Har du varit i Greenwich village så har du säkert varit här. Det är stadsdelens största torg, som New York-borna (myndigheterna?) envisas med att benämna ”park”, trots att det inte alls liknar någon park. Det är inte enda exemplet på den lustigheten i New York. 

Det är ett rymligt och behagligt torg där man gärna vistas en stund. Här finns rekreationsmöjligheter – bänkar att sitta på, fontäner att njuta av, planer för bollspel, bord för schackspel. Här finns också monument och minnen. Bland mycket annat finns här en staty av den italienske frihetshjälten Garibaldi, som faktiskt bodde i staden en tid innan han for hem till Italien för att ena landet. 

Ursprungligen låg platsen förstås en bit bort från "allt", och tjänstgjorde länge som begravningsplats. Man räknar med att ca 20 000 människor är begravda här. Efter ett kort mellanspel som excersisplats blev torget en åtråvärd plats att bo på. Vi är då framme vid 1830-talet nån gång. Bland de namnkunniga finner vi författaren Henry James, som växte upp i kvarteren och som skildrat miljön (det fysiska/geografiska inte så detaljrikt får man säga) i romanen Washington square (1880). Edward Hopper bodde också vid torget större delen av sitt liv. 
 
Det som kanske mest väcker besökarens reaktion är torgets vackra triumfbåge. En och annan blir nog förvånad också över att finna detta monument här, men amerikanerna har ju också triumfer att fira. I det här fallet gäller det hundraårsminnet av George Washingtons tillträde som president 1789. Bågen kom alltså till 1889, först i trä och sedan i marmor (1892). Designen stod Stanford White för och förebilden var L’arc de Triomphe i Paris.

Det finns en rolig anekdot med koppling till triumfbågen och som berör stadsdelens ryktbarhet som tillhåll för allsköns bohemer, samhällskritiker och konstnärer. En sen kväll år 1917 klättrade en grupp konstnärer upp på sagda triumfbåge och utropade ”den fria och oberoende republiken Greenwich village”. De firade det ståtliga tillkännagivandet genom att dricka whisky, skjuta av knallpulverpistoler och högtidligt läsa upp en oavhängighetsförklaring. Upptåget var inte långlivat, det levde till gryningen då polisen anlände och avbröt det hela. 

Deras allmänna syfte var – får man förmoda – att ha kul, samt att reta upp stadens borgerskap, eller ”allt som är tabu i Mellanvästern”. Säg det kulturfenomen i vår tid som är helt nytt…

Vid ditt nästa besök i The big apple, gå till torget och låt dig inspireras till egna protester mot vår samtids dumheter och trivialiteter. Det lär inte var svårt att komma på någon. När du tröttnat på det så kolla runt efter en trevlig restaurang eller bar med historisk touch i kvarteren, det finns gott om dem. 
 
Berättelsen om bohemerna på torget återges i Alain de Bottons eminenta bok Statusstress (2004). 

Hampus Trellid från Malmö är en flitig besökare av Köpenhamn med omnejd. Här berättar han om en överraskande upptäckt med koppling till dramatiska händelser i Danmarkshistorien. (Obs! En av Tertulias Köpenhamnspromenader utgår från detta historiska stoff.)

Ibland är det de platser man inte riktigt har planerat att besöka som blir de mest intressanta.

Under en semester på Sjælland tidigare i somras hamnade jag vid Jægerhytten. Det var inget självklart turistmål och egentligen hade jag inte särskilt stora förväntningar. En plats i skogen, en gammal byggnad och en kaffestuga. Det var inne i kaffestugan som min nyfikenhet väcktes.

På en målad bård längs väggen fanns en berättelse om Struensee och den unga drottningen Caroline Mathilde. Jag kände igen namnet från P O Enquists Livläkarens besök, en bok jag läst för länge sedan, och började fundera på vad Jægerhytten egentligen hade för koppling till den dramatiska historien om läkaren, drottningen och den danske kungen.

Det visade sig vara en historia med en twist. Berättelsen om Jægerhytten som ett kärleksnäste för Struensee och Caroline Mathilde har nämligen inte särskilt mycket historiskt stöd. Efter en sökning på nätet så är det, enligt lokalhistoriker, en historia som har uppstått på 1930-talet, när den dåvarande kaféägaren tog sig friheten att ge platsen lite extra liv och spänning. En kaféägare som såg möjligheten att göra sin lilla stuga lite mer intressant genom att placera ett kungligt kärlekspar där.

Men helt gripen ur luften är historien ändå inte. Struensee och Caroline Mathilde vistades i området kring de kungliga jaktmarkerna på Sjælland, och hovet använde skogarna runt Hirschholm som utflykts- och jaktområde. Det gamla Hirschholm slott, som låg i det som i dag är Hørsholm, var ett av de kungliga sommarresidensen. Slottet är sedan länge rivet, men det var där som Christian VII, Caroline Mathilde och Struensee tillbringade tid tillsammans under de år då deras liv höll på att förändras.

