Hur har flyget hämtat sig under 2021 efter föra årets stora ras? Jo, den katastrofala situationen 2020 tycks ganska snabbt vända tillbaka till en mer normal nivå. Dock är branschföreträdare säkra på att vi inte kommer tillbaka till 2019 års nivåer än på flera år.

I en artikel i Svenska Dagbladet den 9/5, återger Åsa Johansson Transportstyrelsens bedömning av läget. Grafik och siffror talar sitt tydliga språk. Flygvolymerna gick ner till en tredjedel av tidigare nivåer, mycket snabbt under våren 2020. Gradvis har därefter volymerna ökat. I dagsläget är vi tillbaka på två tredjedelar, eller mer, av 2019 års volymer i ett globalt perspektiv. 

Ett av artikelns mått är antalet flygresor globalt den 15e april år 2019, 2020 och 2021. Utvecklingen går från 16 857 flygplan i luften 15/4 2019, till 5 421 ett år senare, för att i år ligga på 14 004.

En viktig orsak till återhämtningen är fraktflygets snabbt växande betydelse under pandemin. Det har ökat med nio procent i Europa och globalt, under det år som gått. Nu i vår har också vissa hemmamarknader hämtat sig snabbt., med USA som bästa exempel. Där var inte heller nedgången lika kraftig som i Europa. Dessutom börjar det nu bli nödvändigt att säkra kompetens och teknisk prestanda hos maskinerna, så att förutsättningarna finns på plats när väl passagerarvolymerna höjs. Det flygs alltså för närvarande en hel del med tomma eller halvtomma flygplan, kan man gissa. 

Vilka förändringar blir bestående? Transportstyrelsens representant pekar på en vid det här laget välkänd hypotes: antalet dagsresor kommer att gå ner. Anledningen är förstås kombinationen av digitalisering och klimatöverväganden. 

En total återhämtning av den svenska luftfarten väntar man först 2027.

Gårdagens vandring i Lund, med temat Tegnér och diagnosens betydelse, avslutades här vid Gamla observatoriet. Från att ha startat lite kylslaget vände vädret ordentligt under dagen och vi slutade med sommarvärme! 

Stort tack för engagerat deltagande ni som var med!

Nästa gång är vi tillbaka i Malmö (23/5) och pratar då om det värdefulla i livet, med inspiration från Svend Brinkmanns bok Tag ställning - för ett meningsfullt liv. Då hoppas jag vi ses!

För anmälan se här!

I varje stad som har förändrats över tid går det att finna platser som särskilt väl hjälper oss att studera och förstå dessa förändringar, genom att helt enkelt begrunda de fysiska spåren av dem. En av dessa platser i Malmö, som är värd ett stopp och en reflektionsstund, är Bastion Älvsborg – en liten grön plätt inklämd mellan kanalen och Norra Vallgatan, ett litet stycke från Malmös centralstation.
 
Från denna plats går det att med ögat fokusera på topografisk, stadsplanemässig och arkitektonisk utveckling från medeltiden fram till idag. Om vi ställer oss på denna plats, med blicken riktad utåt hamnen, kan vi beskåda komponenter som vittnar om den dramatiska utveckling som staden genomgått. 
 
Vi står bokstavligt talat på stranden, eller ett stycke ut i vattnet – i det medeltida Malmö. Allt framför oss är utfyllnad. Det gamla, ursprungliga Malmö ligger bakom oss. Malmö var från början och många hundra år framåt en liten, smal stad, som sträckte ut sig utmed vattenlinjen. Gatan parallellt med Norra vallgatan bakom oss, är stadens gamla huvudgata. 
 
Det medeltida Malmö var inte särskilt väl befäst. Platsen där vi står är resultatet av en massiv satsning på militära fortifikationer. 1500- och 1600-talens militärtekniska förändringar gjorde gamla stadsmurar obsoleta. Med nya tidens kanoner var det enkelt att skjuta sönder dem. De ersattes konsekvent i hela Europa med ett system av jordvallar och vattengravar – ett fortifikationssystem som gick under namnet Trace Italienne, vilket vittnar om dess ursprung. Spåren av dessa är synliga framför allt i Slottsparken och runt Malmöhus, men vi står också direkt ovanpå en av dess komponenter – bastion Älvsborg. 
 
