Att Rom med sin välkända topografi (de sju kullarna etc) uppvisar en stor mängd trappor i stadsbilden bör ju inte överraska någon. Vi har redan beskrivit den kanske vackraste av dem, kolla här! Men det finns många, och här kommer en presentation av ytterligare en. I centrala Rom finner vi den imponerande Aracoeli-trappan, en medeltida skapelse från 1348. Trappan leder upp från gatunivån till toppen av Roms mest kända kulle: Kapitolium. Namnet kommer av namnet på medeltidskyrkan på toppen av kullen - Santa Maria in Ara Coeli (Sankta Maria av himmelsaltaret).

En märkvärdighet är att Aracoeli-trappan är belägen alldeles intill den tidigare omskrivna La Cordonata. Trappan hjälper oss alltså att bestiga Roms mest kända kulle - Kapitolium, eller Campidoglio som den heter på italienska. Står vi nedanför kullen i väster har vi alltså båda trapporna framför oss och kan välja vilken av dem vi ska ta, när vi ska bestiga kullen.  

För de flesta är valet enkelt.  Den högra - La Cordonata - är mycket flackare och dessutom försedd med ståtliga skulpturer på ömse sidor. En uppstigning där går lugnt och värdigt till. Aracoeli-trappan till vänster är väldigt brant, vilket gör det en smula obehagligt att ta sig upp för den. I fonden har vi bara en extremt brutal tegelvägg. Dessutom är det ansträngande att ta sig an en så brant trappa. De som söker lite vardagsmotion har således också ett enkelt val. Och, tar du dig upp på knä så är du garanterad en storvinst i det nationella italienska Lotto - sägs det.
​
Konstrasterna mellan de båda trapporna avslöjar deras åldersskillnad och de konstnärliga ambitioner som ligger bakom. Trappan till vänster är av medeltida datum och egentligen befriad från alla estetiska ambitioner. La Cordonata är, som redan beskrivits, en del av Michelangelos magnifika omgörning av Kapitolium, alltså ett av renässansens stora mästerverk i Rom.

Nå, vi antar väl utmaningen och klättrar upp på den läskiga Aracoeli-trappan. Det blir 124 trappsteg innan vi når toppen. Nyp dig själv i armen nu, du kliver på marmorblock som lades på plats 1348, men materialet hämtades från ruiner från den romerska antiken. Vi vandrar således med de antika romarna, såväl som med miljoner medeltida och senare tiders pilgrimer som besökt kyrkans vid trappans topp. 

Trappan fungerade länge som en sorts talartribun i centrala Rom under senmedeltiden, inte minst av populisten Cola di Rienzo, som spelade en viktig roll i de politiska förvecklingarna i staden vid denna tid. Anledningen till att den uppfördes ska enligt en historia ha varit att man överlevt digerdöden - den kallades därför länge ”pesttrappan” - och enligt en annan historia var den del av förberedelserna för jubelåret 1350, samma år som Birgitta anlände till Rom.   

Kyrkan där uppe, som gett namn åt trappan, är inte den första på platsen. Den vi ser nu är en 1200-talskyrka, men redan på 600-talet uppfördes en kyrka här. Uppfördes och uppfördes förresten…det kan ifrågasättas hur mycket nybyggnad det rörde sig om då. Ursprunligen har nämligen platsen dominerats av två antika byggnader, dels ett tempel ägnat Juno Moneta och dels en byggnad som fungerade som utkikspunkt för Roms augurer. Augurerna var präster som tolkade gudarnas tecken bland annat genom fåglars flykt. Platsen här var ett auguraculum, det vill säga en plats där prästerna utförde denna heliga handling. 

När vi kikar in i kyrkan bör vi särskilt notera de 22 kolonnerna och golvets marmorblock. På sedvanligt sätt för medeltida byggare tog man helt enkelt vad som fanns tillhands, särskilt om detta var vackert utformat, som i detta fall. Santa Maria in Aracoeli har hög status bland Roms invånare, vilket ibland kan iakttas i samband med bröllop. Det är sen urminnes tider den romerska överklassens kyrka och många gamla familjer har minnesmärken av olika slag i kyrkan. Kyrkan är särskilt berömd för sin Jesus-figur, Santo Bambino, som har kraft att göra underverk. Originalfiguren stals 1994 och har aldrig återfunnits, men är nu ersatt med en kopia. Det rikt utsmyckade taket tillkom genom en gåva av Roms senat, för att fira segern i slaget vid Lepanto 1571.

