Nyhetsrapporterna från jordbävningen i Turkiet och Syrien droppar in under dagen. Dödsoffren är redan över ett tusen och räddningsarbetet pågår för fullt. En märklig slump gör följande text av Tyke Tykesson från Malmö, skrämmande aktuell.

​Tyke har skrivit mycket på Tertulia travels - kolla särskilt här beträffande texter från hans många resor i Asien. 

Många platser har formats och påverkats av naturkatastrofer av olika slag. På Sicilien är återkommande vulkanutbrott och jordbävningar levande i befolkningens minnen och medvetenhet. På en del platser är spåren av en katastrof påtagliga. Andra har fått en särpräglad stadsbild genom att de uppfördes på kort tid  efter att den ursprungliga staden totalförstörts.

Staden Noto är en av de mest berömda av dessa platser och ett välbesökt turistmål. Vid niotiden på kvällen onsdagen den 11 januari år 1693 drabbades östra Sicilien, Kalabrien och Malta av en kraftig jordbävning. Störst blev förödelsen i Val di Noto, en dalgång belägen några mil söder om Syracusa. Omkring 60 000 personer beräknas ha omkommit.

Staden Noto raserades och en ny stad byggdes upp i närheten av ruinerna. Vid 1600-talets slut var barocken den förhärskande arkitekturstilen. Följaktligen fick de nya eller återuppbyggda städerna stadsmiljöer som präglas av byggnader i barock. Noto är en förhållandevis liten stad men den stoltserar med en monumental öppen central plats som domineras av en magnifik barockkyrka. Runt om i staden hittar man flera andra exempel på den särpräglade sicilianska barocken som kännetecknas av ett kraftfullt samspel mellan konkava och konvexa former i fasaden.

I januari 1968 inträffade en katastrofal jordbävning i Belicedalen i de västra delarna av Sicilien. Några hundra av invånarna i flera småstäder omkom och sammanlagt blev omkring 100 000 mänskor hemlösa. Staden Poggioreale lämnades i ruiner och på 1980-talet byggdes en ny stad upp några kilometer därifrån.
​
Varken ruinerna eller den nya platsen är välbesökta mål men likväl intressanta. Att betrakta en jordbävningsdrabbad stad som lämnats åt sitt öde i över 50 år är fantasieggande och väcker tankar kring livet som levdes där ända fram till att katastrofen drabbade. Skolbänkar står kvar i skolsalar, bilar täckta med murstenar har lämnats i garagen.

När man därefter besöker den nya staden Poggioreale Nuova inser man svårigheten i att återskapa stadslivet i en historiskt framvuxen stad – århundraden av historia, traditioner och vanor låter sig inte enkelt reproduceras i en helt ny miljö. Den nya staden utformades på modernistiskt vis med bilen som utgångspunkt. I Poggioreale Nuova finns inte gränder, gårdar och platser som i den ursprungliga Poggioreale där invånarna kunde mötas. Det nya Poggioreale kan också kännas som en livlös spökstad om än på ett totalt annorlunda sätt än ruinstaden.

En annan ort som förstördes 1968 var Gibellina. Även här lämnades ruinerna. Men på 1980-talet skapade den italienska konstnären Alberto Burri ett monumentalt konstverk som kallas Cretto di Burri. Han lät helt enkelt gjuta in ruinerna i betong. Bländande vit betong brer ut sig – på ett nästan absurt vis – över en sluttning och återger den ursprungliga stadens gatunät.

De här olika platserna påminner alla, men på helt olika sätt, om hur katastrofer snabbt och förkrossande kan förändra livet totalt – för en hel stads invånare.