Vi befinner oss samtidig vid Malmös ursprungliga hamn. Alldeles till höger om oss fanns under århundraden den långa brygga som var hamnens föregångare. Under denna långa tid lossade handelsmännen sin last en bra bit ut i vattnet. Lasten pråmades sedan in till vattenbrynet.  Allt detta ändrades när staden fick en riktig hamn, med pir och  lossningskajer och segelbara djuprännor – i slutet av 1700-talet. Vi förknippar denna förändring med Frans Suell, som står staty ett stycke österut, med blicken stadigt riktad mot sin stolta anläggning. Bygget tog tid. Först nån gång efter 1820 kan man tala om en ordentlig hamn i Malmö. 
 
I och med denna förändring tillkom en viktig förutsättning för Malmös fortsatta expansion under 1800-talet. En annan sådan förutsättning, av samma dignitet, ser vi om vi riktar blicken åt nordost. Där ligger Malmö centralstation, som började uppföras när stambanan mellan Malmö och Lund togs i bruk 1856. Redan vid denna tid hade alltså staden börjat skapa ny mark på det som tidigare varit sjöbotten. Resten av den utfyllnad vi ser rakt framför oss tillkom i snabb takt vid mitten av 1800-talet. 
 
Alldeles bakom oss finns en skulptur som påminner om platsens ekonomiska betydelse under långa tider. Det är Clarence Blums fina Sillagumma från 1949. Här uppstod med tiden en lämplig plats för lossning och försäljning av sill, en stapelvara för den växande industriarbetarbefolkningen i Malmö. Det finns ytterligare en sillagumma, som den minnesgode vet. Mitt i arbetarkvarteren på Möllan, vid Södra fisktorget. Från denna lossningsplats där vi står, vandrade gummorna söderut in mot stan med sin tunga last. Förhoppningsvis var rullebören tom när det var dags att vandra tillbaka.
 
Det ståtliga huset mitt över kanalen är Harald Boklunds hamnkontor från 1910. Det höga tornet hade faktiskt en praktisk funktion när det begav sig. Därifrån övervakades hamntrafiken helt enkelt. För några år sedan flyttade FN-skolan World maritime university in i byggnaden, som då genomgick en rejäl renovering. I samband med det tillkom också tillbyggnaden i väster, ritad av Kim Utzon från Danmark. Utzon pappa Jørn ligger  bakom operahuset i Sidney. Kan man inte se ett stilhistoriskt arv här, liksom? Någon har pratat om "arkitektonisk våldtäkt" när man betraktar tillbyggnaden och det gamla kontoret, men det är väl något ogint kan man tycka...
​
En bit bort på den öppna platsen till höger om hamnkontoret ligger hamnmästarens bostad, en byggnad från 1830-talet och alltså den kanske äldsta byggnaden inom synhåll. Den flyttades spektakulärt på luftkuddar under bygget av citytunneln och det underjordiska garaget här. Börshuset – tidigare packhus och tullkammare - ytterligare till höger, är yngre och härrör från 1870-talet. Det är en tidstypisk klassicerande byggnad med mycken yttre prål men med ett i stort sett modernt inre.  

Blickar vi istället snett åt vänster finner vi stadens stolthet – Malmö live. Det är en spektakulär kombination av hotell, kongresscenter och konserthus. Nu i corona-tider sorgligt övergiven av de glada människomassor som normalt brukar samlas där. 

Mellan Malmö live och hamnkontoret ser vi en samling låga tegelbyggnader. Det är Svenska kyrkans lokaler, inklusive vackert kapell som tidigare  primärt riktade sin verksamhet till sjöfolk. Den moderna delen av klustret ritades av Klas Anselm på 60-talet, men den högra tegellängan är en 1800-talsbyggnad med funktion först som hamnväktarboställe och senare en tid som fiskhall. En skön förening av gammalt och nytt också här alltså. 

Det sistnämnda får stå som sammanfattning för upplevelsen av hela denna plats. Det är en framgångssaga som vi bevittnar här, Malmös revansch efter år av industriell nedgång. Här reser sig staden på nytt i och genom dessa fina stadsbyggnadsprojekt. Bland det svåraste i konsten att bygga städer är balansen mellan gammalt och nytt. Här vid Bastion Älvsborg kan vi beskåda ett mycket lyckat exempel! Här möter vi en stimulerande och medryckande berättelse om ett Malmö som vilar på stolta fundament men har blicken riktad mot framtiden. 

