Här följer andra delen i Thomas Sewerins artikelsvit Svindel i Schwaben. Första egentliga anhalten; ett rokoko-slott utanför München.

​Fortsätt följa med på hans resa! Och, vill du ha hela reseberättelsen i ett svep - kolla här!

Jag försöker erinra mig det tidiga 1700-talet när jag sitter i bilen igen och lämnar det böljande landskapet med alla vinbergen i Franken. Det klirrar och kluckar hemtrevligt i bakluckan från några lådor med bocksbeutel med Silvaner och Riesling om jag har med mig från Iphofen. Efter hård trafik på autobahn passerar jag oändliga fält med humle som ett tecken på att jag snart är framme i Schleissheim.
 
Det hände mycket i Europa år 1715. Ludvig den XIV i Frankrike och drottning Anne i England slutar sina dagar. Kurfursten i Hannover, Georg, tar över tronen i England. Det spanska tronföljdskriget har just tagit slut. I Dresden låter August den Starke bygga sitt rokokopalats Zwinger som ska ägnas åt ceremonier och njutningsfull samvaro vid hovet. Sachsen har just tillskansat sig Polen och har stora resurser. En alkemist i Meissen har lyckats med att framställa porslin, en produkt som snart ska ge glans åt salonger i hela Europa. I Berlin formas ett kungadöme av det gamla Preussen. I Bayern återvänder kurfursten Max Emanuel (1662-1726) till München. Han har varit landsförvisad i Frankrike i tio år då han satsade på fel häst i spanska tronföljdskriget. Under tiden har kejsaren i Wien utarmat hans folk med tunga skatter. Maximilian, kallad Max, har varit en ryktbar krigare sedan tonåren då han var med om att lyfta turkarnas belägring av Wien. För att någorlunda kunna jämföra sig med de framgångsrika kollegorna i övriga Tyskland kommer han vid hemkomsten i stället för krig att satsa på praktfulla byggnader och konst.
 
Kommer så fram till Schleissheim, slottet i en förstad till München, vid Dachau. Det är ett väldigt långt, smalt slott. Ståtliga rum åt kurfursten och hertigen på ena sidan av huset och för hertiginnan på den andra sidan och en lång korridor mellan dem, nu full med tavlor från italiensk barock. När kurfursten Max kom hem 1715 till München efter exilen hade han med sig det unga rokokosnillet, dvärgen Jean Francois de Cuvilliées. Denne hade först varit hovnarr men visade sig vara duktig på geometri och arkitektur. Han fick först uppdrag att bygga fortifikationer men snart blev han inblandad i kurfurstens flera olika slottsbyggnadsprojekt. Det brukar sägas att det var dvärgen de Cuvilliées som införde rokokodesign och den franska inredningsarkitekturen till Bayern.
 
Enrico Zucalli var en schweizisk arkitekt som var ansvarig för hela Schleissheim: slottskomplexet, trädgården, lustslottet och det stora nya palatset. I Italien hade man alltsedan Michelangelos takfresk i Sixtinska kapellet haft en faiblesse för stora målade innertak. Så inte i Frankrike, men där utvecklades i stället de överdådiga slottsinteriörerna, en design- och dekorationsglädje som visste inga gränser – ett “extatiskt estetiskt oväsen” med delikat målade växtslingor, grott- och snäckskalsmotiv i alla hörn och skrymslen i salongerna. Vid bygget av det här slottet anlitades samtidens framstående målare, stuckatörer och dekoratörer. Här mötte unga konstnärer från trakten stilarterna från söder och väster och tillsammans skissade, byggde, målade, gipsklädde och pratade de fram den helt unika konstart som blev den sydtyska rokokon, det vill säga konsten i Bayern och Schwaben.

Den italienske takmålaren Amigoni gjorde världens då största takmålning i stora salen i slottet (enligt informationstavlan i rummet). Motivet där, som i de flesta takfreskerna i slottet, var Kurfurstens Max krigiska bravader. Det är en atmosfärisk himmel över landskap som förenar sig med Guds himlasfär och hans änglar. Himlen förpassas bokstavligen till jorden.

