 Nej, jag tänkte väl det... Vem blir någonsin färdig med Rom? Det finns få platser som man kan tala om på det sättet, eller hur?
Följ med mig på en resa till Rom, så ska vi gå på upptäcktsfärd tillsammans - genom seklerna, förbi monumenten, i takt med historiens alla berömdheter. Läs mer här! Vill du ha tips inför en förestående resa? Vi har nyligen uppdaterat tipsen beträffande
New York, Hamburg, Prag, Berlin och Aarhus. Dessutom finns tips för ca 75 platser till, runt om i världen. Du får tillgång till allt genom att donera en slant - kolla här!  Färden genom Sydtyskland tillsammans med Thomas Sewerin går vidare. Den här gånger görs ett stopp i Weingarten, några mil norr om Bodensjön. Stoppet innebär en viss besvikelse, men också en viss reströtthet gör sig påmind hos den energiske resenären. Läs hela reseberättelsen i ett svep om du vill - här! Du är förlåten, kara läsare, om du vid det har laget är mätt på rokoko, fresker, gips och sydtysk historia. Måste också erkänna att när jag kommer fram till Weingarten, syster till pusselstaden Ravensburg, blir jag inte helt besviken när jag, efter att ha bokat in mig för ett krypin på ett Gasthaus, upptäcker att den stora basilikan håller på att renoveras. Kyrkan byggdes på ruinen av den gamla medeltida helgedomen 1715-1724. Arkitekt var Franz Beer. Den kallades då “Peterkyrkan i Schwaben”. Den är den största barockkyrkan i Tyskland och exakt hälften så stor som Peterskyrkan i Rom. Benediktinermunkarna som lät bygga kyrkan var bland Schwabens rikaste. De ägde massor med jordegendomar ända ner till Bodensjön. I basilikan i Weingarten forvaras en liten droppe blod från Jesus på korset, en liten droppe tagen från en något större droppe som förvaras i domen i Mantova i Norditalien. Här är bakgrunden: Longinus, som med sin lans stack Jesus på korset i sidan, fångade lite av det heliga blodet i en blyask, som han sedan begravde när han kom hem till Mantova. Påven Leo IX och tysk-romerske kejsaren Henrik III var med när asken återupptäcktes 1048. Det blev bestämt att fördela blodet i tre lika delar. En del fick stanna i Mantova, en del fick påven i Rom och den tredje delen fick kejsaren som skänkte den heliga reliken till greven av Flandern, Baldwin V, som i sin tur gav den till sin dotter Juditha. Hon gifte sig med Welf I, greven av Bayern och i samband med bröllopet gav hon blodsdroppen till munkarna i Weingarten. Nu firas där fortfarande, på Kristi Himmelsfärdsdag, Blutfreitag, då behållaren med blodsdroppen – nu är asken förgylld och klädd med ädelstenar – framförs av en ryttare som följs av många andra till häst och till fots genom staden. Das Blutritt kallas processionen. Basilikan är dekorerad med fresker som den unge Cosmas Damian Asam, den främste av Bayerns målare vid den har tiden, började måla redan 1717. Det här vill jag se. Jag har samlat på bröderna Asams verk under många resor genom Tyskland på väg söderut vid tidigare tillfallen. Jag stiger förväntansfull in genom porten och upptäcker byggnadsställningar och presenningar som täcker väggar och tak i nästan hela kyrkans innanmäte. Allt jag får är en skymt av den berömda fresken i kupolen som också ar känd for misstaget med direkt ljus in i en freskomålad kyrka. I rivaliteten mellan arkitekturen och freskomålaren i den här kupolen kan inte Asam tävla med det skarpa ljuset från fönstren nedanför. På torget framför kyrkan finns en servering. Allt ligger högt over nejden och man kan se nästan anda ner till Bodensjön. Solen håller på att gå ner och jag får sällskap av en lokal pilsner medan jag i dagboken antecknar intrycken av alla besök idag. Nar det mörknar flyttar jag inomhus och beställer ännu en Wienerschnitzel. Tanker också på vad jag missat den har kvällen, på vad som döljer sig bakom skynkena inne i kyrkan – “Oberschwabens barockjuvel”, som den också kallas. Här har Casmas Damian Asam lekt med vad han har lärt sig av sin italienske mästare Andrea Pozzo. Denna kunde skapa illusionen av att man sögs upp i himlen, bara man ställde sig på en speciellt utvald plats nere på kyrkogolvet och blickade uppåt. Själva illusionen färsvann om man sedan betraktade taket från andra platser i kyrkan. Asam visste detta och han, liksom alla andra sydtyska takfreskomålare, ville inte skapa en sådan effekt. Istället målade han en tavla av himlen i taket, inte en målning som skulle liksom forlänga ens upplevelse dar man står, av kyrkan upp i himlen, utan en som skulle inbjuda oss att stiga in i en annan värld, bokstavligen in i landskapet som himlen erbjuder. Här är den stora skillnaden mellan den sydtyska rokokon och den italienska barocken.  The Big Apple är enligt vissa uppgifter den stad som svenskarna kan mest om eller känner starkast för, bland storstäder. Åtminstone gäller det för Sommarprat i P1, där man gjort en analys av vilka platser som det oftast refereras till.