Ämnet tar förvisso aldrig slut - Strindbergs resor. Han reste mer än de flesta och vistades utomlands många år. Det var ömsom flykt, ömsom nyfikenhet och rastlöshet som drev honom. Men där fanns också, åtminstone då och då, de mest ädla resemotiv bland drivkrafterna: genuina och djupt liggande intressen att lära nytt om platser och människor. Ändå kunde han aforistiskt brista ut i sådant som detta:

Att resa tål jag ej alls. Men när jag suttit tre månar på en fläck och ögat äcklas åt allt, så måste jag resa. Om man kunde hitta på rörliga landskap! Det är nog nostalgi bakom allt det där. 'Dort wo Du nicht bist, dort ist Dein Land!'
​
En av hans många resor, som också gav upphov till reportageboken Bland franska bönder, ägde rum sensommaren 1886. Bakgrunden var en strävan efter att förstå förändringar i samtiden – snabb industrialisering och urbanisering - och hitta nya utgångspunkter för den samhällskritik – med växlande fokus - som bubblade inom Strindberg under hans mest aktiva år. Han var vid den här tidpunkten av åsikten att tidens progressiva krafter överbetonade betydelsen av industrialiseringen och industriarbetarklassen. Han vill genom sina studier och sin bok istället rikta fokus på ”det sanna folket” – bönderna.

Med på resan fanns den unge mineralogen och tillika socialdemokraten Gustav Steffen, som hyste en stor beundran för den radikale författaren. Resan i Frankrike avverkades under några intensiva veckor medelst tåg (mest), diligens och till fots. Paret  tog sig genom hela landet i en vid cirkel från Alsace i öster via Picardie i väster till Atlant- och sedan Medelhavskusten i söder.

De gör ett stort antal stopp och besöker inalles 87 byar. De gör okulära observationer, tecknar, fotograferar, intervjuar, och läser. I Nimes i södra Frankrike avpolleteras dock reskamraten och assistenten, vagt anklagad för stöld och bristande kompetens. Strindberg var aldrig lätt att tas med. 

Inför resan skriver han till Carl Larsson:

Jag vill skriva om hur bonden lever och vad han tänker, hur han har det och hur han och hans landskap, hans åkrar och ängar ser ut; Jag vill höra vad han menar om kulturen och framtiden!

Bokens slutord sammanfattar fint trossatserna bakom projektet:

Alltså framtiden åt bonden! Är den önskan och den förhoppning som uttalats av alla samhällsförbättrare.

Många av hans läsare blev missnöjda och konfunderade. Så exempelvis Hjalmar Branting som i en recension av Bland franska bönder, avfärdade Strindbergs synsätt. Framtiden fanns hos industrialiseringens fotfolk och socialisterna gjorde bäst i att ty sig till den snabbt växande arbetarklassen. Att vurma för Europas småbönder kändes bakåtsträvande.

Resan och dess resultat avslöjar en stark oro över samtidens omvandlande krafter hos Strindberg. Här framkommer nostalgiska och konservativa drag som också var en del av vår komplexa författares personlighet. Han kommer också ut som miljökämpe och som en 1800-talets Rousseau, helt i linje med vår egen tids ideal. Det gäller för den moderna människan att lära sig använda ”naturens gratiskrafter”, som vind-, sol- och vattenkraft.

Hur gick det till sist med resandet då? Nedanstående rader skrivna några år in på 1900-talet fångar stämningen därvidlag i slutet av hans liv:

Jag undrar om jag skall ta vandringsstaven igen och gå ut i villande värld? Men jag är 60 år, trött, och hatar snusk på hotell och snuskiga vanor. Bara en resa lockar mig, den allra sista, och jag vill dö i mitt land."

Fler texter om Strindberg på resande fot finner du här!

Källor: Strindbergs världar, Meidal/Wanselius (2012), Bland resenäraer och kosmopoliter, M Kylhammar, (2017)

I framtiden får ingen bli myndig förrän han rest jorden runt en gång.

Harry Martinsson, 1934

Här kommer ytterligare en text av Ann-Christin Berglund från Malmö. Denna gång handlar det om Varanasi, en av Indiens absolut mest spännande städer. Du kan läsa mer om denna stad om du letar här!

Vilken stad! Det är nog om denna stad som jag flest gånger sagt: ”Kan inte beskrivas, måste upplevas”. Människorna, byggnaderna, gatorna, floden, trafiken, ljuden, intensiteten. Enligt mig är det en fantastisk plats med myllret utmed Ganges, de smala gatorna och gränderna ner mot gatherna - trapporna och avsatserna nere vid floden.

