När jag en mild och fuktig morgon tidigt på våren körde på en väg som slingrar sig uppför Mount Tamalpais, det 800 meter hög berget alldeles norr om Golden Gate-bron, fick jag efter en kurva plötsligt se San Francisco framträda i blå schatteringar, en stad som hämtad ur en dröm, och jag fylldes av en våldsam längtan efter att bo på den platsen med sin blå berg och blå hus, trots att jag redan bor där, jag hade åkt därifrån direkt efter frukosten, och det bruna kaffet och de gula äggen och de gröna trafikljusen hade inte alls fyllt mig med med samma längtan, dessutom såg jag fram emot att fotvandra på bergets västsida. 

Vi betraktar längtan som ett problem som ska lösas, riktar in oss på det vi längtar efter och lägger fokus på detta något och hur vi ska uppnå det istället för på längtan i sig och hur den känns, trots att det ofta är avståndet mellan oss själv och föremålet för vår längtan som fyller luften däremellan med det längtansfullt blå. 

Ur Gå vilse. En fälthandbok, av Rebecca Solnit (2005)

Så var det hög tid att fortsätta följa Thomas Sewerins på hans resa i Tyskland och Frankrike. Vi är nu framme vid del 6 i hans Pilgrimsresa till Europas medeltid. Häng med! Som vanligt finns möjligheten att  ta del av hela resan i ett svep här: Resor. Då får du också tillgång till många fler av Thomas fina bilder.

Den allra första gotiska katedralen byggdes i Sens. Den inspirerades av abboten Sugers nya arkitektoniska experiment i St Denis utanför Paris, men hans kyrka var en klosterkyrka och inte en katedral. Varför i hela friden startade dessa kolossala byggprojekt just här runt Paris (och i England) och just då vid denna tiden?

En hel rad med faktorer kan bidra med svaret på denna fråga. 900- och 1000-talen var klosternas tid. En smygande utveckling under oredans tid efter karolingerväldets upplösning separerade ansvaret för sekulära och andliga frågor. Munkar (och nunnor) frigjorde sig för att helt ägna sig åt att helga Gud, be förböner och offra sig åt de samhällen som
försörjde dem. Dessa samhällen trodde att deras välstånd var beroende av fromheten hos dem som i klostren drog sig undan den världsliga världen. De skänkte gärna av sitt överflöd till klostren, vars egendom och rikedom ökade ofantligt. I klostersamhället Cluny byggdes under denna tid, exempelvis, en kyrka som i storlek och prakt överträffade Peterskyrkan i Rom. Prästerna där bar ornat och juveler av omåttligt värde. Munkväsendet kunde för en tid monopolisera på krafterna som skapade ordning, fred och trygghet i en orolig tid. Samtidigt blev riddarståndet fritt för att ägna sig åt att tillskansa sig sina egna tillgångar och sekulära maktpositioner.

Nya metoder för att bruka jorden och för boskapsuppfödning skapade successivt stora förmögenheter för dem som ägde land och gav dem ekonomiska resurser, tillgång till material och arbetskraft som var nödvändigt för att bygga både stora palats och katedraler. Man började använda pengar och inte bara naturahushållning. Städerna växte, inte minst runt hovlivet i slotten och kyrkorna, och de blev snart en motor i den ekonomiska tillväxten. Staden började ta över inflytandet från landet.

Sakta men säkert flyttade tyngdpunkten i historiens gång framåt 1100-talet från landsbygden och de rika och inflytelserika klostren till de växande städerna. Radikala munkar gjorde uppror mot de välmående hus de var fostrade i och skapade nya fattigordnar och byggde nya kloster i vilda otillgängliga trakter. Det var cistercienserorden och franciskanermunkarna, till exempel. Det blev också mer fokus på vad människan utförde i detta livet, vilket bland annat tog sig uttryck i korstågen för att återerövra det heliga landet från muslimerna, men också i att återföra det kristna budskapet till vardagens människor för att lyfta fram deras lidande och arbeta för deras frälsning där de befann sig. Kyrkan som social rörelse och meningsskapande instans och katedralen som faktisk och symbolisk byggnad blev ämnade åt att länka samman Gud, den uppståndne Kristus, den sekulära makten bestående av kung, feodalherrar, borgare och bönder, med trons tjänare, biskopar och katedralskolornas präster och tänkare. Det var en storslagen agenda, politik och teologi på en gång.