Och nog är det många som är bekanta med New York, inte minst de av oss som gillar amerikansk film och TV-serier. Det är ju trots allt via medier av olika slag som vi hämtar det mesta av det som vi anser oss veta om vår omvärld nu för tiden. En rolig aspekt på New York, och andra historietunga platser är dess namn och namnbruk. Namnen utgör i sig själva minnen och spår från platsens ofta dunkla förflutna. I själva verket lär vi oss väldigt mycket om en plats genom att skärskåda dessa ting lite djupare. Här några nedslag, med benäget bistånd från framför allt Henrik Berggren och boken Historien om New York, från 2019. Avenues and streets - stadsplanen från 1811 I de flesta stader innehåller gatunamnen mycket historisk information. Men i New Yorks strikt planerade gatunät har flertalet gator enbart nummer. Man kan förvånas över att New Yorks stadsplan är så pass gammal. Men vid närmare eftertanke förstår man att planen måste ha antagits tidigt i stadens historia eftersom den inte hade gått att genomföra i strid med en massa etablerade fastighets- och tomtägare. När rutnätet lades ut var större delen av marken obebodd, den gällde främst för områdena norr om 14e gatan. Den ursprungliga planen omfattade 155 gator (streets) i öst-västlig riktning med högre nummer ju längre norrut vi kommer, samt tolv avenyer (avenues) i nord-sydllig riktning med nr 1 längst österut. Detta blir 2000 planerade kvarter. Trots att den är märkligt konsistent, var utläggningen av planen inte utan ifrågasättanden. Exempelvis blev det stört omöjligt att lägga igen Broadway norr om 14e, vilket ger dagens märkliga triangelformade torg och öppna platser längs sträckningen. Också i Greenich village var mycket bebyggelse redan etablera på ett sätt som avvek från planen, och som fick leva kvar. Bedford-Stuyvesant Detta område i norra delen av Brooklyn har fått namn av den siste holländske guvernören Peter Stuyvesant. Från att ha varit ett nedgånget område under 1960- och 1970-talen har det nu hämtat sig betydligt, och uppvisar bland annat många vackra Brownstonehus av den klassiska modellen. The Bowery Gatan på södra Manhattan var viktig under 1800-talet som nöjescentrum men var också känd som tillhåll för stadens mer eller mindre välorganiserade gäng – vilket gjordes bekant för en större publik i och med Martin Scorceses film Gangs of New York. Ett av de mest kända gängen (som också förekommer i filmen) hette helt enkelt The Bowery boys, ett gäng dominerat av slaktarlärlingar. Idag hyser området en del äldre bevarad bebyggelse, vilket annars är ovanligt i en stad med blicken ständigt riktad mot framtiden. Namnet är ursprungligen holländskt – Brouwer straat. Brooklyn Ursprungligen Breuckelen, en holländsk by på behörigt avstånd från staden på andra sidan East river. Det var inte alla som uppskattade att Brooklyn bridge kom till på 1870-talet (den färdigställdes 1883). Den väletablerade klassen i Brooklyn var rädd för den brokiga och ibland bråkiga storstadsbefolkningen på andra sidan vattnet. Broadway Denna breda väg är den enda (bortsett från gatubilden på södra Manhattan) som bryter det strikta rutnätet av streets och avenues. Det gick helt enkelt inte att ta bort denna väletablerade gata som tidigt blev till huvudstråket norrut och en populär adress för stadens överhet. Gatan följde en gammal bäck och var också de ursprungliga indianernas förbindelsestråk från söder till norr. Gatan är – liksom Wall street – en del av ett mytiskt landskap. Broadway är för alltid förknippat med höggradig nöjesverksamhet – teatrar, konserthallar, biografer, klubbar av alla slag, barer och restauranger. Bronx Den här delen av stan hör inte till turisternas vanliga stråk. Området är väl snarast ökänt från idel filmer, och associationerna handlar ofta om fattigdom och kriminalitet. Här skriver vi inget om detta, utan konstaterar att det var svensken Jonas Brunk från Sävsjö, som gav stadsdelen sitt namn. Han köpte ett stycke land av indianerna i detta område, som således fick heta Bronk´s land. Detta bör ha skett några år före Brunks död 1643. Gotham Den lustiga