|
Den 14 maj gör Tertulia travels en vandring i Lund på temat psykisk ohälsa. Vi tar vår utgångspunkt hos nationalskalden Esaias Tegnér, som bodde och verkade många år i staden, och som inte alltid mådde så bra. Vill du möta nya människor och samtala om angelägna ting under en behaglig promenad? Anmäl dig snarast här!
Läs mer om våra promenader och resor här! Stora världen är grym, oväsentlig, virrig och slö mittibland sina hjulmaskiner. Stora världen är inte mycket värd än. Den är bara mycket och sen är den inget mer.
Harry Martinsson, 1935  Barack Obama, Quentin Tarantino, Patti Smith, Fran Lebowitz…det är inget slut på raden av amerikanska prominenter som gästar Berlin dessa dagar. Jo, vi är många som gillar Berlin! Och det finns många goda skäl för det. Fran Lebowitz säger att storstadsbor är smartare än människor på landet. Det ekar bekant av nåt en svensk sa för ett antal år sen… Lebowitz är en vass satiriker som är flitig med ironierna, intervjuaren i tidningen (Tagesspiegel 19/4 2023) får ofta be henne förklara. Hon är inne på tanken att storstadslivet är en enda lång övning i tolerans, vilket vi är i stort behov av i vår tid, menar hon. Därav blir storstadsmänniskan en bättre typ, helt enkelt. Vi behöver inte kärlek människor emellan, säger hon, det vore att gå alldeles för långt. Men vi behöver definitivt tolerans. Tolerans har väl knappast varit utmärkande för livet i Berlin de senaste dryga hundra åren… Så får man förstås skilja på toleranta människor och toleranta regimer. Här mer än på andra platser har den statsledda intoleransen firat triumfer: kejsarmaktens stränga moralsyn, nazisternas hat, sortering och utrotning, kommunisternas murar och misstänksamhet, ja exemplen är legio… Men människorna har sökt sin frihet. Det gjorde exempelvis Günter Litfin som hoppade i kanalen vid Invalidenfriedhof ungefär, för att simma de 20 meterna till västsidan. Han blev skjuten av de östtyska vakterna. En soldat på västsidan skadades också av rikoschetter. Litfin var det första dödsoffret i samband med ett flyktförsök efter murens uppförande i augusti 1962. Minnestavlan berättar hans historia, samt den om hans bror som ända in i vår tid lever med minnet och inte kan sluta syssla med platsen och händelsen (lätt att förstå). Vid minnesplatsen finns också märkligt nog ett vakttorn bevarat. Kanske var det härifrån de östtyska gränssoldaterna sköt, vem vet... Båda sidor av kanalen mellan Hauptbahnhof och Nordhafen beskriver väl exploateringstrycket i Berlin. Oj vad det byggs och har byggts här. Murområdet var ju tämligen tomt efter die Wende, både för att man röjt bort mycket för att försvåra flykt och för att näraliggande områden blev oattraktiva helt enkelt. Få ville ständigt påminna sig om den delade staden och det delade landet genom att bo precis vid muren. Det är givet att dessa tomma ytor sakta men säkert måste fyllas med byggnader av olika slag, åtminstone i de mest centrala delarna av stan. Här har man byggt ganska snyggt och genomtänkt, tycker jag. På andra ställen är det mindre lyckat. Invalidenstrasse, Invalidenpark och Invalidenfriedhof är namn som får sin förklaring i dessa kvarter. I området lät den gamle krigaren Fredrik II (”der Grosse”) bygga bostäder för krigsinvalider, det vill säga de soldater som kämpat i hans krig och förlorat armar och ben på kuppen. De fick arbeta efter förmåga förstås. En rolig arkitektonisk detalj är placeringen av fönstren på första våningen. De hus som syns från gatan är väl knappast 1700-tal men de bevarar traditionen med den låga fönsterplaceringen. