Kära läsare, en riktigt God Jul önskar jag dig och de dina, var du än firar! Det blir nog ingen vit jul för undertecknad i år. Men det där med snö känns å andra sidan som ett historiskt fenomen vid det här laget, och som dessutom ställer till det i trafiken. Det kan bli lite frost, och lite sol - man får vara nöjd. 

Jag vill tacka alla er som bjudit på glada tillrop under året. Och framför allt vill jag tacka er som följt med på promenader och resor - ingen nämnd ingen glömd. Det har inte blivit så många texter på sajten det senaste halvåret, tiden tycks inte räcka till riktigt. Jag ska försöka lägga mer tid på skrivandet nästa är.

Resor har dock gått av stapeln: Indien, Österrike, Italien, Ungern. Trevligt och lärorikt alltihop. Nästa utlandsresa för till USA, till New York - där det finns familj. Månne tar jag mig till Grant Memorial den här gången? Eller till Tenement museum? Eller till Flushing, för att äta Dim Sum? Vi får se. 

Snart stundar årets julresa och som vanligt går den mellan Skåne och Östergötland. Inget upphetsande som resa betraktad (E4:an!), men målet hägrar fint! Samvaro med släkt och familj, lite god mat och dryck, några julsånger - there it is! 

På tal om julmusik, det är ju den viktigaste stämningshöjaren av alla, eller hur? Här mitt tips för i år, som jag fångade på radions Kulturnyheterna (!). Lyssna på Veni veni Emanuel - i The Petersens version! Mycket fint - länk här. 

Återigen, ha sköna helger! På återhörande inom kort!

Allt gott
​Lars

Det är ett av ett fåtal obligatorier: när man besöker Budapest ska man gå på badhus. Det är lite oklart varför, det tycks bara vara så… Sånt gör man i Budapest helt enkelt! Så då gör vi väl det.

Nå, det krävs inte mycket fantasi eller kunskap för att  förstå saken lite djupare. Badhustraditionen är stark här, av lite olika skäl. I första hand handlar det om de varma källor som finns i mängd här. Många tycks rinna upp framför allt vid Gellert-berget, på den västra Budasidan av staden (floden Donau delar Budapest i två huvuddelar: Buda och Pest). Men det ska finnas 120 källor totalt i området, med olika kvalitet och temperatur på vattnet, från 20 grader till skållheta 77 grader! 

En annan viktig del av den historiska bakgrunden stavas romare och turkar. De gamla romarna tycks ha älskat badhus mere än allt annat och var de än kom i världen så uppförde de ett bad. Det romerska centrat låg ett stycke utanför dagens Budapest, i Aquincum. Ruinerna av deras badhus finns kvar.

När turkarna under Soliman den store etablerade sig i Budapest år 1541 så tog de med sig sina traditioner, varav badandet var en. De såg givetvis möjligheterna med det varma vattnet direkt. Ytterligare ett traditionsskikt är 1800-talets kurtänkande, som var starkt över hela Europa. Det parades med den framväxande stadskulturen under 1800-talet, eftersom det eftersträvansvärda vattnet här fanns direkt på plats. 

Det finns många ställen att gå till för den som är badsugen och några av badhusen är arkitektoniska mästerverk i en helt egen genre. När vi besöker staden (dec -25) finner vi snabbt att det mest berömda badet – Gellert – är stängt för reparationer. Enligt uppgift kommer dessa att pågå länge, ända till 2029. Det ger oss ett nytt datum att förhålla oss till om inte annat. 

Vi kikar i listan över andra tillgängliga bad. Rudasbadet kommer långt upp. Det är äldst i stan, ett avgörande argument för Tertulia travels! Dessutom ligger det väldigt behändigt till, helt centralt på andra sidan Elisabeth-bron, en av tre stora broar som förbinder stadens östra och västra delar. Namnet Rudas kan man undra över. Det visar sig vara omtvistat: antingen är det ett slaviskt ord för pelare, kanske en anspelning på arkitekturen eller på berget vid vars fot badet ligger. Eller så har namnet uppstått av det ungerska ordet för stång eller käpp, vars anspelning är något obskyr. 

Badets byggnader är flera, det är uppenbart att det byggts ut i omgångar. Källorna berättar att den stora simbassängen kom till 1896, medan den nyare wellness-avdelningen är tämligen ny, invigd 2014. Genom åren har badet givetvis genomgått många renoveringar, inklusive en efter andra världskriget då det var svårt skadat. 