Det är två brödrapar som vi mest associerar med den sydtyska rokokon. Det är målaren Cosmas Damian Asam och hans bror, arkitekten och stuckatören Egid Quirin Asam. Det är konstnären Johann Baptist Zimmermann och hans bror byggmästaren Dominikus Zimmermann. De förra verkade mest i Bayern och de senare mest i Oberschwaben. Bröderna Zimmermann kom från en by nästan vid den schweiziska gränsen som heter Wessobrunn. Där fanns ett benediktinerkloster som tidigt startade en utbildning för konsthantverkare. Bortåt 600 stuckatörer, byggmästare, kopparsticksmästare och andra hantverkare utbildades där, bildade den kända Wessobrunnskolan och klostret skickade dessa yrkesmän ut i hela Europa från 1600-talet och framåt.

Cosmas Damian Asam och Johann Baptist Zimmermann var med i det stora konstnärskollektiv som dekorerade Schleissheim. De inspirerade säkert varandra och man kan leka med tanken på att här precis startade på riktigt den sydtyska rokokon som sedan spred sig som en löpeld över hela nejden. Pengarna för de omfattande slottsbyggena i kurfurstendömet Bayern började sina, men det katolska Bayern var en byggd som bestod av stabila och välbärgade kloster. Dessa institutioner erbjöd stora möjligheter för social mobilitet. Begåvade men fattiga bondsöner blev munkar som gjorde karriär i klostren och snart umgicks på jämbördig fot med noblessen i landet. Abbotar i benediktiner-, cistercienser-, augustiner- och premonstratenserordnarna hade betydande byggnadsfonder tillgängliga då klostren var självständiga ekonomiska enheter med stora lantegendomar och obetalda lantarbetare i lekmännen, och de tjänade också pengar på oändliga rader av pilgrimer och donationer.

En rokokoparadox: Medan upplysningstiden långsamt kylde ner den religiösa lidelsen i övriga västvärlden och kyrkobyggandet var på tillbakagång, uppstod en period av ny intensiv fromhet i södra Tyskland. Munkarna här liksom landsortens prästerskap blev enormt inspirerade av den nya intima fromhet som rokokointeriörerna i framför allt slottet Schleissheim erbjöd och inkarnerade. De satsade sina resurser på att bygga om sina gotiska kyrkor och bygga helt nya.
​
Jag ska nu besöka några av dem. Jag lämnar Bayern och söker mig åt Schwaben till.

Här följer första delen i en serie artiklar av Thomas Sewerin. Thomas reser denna gång ner till södra Tyskland - Schwaben - där han finner en rad fascinerande kyrkor, kloster och slott som alla tillhör den stil inom arkitektur, bildkonst m m som vi kallar rokoko. Tidsperioden rör decennierna vid mitten av 1700-talet.

Vill du läsa hela texten om denna resa på en gång, finns den som pdf här, på en ny flik! Läs gärna andra artiklar av Thomas som redan är välrepresenterad på sajten – använd sökfunktionen så hittar du dem!

Håll utkik efter kommande delar från Thomas sydtyska resa!

Resan ner

En tidig oktoberdag far jag, nybakad sjuttiofemåring, med hög fart genom Tyskland på väg till Oberschwaben för att studera rokokokyrkorna där. Full av spänd förväntan, men jag har också varit lite ängslig för körandet. Ska man vid den här åldern kasta sig ut i det tuffa tempot på autobahn? Jodå, redan innan Rødby njuter jag i bilen. I Kasselbackarna ljuder min fars gamla devis “Nu travar hästarna bra, kapten!” angenämt inombords. Jag gör flera resor samtidigt i fantasin. Minns alla gånger vi i familjen passerat de olika avsnitten på vägen och alla stopp vi gjort, för bensin och en tupplur. På väg till Italien på somrarna och till Alperna på vintern. Och hem igen. Fina minnen tar mig hela dagen fram till Iphofen, mitt i vinrika Franken. 