historien förtäljer att detta fiktiva namn för New York, kommer från författaren Washington Irving – den förste genuint amerikanske författaren. Gotham eller Goatham var en medeltida engelsk by där invånarna bräkte som getter när fogdarna kom för att samla in skatt. Vi anar viss kritik för antiintellektuella drag i New Yorks befolkning, vilket tydligen var en känsla vissa hade när hela det statliga etablissemanget flyttade till Washington år 1790. Irvings användning av namnet kan dateras till 1807 och den då populära tidskriften Salmagundi. Greenich village/East village Fler områden i centrala New York har märkligt nog namnet village (by) i sitt namn. Förklaringen är given: den ursprungliga bebyggelsen var helt enkelt byar som låg utanför staden New York men som sedan steg för steg inlemmades i staden. Harlem Harlem är förutom en stadsdel norr om Central park på Manhattan också en ort i Holland, och det är därifrån namnet kommer. Harlem NY var ursprungligen en liten by utanför själva staden och inlemmades inte förrän under det sena 1800-talet. Stadsdelen anlades initialt med de mer besuttna klasserna i åtanke, men kom en bit in på 1900-talet att bli en enklav för afroamerikaner och italienare. En tid beboddes stadsdelen också av många av New Yorks judar. Nu för tiden gentrifieras stadsdelen i snabb takt. Hudson river Detta är, som de flesta vet, den flod som utmynnar i New Yorks naturliga hamn väster om Manhattan, och som sträcker sig långt norrut mot den kanadensiska gränsen. Namnet kommer av en tidig upptäcktsresande – Henry Hudson – som anlände till platsen sommaren 1609. Efter en skärmytsling med indianer i trakten seglade han som kapten på det holländska skeppet Halve Maen, uppför den flod som skulle komma att bära hans namn, på jakt efter – Kina! Hudson var en av många vid den tiden som trodde att han skulle finna sjövägen till Asien i dessa vatten. I trakten av dagens Albany gav han upp och vände tillbaka. Hudsons rapport till kompaniet väckte dock stort intresse och var en viktig faktor i besluten av anlägga staden New Amsterdam. Manhattan Stadens historiska kärna utgörs av södra tippen av den ö (jo, det är en ö) som heter Manhattan. Namnet kommer av ”manahahtaan”, som på det lokala indianspråket betyder ungefär ”platsen där vi hämtar bågar” eller möjligen ”ön med många kullar”. Nå, utdöda indianspråk är en svår sak. De indianer som bodde i området när det började tas i anspråk av holländska västindiska kompaniet kallades lenaper. Mötet med dem var mestadels fredligt, bortsett från en våldsam period vid mitten av 1600-talet. Ett känt historiskt ögonblick är när holländarna ”köper” Manhattan från indianerna år 1626. Köpeskillingen var 60 guilder (ungefär tusen dollar i dagens penningvärde) och transaktionen finns omnämnd i ett bevarat brev. New Amsterdam och New York Det holländska stadsnamnet är från 1600-talet. Innan staden hette York, så hette den alltså Amsterdam. Båda hade alltså förlagor i den gamla världen. Men den holländska bosättningen hade aldrig status som stad. Istället var den en arbetsplats under kontroll av holländska västindiska kompaniet, vilket med tiden ledde till spänningar mellan styrande och undersåtar, som inte riktigt hade samma målbild beträffande utvecklingen. Engelsmännen tog över den 27 augusti 1664. Övertagandet skedde utan strid. När USA blev självständigt från Storbritannien var New York under några år den nya statens första huvudstad. Staden New York City består idag av The five boroughs, som utgörs av Manhattan, Brooklyn, Staten Island, Bronx och Queens. Denna administrativa sammanslagning skedde 1898. Waldorf Astoria Att familjen Astor är en av New Yorks rikaste och mest kända historiskt sett är allom bekant. Men att den ursprungliga pater familias – John Jacob Astor – kom från den västtyska byn Walldorf är kanske mindre känt. Så har vi fått en förklaring på namnet på stadens kanske mest kända lyxhotell, där rummen idag delvis byggts om till lägenheter. Wall street En av världens mest kända gator har blivit till symbol för en kultur och mentalitet. Ursprunget är betydligt mer prosaiskt. Gatans sträckning följer den skyddsvall som holländarna anlade vid mitten av 1600-talet, i norra utkanten av den dåvarande staden, på order av generaldirektören Peter Stuyvesant.  