Där var ännu mer myller och trångt i höstas, vid mitt senaste besök, eftersom gatherna var översvämmade och svåra eller omöjliga att ta sig fram över. Ganges vatten stod högt och hade gjort det en längre tid. Det är i och för sig ingen ovanlighet. Under mitt besök i staden förra våren var gatherna lugnet självt om man promenerade där tidiga eftermiddagar. Det saknade jag när jag var där i höstas.

Trots den intensiva trafiken och mängden av människor och djur så kan man plötsligt mitt i staden också hitta andra, helt lugna platser. Ett sådant område är BHU Banares Hindu University, grundat 1916 och med många fakulteter, fint bibliotek och hög status. Jag fick vid mitt besök möjlighet att se universitetets fantastiska konstsamling. Jag beskådade bland annat fina målningar av Nicholas Roerich (1874-1947). Läs gärna här - Vem var Nicholas Roerich? - om ett besök vid hans hus i Naggar i Himachal Pradesh för några år sedan.  Vilken konstnär, mångsysslare och äventyrare han var. Men det är en helt annan historia. 

Den mest berömda och mest besökta av Roms många vackra trappor är onekligen Spanska trappan. Den leder upp från det långsmala torget Piazza di Spagna, österut upp mot kyrkan Trinita dei Monti som är belägen uppe på Monte Pincios södra del. Trappan illustrerar än en gång för oss hur kuperat Rom är, och att här finns långt fler kullar än de klassiska sju. Torget och trappan är belägna i det historiska Roms norra del, i det område som brukar kallas il Tridente, av de tre gator som strålar ut från Piazza del Popolo och formar en treudd. Dessa kvarter har en lång historia som turistmagnet, bland annat för att det här är nära till den norra porten, där resenärerna från andra delar av Europa oftast gjorde sin entré. Inte minst nordiska besökare under 1800-talet stannade här i kvarteren. Håll utkik efter minnestavlor på husfasaderna, här finns mycket att upptäcka!

Spanska trappan har nästan blivit själva sinnebilden för Rom. Den kommer högt upp på stadens topp tio-lista. För några år sedan fick myndigheterna nog av de enorma folksamlingar som uppstod här, i och nedanför trappan. Horder av ungdomar samlades för att inta medhavd panini eller annan snabbmat, eller bara för att hänga, som det heter på nysvenska. Det blev för trångt och skräpigt helt enkelt. Följaktligen är det numera förbjudet att sitta och/eller inta mat och dryck i trappan – en rimlig nyordning i massturismens tidevarv.

Om vi för ett ögonblick ägnar oss åt den arkitektur och de övriga attraktioner som finns här, så konstaterar vi snabbt att listan är lång. Först och främst har vi själva trappan, med sina avsatser, balustrader och svängda passager. Den färdigställdes av 1720-talet av den italienske arkitekten Francesco di Sanctis. Trappan är på sätt och vis en slutpunkt i de enastående arkitektoniska och konstnärliga satsningar som skedde under barocken, med stark uppmuntran från påvar som Urban VIII (Maffeo Barberini) och Alexander VII (Fabio Chigi).

Uppstigningen uppför trappan kan vara en ganska svettig affär sommartid. Vattenförsäljarna där uppe vet att ta betalt, se upp! Vi undrar förstås varför trappan är ”spansk”. Anknytningen till Spanien kommer av det faktum att spanska ambassaden hade sina lokaler här vid torget under 1600-talet. Vid trappans krön möter vi den lilla kyrkan Trinita dei Monti med rötter i 1400-talet. Man kan undra om den inte är vackrast som fond, när man står därnere och tittar upp? Väl däruppe rycks vår uppmärksamhet lätt bort från kyrkan av den hänförande utsikten. Men vill vi trots allt besöka den så påminns vi snabbt om att minsta kyrka i Rom kan hysa en skatt. Här kan vi bland annat beskåda verk av Daniele da Volterra, en elev till Michelangelo.

Däruppe på den lilla piazzan kan vi också vältra oss i lite lyx. Här ligger det berömda Hotell Hassler, med flotta rum och en omtalad takrestaurang som lämpar sig väl för romantiska middagar. Om vi tittar ner på torget från trappan så har vi i dess förlängning Roms förnämsta shoppinggata – Via Condotti. Det varumärke av rang som inte funnit lokaler här eller på angränsande gator får skämmas.