På vägen ner tänker jag på motiven till den här resan. Jag ska besöka helt speciella tyska rum. Jag har ju alltid varit upptagen av rum. Inte minst att skapa egna för mina syften i mitt arbete. Varje kurs och varje seminarium börjar ju alltid med att möblera och möblera om rummen. För att ge liv åt bästa möjliga samtal och reflektioner. Jag ägnade flera år en gång åt Blooomsburygruppen och texten som jag skrev om dem kom att heta Känslans rum. Jag tänkte mig den gruppen, deras samtal och aktiviteter, som ett rum och utvecklade tanken på den välfungerande gruppen som en kompost. Jag studerade maktens rum i Italien, i Siena, Mantova och Florens. Jag läste Bachelard om The Poetics of Space. Nu är jag på väg mot ännu ett speciellt rum. Vad är innebörden av och meningen med de tyska rokoko-kyrkorummen? Hur gick det till när de tänktes fram och byggdes? Varför bara där nere i Bayern och Schwaben, och just då? Jag har massor med frågor. 

Vi har stigit in i några av dessa rum förut på våra resor söderut och jag har häpnat och fascinerats av storslagenheten i dessa interiörer, takmålningar, stuckaturer och skulpturer. Jag har läst om arkitekten Balthasar Neumann, besökt hans och den venetianske målaren Tiepolos trapphus i residenset i Würzburg, Neumanns praktfulla kyrkor Vierzehnheiligen och Neresheim, men också vallfartskyrkan Die Wies – den kändaste av alla rokokotempel. Jag har rest runt och samlat på intryck från bröderna Asams rad av sakrala konstverk i München, Weltenburg och Rohr. Jag har lystet noterat i min Tysklandskartbok benämningen “Die Oberschwäbische Barockstraße”, velat köra på den vägen och fantiserat om att skriva en spänningsroman som utspelar sig i en sådan rokokomiljö. Nu tänker jag stilla min nyfikenhet på riktigt och ta reda på ordentligt vad som hände där och då. 

Jag har haft stor behållning av följande text i konsthistorikern Bo Lindvalls bok Från rokoko till impressionism. Jag tar med hela citatet för det är en så väl formulerad sammanfattning av rokokotidens väsen: 

Rokokomänniskorna isolerade sig i tid och rum. I tiden från det förflutna och det tillkommande, i rummet från yttervärlden. De värjde sig mot insyn. Rokokon syftade liksom barocken till skapandet av ett allkonstverk. Men barockens allkonstverk var ett propagandainstrument som skulle röra, förföra och behärska med alla medel och som utnyttjades av tidens andliga och världsliga furstar till att forma överväldigande miljöer för triumferande makt. Rokokons människor ville i sina allkonstverk inte uttrycka makt, ty makt var dem förhatlig. Rokokon ville inte röra, förföra och behärska utan roa, underhålla och förströ; dess miljö skulle inte skapas för processioner och pompa utan för lek och dans, konversation och kurtis.

Rokokobyggnaderna öppnade sig inte som barockens fasader eller som gotikens, där portalen likt en öppen famn drar människorna till sig in i en oändlighets-stämning av ljus, dunkel och färg. Bakom rokokons strama fasader spelade sällskapslivet upp som i en invecklad men graciös balett. Barocken hade lärt av gotiken rörelsens och oändlighetens suggestion: rokokon transponerade barockens rörelse i en graciös tonart, satte barockens eld på sparlåga och lade beslag på oändligheten för privat bruk. Det krävde en kongenial dekor, där ornamentiken likt baletten genom fulländad formell disciplin blivit en andra natur. Liksom rokokons sällskapsliv skulle ornamentiken markera frivillig isolering och gränslös frihet. Människan ville i sitt rokokogemak känna sig som i en gyllene bur, men hon ville inte känna sig innestängd. Det var omvärlden, som skulle vara utestängd. 

Till det yttre är dessa rokokokyrkor tryggt grundmurade med övertygande arkitektonisk stadga./.../ Ändå verkade kyrkorna till det yttre massiva och jordbundna i jämförelse med interiörerna. När besökarna kom in i en sådan kyrka, skulle alla intryck av jordisk förankring upphävas. Materiens tyngd skulle vara övervunnen, upplöst i ljus och skuggor, i guld och alla färger. Kyrkorummet skulle vara som en levande ogripbar organism, skenbart i ständig rörelse, som av djupa andetag. Uppåt tycktes det öppna sig mot himlen i visioner långt djärvare än någonsin under 1600-talet. 

