Välkommen att delta i någon av sensommarens promenader i Köpenhamn! Det blir aktuellt med

- Tragedi och triumf - HC Andersen i Köpenhamn den 3/8
- Dansk guldålder - den 17/8

Båda promenaderna börjar som brukligt är kl 9.00. Vi är klara till 13.00 så du behöver inte kompromissa med vare sig dansk frokost eller shopping. Du som är minsta intresserad av dansk historia och kultur, och dessutom gillar seriösa samtal - häng med!

Vi pratar exempelvis om den känsliga personlighetens öde i en tuff värld (HC A) eller om värdet av en kulturkanon (dansk guldålder). Och mycket mer...

Hör av dig om du har frågor! Anmäl genom att skicka ett mail. 

Vi som gillar städer uppskattar förstås ett riktigt vackert torg. Europas städer är fulla av dem, och tävlingen om vilken stad som äger det allra vackraste, är svår att avgöra. Vi har gjort några nedslag tidigare här på Tertulia travels, med förslag på kandidater.
 
Vad sägs exempelvis om det här, eller det här? Båda dessa är heta för en hög placering på listan. I andra världsdelar lyser däremot de vackra torgen med sin frånvaro. Det är ett enkelt faktum att torget som institution och fenomen är knutet till en västerländsk stadsbyggartradition.
 
Redan i USA finns uppenbara skillnader gentemot det europeiska. I Latinamerika - gissar vi, vår kunskap är begränsad - finns torg som mer ansluter till den europeiska traditionen. I Afrika respektive Syd- och Ostasien möter vi helt andra stadsbyggnadsideal och därmed saknas i mångt och mycket torgen. I alla fall de monumentalt gestaltade.
 
I Marakesh finns exempelvis ett ytterst dynamiskt och spännande torg, men gestaltningen avviker från den vanliga i vår världsdel. Också detta marockanska torg finns beskrivet på Tertulia travels - kolla här!
 
Det finns anledning att uppehålla sig lite vid torgets historia. Vi förknippar det i första hand med handel. Den egna hemstaden - Malmö - stoltserar exempelvis med ett av Nordeuropas allra största salutorg (Stortorget) med kreaturshandel som specialitet när det begav sig. Detta stora torg fick snabbt kompletteras med ett mindre (Lilla torg), för att få plats med allt.
 
Torget har alltså historiskt sett en ekonomisk funktion. Till detta kommer en mer allmän social och i förekommande fall också en politisk dimension. Torgen är av hävd viktiga mötesplatser i städernas liv. Det är publika ytor relativt fria från kommersiella krafter. Intressant är också deras funktion som mötesplats för människor med olika klass och kultur. Den här sociopolitiska dimensionen genomsyrar de europeiska torgen, särskilt intressant för moderna stadsbyggare som föresatt sig att bekämpa segregationen, även om den kampen kan förefalla fåfäng.
 
Nu för tiden utvecklas de europeiska torgen i museal riktning. Den publika, fysiska ytan har förlorat sin funktion både ekonomiskt, politiskt och socialt, och det finns till synes lite att göra för att komma tillbaka till dessa grundläggande funktioner. Turisterna behärskar i hög grad Europas torg och mycket av det som sker är anpassningar för dessa.
 
Nu vidare till artikelns huvudnummer: Senatstorget (Senaatentori) i Helsingfors. Det här är utan tvekan ett av de mer fulländade i Europa, sett till arkitektonisk utsmyckning. Hela innerstaden i Helsingfors är välbevarad från 1800-talet och en sann fröjd för ögat. Även om ryssarna fällde en del bomber under vinterkriget så har Helsingfors i övrigt undgått att drabbas av krig. Inte heller brutala och klåfingriga modernistiska stadsbyggare har - som i vårt kära hemland - fått gå lös på staden.
 
Ansvarig för gestaltningen av detta torg är den tyske arkitekten Carl Ludvig Engel. Hans uppgift var helt enkelt att förse Storfurstendömet Finland med en modern, representativ huvudstad. Stilen var tidens dominerande - nyklassicismen. Arbetet utgick bland annat från det faktum att stora delar av staden eldhärjades 1808. Från 1824 var Engel chef för Intendentskontoret i staden, och därmed högste ansvariga för de offentliga miljöerna.
 
Vid mitten av torget ståtar tsar Alexander II  (avtäckt 1894), som finnarna i hög grad förknippar med sammankallandet av lantdagen 1863. Detta, och en rad andra moderniserande reformer gör honom uppenbarligen uthärdlig som staty för de före detta ryska undersåtarna i Finland. Inte alla folk tolererar sina gamla stayer…
 
Runt detta torg samlas en rad praktfulla byggnader. Den mest praktfulla byggnaden, som också i hög grad representerar bilden av staden, är Helsingfors domkyrka på torgets nordsida, från 1852. Det är en ståtlig skapelse, bländande vit i vårsolen. Man häpnar over den majestätiska skönheten, vilket också placeringen uppe på höjden bidrar till.
 
På östra sidan finner vi den politiska makten i form av Senatshuset eller Statsrådsborgen. På västsidan ligger Universitetet från 1832, samt dess bibliotek. Längs torgets sydsida löper den långa Alexandersgatan, som kantas av lite mer småskalig köpmannabebyggelse. Sammantaget finner vi alltså stadens alla funktioner samlade på klassiskt maner: religion, politik, utbildning och ekonomi.
 