Söndag den 2 maj vandrar vi ut i den gamla arbetarstaden Malmö, och begrundar arbetets mening i vår egen tid. Hur har arbetet påverkats av corona-krisen? Vilken betydelse har arbetet för dig, personligen? På vilket sätt är Malmö fortfarande en arbetarstad? Detta är exempel på frågor som vi tar upp under vår vandring.

​Vi har hjälp av den engagerande sociologen Roland Paulson, som i böcker och artiklar har behandlat ämnet ur ett arbetskritiskt perspektiv under ett antal år nu. Promenaden tar oss igenom Malmös centrala delar. Fika ingår. Hör av dig om du har några frågor!

För anmälan, se här: Arrangemang.  

Marseille är en kontrastrik stad som under ett antal år arbetat hårt med att förändra sin image. Länge kämpade staden med fattigdom, arbetslöshet, kriminalitet, utanförskap och segregering. Invandringsvågorna till Marseille har varit många och omfattande. Delar av staden har förfallit och trafiksituationen var länge allt annat än människovänlig.

Men sedan ett antal år har det nu vänt ordentligt i Marseille, med ett pågående stadsförnyelseprojekt som är ett av de största i Europa. Det inkluderar framför allt stora satsningar på kulturen, med en höjdpunkt sommaren 2013 – kulturhuvudstadsåret – då flera nya kulturinstitutioner drog igång. Det innebär också en kraftigt förbättrad trafiksituation med genomfartsleder som lagts i tunnlar och därmed gett centrala delar av staden ett helt nytt ansikte.

Detta kan vi beskåda i hela området kring den gamla hamnen (Vieux port) vilken är Marseilles hjärta. I nordväst har vi för det första den mest anslående kultursatsningen MuCem – Musée des Civilisation de l’Europe et de la Méditerranée. Det här är Frankrikes första statliga museum utanför Paris. Prisbelönade arkitekten Rudy Ricciotti, född i Algeriet, har skapat denna ”kloss” i betong, efter de senaste vetenskapliga rönen. Det gör att det gått att forma fasaden genombruten som ett spetstyg. Det är det bergiga landskapet runt Marseilles samt det närliggande Fort St Jean som har inspirerat. Det är en ”mineralkub omgiven av vatten” enligt beskrivningarna. Här finns 15000 kvadratmeter utställningsarea, inkl ytor för barn, auditorium, bokhandel och restaurang med panorama-terass.
 
Alldeles intill ligger Villa Mediterrané med sin halsbrytande arkitektur. Det är en kombinerad konferens- och utställningslokal i regional regi, som tyvärr hållit stängt en hel del under senare år. Skriverier i fransk press antyder ekonomiska problem, vilket i och för sig inte förvånar. Nu stundar dock en nyöppning med en fast utställning om den berömda Cosquer-grottan, där fascinerande förhistoriska målningar upptäcktes 1985. Man får dock hoppas att Stefano Boeris magnifika byggnad kommer att leva vidare som det aktiva kulturcenter det var tänkt som, och inte bara blir en sorts lillebror till Mucem i kvarteret intill. 

Hamnen i sig utgör idag ett magnifikt promenadstråk för stadens invånare och besökare. Den hyser en stor mängd fritidsbåtar. De större fartygen lägger numera till i den moderna delen av hamnen längre norrut.  Hamnen är en plats med anor. Längst inne i VP finns en minnesplatta över de greker som grundade Marseilles på 600-talet f Kr. Deras namn på staden var Massilia. 

Längs både nord- och sydsidan av Vieux Port ligger ett stort antal restauranger och barer, med uteservering på trevliga verandor. Här döljs sannolikt ett antal turistfällor, men detta är ett relativt begrepp – i Marseille tror jag risken för besvikelser är mindre än i exempelvis Paris. Coronans härjningar får ju dock undersökas, inför kommande besök.