Är man inte intresserad av att titta på eller handla lyxartiklar så bjuds här annan lyx. På Via Condotti nr 86 finner vi klassiska Café Greco från 1700-talet. Ett besök är nästan obligatoriskt om man frågar undertecknad, som är kaféfantast. Som vanligt är det billigt att dricka ”al banco” – vid disken. Väljer man att sitta ner och bli serverad av någon av de många frackklädda kyparna så får man betala ordentligt för sig. Men, priserna har den fördelen att här oftast är ledigt. Medan man sitter där och filosoferar och kollar in de andra tjusiga besökarna, så kan man också minnas att här har många berömdheter passerat: Casanova, Goethe, Strindberg, Wagner, Byron, Grieg, HC Andersen och många fler. I filmatiseringen av Henry James roman Ett porträtt av en dam” finns en lång scen som skildrar ett möte här och man får en fin känsla av hur det kan ha gått till i dessa miljöer i slutet av 1800-talet.

För den som föredrar thé finns en klassisk thésalong i närheten. Gå tillbaka till torget och sikta på huset till vänster om trappan. Där finner vi Babbington’s tearooms, en skapelse av två engelska systrar i slutet av 1800-talet. Väl så snyggt som Café Greco och lyxigt glest befolkat och med hederlig engelsk atmosfär. Här kan den trötte njuta en rejäl kopp thé, eller varför inte lite scones med ”clotted cream” också. Läs mer om detta ställe här!

Vill man vara ännu mer brittisk plockar man kanske fram sin bok med samlade dikter från den engelska romantiken. Så kan man just till théet läsa högt för varandra, ett stycke av den unge poeten Percy Shelley, som var här och som sedan drunknade på en segeltur utanför Pisa 1822, 29 år gammal. Eller, varför inte en strof ur Ode to a grecian urn av John Keats. Diktaren hänförs här av en vacker bild som smyckar en antik urna. Vi känner igen oss – i Rom är det lätt att bli hänförd! Som här i diktens sista strof:

O Attic shape! Fair attitude! with brede
         Of marble men and maidens overwrought,
With forest branches and the trodden weed;
         Thou, silent form, dost tease us out of thought
As doth eternity: Cold Pastoral!
         When old age shall this generation waste,
                Thou shalt remain, in midst of other woe
Than ours, a friend to man, to whom thou say'st,
         "Beauty is truth, truth beauty,—that is all
                Ye know on earth, and all ye need to know."
 
Varför all denna poesi vid spanska trappan? Jo, för på motsvarande plats som Babbington’s, på andra sidan trappan, finner vi en liten pärla i form av ett museum. Här bodde under en tid i början av 1800-talet poeten John Keats, författare till denna dikt om den grekiska urnan, som var undertecknads första omskakande gymnasiala möte med tanken på det oförgängliga i konsten.

Keats dog här, och hans hem har bevarats för eftervärlden, även om det inte innehåller särskilt mycket i original. Keats var som alla bildade människor vid den tiden klassicist och kunde inte avstå från Rom. Det viktigaste skälet till att han kom hit var emellertid att han led av lungsot och trodde möjligen att den gick att kurera här. Tyvärr gick inte detta så bra, och han dog 1821 endast 25 år gammal. En fin skildring av hans unga liv och hans kärlek till grannflickan Fanny Brawne är Jane Campions film Bright Star (2009).

Mitt emellan spanska trappan och Via Condotti har vi ett annat givet fokus – den förtjusande Fontana della Barcaccio – en liten båtformad fontän ritad av den store Bernini, eller möjligen hans pappa, vid 1620-talet. Det är en given samlingspunkt och man får sällan plats att slå sig ner vid fontänen. Kom en tidig morgon, då kan du få tillfälle att njuta här för dig själv ett ögonblick.

Medan vi begrundar de unga engelska poeternas tragiska levnadsöden, vänder vi ryggen till trappan och rör oss söderut. Vi lämnar strax Piazza di Spagna för det lite mindre Piazza Mignanelli. På vägen dit, till vänster kan vi återigen trösta oss med lite lyx. Här ligger en välsorterad butik – Pier Caranti - som specialiserat sig på väskor och andra lädervaror. Om plånboken är tunn i dyrtider som våra, finns mindre anspråksfulla varor. Det går att finna skönheten också i en liten nyckelring. Beauty is truth - truth beauty.