Här intas välsmakande kaffe under en promenad i Malmö, idag 2 maj. Vädergudarna var med oss denna gång också! Tack till er som deltog, på vandringen med temat Arbetets mening.

Några historiska bilder från passerade nyckelplatser i staden får komma med. Malmö bjöd på sin allra bästa sida idag, och öppnade sig för våra ögon genom sin inspirerande arkitektur, välbevarade historiska miljöer samt vacker konst i det offentliga rummet. 

Nu närmast väntar en promenad i Lund - Gå Lund 9 maj - med ett aktuellt tema om diagnoser, kultursjukdomar och identitet, med viss draghjälp av gamle biskop Tegnér. Den senare är verkligen förtjänt av lite mer uppmärksamhet, också utanför rättssalen - för att knyta an till nyligen timade händelser! Hans retoriskt högstämda poesi håller och engagerar, något vi ska verifiera tillsammans under vandringen i Lund. 

Den 23 maj blir det återigen Malmö, med temat Om det värdefulla i livet, där författaren och psykologen Svend Brinkmann står för inspirationen. Vi är bra på att mäta, eller vi jobbar i alla fall gärna med att utveckla mätandet - i vår tid. Men hur bra är vi egentligen på att leva? Det är sämre beställt med den saken, hävdar Brinkmann och vi är många som är benägna att hålla med. 

Ser fram emot att träffa er alla engagerade människor på dessa och kommande promenader! För anmälan, se här!

"Jag vill inte göra resan genom livet som hyttpassagerare, utan hellre tjäna för om masten och hålla till på däcket, ty därifrån kunde jag bäst urskilja månskenet bland bergen. Och alltjämt hyser jag ingen önskan att gå till kojs."

Henry David Thoreau - Skogsliv vid Walden

Att Rom med sin välkända topografi (de sju kullarna etc) uppvisar en stor mängd trappor i stadsbilden bör ju inte överraska någon. Vi har redan beskrivit den kanske vackraste av dem, kolla här! Men det finns många, och här kommer en presentation av ytterligare en. I centrala Rom finner vi den imponerande Aracoeli-trappan, en medeltida skapelse från 1348. Trappan leder upp från gatunivån till toppen av Roms mest kända kulle: Kapitolium. Namnet kommer av namnet på medeltidskyrkan på toppen av kullen - Santa Maria in Ara Coeli (Sankta Maria av himmelsaltaret).

En märkvärdighet är att Aracoeli-trappan är belägen alldeles intill den tidigare omskrivna La Cordonata. Trappan hjälper oss alltså att bestiga Roms mest kända kulle - Kapitolium, eller Campidoglio som den heter på italienska. Står vi nedanför kullen i väster har vi alltså båda trapporna framför oss och kan välja vilken av dem vi ska ta, när vi ska bestiga kullen.  

För de flesta är valet enkelt.  Den högra - La Cordonata - är mycket flackare och dessutom försedd med ståtliga skulpturer på ömse sidor. En uppstigning där går lugnt och värdigt till. Aracoeli-trappan till vänster är väldigt brant, vilket gör det en smula obehagligt att ta sig upp för den. I fonden har vi bara en extremt brutal tegelvägg. Dessutom är det ansträngande att ta sig an en så brant trappa. De som söker lite vardagsmotion har således också ett enkelt val. Och, tar du dig upp på knä så är du garanterad en storvinst i det nationella italienska Lotto - sägs det.
​
Konstrasterna mellan de båda trapporna avslöjar deras åldersskillnad och de konstnärliga ambitioner som ligger bakom. Trappan till vänster är av medeltida datum och egentligen befriad från alla estetiska ambitioner. La Cordonata är, som redan beskrivits, en del av Michelangelos magnifika omgörning av Kapitolium, alltså ett av renässansens stora mästerverk i Rom.

Nå, vi antar väl utmaningen och klättrar upp på den läskiga Aracoeli-trappan. Det blir 124 trappsteg innan vi når toppen. Nyp dig själv i armen nu, du kliver på marmorblock som lades på plats 1348, men materialet hämtades från ruiner från den romerska antiken. Vi vandrar således med de antika romarna, såväl som med miljoner medeltida och senare tiders pilgrimer som besökt kyrkans vid trappans topp. 

