Den flitige resenären Thomas Sewerin, hemmahörande i Malmö, har förälskat sig i Rotterdam. Han tar oss här och i ett antal kommande artiklar med på promenad genom staden och bjuder samtidigt på några stimulerande reflektionsfrågor. Rotterdam tillhör de städer i Europa som sökt förnyelse genom innovativ och uppseendeväckande arkitektur. Vi börjar med en uppmärksammad bro...

​Utvärderingar har visat att byggprojektet Erasmusbron, färdigställd 1996, var ett i högsta grad framgångsrikt infrastrukturprojekt. De flesta studier av sådana här megaprojekt i världen har koncentrerat sig på misstagen och vad man kan lära sig av dem. I det här fallet har man dock försökt förstå varför projektet var så lyckat. Här är en summering av slutsatserna.
 
Helt allmänt: Den huvudsakliga orsaken till framgången verkar vara kommunen Rotterdams kultur av att göra realistiska bedömningar: en kultur som la sig vinn om att vara så noggrann som möjligt. Två viktiga element: en vägran att presentera låga budgetberäkningar bara för att få in bidrag från landets regering och en unik förmåga att göra helt riktiga kostnadsberäkningar.
 
Byggnadsprojektet var lyckat på tre olika sätt: Det var en stor budgetsuccé – bron beräknades kosta 365 millioner holländska gulden och den blev billigare; planeringssuccé – bron blev färdig i september 1996, som planerat; landmärkessuccé – bron byggdes inte primärt för att underlätta trafiken genom staden utan för att ha en starkt symbolisk funktion. Bron är nu en ikon i staden.
 
Framgången lite mer i detalj (kan vara nyttig när man tänker på egna byggprojekt eller liknande):

• Riskanalys – det såg vådligt ut från början, men det visade sig vara möjligt att konstruera bron på det här viset. Brons design gick faktiskt att förena med allmänt tillämpbara regler för ingenjörsarbete.
• Planeringskultur – organisationen som byggde bron genomsyrades av en kultur, en anda, av kloka och realistiska beräkningar och bedömningar. En kultur som utvecklats under lång tid i staden och som man var mycket stolt över. Man visste hur man beräknade kostnader och utformade riktiga deadlines.
• En kombination av kompletterande personligheter – man blandade personer med fokus på detaljer med folk som hade helikoptersyn, till exempel.
• Erfarenhet och expertis – de som jobbade i projektet hade gjort liknande projekt förut och många av dem hade arbetat tillsammans i team med dessa projekt och kände varandra.
• Det rådde tidspress och det fanns detaljerade scheman för vad som skulle göras.
• En genomtänkt idé om helheten. Inte bara bron utan också detaljer kring omgivningen inkluderades i planeringen, utformningen av kajerna på varje sida, till exempel.
• Bra ledning av konstruktionen – en projektledare med god erfarenhet men också ett sjätte sinne för bekymmer.
• Innovativa tekniker. För första gången använde man datorer för uträkningar i ett projekt av denna storleksordning.
• Politisk kontinuitet. Både den lokala och den nationella politiska ledningen understödde generöst projektet hela tiden vilket underlättade att projektet höll sig till budget.
• Marknadsförhållandena under konstruktionstiden var sådana att det var lågkonjunktur och därför gav underleverantörerna ganska låga offerter.
• Inga stora och avgörande problem uppträdde under byggnationen. Ett bygge av den här storleken kan ha tur också.

 
Tänk på de här sakerna när ni vandrar över Erasmusbron och tänk på projekt – utan någon annan jämförelse i övrigt – du själv varit involverad i.
 
Vid brons fot på Wilhelmina-ön mitt i floden Maas står den världsberömde arkitekten Rem Koolhaas spektakulära byggnad, De Rotterdam. En hel stad på höjden. Tre torn som har kontakt med varandra och där finns hotell, lägenheter, kontor, butiker och restauranger. Huset byggdes mellan 2009 och 2013 och döptes efter ett skepp som förde emigranter från Europa till USA på Holland Amerika linjen.

"Den gode resenären är den, som både ger av det han har med sig hemifrån, om det är värt att ge bort, och för med sig sympati för det främmande, det utländska och avlägsna med sig hem. Främlingshat är okunnighet. Vi-är-bättre-känslan beror på grov okunskap om de andra. Den gode resenären hjälper till att göra världen bättre."

Eyvind Johnson

Den blå lagunen, en vattendröm för alla islandsresenärer med tjock plånbok, samlar människor från hela världen. Utom från Island, kanske man ska tillägga. De tycker att det har blivit alldeles för dyrt att besöka denna populära utomhusbassäng, belägen ute i de taggiga lavafälten mellan Keflavik och Reykiavik. Här blandas flabbande amerikaner med fnittriga kineser och diskreta svenskar. Avklädda med lerinpackade ansikten blir vi alla del av ett stort njutningslystet kollektiv. Alla får plats i den väl tilltagna bassängen som ångar av det 38-gradiga vattnet. Färgen är snarare gröngrå än blå, om man ska vara noggrann. Vattnet påstås vara bra för huden.
 
Det är egentligen bara i omklädningsrummet som det blir lite trångt. Det hela styrs upp med en höggradig dos rationalitet: bokningar görs enbart i förväg på nätet, alla transaktioner när du väl är inne sker via det plastarmband du sätter på dig vid entrén - nyckel, betalning etc. Det hela hanteras mycket kompetent av den unga personalen.
 
Och medan vi halvdåsar i det behagliga vattnet så begrundar vi det faktum att vi förmodligen har klivit rakt i en turistfälla, men en ganska trevlig sådan, och att vi minsann gjort oss förtjänta av lite lyxliv vi också…

Uthålliga läsare av dessa sidor har redan förstått hur mycket vi uppskattar den engelska författaren Jenny Diski. Hon gick tyvärr bort så sent som förra året, i sviterna av en lungcancer. Man tänker förstås att hennes intensiva rökande spelade en roll.

Rökning spelar en viktig roll också i en av hennes många förtjusande böcker: Främling på tåg – hur jag, med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mig runt Amerika (Alfabeta, 2005). Det är nog en av de roligaste reseskildringar som har skrivits!
​
Helt utan romantik och sentimentalitet i bagaget tar Jenny Diski tåget runt hela Amerika, mest för att ha gjort det. Eller för att skriva en bok. Och varför man gör en resa för att skriva om den, begriper hon egentligen inte heller. Resan skulle beskriva en cirkel, för att det är en snygg form. Därför tar hon Amtraks tåg från Florida i öster, in över den oändliga kontinenten, som hon känner mest genom de filmbilder som lever i hennes inre. Främlingskap, hemkänsla och identitet, blir till en genomgående tematik i boken.

Hon träffar mycket folk på resan, oftast i rökkupén. Skildringen av de samtal och reflektioner som äger rum under dessa rökpauser på de dygnslånga etapperna genom det amerikanska landskapet, får åtminstone undertecknad att längta efter en cigarett, eller varför inte en pipa tobak. Det är bra gjort av en författare!

En närmare bekantskap med Jenny Diski rekommenderas varmt!