Så kanske hade 1930-talets kaféägare inte helt fel om platsens miljö – bara lite väl mycket fantasi när det gällde just Jægerhytten. P O Enquist berättar historien om Johann Friedrich Struensee, den tyske läkaren som kom till Danmark för att hjälpa den unge kung Christian VII. Det som började som en läkarrelation utvecklades till något betydligt mer.

Christian VII var svårt sjuk och Struensee blev så småningom en av de människor som stod honom närmast. Det gav honom ett inflytande som gjorde det möjligt att under en kort period genomföra en lång rad reformer inspirerade av upplysningens idéer. Han ville bland annat minska censuren, effektivisera statsförvaltningen och begränsa gamla privilegier.

Samtidigt utvecklades hans relation med kungens unga hustru, Caroline Mathilde. Hon var bara femton år när hon gifte sig med Christian och kom till Danmark från England. Äktenskapet blev inte vad någon hade hoppats på. Christian var sjuk och relationen fungerade dåligt. Struensee blev däremot hennes förtrogne.
​
Det är här Livläkarens besök blir mer än en historisk roman. Enquist är naturligtvis intresserad av de politiska händelserna, men kanske ännu mer av människorna bakom dem. Vad händer när politiska idéer, personliga ambitioner och kärlek blandas samman? Och hur mycket kan en person egentligen förändra innan motståndet blir för starkt?

Struensee förändrade mycket och gjorde det snabbt. Han skaffade sig mäktiga fiender och kom allt längre bort från den politiska verklighet som omgav honom. Samtidigt blev relationen med Caroline Mathilde allt svårare att hålla dold.

Det hela slutade på ett sätt som nästan känns för dramatiskt för att vara sant. Struensee greps i januari 1772 och avrättades några månader senare i Köpenhamn. Caroline Mathilde förlorade sin ställning och skickades bort från Danmark. Hon dog bara 23 år gammal.

Det är intressant att stå på en plats som Jægerhytten och tänka på denna dramatiska historia. Inte för att man kan vara säker på att just den här platsen var scenen för de avgörande händelserna, utan för att den ligger mitt i det landskap där delar av historien faktiskt utspelade sig.

Man behöver inte alltid resa till en plats för att se något storslaget. Ibland räcker det att upptäcka att den plats man råkade hamna på bär på en historia man inte kände till. Och ibland visar det sig dessutom att historien inte riktigt är den man först trodde.
​
Det tycker jag är ganska trevligt. Inte märkvärdigare, egentligen. Bara lite mer intressant.

Det är mycket ljus i den här staden. Vårsolen lyser med intensiv styrka. De vackra husfasaderna i Wiens historiska kärna gnistrar i kapp med varandra. Våra ögon tåras och solbrillorna gör god tjänst. Det är tur, för här finns också mycket mörker, och det av ett slag som är allom bekant i Europa. Det gäller förstås stadens nazistiska epok, fördrivningen av judarna och förstörelsen av den judiska kulturen.

På Heldenplatz både bländas och konfronteras vi med det mörka. Denna öppna, vackra plats är en arkitektoniskt och stadsplanemässigt utpräglad 1800-talsskapelse. Den dominerande byggnaden utgörs av den sista tillbyggnaden av Hofburg, det gamla kejsarpalatset som har en så central placering i staden. Tillbyggnaden – Neue Burg -  blev färdig ungefär samtidigt som kejsardömet gick mot sitt slut, paradoxalt nog, det vill säga i början av 1900-talet. 

Ställer vi oss så att vi betraktar Neue Burg frontalt så har vi andra delar av Hofburg till vänster, Auseeres Burgtor till höger (en av de gamla portarna in till området) och den vackra parken Volksgarten i ryggen. Mitt på Heldenplatz finner vi vidare två ryttarstatyer, en som föreställer Ärkehertig Karl, en hjälte från Napoleontiden och en som föreställer Prins Eugen, den store fältherren från början av 1700-talet. 

Turisthoparna är många och stora här, stråket hör till de vanliga för den rikhaltiga turistströmmen. Bland annat ser man många hästdragna ekipage här, ett populärt transportsätt bland penningstinna turister. 

Platsen är storslagen och vacker, inte tu tal om det. Det mörka påminns vi om när vi betraktar balkongen mitt på Neue Burgs fasad. Från balkongen utropade Adolf Hitler sin och Nazitysklands ”Anschluss” av Österrike den 15 mars 1938. Inför en jublande folkmassa ska tilläggas. Platsen stigma är svårt att utrota, i alla fall hos en österrikare. Den tillfällige besökaren berörs kanske inte, beroende på kunskaper och intressen. Thomas Bernard skrev en samhällskritisk pjäs med namnet Heldenplatz. Idag hålls ofta antirasistiska manifestationer här. Det symbolmättade hos platsen är alltjämt levande. Den europeiska historiens fläckar och sår försvinner inte.