På nordsidan är det värt att göra lite arkitektoniska och topografiska studier. Här har vi exempelvis redan nämnda Fort St Jean, ett 1600-talsfort som uppförts på platsen för ett medeltida fort, grundat av hospitalieriddarna (Johanniter - en korsriddarorden) på 1200-talet. Syfte var att sätta ett rejält lås för hamnen (St Nicholas på andra sidan byggdes samtidigt) och på en gång ge franska staten en ordentlig stödjepunkt i det opålitliga Marseille. I modern tid omgjort till museum, nu sammanbundet med nya MuCem medelst en smäcker gångbro
 
Längre in i hamnen finner vi Hotel de Ville, Marseilles rådhus är från 1600-talet. Den uppmärksamme ser att detta är nästan det enda äldre hus som står kvar i området. Kvarteren sprängdes systematiskt av nazisterna och Vichy-regimen i januari 1943. I ”Räden i Marseille” evakuerades 30 000 människor, 4000 skickades till koncentrationsläger i Östeuropa. 1500 hus jämnades med marken. Numera ökända foton (kända sen 1980-talet) visar hur den franska polischefen - René Bousquet – övervakar aktionen från rådhuset, tillsammans med SS-officeren Bernhard Griese m fl SS-män och franska tjänstemän. Det är en händelse som visar på det samarbete som fanns mellan nazisterna och Vichy-regimen. En skamfläck i den franska historien, utan tvekan.
 
Place Villeneuve-Bargemon är ett vackert, sluttande torg som sträcker sig norrut från kajen och rådhuset. Platsen är Marseilles historiska hjärta, med ett par gamla bevarade hus. I fonden ser man L’Hotel-Dieu – ett sjukhus från 1500-talet - som nu byggts om till femstjärnigt lyxhotell. Här låg också Pavillon M, den tillfälligt uppförda paviljongen som var informationscenter under kulturhuvudstadsåret. Ni som var där minns!
 
Ovanför nordsidan av hamnen, uppe på kullarna ligger Le Panier, de äldsta kvarteren i staden som också är stadens gamla invandrar- och arbetarkvarter: ett myller av smala gränder och med ett hjärta kring Vielle Charité. Ett utmärkt mål för fortsatt promenerande i denna härliga stad. 
 
Den som istället för att beundra arkitekturen vill ta en shoppingrunda, gör bäst i att vända söderut, mot de gator som utgår från hamnens sydsida. Börja med Rue Breteuil och vik sedan av in på Rue Grignan eller någon i närheten, så blir du säkert inte besviken. Här finns också gott om trevliga och eleganta krogar. 

Det är utan tvekan ett av Roms vackraste torg. Det har också den fördelen att det är ett ganska ledigt torg, det vill säga relativt folktomt. Inte corona-tomt, men ändå. Jämförelsen med platser som Piazza Navona, Campo di Fiori eller Piazza della Rotonda är slående. Där får man under högsäsong – nästan året om – armbåga sig fram och köa till borden på serveringarna. Så är det inte på Piazza Farnese. Där är serveringarna få, bara ett par restauranger har brett ut sig utmed fasaderna, och frågan är väl om de ens finns kvar nu, post-corona…

Ytterligare en notering kan göras kring trängsel i turisttäta städer. Det finns alltid tider på dygnet då man trots allt får lov att vara ensam, eller näst intill. En tidig morgon är många av Roms populära stråk folktomma och tillgängliga. En siesta-tung eftermiddag på Piazza Farnese står också fram i minnet. I denna genre finns också minnen av Peterskyrkan en halvtimme före stängning på kvällen. På plats fanns bara vi i vårt gäng, och en övande gosskör vars änglalika sång svävar lätt under kyrkans rymliga valv. Starkt i minnet lever också erfarenheten av att vara sista gänget för kvällen på Plaza Mayor i Madrid. Det vill inte säga lite, spanjorer älskar ju sena vanor. Som sagt, det finns alltid tid…