Exeriört är det inte särskilt anslående, får man tillstå, även om entrebyggnaden är en bastant klassicerande huskropp. Nej, värdena finns på insidan. På Rudas finns allt! Simbassänger, varmbassänger med olika temperatur, bastu i en mängd utföranden och versioner, café, bar och restaurang, bekväma omklädningsrum, vilorum och behandlingar med mera. Det är inte billigt att gå in, man får stanna en god stund för att få valuta för pengarna. Vilket väl också är meningen. Här stressas inte. 

En höjdpunkt är den nya utomhusbassängen på taket, där vi läppjar på en öl medan vi svettas i det varma vattnet. Utsikten över floden och staden på andra sidan är magnifik. Nummer ett är emellertid badets historiska kärna. Det är den gemensamma varmbassängen med rötter i 1500-talet, belägen i en åttakantig hall vars kupoltak bärs upp av bastanta stenkolonner tillika väggar. Detta är turkarnas ursprungliga bad, och här känner åtminstone undertecknad historiens vingslag, medan jag svettas i det heta vattnet. Här har människor badat sedan 1570! Det är sannolikt världens bäst bevarade osmanska badhus. 

För den som vill svalka sig, alternativt hetta upp sig ännu mer, finns i direkt anslutning till den centrala bassängen ett flertal små, alla försedda med informationsskyltar om aktuell temperatur (Obs! 42 grader är inte att leka med!). Dessutom finns en stekhet bastu att snabbt tillgå bakom en uråldrig stenpassage. De människor som vistas här – länge – ser ganska mycket ut som stammisar. Vi rör oss respektfullt runt i vattnet och mellan bassängerna och försöker anpassa oss efter gällande normer. Det är inte svårt, här känns det tillåtande, alla är inriktade på att njuta av stunden, antingen i tystnad eller i samtal med goda vänner. Ja, ljudvolymen är hög, något de akustiska förhållandena i hallen borgar för. Det är inte kontemplation direkt, som passar sig här. För sådant finns det gott om plats i andra delar av badpalatset. 

Varför har inte vi kalla svenskar en dylik badtradition? Finnarna har ju sin bastu, som vi ju tar efter förstås. Men den helhetsupplevelse som är Rudas-badet finns ju inte alls på våra breddgrader. De många spainrättningar som dykt upp i Sverige de senaste åren har inte alls de folkliga och sociala inslag som Rudas har. Vi borde skärpa oss och tänka mer på att vårda våra arma kroppar på ungrarnas avspända och kloka vis. Rudas inspirerar! Vi är kraftigt avkopplade och glada, när vi lämnar badet och promenerar hemåt längs med floden. 

BDu som uppskattar texterna på Tertulia travels önskar kanske höra om våra förslag på restauranger och hotell och sevärdheter i förekommande fall. Skaffa dig då tillgång till sajtens tips, genom att swisha 200:- till 123 349 1412. Du har tillgång till dem under sex månader. Dessutom får du tillgång till sajtens litteraturlistor. När jag tagit emot din betalning skickar jag en kod som du kan logga in med. 

Tipsen uppdateras regelbundet. Senast presenterar vi nyheter från Budapest (Ungern), Wien (Österrike), Alba, Turin och Milano (Italien), Binz (Tyskland) samt Mumbai, Pune och Matheran (Indien).

Trevlig resa!

 Härmed avses en plats i Österrikes huvudstad, inte en roman av Joseph Roth. Det finns förvisso en roman av Joseph Roth med detta namn, men den får vi ta upp en annan gång. Kryptan är alltså en konkret plats i hjärtat av Wien. Den bjuder på en sällsam upplevelse som sätter känslorna i rörelse. 

Från de intensiva folkvimlet på gatorna runt omkring och på torget Neumarkt kliver man in till ett relativt lugn. Inte jättemånga människor är intresserade av gravar, även om dessa tillhör historiskt mycket viktiga personer. Luften är sval och belysningen dämpad. Här ligger de alltså, den ene efter den andre, de jordiska kvarlevorna av cirka 150 habsburgare inklusive 12 kejsare och 19 kejsarinnor. Vissa har fått magnifikt konstnärligt utformade kistor, andra ytterst enkla. Estetiska ideal har förändrats på 400 år, det är ett faktum. Den överväldigande och rörande känslan sammanfattas väl av ett återkommande motto: i döden är vi alla lika.