Läs om fler trappor i Rom här - Roms vackraste trappor I: La Cordonata och här - Roms vackraste trappor II: Aracoeli-trappan.

Det er det Kjedelige ved at reise, at man skal see Alting; man kan jo ikke være andet bekjendt! det er jo en Skam for En, naar man kommer hjem, od da ikke har seet Alting, hvad de Andre spørge om!

HC Andersen om sevärdheternas tvång och plåga

​​Tertulia travels önskar alla läsare och nyfikna resenärer en riktigt God Jul och så småningom ett Gott Nytt År! 

Efter ett år fullt av intensiva resor är det nu skönt att här hemma få sjunka in i några dagars helgfrid. Inga äventyrligheter planeras. Mer än några mil på motorvägen med en bil från anno dazumal. Modigt, säger somliga. Målet? Östergötland som vanligt! Boktraven är nedpackad, liksom de grova promenadkängorna och den varma koftan. 

Medan vi sjunker ner i fåtöljen med boken och konjakskupan, kanske med vackra toner av Nils Frahm eller Michael Wollny i bakgrunden, börjar fantiserandet om framtiden. Om kommande resor och om nya platser som vi aldrig sett, eller gamla platser som vi längtar tillbaka till. I den dåsiga dagdrömmen blir de resorna perfekta: stimulerande, lärorika, spännande! Det kommer att kännas bra. Framtiden är ljus. 

På återseende inom kort!

Nog är det bristvaror i vår tid: stillhet och inre frid. Och nog är det ett tillstånd som många eftersträvar. Samt, för att fullfölja tanken, nog är förutsättningarna för detta rätt dåliga. Vi lever kanske i det mest uppskruvade samhällsklimat man kan föreställa sig. Ett krävande arbetsliv och radikala livsstilsideal, i kombination med informationssamhällets alla stimulanser – så kan väl bakgrunden tecknas översiktligt. Dessutom har vi i vår sekulariserade kultur stängt av, kopplat bort förbindelser till visdom och erfarenhet på området som var självklara förr.
 
Men denna vår längtan efter stillhet och ro är evig. Den hör nog till människans natur. Inte minst i juletid vill vi gärna komma dit, trots att förutsättningarna egentligen är dåliga. Vi pratar om det, men når det sällan.
 
En som drömde om frid och stillhet och kanske också erfor den, åtminstone korta stunder, var en rastlös själ i början av 1900-talet vid namn Axel Munthe, överklassläkaren, humanisten, djurvännen. Sommaren 2022 bestämmer vi oss för att besöka platsen för dessa hans drömmar. Vi åker följaktligen till Isola di Capri, ett litet stycke utanför Kampaniens kust.
 
Överfarten och ankomsten till Capri andas allt annat än stillhet. Det är varmt och mycket folk. Högsäsong för turismen, och detta är ett hett turistmål. Jag föreställer mig att Capri är ett sånt där turistmål som bara är, dit människor åker utan att helt veta varför. (läs mer om det i en annan artikel här!) Visserligen är här väldigt vackert, men det gäller för många ställen i Italien.
 
I hamnen på Capri är det full aktivitet. Människohopar skyndar fram utmed huvudstråken, shoppar eller intar frukost på en av de många serveringarna. Vandringen upp till huvudorten på ön är dock mer stillsam, inte många delar vår vurm för promenader. Begripligt i den 30-gradiga värmen…
 
Uppe i Capri stad är det återigen trångt. Serveringarna på det lilla torget vid kyrkan är knökfulla och utmed de smala huvudgatorna är det näst intill kö. Här blandas massturismens representanter med de rika och mondäna som kommer för lyxbutikerna eller för att bo en tid på Hotel Quisisana, ett förstaklasshotell med rötter i 1800-talet som ska vara en ”unparalleled oasis of peace and quiet” - enligt hemsidan. Vi tillåter oss att tvivla på den punkten. 
 