Tillbaka till Piazza Farnese: den där morgonen, eller den heta eftermiddagen, är det enda ljud som hörs det porlande vattnet från de två fontäner som pryder torgets norra del. Ursprungligen var fontänbassängerna ett par antika badkar som hämtades från Caracallas termer. Fontänerna är symmetriskt placerade som pendanger till torgets praktpjäs – Palazzo Farnese – som utgör hela dess sydsida. Det är ett av Roms allra ståtligaste renässanspalats, färdigställt under första halvan av 1500-talet på initiativ av kardinalen Allessandro Farnese, den senare påven Paulus III (1534-1549). Våra ögon sveper över fasadens tre våningsplan, upp mot takets gesims. Intrycket är tungt och stramt, men det är ändå långt till den senare barockens tyngd och överdådiga dekor. Palatset är känt bland annat för att drottning Kristina bodde här en tid vid sin ankomst till Rom 1655. I början av 1900-talet köptes det av franska staten och rymmer idag Frankrikes ambassad. 

När vi står häpna inför denna arkitektoniska prakt framför oss, har vi ändå torgets intressantaste institution till höger om oss, på dess västra sida. Här ligger nämligen Casa di Santa Brigida – Birgittahuset i Rom – inkluderande kyrka, kloster, litet museum och gästhem. Birgitta från Vadstena – sedermera den heliga Birgitta – kom till Rom 1349, under den epok som har kallats påvarnas babyloniska fångenskap. Påven fanns alltså inte på plats i Rom, utan i Avignon i södra Frankrike. Birgitta tog på sig att arbeta med att få hem honom, så att säga. Efter några år i staden, mottog Birgitta huset på Piazza Farnese som donation från en rik adelsdam. Vid Birgittas död 1373 övergick huset i Vadstenaklostrets ägo. Efter reformationen anförtroddes det åt Olaus Magnus som gjorde det till sin bostad. Styrelsen övergick senare till drottning Kristina men under långa perioder av 1700- och 1800-talen var den svenska anknytningen svag. 

Men från och med 1931, som ett resultat av Elisabeth Hesselblads arbete, återinvigdes Birgittahuset som kloster och dess verksamhet har i allt väsentligt bibehållits sen dess. Hesselblad blev den som återförde birgittinerna till Sverige, där de nu finns i Vadstena, Djursholm och Falun. Hon helgonförklarades 2016 av påve Franciskus. År 2004 mottog Hesselbladh postumt den israeliska utmärkelsen Rättfärdig bland folken, för sitt arbete med att gömma judiska flyktingar inne på Casa di Santa Brigida under andra världskriget.  

När vi ringer på dörrklockan och presenterar oss, får vi till vår förvåning svar på svenska. Det visar sig att alla nunnor i Birgitta–orden får undervisning i svenska. Förundrade tar vi del av husets vackra lilla innergård, kyrkan och de rum som ursprungligen beboddes av Birgitta, samt hennes dotter och förtrogna – Katarina (senare den heliga Katarina, saligförklarad 1484). 

Fulla av lärdom och upplyfta av ett inspirerande möte vandrar vi vidare i den eviga staden längs Via Giulia bort mot Tibern och broarna över till Vatikanen.

"Tanken på att staden alltid överlever staten får flanören på gott humör."

​Ulf Peter Hallberg

Strindbergs förhållande till Rom går tillbaka åtminstone till 1870, då han färdigställde dramat I Rom, som handlar om den danske bildhuggaren Berteld Thorvaldsen. Den senare är kanske den mest kända av alla de nordiska kulturpersoner som besökte och ibland bosatte sig i den eviga staden under loppet av 1800-talet. 

Strindbergs första plan för ett besök i Rom slutade illa. Under våren 1884 var målet för familjen Strindbergs resa just Rom, men man kom inte längre än till Genua. Se tidigare artikel om detta debacle här!

Upprört beskrev Strindberg i ett flertal brev det misslyckade mötet med landet som alla nordeuropeer höjde till skyarna. Han fick mothugg förstås, bland annat av sin förläggare, Albert Bonnier:

Ni reste dit med full avsikt att finna fel där, därför att så många andra funnit så stort behag där, och fast Ni mången gång blev gripen av naturens skönhet där (ty det lyser fram emellan raderna) vill Ni ej erkänna det.