Kapucinerkryptan har varit Habsburgarnas kejserliga gravplats sedan 1618. Bland de mest kända som ligger begravda här finns Kejsar Franz Joseph och hans hustru kejsarinnan Elisabeth ("Sisi"). Men här finner vi också ”Kungen av Rom”, det vill säga Napoleons son med den österrikiska prinsessan Marie Louise. 

Kejsarinnan Maria Teresia och hennes man Franz I Stephan av Lothringen har fått den mest imponerande graven, med en stor och mäktig dubbelkista, utsmyckad med barockens alla attribut för död och förgänglighet. Det blir många dödskallar!

Kryptan är som sagt behagligt lugn i allmänhet. Viss trängsel uppstår dock vid Sisis kista, och här blir den lättrörde (undertecknad!) en smula tagen. Människor fortsätter att placera blommor och små gåvor här, och kistans hörn, som går att nå och beröra, är blankslitna. En form av kult kring den vackra kejsarinnan existerar här. Ett märkligt och rörande faktum. 

Ta besöket som en övning i ödmjukhet. Som det heter: Tänk på din död, ty vad vi är, skall du också bli. 

Tack till alla deltagare vid förra veckans resa till Vaglio Serra i hjärtat av Piemonte! Piemonte – vid foten av bergen – bjöd oss på en härlig blandning av vackra vyer, utmärkta viner, rustik italiensk mat, samt möten med både stadslandskap och kulturlandskap i regionens hjärtland. 

Peter Nilsson tog emot oss med öppna famnen på sitt undersköna Castello di Vaglio Serra, en gård med rötter i 1700-talet. Den gamla adelsboningen har gjorts om till ett behagligt semesterboende med estetiska värden av högsta rang. 

Piemonte är populärt men inte lika turisttätt som många andra delar av landet. Störst folksamlingar mötte vi i tryffelns hemstad Alba under ett besök där, fast det var mest italienare som deltog i helgens vinfestival. 

Regionens huvudstad Turin är en storstad med hög puls, men återigen är turistströmmarna mer begränsade där än i exempelvis Milano, Lombardiets huvudstad, där vi tittade in några timmar under vår sista dag. 

I Turin pratade vi om Italiens enande och förutsättningarna för det samhällsbygge som blev Italien. Det blev en nationell konstruktion som kanske inte hittat sin form ens idag, då tilliten till statens institutioner är relativt låg och de regionala identiteterna är starka. 

Tertulia travels lär återkomma till detta landskap, kanske redan nästa år. Är du intresserad av att följa med så hör av dig!

Följ med på en inspirerande höstpromenad i Tertulia travels regi! Hösten är den bästa perioden för promenader, eller hur? Inte för varmt, inte för kallt, utan precis lagom. 

18 oktober - Malmös kyrkogårdar

”Den som kan lära människor att dö, skulle samtidigt lära dem att leva”. Den franske filosofen och essäisten Montaigne var nog något på spåren. Kanske kan vi lära oss nåt när vi besöker en begravningsplats - om vi gör det tillsammans och engagerar oss i bra samtal. Vi vandrar genom stadens viktigaste kyrkogårdar, från Gamla begravningsplatsen i norr, till Östra kyrkogården o stadens östra delar. 

25 oktober - "De förbannade åren" - Köpenhamn under ockupationen

Vi går förbi platserna i staden som förknippas med några av de mest dramatiska händelserna under denna svåra tid. Vi vandrar till adresser där viktiga möten hölls, eller där avgörande institutioner huserade. Vi pratar om vad ockupation kan innebära för en människa och ett samhälle. Vem hade du varit under ockupation av främmande makt?

Läs mer här! 

​Anmäl dig genast!

Tillhör du dem som fascineras av händelserna i Skandinavien under kriget? Ämnet har ju uppmärksammats flitigt i år - 80 år sedan krigsslutet. I så fall vill du säkert följa med på en promenad i Köpenhamn den 25/10 på temat "De förbannade åren", det vill säga Köpenhamn under ockupationen 1940 - 1945. 

