stadsbyggare har - som i vårt kära hemland - fått gå lös på staden. Ansvarig för gestaltningen av detta torg är den tyske arkitekten Carl Ludvig Engel. Hans uppgift var helt enkelt att förse Storfurstendömet Finland med en modern, representativ huvudstad. Stilen var tidens dominerande - nyklassicismen. Arbetet utgick bland annat från det faktum att stora delar av staden eldhärjades 1808. Från 1824 var Engel chef för Intendentskontoret i staden, och därmed högste ansvariga för de offentliga miljöerna. Vid mitten av torget ståtar tsar Alexander II (avtäckt 1894), som finnarna i hög grad förknippar med sammankallandet av lantdagen 1863. Detta, och en rad andra moderniserande reformer gör honom uppenbarligen uthärdlig som staty för de före detta ryska undersåtarna i Finland. Inte alla folk tolererar sina gamla stayer… Runt detta torg samlas en rad praktfulla byggnader. Den mest praktfulla byggnaden, som också i hög grad representerar bilden av staden, är Helsingfors domkyrka på torgets nordsida, från 1852. Det är en ståtlig skapelse, bländande vit i vårsolen. Man häpnar over den majestätiska skönheten, vilket också placeringen uppe på höjden bidrar till. På östra sidan finner vi den politiska makten i form av Senatshuset eller Statsrådsborgen. På västsidan ligger Universitetet från 1832, samt dess bibliotek. Längs torgets sydsida löper den långa Alexandersgatan, som kantas av lite mer småskalig köpmannabebyggelse. Sammantaget finner vi alltså stadens alla funktioner samlade på klassiskt maner: religion, politik, utbildning och ekonomi. En vårdag i maj visar torget upp sig från sin bästa sida. Spridda hopar av turister i olika åldrar lapar sol på den magnifika trappan som leder upp till kyrkan. I hörnen ligger de ynkliga resterna av vinterns snö kvar som en sandblandad sörja. Försäljning av glass och krimskrams pågår för fullt. Detta är en europeisk skönhet av högsta rang! Så har vi kommit till sista delen i Thomas Sewerins intressanta resa i södra Tyskland. Dags för en summerande reflektion och förklaring av vad det var som egentligen hände under de d'är decennierna på 1700-talet. Paralleller finns till vår egen tid, visar det sig.
Vill du läsa hela textsviten i ett svep - kolla här! Nu är mitt äventyr slut och då är det på sin plats att berätta hur rokokoäventyret mitt i 1700-talet tar slut. Sekulariseringen 1802-03 förde med sig expropriation och förstörelse av de många klostersamfunden. Många kyrkor dömdes ut som värdelösa. Några revs till och med. Typ den i Wessobrunn. 1770 sände elektorn i Bayern ut en ukas som sade ifrån att nu fick det vara slut med extravagansen när man skulle bygga kyrkor. Det handlade bland annat om nyklassicismens betydelse vid den här tiden i de högre kretsarna. Det handlade också om osäkerheten med vilken rokokokyrkorna med sin extravaganta dekoration betraktades hos den upplysta intelligentian i städerna. Hur kunde man berättiga sådan lyx? Upplysningen utmanade rokokokulturen och rokokokyrkan klarade inte av att stå emot denna utmaning. Att resa till Schwaben och landsbygden i Bayern mot slutet av 1700-talet var som att resa flera hundra år tillbaka i tiden. Kyrkan och speciellt klostren dominerade det ekonomiska och kulturella livet i landet. Mer än hälften av allt land ägdes av dem och kyrkolivet hade upprätthållit den populära basen. De flesta präster och munkar kom ur bondesamhället. En karriär i kyrkan erbjöd en bondson en möjlighet att ta sig ur den rigida klasstrukturen. Detta förklarar varför den sydtyska rokokokyrkan länge inte förlorade sin populära bas. Det var Wessobrunners som till stor del byggde nästan alla mästerverk i den tyska rokokon. Denna enastående succé hade inte varit möjlig utan benediktinerklostren hos vilka många av dessa konstnärer fostrades. Då där var lite utkomst i trakten uppmanade klostren dem att bli murare och stuckatörer, anställde dem och hjälpte dem hitta uppdragsgivare. Samtidigt såg de till att de utbildade sig i det senaste inom byggnadskonsten, skickade dem till Italien och Frankrike för att snappa upp det allra nyaste. Redan på 1770-talet tog praktiskt taget all denna aktivitet slut. Jag väljer en annan väg att köra hem. Relativt lite trafik på Autobahn genom det forna Öst. Det går lätt att köra också för att jag tror jag har kommit på formeln i min topoanalys – filosofen Bachelards ord för platsförståelse – mysteriet till varför just där och just då denna prakt, dessa högst speciella och