Slutligen spelade abboten Suger en väldigt stor roll. Från år 1124 blev hans klosterkyrka St Denis utanför Paris själva huvudorten i Frankrike. En ny fransk historia blev skriven och klosterkyrkan där redan flera kungar begravts byggdes om. Suger ville bygga ett monument i sten som skulle föra samman trons boning med den franska monarkin. Alla Frankrikes motstridiga krafter skulle kunna förenas och hylla kungen och helgonet den helige Dennis med en helt ny kyrklig arkitektur som till synes sammanband den teologiska och den politiska visionen.

Invigningen av det sagolika koret i kyrkan det här året bevistades av biskopar och feodalherrar från hela Frankrike. De kunde inte undgå att imponeras och tog med sig hem vad de beskådat. Sen började en tävling. Man började bygga egna monument i sina städer. Raskt startade en rörelse av ombyggnad och nybyggnad av katedraler i städerna runt Paris. Sens på 1140-talet, Chartres 1140-talet, Senlis 1151, Reims tidigt 1150-tal, Notre Dames i Paris 1160, Laon 1190… Den utlösande faktorn var med all säkerhet Sugers “vernissage” i Paris.

I Sens-katedralen användes konsekvent kryssribbvalv, dvs en stomme av korsande ribbor som bär valvkapporna och för trycket från valvet ner i stödpelarna. Dessa valv erbjöd höjd och stora öppningar för fönster och ljus in i kyrkan. Mäktigt att se de första sådana hålla konstruktionen samman. 1100-tal! Ärkebiskop Henri Sanglier började prospektera sin nya stora kyrka redan på 1120-talet. Han fick brev från cisterciensermunken Bernhard av Clairvaux som manade honom att ta det lugnt med lyxen och i stället leva ett strängt återhållsamt liv, vilket han åtlydde för egen del under tiden han samlade resurser för sitt stora bygge. Tre skepp brett, 24 meter högt, inga tvärskepp men ett ambulatorium runt koret och altaret.

​Många kända gäster besökte byggnaden som blev mönsterbildande för många andra katedraler i trakten. Påven Alexander II kom dit och stannade i tre år under tiden han hade en fejd med Fredrik Barbarossa i Tyskland. Thomas Becket stannade länge i exil på 1160-talet innan han återvände till England och blev mördad i Canterburykatedralen 1170. Ett fönster på nordsidan av koret skildrar hans liv.

Wikipedia:

Thomas Becket, född 1118, död 1170, var en engelsk kyrkoman och ärkebiskop av Canterbury från 1162 till 1170. Beckets relation till kungen av England, Henrik II var konfliktfylld, och maktkampen dem emellan föranledde slutligen Beckets död. Utnämningen av Thomas Becket till ärkebiskop 1162 syftade till att befästa kungamaktens överhöghet gentemot kyrkan, men istället drev Becket en outtröttlig kamp för kyrkans suveränitet. Enligt hans idéer om kyrkans självständighet skulle kyrkan inte underordnas någon annan makt. Tvärtemot skulle kyrkan, enligt Becket, råda sig själv, genom exempelvis kyrkliga domstolars rätt att döma över prästerna och kyrkans självständiga förvaltning av dess gods och jordegendomar. Detta var oacceptabelt för kungamakten. Thomas Becket levde ett tag landsflyktig i Frankrike varifrån han återvände till Canterbury i december år 1170. Efter kort tid bannlyste ärkebiskopen engelska, kungatrogna biskopar, något kungamakten uppfattade som en gränslös provokation. Fyra kungliga riddare högg ihjäl ärkebiskopen i Canterburykatedralen invid kyrkans högaltare. Nyheten om mordet på ärkebiskopen spreds snabbt över Europa och Thomas helgonförklarades 1173 av påven Alexander II.

Katedralen i Sens är ganska sliten. Den blev hårt åtgången under franska revolutionen. Många statyer och figurer i kyrkan halshöggs. En raffinerad skulptur i halvrelief, som skildrar den helige Sabianus, som dödades av en romersk legionär med en stor yxa förmodligen i trakten av Sens, står i ett kapell framför ett skulpterat draperi. Det var också så här att i arkaderna mellan pelarna som bar upp mittskeppet stod rikt dekorerade kapell, som det åt ärkebiskopen Salazar.