Vi tar oss snabbt vidare, denna gång med hjälp av buss. Och nu får vi ta del av den hisnande utsikten, när vi snabbt tar oss ännu högre upp på ön. Platsen där bussen släpper av oss, i den lilla orten Anacapri, är också den helt präglad av vår tids massturism. Men vi vet vart vi ska och bryr oss inte om det.
 
Den smala gångvägen till San Michele är behagligt befriad från biltrafik. Den kantas också den av butiker och barer med sikte på turisterna. Men väl framme upptäcker vi snabbt att de flesta passerar förbi Axel Munthes domän. De har inte alls kommit hit för honom. Vet de ens vem han var? Förmodligen inte, om inte någon guide upplyst dem med en kortfattad anekdot om sjukliga kungligheter eller själslig nöd och leda inom dåtidens (kvinnliga) överklass.
 
Vi har redan sett alltihop på bild, massor av gånger. Ändå är det förstås nåt annat att nu beträda detta hus med vidhängande trädgård. Inne i den märkligt utformade byggnaden är det ganska trångt, små rum med relativt låga tak. Materialen och stämningen talar till oss, liksom möbler och övriga inredningsdetaljer. Det är mycket vackert!
 
Munthe samlade på sig en mängd smakfull konst genom åren, som nu smyckar samtliga miljöer på San Michele. Här finns romerska, etruskiska och egyptiska föremål. En del saker var nog inte så gamla och antika som han trodde, men det är snyggt ändå. Är man det minsta känslig för antiken och medelhavsvärldens klassiska uttryck så är man såld. Vi blir helt klart en smula tagna faktiskt. Bidragande är det faktum att vi är ensamma.
 
Inga (nåja, en liten svensk familj, en ensam danska) andra turister finns här. Vi beträder Munthes vackert möblerade rum och trädgårdens pelargång med fullt fokus på vad sinnena tar in. Den intensiva grönskan är överväldigande, liksom de många vackra konstföremålen. Visuellt har vi som sagt varit här förr. Men ljuden och dofterna, de har vi inte tagit del av tidigare. Ljuden ja, i bakgrunden hör vi en kraftfull sopran sjunga något klassiskt, under ackompanjemang av ett piano. Senare förstår vi att det är Nina Stemme och Roland Pöntinen som övar inför kvällens konsert.

Långsamt skrider vi fram längs gångarna och i den lätt labyrintiska byggnaden. Stämningen är magisk. San Michele är en sann kulturinstitution så här sommartid. Hemsidan beskriver hur det är fullt möjligt att ta sig tillbaka till stora staden Neapel eller Sorrento efter avslutad konsert på kvällen. Storstadens musikälskare behöver alltså inte försaka en konsert på San Michele.
 
Vi beklagar djupt att vi inte kan stanna till kvällen. Jag ser framför mig underbara scener av nattliga båtfärder i Paolo Sorrentinos självbiografiska och underbara film, Guds hand. Jag vill också åka en snabb båt över Neapelbukten i månljuset! En annan gång kanske…
 
Kristina Kappelin - stiftelsen San Micheles direktor - är på plats får vi veta när vi frågar. Vi vill henne ingenting, bara höra att allt är som det ska. Vi intar lunch på den fina serveringen mitt i grönskan och med det brusande havet nedanför oss. Maten och vinet smakar utmärkt. Skuggan skänker lite svalka.
 
Han lyckades verkligen skapa något fint här, Axel Munthe, det måste man säga. Ett stycke bortom turisthoparna, finns nu denna magiska plats där arkitektur, konst och milt tuktad grönska har ingått skön förening. Också vi, på högst tillfälligt besök, erfar faktiskt en liten stund av stillhet och inre frid.

Av någon anledning har jag alltid längtat dit, till Paestum. På samma sätt som jag längtat till Palmyra, Petra, Timgad och några ställen till. Det handlar om ruinstäder från antiken alltså. Varför dessa har lockat, sedan väldigt späd ålder ska sägas, är fortfarande lite grann av ett mysterium.
 