I dessa interiörer ville kyrkan manifestera också sin seger över naturvetenskapen: den kris var övervunnen som naturvetenskapsmännens frontal-angrepp försatt den i. Kyrkan accepterade naturlagarna i den timliga världen; kyrkobyggnadens exteriör var betingad av deras existens. Men interiörerna vittnade om trons seger över vetandet och om miraklernas suveränitet. Newton gällde till kyrkporten, sade man, men inte innanför den. Kyrkorummet var himmelrikets förgård och där rådde inte naturlagarna. 

Gefundenes fressen, som man sa förr, för mig, “en funnen godbit”. Umgänge, samtal, reflektioner, lekfullt lärande. Rokokotiden passar mig, sånt har jag skrivit om och försökt åstadkomma som organisationspsykolog. Men det som också fängslar mig är idén om förhållandet mellan utanpå och inuti. Exteriört och interiört. Jämför en ytlig bekantskap med en fördjupad relation till en annan människa. Det finns hur många människor som helst och varje människa är ensam i sitt slag, alldeles särskild om man lär känna henne, öppnar porten till hennes egenartade liv och omständigheter. Likaså varje organisation. På ytan likt alla andra företag eller verksamheter, men kommer man in genom dörren och anknyter till dem som är där inne och vad de gör, öppnar sig en helt egen blickfångande värld också där. 

Jag ska nu beskriva den här rokokovärlden genom att förmedla lite av vad jag lär mig om rokokon i förbindelse med de platser – kyrkor, kloster och slott – som jag besöker på resan och i den ordning som jag stannar bilen och går in.

När jag längtar efter att resa går jag till mitt bibliotek.

Voltaire

Det är en ofrånkomlig del av resandet, kanske den mest betydelsefulla. Det handlar om våra förväntningar, alla de tankar, känslor och fantasier som breder ut sig inom oss när vi står inför en resa. Är resmålet en obekant plats är frihetsgraden större. Är resmålet en omtalad plats, så kämpar våra mentala processer med redan etablerad bilder och föreställningar. 

Som varje erfaren resenär vet bör vi se upp med våra förutfattade meningar. I andra sammanhang brukar de ju kallas fördomar. Men av nån konstig anledning använder vi inte samma stigmatiserande begrepp för våra fantasier om resmål. 

De flest av oss har mycket att förtälja i ämnet. Åtminstone gäller det för dem av oss som rest mycket eller grubblat mycket över sitt resande. En resa sticker ut i minnet hos undertecknad, vad gäller ”för mycket kunskap och bestämda uppfattningar om resmålet”. Det var länge sen nu, familjen skulle vistas en vecka i Rom. Det var barnens första besök där. Undertecknad gick hårt in i rollen som ”expert” på resmålet och mina förberedelser var därefter. Jag visste ”allt” om det vi skulle se. Effekten var som varje klok människa lätt inser, en smula tråkig. Jag hade haft mitt roliga, så att säga. Mötet med den fysiska staden räckte inte riktigt till för att lyfta känslorna till samma intensitet som jag upplevt under mina förberedande dagar och kvällar med studier av kartor och böcker. 

Det blev bättre sen, ska sägas. Rom ”glömdes bort” under några år och när jag var tillbaka igen, så bjöd staden på mäktiga överraskningar och stora känslor återigen, vilket jag är glad för. 

I detta ämne excellerar en av denna bloggs favoritförfattare: Alain de Botton. I sin bok Konsten att resa lägger han ut texten om reseförväntningarnas historia och deras allmänna psykologi. Han tar oss med till 1700-talets europeiska upptäcktsresor i ”söderhavet”. Under några decennier skapade europeiska konstnärer en suggestiv bild av ett orört paradis med prunkande grönska, där särskilt palmer vid en vacker strand dominerade. Lägg till detta ett skimrande hav och en gles förekomst av lätt klädda urinvånare – och den europeiska publiken var förstås såld. 

Botton beskriver dagens resereklam – som i stort sett upprepar detta 1700-tals mönster – som en förelämpning av den normala intelligensen och samtidigt en effektiv manipulation av den fria viljan. Och så är det ju, resereklamens bilder är minst lika förföriska idag och vi fortsätter naturligtvis att påverkas av dem. Vi är ju bara människor. 