Vid sidan av katedralen finns också här ett litet museum och kyrkans skattkammare. En galler i full stridsmundering vaktar trapphuset och här finns skåp med fint skulpterade relikvarier i silver.

På översta våningen finns ett tavelgalleri. Jag fastnar vid en målning som visar sig vara berömd. Den är gjord av en Rochegrosse och handlar om den romerske kejsaren Vitellius som släpas nerför trappor i Rom för att bli avrättad. Vitellius var den tredje av de kortvariga kejsare som efterträdde Nero på 60-talet e Kr. Han hade varit favoritkompis med Tiberius vid dennes exil på Capri där han också lärde känna Caligula. Man tänker sig dem av samma skrot och korn.

​Inbördeskrig och oroligheter pågick år 69. Först lönnmördade den blivande kejsar Otho kejsar Galba i Rom. Galba hade utnämnt Vitellius till att kommendera de romerska arméerna i det inre Germanien – dvs Frankrike, Belgien och västra Tyskland – och dessa soldater utnämnde honom sedan till kejsare och han besegrade Otho i slaget vid Bediacrum i april 69. Men andra soldater i östra delen av romarriket ville ha Vespasianus som kejsare och denna besegrade Vitellius i ett annat slag och då han försökte abdikera till förmån för Vespasianus, tog resolut dennes soldater honom av daga i Rom efter att ha plågat honom länge i trapporna. En tid under 1800-talet fascinerade personen Vitellius och denna historia franska konstnärer i trakten jag besöker. Detta som ett litet kuriosum.

Det händer allt möjligt på den här resan. Jag äter en Croque Monsieur på torget framför katedralen, vilket jag nog inte skulle gjort. Det bullas upp för någon slags marknad eller fest i staden. En kör tar ton på torget. Jag föreställer mig gycklare och stämningen här medan sten murades på sten här på 1100-talet. Säger farväl till denna första av alla gotiska stenberg och drar vidare söderut. Långt, ja alltför långt. Jag tänkte mig till floden Loires källor. 

Bästa tertulian, våren är i antågande och nu har de första vårpromenaderna kommit upp i kalendern - kolla här! Först ut är HC Andersen i Köpenhamn, och snart därefter blir det Malmös kyrkogårdar. Det blir fler vandringar längre fram, fast inte jättemånga, så passa på att anmäla medan det finns plats! Som vanligt, om du och ditt gäng har tankar om andra teman och platser, så hör av dig så ser vi vad vi kan koka ihop! Jag skräddarsyr gärna något för er. 

Hör av dig om du undrar nåt! Och för all del, glöm inte: Ambulo ergo sum!

Via del Corso, med sin sträckning från Piazza Venezia i söder till Piazza del Popolo i norr, är det gamla Roms huvudgata. Den som vandrar i Rom längs denna gata har mycket att se fram emot. Ännu mer om man zick-zackar en smula. Bland annat kommer man att möta en strid ström av turister och helt vanliga romare på väg till sina sysslor. Man kommer också att behöva se upp för den täta trafiken då trottoarerna är smala, och som sagt fulla av folk. Det gäller den södra delen av gatan, den norra delen är sen en tid omgjord till gågata. Se där en uppenbar innovation i denna den äldsta av turiststäder.
​
Framför allt finns här fortfarande ett imponerande utbud av butiker, så shopping lockar många hit. Längs gatan finns också ett antal gamla furstepalats och ett knippe kyrkor, alla med en spännande historia. Men först några ord om själva gatan. 

Corso betyder, vilket den språkbegåvade snabbt listar ut, tävling eller tävlingsbana. Således anordnades här under flera hundra år (ungefär 1400-1700-talen) regelbundna hästtävlingar. Skamligt är också att "judejakter” också försiggick under lång tid. Antisemitismen var utbredd också här. De årligen återkommande karnevalerna hade också sitt centrum längs med denna gata, där parader kunde dra fram under folkets jubel, på gatan eller uppe i fönster och balkonger. 

Fem meter under dagens gata ligger de gamla romarnas Via Lata (den breda gatan) som i norr mynnar ut i Via Flaminia, som förband antikens Rom med Adriatiska havet i nordost. På vissa ställen är det möjligt att ta sig ner till denna nivå, mer om det längre fram. Det skiljer alltså åtskilliga meter mellan dagens nivå och den som gällde för två tusen år sedan. Detsamma gäller många områden i Roms centrala delar. 