fascinerande byggnadsverk uppfördes. Min klarsyn kom tidigt på morgonen i sängen på hotellet i Ulm. Här är den. Jag har ju precis skrivit en bok om en epok av ledarutveckling som uppstod på 1970-talet i Sverige. Där var det speciella och lyckliga omständigheter som skapade en vinnande allians mellan forskare, konsulter, kursgårdar och personalmänniskor som nådde stor framgång med att se ledarskap som allenarådande i organisationerna och utbilda chefer i det oändliga under en 25 års period fram till sekelskiftet år 2000. Jag har kallat min studie Försynen tappade en vante, utifrån sagan där en stor samling djur värmer sig en vinter i en borttappad tumvante i skogen. Nu har jag här nere upptäckt att försynen tappade ännu en vante. Här har vi åter ett exempel på en generationsenhet som lyckades skapa framgång och en serie enastående projekt i en kort och liten ficka i tiden från 1730 till 1750-talet i södra Tyskland. På 1740- och -50 talen nådde kyrkobyggandet ute på landet i Bayern och Schwaben sin peak. Det var då Die Wies, Zwiefalten, Ottobeuren och Steinhausen osv byggdes. I generationen innan hade Max Emanuel tävlat med kejsaren i Wien och Frankrikes kung om att representera det majestätiska i världen. Nu tävlade klostren och byarna i den här trakten med varandra om att bygga det praktfullaste av alla rokokotempel. En serie lyckliga omständigheter – försynen – förde samman abbottar, innovatörer, arkitekter, målare, stuckatörer, ja entreprenörer som lade sitt nät av drömmar och möjligheter över en tid och en plats och gjorde en epok till en epok som varade nästan precis 25 år. Sen sprack vanten. Det verkar finnas sådana helt unika 25-årsperioder utspridda här och var i historien och i världen. Jag ska se om jag hittar fler, tänker jag och vänder bilen norrut, hemåt. ![]() Efter ett litet uppehåll följer här trettonde delen av Thomas Sewerins reseberättelse Svindel i Schwaben. Vi har kommit fram till de två sista kyrkobesöken i denna fantastiska exposé över sydtysk kyrkoarkitektur. Nästa del är den sista. Vill du ta del av hela skildringen på en gång så gå direkt hit. God läsning! Också Wiblingens benediktinerkloster byggdes om på 1700-talet med Filip II:s El Escorial som förebild. Kyrkan är byggd i senbarock stil med rätt tydliga inslag av neoklassicism. Det sägs att denna kyrka liksom Balthasar Neumanns i Neresheim utgör den sydtyska rokokons aftonsång. På grund av de oroliga tiderna och ansträngda finanser lyckades aldrig renoveringen och ombyggnaden av kyrkan bli helt färdig. Tornet, till exempel blev aldrig rest. Dock hade många duktiga byggare sina fingrar med i spelet, Johann Georg Specht och inte minst stuckomålaren Januarius Zick som också lärt sig bli arkitekt när han hjälpte till med kyrkan i Schussenried. Det här är en något stramare kyrka än de tidigare dagarnas. Fönsterna syns tydligt. Jag sitter, ja nästan halvligger i en av kyrkbänkarna och försöker tyda berättelserna i Zicks spännande takfresker. Den stora målningen Korsresningen på Golgata, till exempel. Det slår mig också att när jag läste och bläddrade i böcker om dessa kyrkor där hemma föreställde jag mig att det nog var ganska lågt i tak, nästan som om man steg in i en grotta. Men, överraskande nog är det väldigt högt till taket i alla rokokokyrkorna. Det kräver koncentration för att följa med i alla detaljerna. Här i Wiblingen är jag mest intresserad av att stiga in i och se det magnifika rokokobiblioteket, som lär vara det finaste av alla här nere i Schwaben. Men, “hasst du mich gesehen”, det är måndag och klostermuséet, liksom Klosterladen, är stängt! Ytterst besviken sätter jag mig i bilen igen och kör till min sista rokokohållplats på resan. Frauenkirche i Günzburg
Jag har ju många gånger på den här resan funderat över vad som hände med människorna då vid den här tiden i Bayern och Schwaben när de steg in i kyrkan och var med om bildspelet och ritualen där inne. För egen del är jag ju bara konstnärligt och historiskt intresserad, men för dem var det säkert något väldigt mycket mer. Likaså för alla konstnärer och hantverkare som också, enligt utsago, var djupt religiösa. Förutom tanke och känsla verkar det finns ännu en kategori av sinnesstämning som kyrkobyggnaden väcker. Jag tänker på Rudolf Otto som 1917 skrev boken Det heliga. En undersökning om den ickerationella faktorn i idén om det gudomliga och dess relation till förnuftet. “Det heliga är en tolkning och en uppskattning som är