Det är inte så att jag sökt nå dem till varje pris. Det tog ju ett tag innan jag kom till Paestum. Ett par ställen lär jag aldrig få se, det går att slå fast redan nu. Timgad och Palmyra lär ju bli svårt, med avseende på aktuella politiska förhållanden. Men, vem vet…
 
Varför utgör ruiner och ruinstäder en sådan lockelse på många människor. Jag är ju inte ensam om mitt intresse. Svår fråga förstås, men fascinationen är uppenbar i europeisk historia åtminstone sedan 1700-talet. Under romantiken blev ruinerna en väsentlig del av tidens ”längtan bort”, av rörelsens melankoliska grundton.
 
Den senare är ju lätt att sympatisera med, säger vissa, och det är kanske dylika individer som delar undertecknads fascination. Nåväl, ruinen vittnar om forna tiders storhet, mänsklig fåfänga, tidens gång och det oundvikliga slutet för både människa och kultur. Det är bra saker att begrunda ibland.
 
Ankomsten till Paestum känns högtidlig. Hjärtat klappar, ögonen vattnas. Det är så vackert att man blir yr. Möjligen bidrar hettan. Det är nåt med kombinationen av cypresser, pinjer och antika ruiner som får blodet att rusa snabbare hos en melankolisk nostalgiker. Det är inte konstigt att de nordeuropeiska bildningsresenärerna ofta vände i Paestum. Som om de sett färdigt här. Nu räcker det, liksom. Nu kan vi vända hem, nu har vi något att berätta.
 
De imponerande ruinerna i Paestum är anslående i sin monumentalitet och gråbruna allvarstyngd. Inramningen är fin, med havet i väster och en bergskam som fond i öster. Det finns tre stora tempel här som under alla århundraden som gått, har tjusat besökarna. De är - från söder till norr - det stora Hera-templet, även kallat ”basilikan” som utmärks av en okonventionell form. Därefter följer det magnifika Poseidon-templet, som påminner om Parthenon i Athen och alltså utgör en kanonisk variant av ett doriskt tempel. Lite längre mot norr ligger det mindre Athena-templet som är det första som möter den besökare som anländer norrifrån. Det ligger lite upphöjt från den generella marknivån och är idag omgivet av vacker grönska.
 
Templens kolonnordning är genomgående dorisk, vilket bidrar till tyngd och seriositet i uttrycket. Denna ordning tycks åldras bäst av de tre huvudsakliga. Det arkaiska är starkare här, jämfört med hos den smäckra joniska ordningen eller den pyntade korinthiska, som vi är lite mer vana vid från nyklassicism och annat.
 
Det doriska fäster byggnaderna i tiden, från mitten av 500-talet (basilikan) fram emot mitten av 400-talet (Poseidon-templet). Från en experimentell tempelbyggarfas till en kanonisk fas varifrån en kraftfull inspiration till den västerländska arkitekturen har utgått, i synnerhet under tiden 1750 – 1850.
 
Vid sidan av tempelruinerna breder den ”civila” staden ut sig i form av husgrunder och murrester. Det är en fascinerande stor stad vi beträder, det konstaterar vi snabbt. Vi studerar också rester av obligatoriska romerska inslag, som en amfiteater, ett forum, med mera.
 
Ca 275 f Kr kom romarna till Paestum med krav på överhöghet. Det hade nyligen besegrat den sista envisa motståndaren här – kung Pyrrhos från Epirus. De grekiska städernas frihet i Magna Graecia var över. Symboliskt såväl som konkret markerades övergången genom att ekklesian förstördes. Det vill säga den plats där folkförsamlingen sedan århundraden hade sammanträtt för att fatta beslut. Den fylldes igen och fick ny funktion. Det var inget förtryckande styre som infördes, men vapenmakt och ”utrikespolitik” var hädanefter inget som de grekiska invånarna i Paestum fick råda över. Sånt skötte Rom.
 
Men under romerskt styre levde staden vidare och fortsatte att blomstra. Det var nu som dagens namn började användas, tidigare hette staden Poseidonia. Men under senantiken led man alltmer av försumpning och därmed vidhängande malaria. På 800-talet kom plundrande saracener ”på besök”. Invånarna, de som fanns kvar, flydde upp i bergen. Därmed var sagan om det levande Paestum slut, och en lång och framgångsrik karriär som ruinstad tog vid. Och som ruinstad lever Paestum i högsta välmåga. Åk dit, du ångrar dig inte!