Men, låt oss sätta fart. Innan vi går in på den något mörka och smala Corson, när vi står på Piazza Venezia, är det värt att stanna upp en stund och betrakta huset till vänster, med den lustiga täckta balkongen. Det här är Palazzo Bonaparte, vilket man kanske kan lista ut när man spanat in museientren i gatuplanet. Och mycket riktigt, här bodde när det begav sig åtskilliga personer i familjen Bonaparte. I första hand gäller det La Mamma, nämligen Laetitia, som levde här i över 20 år fram till sin död 1836. Den store sonen hade då varit död i 15 år. Enligt uppgift var hon en from och trevlig dam, som uppskattades av romarna.

Vi tar oss in på gatan och väljer den vänstra sidan (västra) först. Palatset efter det bonapartska är det mäktiga Palazzo Doria Pamphilii, med sitt världsberömda konstgalleri. Redan här märker vi en svårighet med denna gata, nämligen att få plats att beskåda husfasaderna ordentligt. Nå, vi får ta historikerna på orden, detta är gammalt o fint. Den som har tid gör genast ett längre stopp redan här, löser biljett och kollar in den fantastiska konsten. Den som bara vill stanna kort, kikar in och njuter av innergården, ritad av Bramante. Huset grundades på 1400-talet men byggdes om i omgångar fram till 1700-talet. Det serveras kaffe och annat gott vid en servering på gården, missa inte den chansen. Är där fullt så fortsätt genom huset, eller gå runt på utsidan, så ser du entrén till Cafe Doria, också en behaglig viloplats. 

Vi tar oss vidare norrut på Corson och når mycket snart gatans första kyrka - Santa Maria in Via Lata. I kyrkan finns flera gravar för medlemmar i familjen Bonaparte. Bland det intressanta här hör också det som finns under kyrkan, en plats som grävts ut av svenske arkeologen Erik Sjöqvist, som var chef för svenska institutet i Rom under 1940-talet. Här finns lämningar av en saluhall som senare utvecklades till ett sädesmagasin (horreum). Det blev tidigt en samlingsplats för kristna genom en diakoni och en kyrka. Under mark finns de gamla resterna i form av en svit rum. Traditionen berättar att aposteln Paulus hölls fången här, därav förstås det tidiga kristna intresset. Det finns en källa som sägs ha brutit fram när Paulus bad här, vars vatten kunde användas vid de dop som han förrättade. 

Vi går vidare norrut när vi kommer ut, och korsar gatan och stannar upp vid nästa kyrka - San Marcello al Corso. Här är lite mer yta att röra sig på och man kan ta in kyrkans barockfasad ordentligt. Innan vi går in, låt oss begrunda det öde som drabbade Cola di Rienzo, den demagogiske folkledaren på 1300-talet. Här vid denna plats hängdes hans döda kropp upp under två dagar och två nätter för allmän beskådan, innan den togs bort för att brännas. 

Här fanns också en tidig kristen samlingsplats, som bryskt togs över av kejsar Maxentius som gjorde om inrättningen till postkontor med stall (post levererades av beridna postiljoner). Påve Marcellus I tvingade av den onde kejsaren tjänstgöra här som dräng, och han dog av umbäranden och misshandel. Vi är i början av 300-talet nu. Hans reliker finns under högaltaret. 

Den nuvarande kyrkan är från 1500-talet, den konkava fasaden av Fontana och är utförd på 1680-talet. Här finns också rester från 300-talet. Du når dem genom en av de främre dörrarna till vänster. En trappa tar dig ner till antikens gatunivå och ett gammalt baptisteri (dopkapell), ett helt unikt inslag bland Roms många kyrkor. Håll tummarna för att det är öppet för besök!

Vi vandrar vidare, till höger när vi kommer ut ur kyrkan. Du stöter snart på ett av Roms mest förstörda turiststråk, när du befinner dig vid Via di Pietra respektive Via delle Muratte. Detta är den kortaste vägen mellan Panteon (till vänster) och Fontana di Trevi (till höger) och de dumma turisterna kan förstås inte låta bli att göra som alla andra. Det kan du, så undvik för allt i världen att trängas här.