Trappan fungerade länge som en sorts talartribun i centrala Rom under senmedeltiden, inte minst av populisten Cola di Rienzo, som spelade en viktig roll i de politiska förvecklingarna i staden vid denna tid. Anledningen till att den uppfördes ska enligt en historia ha varit att man överlevt digerdöden - den kallades därför länge ”pesttrappan” - och enligt en annan historia var den del av förberedelserna för jubelåret 1350, samma år som Birgitta anlände till Rom.   

Kyrkan där uppe, som gett namn åt trappan, är inte den första på platsen. Den vi ser nu är en 1200-talskyrka, men redan på 600-talet uppfördes en kyrka här. Uppfördes och uppfördes förresten…det kan ifrågasättas hur mycket nybyggnad det rörde sig om då. Ursprunligen har nämligen platsen dominerats av två antika byggnader, dels ett tempel ägnat Juno Moneta och dels en byggnad som fungerade som utkikspunkt för Roms augurer. Augurerna var präster som tolkade gudarnas tecken bland annat genom fåglars flykt. Platsen här var ett auguraculum, det vill säga en plats där prästerna utförde denna heliga handling. 

När vi kikar in i kyrkan bör vi särskilt notera de 22 kolonnerna och golvets marmorblock. På sedvanligt sätt för medeltida byggare tog man helt enkelt vad som fanns tillhands, särskilt om detta var vackert utformat, som i detta fall. Santa Maria in Aracoeli har hög status bland Roms invånare, vilket ibland kan iakttas i samband med bröllop. Det är sen urminnes tider den romerska överklassens kyrka och många gamla familjer har minnesmärken av olika slag i kyrkan. Kyrkan är särskilt berömd för sin Jesus-figur, Santo Bambino, som har kraft att göra underverk. Originalfiguren stals 1994 och har aldrig återfunnits, men är nu ersatt med en kopia. Det rikt utsmyckade taket tillkom genom en gåva av Roms senat, för att fira segern i slaget vid Lepanto 1571.

Söndag den 2 maj vandrar vi ut i den gamla arbetarstaden Malmö, och begrundar arbetets mening i vår egen tid. Hur har arbetet påverkats av corona-krisen? Vilken betydelse har arbetet för dig, personligen? På vilket sätt är Malmö fortfarande en arbetarstad? Detta är exempel på frågor som vi tar upp under vår vandring.

​Vi har hjälp av den engagerande sociologen Roland Paulson, som i böcker och artiklar har behandlat ämnet ur ett arbetskritiskt perspektiv under ett antal år nu. Promenaden tar oss igenom Malmös centrala delar. Fika ingår. Hör av dig om du har några frågor!

För anmälan, se här: Arrangemang.  

Marseille är en kontrastrik stad som under ett antal år arbetat hårt med att förändra sin image. Länge kämpade staden med fattigdom, arbetslöshet, kriminalitet, utanförskap och segregering. Invandringsvågorna till Marseille har varit många och omfattande. Delar av staden har förfallit och trafiksituationen var länge allt annat än människovänlig.

Men sedan ett antal år har det nu vänt ordentligt i Marseille, med ett pågående stadsförnyelseprojekt som är ett av de största i Europa. Det inkluderar framför allt stora satsningar på kulturen, med en höjdpunkt sommaren 2013 – kulturhuvudstadsåret – då flera nya kulturinstitutioner drog igång. Det innebär också en kraftigt förbättrad trafiksituation med genomfartsleder som lagts i tunnlar och därmed gett centrala delar av staden ett helt nytt ansikte.

Detta kan vi beskåda i hela området kring den gamla hamnen (Vieux port) vilken är Marseilles hjärta. I nordväst har vi för det första den mest anslående kultursatsningen MuCem – Musée des Civilisation de l’Europe et de la Méditerranée. Det här är Frankrikes första statliga museum utanför Paris. Prisbelönade arkitekten Rudy Ricciotti, född i Algeriet, har skapat denna ”kloss” i betong, efter de senaste vetenskapliga rönen. Det gör att det gått att forma fasaden genombruten som ett spetstyg. Det är det bergiga landskapet runt Marseilles samt det närliggande Fort St Jean som har inspirerat. Det är en ”mineralkub omgiven av vatten” enligt beskrivningarna. Här finns 15000 kvadratmeter utställningsarea, inkl ytor för barn, auditorium, bokhandel och restaurang med panorama-terass.
 