Nej, Strindberg lurades inte så bra men hade en obetvinglig lust att vara motvalls. Året därefter, våren 1885 kom han så till slut till Rom. Denna gång utan familj, men med sällskap av paret Verner och Emilia von Heidenstam. Formuleringarna som naglades fast är förväntat negativa, och storartade på klassiskt strindbergskt manér:

"Rom byggdes inte på en dag, men kan expedieras på en." Forum Romanum beskrivs som en "ganska vacker grop, litet skräpig bara".

​Som tidigare höll inte den främmande orten för en jämförelse med det vackra hemlandet. Strindberg led som vanligt av hemlängtan. Vid midsommartiden 1885 skrev han till Heidenstam:

Det är ju fan att man skall sakna sådan vidskepelse som kyrkpinglor och bonddrängar i rena skjortor, en stång med löv och urblåsta ägg!

Trots denna hemlängtan så var den radikala författaren ständigt på kant med svenska mentaliteter. En av dem, som han angrep hårt dessa år, var "svenskheten". Om det var just mötet med Rom som födde tankarna på en europeisk gemenskap hos honom är väl tveksamt, men faktum är att tankar om ett förenat Europa går igen i ett flertal sammanhang under dessa år i Strindbergs skrifter: 

Vi skola bli Européer alla! Det är en större uppgift än att vara svensk! Men jag vill ha till uppgift att göra Svenskarna till Européer.

Han lyckades väl knappast med den föresatsen. Har någon lyckats, någonsin?

(brevcitaten är hämtade ur Strindbergs världar, Meidal/Wanselius (2012)

Det nya året började med en rejäl uppgång i bokningar för resebranschen. Vaccinernas ankomst väckte människors hopp. Nu rapporteras dock att vurmen klingat av. Den försiktiga optimism som många upplevde i början av året har förbytts i lite mer skepsis. Totalt sett ligger bokningarna på ca tio procent, jämfört med ett vanligt år, säger Adam Györki, kommunikationschef på Tui (SvD Näringsliv, 210219). 

Branschens företrädare tror dock på en växande optimism under våren, i takt med att vaccineringarna fortsätter. Också införandet av vaccinationspass skulle eventuellt kunna bättra på reslusten en smula. Det talas mycket om dessa pass i dagarna. Flera svenska myndigheter har fått i uppdrag att ta fram en fungerande lösning till sommaren och att samordna den på EU-nivå.

Sydeuropas turistländer vill alla skynda på framtagnignen av ett gemensamt intyg i EU, allt för att underlätta för sina krisande turistindustrier. Samma instrumentella syn har väl alla vi som snarast vill kunna resa ut i världen. Bara jag får en möjlighet så är jag nöjd!

Den principiella diskussionen om dessa pass, eller intyg, lyser dock med sin frånvaro, åtminstone hos oss. En kritiker skulle kunna hävda att det strider mot EUs regler om fri rörlighet för alla. Det motsägs av exempelvis Anna Wetter Ryde, forskare vid Svenska institutet för Europapolitiska studier. Diskriminering är det enbart om regler riktar sig mot alla invånare i ett särskilt land (Fokus, 25/2). Wetter Ryde pekar på att det för närvarande råder vilda västern på EUs marknad. Med stöd av undantagsregeln för hot mot folkhälsan, har unionens länder vidtagit alla möjliga regler och inskräkningar i människors vardagsliv. Det finns helt klart utrymme för kommissionen att strama upp situationen. Inte minst beträffande den rika floran av gränsregleringar, kan väl tilläggas. 

Ytterligare en invändning är ju att ett vaccinationspass i praktiken skulle innebära ett vaccinationstvång, vilket strider mot än mer grundläggande lagstiftning. Den svenska grundlagen skyddar medborgarna mot ”påtvingat kroppsligt ingrepp från det allmänna” (2 kap 6 § Regeringsformen). Också Europakonventionen för mänskliga rättigheter ger ett sådant skydd. Undantag kan dock göras, om det kan anses proportionerligt i förhållande till hot mot folkhälsan. Upplagt för juridiska processer alltså, något vi redan sett på många håll i Europa beträffande andra corona-åtgärder. 