Förutom en liten bit… Vi får ta oss in till vänster på Via di Pietra, men bara fram till första gatan till höger - Via dei Bergamaschi. Innan vi svänger in på den så kollar vi det stora huset snett till vänster, det med de tunga kolonnerna i fasaden. Här har vi ett storartat exempel på ett romerskt fenomen: ett nytt hus inbyggt i ett gammalt. Här har Roms gamla börs (La Borsa) lagt beslag på resterna av kejsar Hadrianus tempel från 130-talet. Det vill säga inte allt, några kolonner finns i fasaden till kyrkan San Ignatio, några kvarter bort. Visst är det fint!

Sväng som sagt till höger för att undgå turisthorderna och arbeta dig fram till det vackra Piazza Colonna. Denna anslående plats domineras förstås av kolonnen mitt på torget, och som har gett det sitt namn, 30 m hög, rest 193 e Kr. Det är, brukar man säga, en sämre efterapning av kejsar Trajanus fina kolonn borta på Trajanus forum (gå och titta på den en annan dag!). Kanske var reliefkonsten inte på samma höga nivå längre, några decennier in på 100-talet, eller så fanns det inte pengar. Relieferna på kolonnen anses hur som helst vara av sämre kvalitet. De skildrar Markus Aurelius (161-180 e Kr) långa krig med markomannerna, ett germanfolk som i princip utrotades.

Det finns mer vid detta lilla men trevliga torg. När du träder ut på torget (om avspärrningarna tillåter) så har du ett tjusigt palats till vänster om dig, som bär det märkliga namnet Palazzo Wedekind. Kanske beundrar du särskilt de 16 smäckra joniska kolonnerna som dominerar fasaden. Det gör du rätt i för dessa är bland de äldsta bevarade i Rom och härrör från den etruskiska staden Veji som romarna erövrade år 396 f Kr. Tala om historiens vingslag!

Du noterar säkert också den vackra fasaden på norra sidan av torget, den som sitter på Palazzo Chigi, tidigare utrikesministerium och numera tillhörande Italiens regering. Nu börjar man förstå varför området ofta är avspärrat och varför här finns så många poliser: vi närmar oss Italiens centrala myndigheter och den italienska demokratins hjärta. En liten bit in till vänster om oss har vi Palazzo Montecitorio, dvs den byggnad som hyser Italiens parlament. 

Vi struntar i politiken och går istället över Corson igen till andra sidan, där vi möter den vackra och trivsamma Galleria Alberto Sordi från tidigt 1900-tal (Alberto Sordi var en av Italiens största kulturprofiler under 1900-talet). Det är en typ av galleria som vi möter i många italienska städer (mest känd är den i Milano) men även runt om i Europa. En tidig form av köpcentrum helt enkelt. Kanske vill vi släppa historiestudierna en liten stund och på denna behagliga plats kanske hitta en kopp kaffe, eller rentav ägna oss åt lite shopping! Exempelvis har du här en väl tilltagen filial av Feltrinelli, Roms mesta bokhandelskedja. Passa på!

Och, vandra vidare norrut längs Corson i del 2. 

Uppgifter i medierna gör gällande att Kapstaden hamnat på plats nummer ett, i reseförlaget Time Outs årliga ranking över världens bästa städer. Jag säger, men Malmö då? Vilken plats hamnar den sydsvenska metropolen på? Argumentationen kring utnämningen är vag. Det påstås att Kapstaden erövrat placeringen på grund av att man kan umgås med pingviner, äta maträtter ur ett mångkulturellt kök, promenera längs långa stränder och klättra upp på ett naturligt underverk.

Återigen, jag säger bara, det mesta av det där kan man göra i Malmö också! Det skulle väl vara det där med pingvinerna då, men jag är tämligen säker på att det på vårt närmaste zoo, några kilometer åt väster, i en närbelägen storstad, säkert gömmer sig några pingviner som vi kan umgås med. Basunerandet av listettan åtföljs av ett tungt vägande argument: 20 000 "experter och resenärer" intygar att bedömningen är korrekt.

Äh, vad är 20 000 "experter och resenärer" mot 300 000 Malmöbor, som kan intyga det mesta. Och, helt ärligt, jag har sett de där pingvinerna som de skryter med. Inte kunde man umgås med dem inte! De stod och hukade bakom staket och såg ut som om de helst av allt ville flyga iväg, vilket pingviner ju inte kan så lätt. 