Alldeles intill ligger Villa Mediterrané med sin halsbrytande arkitektur. Det är en kombinerad konferens- och utställningslokal i regional regi, som tyvärr hållit stängt en hel del under senare år. Skriverier i fransk press antyder ekonomiska problem, vilket i och för sig inte förvånar. Nu stundar dock en nyöppning med en fast utställning om den berömda Cosquer-grottan, där fascinerande förhistoriska målningar upptäcktes 1985. Man får dock hoppas att Stefano Boeris magnifika byggnad kommer att leva vidare som det aktiva kulturcenter det var tänkt som, och inte bara blir en sorts lillebror till Mucem i kvarteret intill. 

Hamnen i sig utgör idag ett magnifikt promenadstråk för stadens invånare och besökare. Den hyser en stor mängd fritidsbåtar. De större fartygen lägger numera till i den moderna delen av hamnen längre norrut.  Hamnen är en plats med anor. Längst inne i VP finns en minnesplatta över de greker som grundade Marseilles på 600-talet f Kr. Deras namn på staden var Massilia. 

Längs både nord- och sydsidan av Vieux Port ligger ett stort antal restauranger och barer, med uteservering på trevliga verandor. Här döljs sannolikt ett antal turistfällor, men detta är ett relativt begrepp – i Marseille tror jag risken för besvikelser är mindre än i exempelvis Paris. Coronans härjningar får ju dock undersökas, inför kommande besök.

På nordsidan är det värt att göra lite arkitektoniska och topografiska studier. Här har vi exempelvis redan nämnda Fort St Jean, ett 1600-talsfort som uppförts på platsen för ett medeltida fort, grundat av hospitalieriddarna (Johanniter - en korsriddarorden) på 1200-talet. Syfte var att sätta ett rejält lås för hamnen (St Nicholas på andra sidan byggdes samtidigt) och på en gång ge franska staten en ordentlig stödjepunkt i det opålitliga Marseille. I modern tid omgjort till museum, nu sammanbundet med nya MuCem medelst en smäcker gångbro
 
Längre in i hamnen finner vi Hotel de Ville, Marseilles rådhus är från 1600-talet. Den uppmärksamme ser att detta är nästan det enda äldre hus som står kvar i området. Kvarteren sprängdes systematiskt av nazisterna och Vichy-regimen i januari 1943. I ”Räden i Marseille” evakuerades 30 000 människor, 4000 skickades till koncentrationsläger i Östeuropa. 1500 hus jämnades med marken. Numera ökända foton (kända sen 1980-talet) visar hur den franska polischefen - René Bousquet – övervakar aktionen från rådhuset, tillsammans med SS-officeren Bernhard Griese m fl SS-män och franska tjänstemän. Det är en händelse som visar på det samarbete som fanns mellan nazisterna och Vichy-regimen. En skamfläck i den franska historien, utan tvekan.
 
Place Villeneuve-Bargemon är ett vackert, sluttande torg som sträcker sig norrut från kajen och rådhuset. Platsen är Marseilles historiska hjärta, med ett par gamla bevarade hus. I fonden ser man L’Hotel-Dieu – ett sjukhus från 1500-talet - som nu byggts om till femstjärnigt lyxhotell. Här låg också Pavillon M, den tillfälligt uppförda paviljongen som var informationscenter under kulturhuvudstadsåret. Ni som var där minns!
 
Ovanför nordsidan av hamnen, uppe på kullarna ligger Le Panier, de äldsta kvarteren i staden som också är stadens gamla invandrar- och arbetarkvarter: ett myller av smala gränder och med ett hjärta kring Vielle Charité. Ett utmärkt mål för fortsatt promenerande i denna härliga stad. 
 
Den som istället för att beundra arkitekturen vill ta en shoppingrunda, gör bäst i att vända söderut, mot de gator som utgår från hamnens sydsida. Börja med Rue Breteuil och vik sedan av in på Rue Grignan eller någon i närheten, så blir du säkert inte besviken. Här finns också gott om trevliga och eleganta krogar. 