Kritikerna menar att ett nytaget coronatest bör fungera lika bra som intyg, och att vaccinationspass därför inte behövs. I Tyskland - med en utbredd vaccinationsskepsis - rasar debatten sedan en tid över om det över huvud taget bör göras skillnad på vaccinerade och icke-vaccinerade. Det hörs mycket ilskna röster emot att de vaccinerade skulle kunna åtnjuta några som helst fördelar.

Sen är ju frågan fortfarande öppen om huruvida vaccinerade kan sprida smittan. Vi vet ju inte detta helt enkelt. En lång och oförutsägbar vår väntar alla som längtar ut i världen. 

På södra centrala Kreta, på en höjd som bjuder på en enastående utsikt över den omgivande Messara-slätten, ligger en av det minoiska Kretas centralorter – Phaistos. Den arkeologiska fyndorten rymmer ett palats i sedvanlig minoisk stil, vars främsta representant är det mer kända Knossos utanför Heraklion. 

Den minoiska kulturen är Europas första högkultur vars utbredning i tid omfattar ett brett spann med början under tredje årtusendet (3000 – 2000 f Kr). Storhetstiden inföll ungefär 2000 – 1500 f Kr, vilket placerar kulturen tydligt i bronsåldern. Med järnålderns inträde i östra Medelhavsområdet sker omfattande förändringar, med folkomflyttningar och politisk oro, vilket för Kretas och högkulturens del innebär en nedgångsperiod. För Phaistos del innebar det att palatset härjades av eld och övergavs ca 1500 f Kr, eller möjligen något senare. 

En av många märkligheter är att Kretas fyndorter uppvisar så få spår av vapen och försvarsanläggningar. Inga orter är befästa, på det sätt som blev vanligt i Grekland under senare epoker. Det har lett till en bild av ett fredsälskande folk med ett utvecklat sinne för estetik och religiös ceremoniel. Kulturen har fått namn efter mytens kung Minos, som ägde ett stort palats på Kreta och i vars källare han höll ett fruktansvärt monster – Minotaurus – som till hälften var människa, till hälften tjur. 

Palatset i Phaistos uppvisar i princip samma labyrintiska layout som det större Knossos. Runt en stor rektangulär centralgård, utbreder sig ett komplicerat system av korridorer och större eller mindre rum, vars funktion det bara delvis går att tolka. Teorierna om vad dessa palats egentliga var för något, vilka som bebodde dem, vilken ekonomisk, religiös och ceremoniell funktion de kan tänkas ha haft är ännu inte helt klarlagt. I en del mindre rum är det uppenbart att man lagrat matvaror som oliver, olja och spannmål. Bilder av de märkliga ”tjurhoppningslekarna” har fått många att se den öppna centralgården som en plats för religiösa ceremonier. 

Vad som står helt klart, här och på andra platser runt om på Kreta, är dock minoernas framstående arkitektoniska, tekniska och estetiska förmågor. Kanske mest anslående i Phaistos är den breda trappan som leder in i palatsets centrala delar. Fantasin går snabbt igång när man vandrar uppför den. Vad hade man upplevt då, när det begav sig, när man rörde sig här? 

Bland de minoiska fynden som grävts fram från mitten av 1800-talet till våra dagar, är det särskilt några som sticker ut i fråga om estetiska värden eller mystik, som fortfarande omgärdar vår kunskap om de gamla minoerna. Mest kända är kanske "Ormgudinnan" eller den rhyton (dryckeskärl) i form av ett tjurhuvud, vilka numera kan studeras på det arkeologiska museet i Heraklion, ett av Greklands finaste museer. 

På detta museum finns också ett av de märkligaste fynden från Phaistos, en liten (15 cm) rund lerskiva med en samling hieroglyf-liknande tecken ordnade i en spiral. I över hundra år har forskare försökt lista ut vad tecknen betyder och vad lerskivans funktion skulle ha varit, utan framgång. Italienaren Luigi Pernier var den som upptäckte lerskivan 1908. Annars är engelsmannen Arthur Evans den nu mest kände utforskaren av det minoiska Kreta.

Du som är intresserad av att besöka platsen tillsammans med TT - kolla här!