Nu ska vi för balansens skull inte gå längre. Kapstaden är en fin stad, det är lätt att hålla med om. Tertulia travels i har till och med skrivit om den här, här och här. Åk gärna dit, dock inte för pingvinernas skull. Och listan, strunta i den, den är bara ett försök från reseindustrin att pracka på oss resor som vi inte behöver. 

Den töntiga övningen att ranka städer utifrån närhet till pingviner och annat besläktat bör du hålla dig för god för, kära resenär och Tertulia-vän!

På södra Manhattan är gatorna smalare och krokigare. Det har att göra med platsens ålder. Här nere var redan bebyggelse och gatunät på plats, när den stora rationella stadsplanen antogs år 1811, den som gjort staden berömd för sina raka, numrerade gator. Så funkar det inte här nere, här har gatorna riktiga namn. Och därför är en vandring här rätt besynnerlig. Högt ovanför oss sträcker sig byggnaderna - området är ett av Manhattans två skyskrapetäta områden (det andra Midtown). Det är mörkt nere vi gatan, svalt en het sommardag och lite trist en kylig vinterdag. 

Vi börjar vår promenad här, med tunnelbaneuppgången på Broadway vid namn Wall street. Med vackra Trinity church bakom oss tar vi oss över gatan och inte på den mytiska Vallgatan - finansdistriktets huvudgata. Ja, det är ju originalbetydelsen, mindre prosaiskt än så är det inte. Finansdistriktets mest omtalade gatusträckning följer den gamla vallen, som den siste holländske guvernören Peter Stuvesant lät uppföra nån gång i slutet av 1600-talet. 

Här är det fullt med folk, området lockar stora turistflockar. Bakom tunga stenfasader döljer sig den ekonomiska maktens män och kvinnor. Undrar hur det känns att arbeta här och vara en del av detta? Och hur självbilden är beskaffad nuförtiden. Man tänker ju Michael Douglas i den där gamla filmen... Kanske har idealbildningen ändrat karaktär, vem vet. Bland jättejulgranar och Chanukka-stakar finner vi en gata till höger som är lite öppnare än mänga andra. Mycket riktigt, detta är Broad street, och det är lätt att ytterligare en gång fascineras över de uråldriga strukturer som en gatustump kan representera.

En bit in på gatan finner vi The fearless girl, en liten staty föreställande en kaxig flicka, lite som Pippi, och som väcker viss uppmärksamhet bland turisterna. Hon var ursprungligen placerad ute på Broadway, mitt emot The charging bull, men konstnären bakom tjuren uttryckte missnöje och flickan fick flytta på sig. Hennes slutgiltiga placering är inte avgjord än, som det verkar.

Hursomhelst så ska hon uppmana till jämställdhet och till att företagen här skaffar sig ordentligt med kvinnlig representation i bolagsstyrelserna - man får säga ett sött sätt att bedriva jämställdhetsarbete.

Vi släntrar vidare längs Broad street och svänger sen höger på Beaver street tillbaka mot Broadway vid dess yttersta (eller egentligen initiala) stump. Den lilla gröna fläcken vi närmar oss heter The Bowling green, och är en 1700-talspark som ligger kvar och vad engelsmännen ägnade sig åt här på 1700-talet hörs ju på namnet. Platsen är full av historia, som så många andra här nere. Det har sagts att amerikanska revolutionen både började och slutade här på Bowling green. År 1776 - när självständighetsförklaringen kom till - attackerade en revolutionär folkmassa statyn av kung George III på denna plats. Och sju år senare, halades här den sista brittiska flaggan alldeles innan George Washington kom marscherande nedför Broadway i spetsen för sina segerrika soldater.

Vi passerar National museum of the american indian på vänster hand och tar oss sen över gatan till Battery park. Här är möjligen ännu mer turister än uppe på Wall street. Från Battery park går nämligen turbåtarna till Ellis island och Frihetsgudinnan och biljetter för detta expedieras antingen av påflugna försäljare på trottoaren eller via det officiella försäljningsstället i Castle Clinton. Turisterna trängs också med de många båtpendlarna till och från Staten island och New Jersey, så här kan vara rörigt så det förslår. 

Platsen är dock historiskt intressant och minnena är många. Själv namnet avslöjar ju att New Amsterdams ursprungliga försvar var placerat här, genom de kanoner som riktades ut över vattnet. Castle Clinton - där du kanske köat för biljetter - var ett amerikanskt fort byggt för att skydda staden under 1812 års krig med engelsmännen. Det behövde aldrig tas i bruk. På den tiden gick vattenlinjen längre upp så Castle Clinton låg en bit ut i vattnet. 