Dags för sjunde delen i Thomas Sewerins sydtyska rokokoresa. Den här gången gäller stoppet vallfartskyrkan Maria Steinbach, nånstans mellan Ottobeuren och Bodensee. Vill du läsa hela berättelsen i ett svep går du bara hit! Också hit är det Umleitung och jag får köra in om en bondgård för att komma fram. Kyrkan syns på långt håll. Musik och körsång hörs där inifrån. Det är mässa på lördagseftermiddagen och folk är finklädda. Prästen hejar på mig. Nu och på denna plats får jag tillfälle att uppmärksamma Maria och hennes symboliska roll i rokokokyrkorna. En kyrka är mer än en fin lada för bön som tillförts dekorationer. Kyrkan behöver presentera sig själv som en symbol för Kyrkan, med andra ord församlingen. Tidigt i kristendomen betraktades kyrkan som ett emblem för den ljusa boningen i himlen. Inte minst medeltidsfilosofen Abelard klargjorde kopplingen mellan himlens och sfärernas musik med kyrkobyggnaden, det himmelska Jerusalem. I Sydtyskland på 1700-talet förstod arkitekterna och folket rokokokyrkan som just en sinnebild för den samlade menighetens Jerusalem, som himlen, Guds stad och kosmos. Om vi moderna människor känner något när vi äntrar en rokokokyrka så är det kanske allra först en estetisk upplevelse. Vi tycker där är vackert och spännande, dekorativt och inbjudande. Men för att förstå hela fenomenet räcker inte detta. Det som karakteriserar rokokokyrkorna i Bayern och Schwaben är att de är nära kopplade till en Mariadyrkan. Den har dels sin upprinnelse i motreformationens fokus på Maria, Guds moder. Men också i en lång tradition ända från medeltiden, vilket man ser då det ofta är medeltida stoder som finns längst fram vid altaret i rokokokyrkorna. Mariafromhet är alltså en förförståelse för dessa rokokokyrkor. Uppenbarelseboken likställer det nya Jerusalem med en brud. I en djupare tolkning av rokokon i dessa kyrkor framträder då kyrkan som ett uttryck, en symbol för jungfrun. Maria symboliseras också av skeppet. Skeppet, navus, är benämningen för gången fram till altaret och koret i kyrkan. Vissa kyrkor, inte minst katedralerna, hade flera skepp. Rokokokyrkan har vanligen bara ett. På samma sätt som Maria i sin kropp bar fram Kristus, går vi genom henne och hennes skepp fram till kyrkans höjdpunkt, koret. Kyrkorummet tolkas symboliskt således på följande vis: skeppet (dvs långhuset) förhåller sig till koret (där framme) som livet på jorden förhåller sig till himlen, som Jungfrun till Kristus. Kyrkan anknyter alltså till bröllopet mellan Modern och sonen med Kyrkan och Kristus. En annan symbol på samma tema är den om Jungfruns himlafärd. Många kyrkor här nere är helgade detta tema. Det pratas i konsthistorien också om en Maria-inspirerad naturalism, som i sin tur är inspirerad av den franska rokokon som graviterade mot Pans rike, dryader, oreader, nymfer och herdar, ett idealiserat stadium av socialt liv med element från teaterns drömvärld och antik mytologi. Natur, konst och skönhet kombineras till ett mytiskt paradis på jorden där evig ungdom, ljus, skönhet och sinnlighet förnekar åldrande, sjukdom, synd och död. Det är inte helt fel att jämföra den samtida franske konstnären Francois Bouchers sinnliga, naturalistiska och vällustiga konstverk med takfreskerna i rokokokyrkorna i Bayern och Schwaben. Här ser vi Franz Georg Hermanns stora fresk i långhustaket, som gör en historia av både korsets och Marias betydelse i helgedomen. Historien är följande: Från 1723 och framåt blev premonstratensernas kloster Rot an der Rot en vallfartsort då abotten Hermann Vogler hade donerat en bit av korset dit. Man restaurerade ett gammalt krucifix vari man monterade denna lilla heliga träflisa, men mängden pilgrimer ökade kraftigt. En staty av den heliga jungfrun visade sig ha helande krafter. I trakten hade också jungfru Maria visat sig och utfört flera mirakler som räddat människors liv. Då blev Maria