Läs mer här - Promenader och resor

Två ganska säkra sätt att förstöra en resa är dels att resa efter en bestämd resplan, dels att springa på museer. Man ska inte ha något uppgjort på förhand; man ska ta en kappsäck och pengar och pass (samt naturligtvis angenämt sällskap om sådant finns att tillgå) och bege sig direkt till någon förnuftigt vald okänd ort utan att för någon människa uppgiva adressen; sedan bör man stanna där så länge det känns bra, och därefter, om kassan tillåter, leta upp någon annan lämplig plats i det okända; men man bör för ingen del brådska omkring hit och dit för att "samla intryck" huller om buller i största möjliga antal, ty sådana hastiga "intryck" och "upplevelser" har inte större betydelse än hotellmärkena på resväskorna, som också stundom görs till föremål för ivrigt samlande. En lycklig resa är inte till för att man ska "hinna med" något, utan för att man i lugn ska låta sin själ rå om all tid som finns. 

Ur Lycklig resa, essä som återfinns i Frans G Bengtsson - Sällskap för en eremit, 1938)

När vi reser gör vi det ofta till ”mytiska” platser, det vill säga till platser som vi har bilder av och föreställningar om i vårt inre. Myter bär oftast på ett visst mått av sanning, men de bjuder knappast hela den komplexa bilden. Ibland leder dessa föreställningar i vårt inre till svåra besvikelser, när de möter den bistra verkligheten. Ibland är vi mer eller mindre klara över vår ”romantisering” av verkligheten. I sådana fall är vi nog lite bättre rustade inför resan. Temat är klassiskt när det gäller ”resandets filosofi” och vi har behandlat det många gånger på denna sajt. 

Platser har denna kvalitet för oss också bortom resandets vedermödor. Fenomenet är exempelvis uppenbart när det gäller kriminalitet och social utsatthet. Bilden av Malmö bland svenskar som sällan sätter sin fot här, är ganska intressant i det här avseendet. Vi skrev om det här för ett antal år sedan – läs om du vill Malmö noir – staden och bildstriden.

Just Malmö sticker ut en smula, jag har fortfarande bekanta som är lite rädda för stan. Som om det vore farligt att vandra gatan fram… Nå, det vi saknar egentlig kunskap om förstår vi ju inte riktigt, detta är legio. 

Men som sagt, mytologiseringen av platser är ett mycket utbrett fenomen. Saken tas upp på ett intressant sätt av urbanforskaren Håkan Forsell. I sin nya bok om Södermalm i Stockholm (Söder, drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler förlag, 2025)) får vi ta del av en mytologiseringsprocess, om uttrycket tillåts. Det handlar helt enkelt om stadsdelens historia och hur föreställningar om den har traderats genom tiderna. I en artikel i SvD (26/7 2025) intervjuas författaren av den kompetenta journalisten Elisabet Andersson. 

Forsell sammanfattar den traditionella bilden av Söder som ”folklig, brokig och solidarisk”. På senare år kantrar bilder över mot utpräglat rikemansgetto, om än av annat slag än exempelvis Djursholm (som också porträtterats i bokform). Den här förändringen, finner Forsell, har ägt rum nån gång efter 2010 ungefär. Bland de skarpaste iakttagarna och tillika elakaste kommentatorerna av detta nya Södermalm, finner vi Mustafa Can. Han beskriver stadsdelen som ”denna homogena enklav som bättre skulle tjäna som socialantropologisk temapark för utstuderad coolness och förljugen spontanitet”. Vem vill bo på eller resa till ett sånt ställe?

Söder är idag, ett utpräglat ”innanförskapsområde”, menar Forsell Dessa skrivs det för lite om, fortsätter han. Fokus är nästan enbart på utanförskapet. Han jämför gärna med Prenzlauer Berg i Berlin och Vesterbro i Köpenhamn, stadsdelar som genomgått likartade förändringsprocesser. Han kritiserar begreppet gentrifiering här, det fångar inte vidden av förändringarna, menar han. De senaste decenniernas revolutionerande utveckling av våra städer och samhällen (läs digitalisering, globalisering kapitalets ställning m m) kräver en annan vokabulär. 

Så sant: våra städer är inte som de var förr, vår värld är inte som den var förr. Under sin promenad genom stadsdelen så hinner Andersson och Forsell beta av flera intressanta delaspekter av denna mytiska värld. Det är inte svårt (det är det aldrig) att hitta nyanserna, motbilderna och de genuina kvaliteter som trots allt varje levande stad bär på.

Artikeln sätter fart på undertecknad: jag vill både resa till Stockholm och kasta mig över en ny bok. Bra där!