Det finns mängder av andra monument och minnen i Battery park, exempelvis statyn av vår egen John Ericson. Han håller en kopia av pansarbåten Monitor i ena handen. Alltså en svensk som haft avgörande inverkan på amerikansk historia, tänk!

Vi lämnar vimlet kring Battery park och tar oss upp i de smala gatorna igen. Vi spanar kanske lite snabbt åt höger och förvånas återigen av stadens arkitektoniska kontraster. Här ligger den lilla kyrkan Our lady of the Rosary med intilliggande byggnad. Detta är lite lurigt och kul, då hela komplexet är georgianskt i stilen, men härrör från helt olika epoker. Huset till höger är  1700-tal och tillhörde en rik köpman - James Watson - medan kyrkan till vänster uppfördes på 1960-talet på den plats där USAs första helgon - Elisabeth Ann Seton - föddes och växte upp. Tänk vad denna stad rymmer - på de mest oväntade ställen!

Vi zickzackar oss upp till hörnet av Pearl street och Broad street. Här ligger nu en dold juvel,  Fraunces tavern, som vi skrivit om tidigare. Gå in och ät eller drick nåt, miljön är urmysig. 

Granne med Fraunces tavern ligger ett helt komplex av tegelarkitektur från 1800-talet, som lyckligtvis har bevarats för eftervärlden. Här ryms bland annat många fler barer och restauranger, om behov skulle finnas. Stone street har fått en vacker stenläggning och namnet kommer av att det var den första stensatta gatan i staden över huvud taget. 

Fortsätt längs Pearl street (gatan följer gamla strandlinjen, här fann man pärlmusslor!) ett stycke till åt nordost och sväng sedan ner till vattnet längs nån av gatorna till höger. Det är skönt att komma ut ur skuggorna här och återigen kunna ta in lite större perspektiv. 

Nere vid vattnet vid East river greenway bjuds det på härliga vyer över mot Brooklyn heights, också en mycket gammal del av staden. Vi vandrar längs vattnet en rejäl sträcka, fram till Pier 17 ungefär. Här ser vi att bebyggelsen till vänster ändrar karaktär och börjar se intressant ut. Vi korsar South street och tar oss via Fulton street in på det fint renoverad Southport-området. Här kan man överraskas av det faktum att amerikaner också kan ta hand om sina städer - om de vill! Ett flertal gator har gjorts om till gågator med fin stenbeläggning. En stor mängd historiska byggnader är snyggt uppfixade och här är fullt av serveringar av alla slag. I området finns också ett museum - South street Seaport museum. Faktum är att området hyser den största ansamlingen av tidig 1800-talsarkitektur i staden som helhet. Initiativet till museet och bevarandeplanen kom från en grupp privatpersoner på 1960-talet.

Längs Water street vandrar vi norrut mot Brooklyn bridge och dess tillfartsleder. Här är inte jättecharmigt, men på andra sidan väntar the Civic district med sina storvulna och vackra byggnader. Området kring City hall park är vacker och fullt av folk. Platsen förtjänar fördjupade studier - det får bli en annan gång. Efter att ha passerat Foley square - platsen för det beryktade området Five points (se filmen Gangs of New York!)  skyndar vi vidare och väljer Lafayette street, ett trevligt alternativ till Broadway. Efter livliga Canal street tar vi Mercer street vidare norrut. Här är riktigt trevligt och tjusigt och kommersiellt i betydelsen snygga butiker med köande ungdomar utanför. Varför man ska köa för att få lov att göra av med sina surt förvärvade pengar är ett mysterium för undertecknad, men det har säkert sin förklaring. 

Efter Housten street (vi lämnar alltså Soho) blir det lugnare igen. Vi stannar en stund för att beskåda underbara Puck building på hörnet Housten street/Mulberry street. Är det stadens snyggaste hus? Mycket möjligt. Huset är från 1880-talet och har fått namn av de förgyllda figurerna i hörnen - som föreställer Shakespeares berömda figur. Puck var också namnet på en satirisk tidskrift som hade sina lokaler här när det begav sig.

Vi fortsatter i det nu tilltagande mörkret upp mot Union square, vårt slutmål, rejält trötta. Vackra Grace church från mitten av 1800-talet är bland det sista vi uppmärksammar under denna långa men stimulerande promenad. 