Steinbach 1734 upphöjt till en speciell pilgrimsort och man bestämde sig för att bygga om kyrkan och helga den till Maria. Fader Benedikt Stadelhofer valdes till arkitekt och kyrkan invigdes officiellt år 1755. Längst fram i koret vid högaltaret står den mirakelgivande jungfrun och modern Maria, Die Schmerzhafte Muttergottes, den av sorg och smärta plågade modern. På väggarna i kyrkan finns också flera “mirakelfresker”, som skildrar hur människor räddats till liv och lidande genom att jungfrun uppenbarat sig för dem. Folk i sjönöd och en skogshuggare på väg att slå ihjäl sig, exempelvis. Jag hade själv behövt ett litet stänk av mirakel, då det hugger till i min dåliga häl då jag stiger ur bilen. Nu får jag halta tillbaka till parkeringen, ta mig ut ur byn på krångliga vägar och börja leta efter ett härbärge för natten.  Möt våren tillsammans med mig i Rom, Hamburg, Köpenhamn eller Odense! Nu finns datum framme för vårens resor och promenader med Tertulia travels! Jag ser fram emot att träffa dig vid någon av dessa aktiviteter. Läs mer här! Har du frågor eller bara vill anmäla ditt intresse - hör av dig! Så har vi kommit till sjätte delen i Thomas Sewerins reseäventyr bland rokokoskatterna i Sydtyskland. I Ottobeuren finns ett kloster med en kyrka och ett bibliotek. Skribenten häpnar och grips av avund. Häng med i läsningen!
Som tidigare, föredrar du att läsa hela berättelsen i ett svep kolla här! Färden går vidare. Sju mil norrut. Det står Kempten, Garmisch Partenkirchen och Füssen på vägskyltar som pekar åt olika håll. Problemet med gps:en är bristen på överblick. Var är jag i förhållande till dit jag ska? Jag ser bara några kilometer fram på min lilla digitala karta. Det är Umleitung men jag hittar snart in i byn Ottobeuren strax utanför Memmingen. Här står en praktfull kyrka som ska symbolisera huvudet på den stora kroppen av lika ståtliga klosterbyggnader. Det här är en stor kyrka. Den är ännu ett mästerverk av arkitekten Johann Michael Fisher. 1748 rev man den gamla kyrkan och började bygga den nya som stod färdig med alla sina interiördekorationer år 1766, då man firade tusenårsminnet av klostrets grundande. Stuck och skulpturer är Johann Michael Feichtmayer och Joseph Christian mest ansvariga för, takfreskerna är gjorda av Franz Anton och Johann Jacob Zeiller. När man kommit genom den något dunkla hallen är det ljus och överdådig rymlighet som gäller. Två gånger tio färglada pelare i gjuten stuck leder en fram mot koret. Pelarna ska symbolisera de tio budorden. I glastäckta förgyllda skåp ligger skeletten av heliga män och vinkar till de förbipas- serande. Längst fram på ett altare framför det praktfulla koret och de förgyllda korstolarna står ett gyllene krucifix, en av de få skatter som är kvar från den romanska kyrkan som tidigare stod på platsen. Det slår mig här i Ottobeuren, där det fortfarande finns munkar som praktiserar sin fromhet, att kanske rokokokyrkan inte endast är ett känslans rum. För att verkligen uppskatta vad den dekorativa omgivningen har att erbjuda behövs en stor del tankemöda och reflektioner. Man måste kunna, inte bara alla Gamla och Nya testamentets berättelser, utan även Apokryfernas, klosterordens historier och lokalsamhällets legender för att ta in skrönorna på tak och väggar. Inte minst taken. Klostermuséet är stängt över lunchtid. Jag vandrar i byn, äter en wienerschnitzel på en Kneipe, med en lokal pilsner. Köper böcker i Klosterladen. Skaffar så en biljett och vandrar runt i klostermuséet, som är en del av det stora klosterkomplex som byggdes 1711-1725 av abbotten Rupert och som i sin tid fick heta “Schwabens Escorial” (Filip II:s stora slott och kloster utanför Madrid). Munkarna här blev kända för sina handskrifter och bokilluminationer. Nånstans i denna arkitektoniska labyrint ligger det berömda biblioteket i vilket vår bekante Johann Baptist Zimmermann målade takfresken. Jag står där alldeles ensam i biblioteket, slagen av häpnad och avund. Sen kör jag vidare. Tidig eftermiddag och jag ska besöka ännu en rokokopärla, ensam i en by uppe i bergen längre västerut. |