speciell för den religiösa sfären”, menar han. Det är en komplex kategori. Den används för att förmedla moralisk felfrihet och den sidan kan man förstå rationellt. Men, menar Otto, det heliga innehåller också ett moment som man överhuvudtaget inte kan fatta med förnuftet. Han använder ordet “numinöst” (latin numen, heligt) för detta moment i det heliga som vi inte kan helt och hållet förstå. Det numinösa är ett objekt som finns utanför oss själva. I detta objekts närvaro uppstår en känsla av beroende, en känsla av att man är en liten varelse, ja nästan ingenting i förhållande till detta objekt, överväldigad av en kraft, en makt som är överlägsen allt annat. “Den här känslan”, säger Otto, “kommer ibland svepande som en behaglig våg som genomsyrar sinnet med ett lugn och ett tillstånd av djupaste dyrkan. Den vågen kan lägga sig och bli till en mera varaktigt hållning i själen och med spänning fortsätta vibrerande och genljudande tills den slutligen dör bort och själen återvänder till den profana sinnesstämningen i vardagen.” Det heliga är både kusligt och underbart och Otto definierar det som mysterium tremendum et fascinosum. Tremendum är då den överväldigande, respektingivande vördnad och fruktan inför mysteriet som upplevelsen i kyrkan medför. Fascinosum står då för det attraherande, den känslomässiga upplevelsen av kärlek, nåd och tröst som kan bli till religiös lycksalighet. Det mystiska är alltså föreningen av dessa två – skrämmande och fascinerande – sidor av det heliga. Vad kan bättre återspegla denna idé om det heliga än passagen genom porten in i den sydtyska rokokokyrkan, med sin relativt alldagliga exteriör och en insida där all kontakt med jorden och en vanlig dag är tänkt att fullständigt evaporera. Det här är ännu en kyrka byggd av Dominikus Zimmermann. Den gamla kyrkan brann ner 1735 och nästa år fick byggmästaren i uppdrag att uppföra en ny kyrka. I rokokostil, förstås. Under österrikiska tronföljdskriget 1740-48 låg arbetet nere och år 1780 var kyrkan till slut färdig. Anton Enderle målade taken, både med olja och som fresk. Takfresken i långhuset är 16,2 x 12,1 meter stor. Den föreställer gudsmodern Marias kröning i himlen. Man kan undra hur det var möjligt, för Enderle och alla de andra freskomålarna, att behärska en sådan gigantiskt yta med sina penslar, murbruk och färg. Konstnären fick faktiskt lite hjälp. När man senast restaurerade i taket på Frauenkirche i Günzburg fann man spåren av ett rutnät. Konstnären hade således koordinaterna från skissen nere på golvet med sig upp på stegen till taket. En kul liten detalj. Du som gillar Köpenhamn och dansk historia - följ med på en reflektionspromenad den 6 juni, den sista planerade promenaden för säsongen! Skicka ett mail och anmäl dig!
Vi behandlar ämnen som demokrati, frihet, gränser i gårdagens och dagens Europa, nordisk samhörighet m m. Välkommen att komma med! Läs mer här! Du som har ambitionen att hamna rätt, visst är Tertulia travels konkreta resetips nåt för dig!? Nu finns nya tips för Delhi, New York och Helsingfors. Missa inte dem! Klicka här!
Sammantaget har vi samlat över 350 förslag på över 80 olika orter världen över. Bli medlem i vår community genom att swisha 300:- så får du tillgång till dem! Det var lite kyligt men solen värmde rejält när den väl visade sig. Tack till er som deltog vid dagens vandring i Köpenhamn - i Kierkegaards fotspår. Vi passerade den förstörda Börsen och kände brandröken redan på avstånd. Vilken tragedi för staden och alla oss som njuter av dess arkitektur.
Alldeles intill Börsen bodde Regine Olsen med sin familj. Hon var Kierkegaards enda, stora kärlek. Men efter ett års förlovning bröt han med henne. Han fattade ett noga överlagt beslut och tog konsekvenserna av det. Det skulle komma att bli kärnan i hans filosofi: Valet i sig är avgörande för personlighetens innehåll, genom valet fördjupas hon, och när hon inte väljer förtvinar hon. ![]() SkFölj med på en reflektionspromenad i Søren Kierkegaards fotspår den 20 april! Vi ses kl 9.00 vid Kongens nytorv och skiljs åt vid 13.00. Kierkegaards Köpenhamn är till stora delar bevarat. Han bodde på många platser runt om i staden, där han också föddes och dog. Hans etiska budskap är fortfarande aktuellt och relevant: Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv. Skicka ett mail och anmäl dig! |
Välkommen till Tertulia travels! Här läser du om resor, turism och spännande platser.
Häng med! Arkiv
July 2024
|