Läs mer! New York-promenader 1 och New York-promenader 2!

Jag ordnar regelbundet resor till ett knippe europeiska städer där vi fördjupar oss i olika typer av historiska perspektiv. Berlin är min favoritstad i världen, måste jag konstatera. Jag har varit där i stort sett varje år de senaste 20 åren, ibland flera gånger om året. Det är koncentrationen av tung europeisk historia och stadens öppna och trevliga charm, som vunnit min gunst.

Jag hoppas att just du vill följa med! Vi gör tre promenader tillsammans och samtalar då om olika frågor som jag hittar på. På eftermiddagarna tar vi ledigt från varandra och på kvällarna samlas vi för gemensam middag. Hör av dig om du har frågor! Läs mer här - Tre dagar i Berlin.

Fraunces tavern på nedre Manhattan är ett av stadens äldsta hus, åtminstone om man räknar bort kyrkorna, där St Pauls chapel på Broadway (läs mer här!) förmodligen vinner tävlingen. Det är över huvud taget en svårbestämd sak, och många hus och inrättningar gör anspråk på titeln "äldst i stan". Gammalt är det förvisso, med påstått grundarår 1719. Herr Fraunces, med förnamnet Samuel, tog över 1762 och startade restaurangverksamheten.

Denne Fraunces var amerikansk patriot och stod gärna värd under åren före frihetskriget, för diverse sällskap som arbetade för självständigheten. Under och efter kriget var huset också välanvänt. Här hölls segerbanketten vid krigets slut på hösten 1783. George Washington valde också detta forum för den avskedsmiddag han höll för officerarna i den segrande armén. Dessutom hölls en del av fredsförhandlingarna med britterna här. Washington var fast besluten att dra sig tillbaka till privatlivet vid denna tid, trots många försök från omgivningen att få honom att gripa makten i den nya staten. Sen kom han tillbaka till makten i alla fall, sex år senare blev han ju USAs förste president.

Vid denna tid hade Fraunces sålt hus och inrättning och det fick under en tid istället tjäna som kontor för landets första utrikesdepartement. New York var ju under en kort tid USAs huvudstad. I början av 1900-talet stod huset inför hotet att rivas, eftersom det var nedgånget och marken var åtråvärd. En nationellt sinnad förening - Sons of the revolution - köpte Fraunces tavern och genomförde en omfattande renovering och återställde det i mer ursprungligt skick. Kort därefter (1907) öppnades huset med restaurang i botten och museum en trappa upp. 

Under 1800-talet byggdes huset om ganska omfattande, och det drabbades också av bränder. Hur väl det moderna huset motsvarar 1700-talsoriginalet är omtvistat.

Mycket har alltså timat här i detta hus. och det finns således många goda skäl att gå hit. Att upptäcka ett 1700-talshus inklämt bland massiva höghus och skyskrapor bland de trånga gatorna på södra Manhattan är rätt hisnande. Stället är fortfarande restaurang  och här äter du utmärkt i mycket trivsam miljö och dricker lämpligen öl därtill. Menyn innehåller en rad klassiker med tonvikt på hamburgare och smörgåsar av amerikanskt snitt. Stämningen är hög, här är alltid mycket folk så säkrast är nog att boka. Har du tur så spelas det levande jazz under lunchpasset. Kolla hemsidan för uppgifter om detta!

Förutom restaurangen finns alltså ett museum en trappa upp med minnen från anno dazumal, som den historieintresserade förstås inte vill missa. Gå dit om du vill uppleva en levande anakronism i hjärtat av New York - adressen är 54 Pearl street.

Så var det dags igen...ett år går fort! Jag vill tacka alla följare och läsare för synpunkter, bidrag och uppmuntrande glada tillrop! Tertulia travels jobbar på, med texter och småskaliga researrangemang. Lita på  det! 

Nästa år kommer promenaderna tillbaka med början i mars. Gruppresor ska det också bli, till Berlin, Rom och Odense. Jag hoppas att du vill följa med! 

Jag passar också på att tipsa om sajtens tips! Det finns restaurang-, hotell- och museitips på Tertulia travels från över 80 platser i Europa, Nordamerika, Asien och Afrika. Du får tillgång till allt om du donerar blygsamma 200:-.

Njut av en långsam och vilsam julledighet! Och trevlig resa, varthän den än leder!
​Lars