En vårdag i maj visar torget upp sig från sin bästa sida. Spridda hopar av turister i olika åldrar lapar sol på den magnifika trappan som leder upp till kyrkan. I hörnen ligger de ynkliga resterna av vinterns snö kvar som en sandblandad sörja. Försäljning av glass och krimskrams pågår för fullt. Detta är en europeisk skönhet av högsta rang!

​Så har vi kommit till sista delen i Thomas Sewerins intressanta resa i södra Tyskland. Dags för en summerande reflektion och förklaring av vad det var som egentligen hände under de d'är decennierna på 1700-talet. Paralleller finns till vår egen tid, visar det sig.

Vill du läsa hela textsviten i ett svep - kolla här!

Nu är mitt äventyr slut och då är det på sin plats att berätta hur rokokoäventyret mitt i 1700-talet tar slut. Sekulariseringen 1802-03 förde med sig expropriation och förstörelse av de många klostersamfunden. Många kyrkor dömdes ut som värdelösa. Några revs till och med. Typ den i Wessobrunn. 1770 sände elektorn i Bayern ut en ukas som sade ifrån att nu fick det vara slut med extravagansen när man skulle bygga kyrkor. Det handlade bland annat om nyklassicismens betydelse vid den här tiden i de högre kretsarna. Det handlade också om osäkerheten med vilken rokokokyrkorna med sin extravaganta dekoration betraktades hos den upplysta intelligentian i städerna. Hur kunde man berättiga sådan lyx?

Upplysningen utmanade rokokokulturen och rokokokyrkan klarade inte av att stå emot denna utmaning. Att resa till Schwaben och landsbygden i Bayern mot slutet av 1700-talet var som att resa flera hundra år tillbaka i tiden. Kyrkan och speciellt klostren dominerade det ekonomiska och kulturella livet i landet. Mer än hälften av allt land ägdes av dem och kyrkolivet hade upprätthållit den populära basen. De flesta präster och munkar kom ur bondesamhället. En karriär i kyrkan erbjöd en bondson en möjlighet att ta sig ur den rigida klasstrukturen. Detta förklarar varför den sydtyska rokokokyrkan länge inte förlorade sin populära bas.

Det var Wessobrunners som till stor del byggde nästan alla mästerverk i den tyska rokokon. Denna enastående succé hade inte varit möjlig utan benediktinerklostren hos vilka många av dessa konstnärer fostrades. Då där var lite utkomst i trakten uppmanade klostren dem att bli murare och stuckatörer, anställde dem och hjälpte dem hitta uppdragsgivare. Samtidigt såg de till att de utbildade sig i det senaste inom byggnadskonsten, skickade dem till Italien och Frankrike för att snappa upp det allra nyaste. Redan på 1770-talet tog praktiskt taget all denna aktivitet slut.

Jag väljer en annan väg att köra hem. Relativt lite trafik på Autobahn genom det forna Öst. Det går lätt att köra också för att jag tror jag har kommit på formeln i min topoanalys – filosofen Bachelards ord för platsförståelse – mysteriet till varför just där och just då denna prakt, dessa högst speciella och fascinerande byggnadsverk uppfördes. Min klarsyn kom tidigt på morgonen i sängen på hotellet i Ulm. Här är den.

Jag har ju precis skrivit en bok om en epok av ledarutveckling som uppstod på 1970-talet i Sverige. Där var det speciella och lyckliga omständigheter som skapade en vinnande allians mellan forskare, konsulter, kursgårdar och personalmänniskor som nådde stor framgång med att se ledarskap som allenarådande i organisationerna och utbilda chefer i det oändliga under en 25 års period fram till sekelskiftet år 2000. Jag har kallat min studie Försynen tappade en vante, utifrån sagan där en stor samling djur värmer sig en vinter i en borttappad tumvante i skogen. Nu har jag här nere upptäckt att försynen tappade ännu en vante. Här har vi åter ett exempel på en generationsenhet som lyckades skapa framgång och en serie enastående projekt i en kort och liten ficka i tiden från 1730 till 1750-talet i södra Tyskland. På 1740- och -50 talen nådde kyrkobyggandet ute på landet i Bayern och Schwaben sin peak. Det var då Die Wies, Zwiefalten, Ottobeuren och Steinhausen osv byggdes.

I generationen innan hade Max Emanuel tävlat med kejsaren i Wien och Frankrikes kung om att representera det majestätiska i världen. Nu tävlade klostren och byarna i den här trakten med varandra om att bygga det praktfullaste av alla rokokotempel. En serie lyckliga omständigheter – försynen – förde samman abbottar, innovatörer, arkitekter, målare, stuckatörer, ja entreprenörer som lade sitt nät av drömmar och möjligheter över en tid och en plats och gjorde en epok till en epok som varade nästan precis 25 år.

Sen sprack vanten. Det verkar finnas sådana helt unika 25-årsperioder utspridda här och var i historien och i världen. Jag ska se om jag hittar fler, tänker jag och vänder bilen norrut, hemåt.