Botton inser när han kommit till Barbados, och är gruvligt besviken, att han fallit i fällan. Hans bilder av resmålet – och som han byggt hela sin fantasi på – var blott tre stycken: en solindränkt strand med palmer, en azurblå himmel och en bungalow med öppna franska fönster där vinden lekte i gardinerna. Tala om att förolämpa intelligensen!

När han blott vistats där några minuter behöver han lägga till fler bilder. Synen av massan av gråa oljecisterner av plåt, med texten British petrolium på, det blekta och dammiga porträttet av landets premiärminister i ankomsthallen, den smutsbruna plywood-lådan som gränspolisens representanter stängt in sig i, och den oändliga kön av turister som började sträcka sig ut över själva landningsbanan. Låt oss säga sammanfattningsvis att dessa nya bilder var betydligt mer prosaiska än dem i hans drömmar. Och så fortsätter det… Hans ursprungliga bild av Barbados är som bortblåst och ersatt av något helt annat. 

En tid senare gör de Botton ytterligare en chockerande upptäckt: han har tagit med sig själv och sin kropp på resan! Han får ont i magen, han sover illa och han svettas hela tiden. Inte kul…och hur kunde han förbise detta i sina rosiga resedrömmar?

Botton hjälper oss på ett lysande sätt att se fenomenet med klara ögon. Tillhör vi pessimisterna så anser vi förmodligen att verkligheten alltid är sämre än bilden och fantasin. Tillhör vi de obotliga optimisterna går vi möjlighen från den ena besvikelsen till den andra, men får åtminstone njuta av en känsla av att bli förförd. Försöker vi inta en balanserande position så möts vi av ett antal utmaningar. 

Vad har dessa tankar att göra med en förestående resa till Prag? Jo, vi vet således att det föreligger en potentiell avgrund mellan våra förväntningar på och initiala föreställningar om en plats – och den fysiska platsen i sig själv. Hur skyddar man sig mot de värsta fallgroparna? Jo, man förbereder sig försiktigt, rannsakar sina inre bilder och funderar över sina mönster.

Vi prövar:

Prag är en praktfullt vacker stad med ett övermått av vacker, traditionell arkitektur. Jo, det stämmer nog, men bör man inte ha rivit en del, under senare mörka historiska epoker? Vi utgår från det. Och, är inte Prag en stad nerlusad av turister? Jo, så är det förmodligen också. Trängseln på och vid Karlsbron kan vara sådan att platsens skönhet fullständigt försvinner. Här krävs lugna nerver och känslomässig beredskap. Det är rimligt att gissa att det ändå finns delar av denna stad som inte är förstörd av massturism. Vi hoppas på det. 

I Prag serveras underbar tjeckisk öl och mat till humana priser. Jo, så bör det vara. Visserligen har massturismen en starkt utjämnande effekt på dessa ting, men traditionerna här är nog så starka att mycket genuint och traditionellt återstår. Ölturism är ju också ett obehagligt fenomen som måste tas i beräkning här, men fulla britter är nog en art som mest förekommer i Spanien. Ja, en nödtorftigt stillad oro, jag vet. Öltraditioner och låg prisnivå är en hotfull kombo. 

Prag är en kulturstad, full av minnen av kompositörer och författare och egensinniga politiska ledare. Förvisso fanns de här, men hur är det nu? Och är detta något som vårdas och odlas? Vi kan ju alltid själva nynna lite på Smetanas tondikt Moldau, när vi vandrar längs med stadens pulsåder, som på tjeckiska heter Vltava. Eller kanske någon av Dvoraks slaviska danser? Café Union (Kavarna Union), som var det populäraste konstnärskaféet när det begav sig, tycks ha stängts och rivits, i någon mörk historisk epok. Men, mycket verkar finnas kvar! Rilkes och de andra litteratörernas favoritkafé Nationalkaféet (Narodni Kavarna), tycks leva vidare, visar initiala studier. Dit får man gå! Kafkas favoritkafé  - Café Louvre – likaså. Och, bara några kvarter bort, ligger ju Cafe Slavia, där Vaclav Havel och hans polare höll till.  Det finns hopp om mänskligheten! 