Det är utan tvekan ett av Roms vackraste torg. Det har också den fördelen att det är ett ganska ledigt torg, det vill säga relativt folktomt. Inte corona-tomt, men ändå. Jämförelsen med platser som Piazza Navona, Campo di Fiori eller Piazza della Rotonda är slående. Där får man under högsäsong – nästan året om – armbåga sig fram och köa till borden på serveringarna. Så är det inte på Piazza Farnese. Där är serveringarna få, bara ett par restauranger har brett ut sig utmed fasaderna, och frågan är väl om de ens finns kvar nu, post-corona…

Ytterligare en notering kan göras kring trängsel i turisttäta städer. Det finns alltid tider på dygnet då man trots allt får lov att vara ensam, eller näst intill. En tidig morgon är många av Roms populära stråk folktomma och tillgängliga. En siesta-tung eftermiddag på Piazza Farnese står också fram i minnet. I denna genre finns också minnen av Peterskyrkan en halvtimme före stängning på kvällen. På plats fanns bara vi i vårt gäng, och en övande gosskör vars änglalika sång svävar lätt under kyrkans rymliga valv. Starkt i minnet lever också erfarenheten av att vara sista gänget för kvällen på Plaza Mayor i Madrid. Det vill inte säga lite, spanjorer älskar ju sena vanor. Som sagt, det finns alltid tid…

Tillbaka till Piazza Farnese: den där morgonen, eller den heta eftermiddagen, är det enda ljud som hörs det porlande vattnet från de två fontäner som pryder torgets norra del. Ursprungligen var fontänbassängerna ett par antika badkar som hämtades från Caracallas termer. Fontänerna är symmetriskt placerade som pendanger till torgets praktpjäs – Palazzo Farnese – som utgör hela dess sydsida. Det är ett av Roms allra ståtligaste renässanspalats, färdigställt under första halvan av 1500-talet på initiativ av kardinalen Allessandro Farnese, den senare påven Paulus III (1534-1549). Våra ögon sveper över fasadens tre våningsplan, upp mot takets gesims. Intrycket är tungt och stramt, men det är ändå långt till den senare barockens tyngd och överdådiga dekor. Palatset är känt bland annat för att drottning Kristina bodde här en tid vid sin ankomst till Rom 1655. I början av 1900-talet köptes det av franska staten och rymmer idag Frankrikes ambassad. 

När vi står häpna inför denna arkitektoniska prakt framför oss, har vi ändå torgets intressantaste institution till höger om oss, på dess västra sida. Här ligger nämligen Casa di Santa Brigida – Birgittahuset i Rom – inkluderande kyrka, kloster, litet museum och gästhem. Birgitta från Vadstena – sedermera den heliga Birgitta – kom till Rom 1349, under den epok som har kallats påvarnas babyloniska fångenskap. Påven fanns alltså inte på plats i Rom, utan i Avignon i södra Frankrike. Birgitta tog på sig att arbeta med att få hem honom, så att säga. Efter några år i staden, mottog Birgitta huset på Piazza Farnese som donation från en rik adelsdam. Vid Birgittas död 1373 övergick huset i Vadstenaklostrets ägo. Efter reformationen anförtroddes det åt Olaus Magnus som gjorde det till sin bostad. Styrelsen övergick senare till drottning Kristina men under långa perioder av 1700- och 1800-talen var den svenska anknytningen svag. 

Men från och med 1931, som ett resultat av Elisabeth Hesselblads arbete, återinvigdes Birgittahuset som kloster och dess verksamhet har i allt väsentligt bibehållits sen dess. Hesselblad blev den som återförde birgittinerna till Sverige, där de nu finns i Vadstena, Djursholm och Falun. Hon helgonförklarades 2016 av påve Franciskus. År 2004 mottog Hesselbladh postumt den israeliska utmärkelsen Rättfärdig bland folken, för sitt arbete med att gömma judiska flyktingar inne på Casa di Santa Brigida under andra världskriget.  

När vi ringer på dörrklockan och presenterar oss, får vi till vår förvåning svar på svenska. Det visar sig att alla nunnor i Birgitta–orden får undervisning i svenska. Förundrade tar vi del av husets vackra lilla innergård, kyrkan och de rum som ursprungligen beboddes av Birgitta, samt hennes dotter och förtrogna – Katarina (senare den heliga Katarina, saligförklarad 1484). 

Fulla av lärdom och upplyfta av ett inspirerande möte vandrar vi vidare i den eviga staden längs Via Giulia bort mot Tibern och broarna över till Vatikanen.