Nå, för att sammanfatta: 

Romantiserar undertecknad äldre tiders stads- och kaféliv å det grövsta? Absolut. Har vi orimliga förväntningar på det moderna Prag? Jo, det är ganska uppenbart. Riskerar detta att skapa besvikelser? Ja, så tycks det också vara... 

Men, va tusan, vi får ju ta den risken… Högt placerade förväntningar är svåra att plocka ner.

Ann-Christin Berglund skickar en hälsning från Khan Market, där hon tillbringat eftermiddagen, tillsammans med vännerna Ninni och Nettan. Khan Market är en lummig, charmig och behagligt lugn plats mitt i Delhis storstadslarm. 

Platsen kom till 1951, alltså kort tid efter självständigheten, som en blandning av marknad och plats för småbutiker. Namnet kommer av Dr Khan Sahib, en pionjär inom självständighetsrörelsen, och som särskilt arbetade för flyktingar i samband med oroligheterna vid Indiens delning. 

Få författare och journalister har i modern tid bidragit till den svenska reselitteraturen som Bobo Karlsson. I hans båda standardverk Urban safari 1 och 2, ger han oss fylliga och inspirerande skildringar av en lång rad storstäder världen över.

Karlsson är inte "ordentlig", systematisk eller turistorienterad. Han är subjektiv och lustdriven. Han älskar verkligen sina storstäder, vissa mer än andra förstås. Det gör han så grundligt att han håller livet i staden som en högre livsform. Rubrikens "Städer är snälla - länder är elaka - vilar på såväl historisk som personlig erfarenhet. En erfarenhet som delas av många. I min närhet suktar Malmöborna efter en varmare relation med Köpenhamn, men våra respektive regeringar är inte särskilt intresserade. Ergo: städer är snälla men länder är elaka, och sätter till och med käppar i hjulen för de städer som försöker komma närmare varandra. Fy skam.

Möjligen är det en myt. Att det var vid Fredericia som Danmark räddades från att uppslukas av sina grannar. Men, myter lever vi ju med alla, mer eller mindre. Att Fredericias historiska betydelse odlas och firas, det är dock ett obestridligt faktum och inte alls någon myt. 

Det är detta odlande och firande vi först stöter på när vi besöker staden en vacker sommardag. Sedan upptäcker vi myten. Den finns gestaltad överallt. Brunnslocken i Fredericia avbildar den rätvinkliga stadsplanen med de bastanta fästningsvallarna från 1600-talet. Stadens logga likaså. Var vi än vänder blicken möter vi således den stiliserade bilden av fästningsstaden. 

På en av huvudgatorna finns en fotoutställning över tidigare årsdagar som firats med stor pompa och ståt. Vad är det konkret man firar? Jo, natten till den 6e juli 1849 gjorde danska trupper en utbrytning från fästningen och lyckades under några desperata timmars strid besegra den belägrande preussiska armen. Detta var en vändpunkt - allt enligt mytologin - i treårskriget, eller det första slesvigska kriget som det också kallas. 

Funktionsarkitektur är ofta fascinerande. I Hamburg understryks detta faktum med besked.  Inte nog med att staden kan uppvisa ett världsarv bestående av lagerbyggnader med koppling till hamnen och Hamburgs betydelse som handelsplats (Speicherstadt – läs mer här!). Dessutom finns här ett arv av kontorsarkitektur av högsta rang.

De största och viktigaste förekomsten av dessa tidigmoderna kontorshus (vi pratar 1920-1940-tal) finner vi i Kontorhausviertel. Vi kan tänka oss området söder om Mönkebergstrasse och norr om Speicherstadt, på ett ungefär.

Med tanke på att Hamburg är en i flera omgångar grundligt förstörd stad, får vi vara mycket tacksamma för detta kluster av välbevarad historisk arkitektur. Bara för att påminna oss: stadens centrala delar förstördes första gången ordentligt år 1842, genom en katastrofal brand. Nästa stora destruktionsprojekt var medvetet. Staden drabbades under några dagar i juli 1943 av ett av de största bombanfallen under andra världskriget. Brittiska och amerikanska bombplan la staden i aska, förutom att de dödade sisådär 40 000 människor. (för en gnistrande skarp skildring av detta rekommenderas Peter Englunds essä När man kämpar mot vidunder (1991)).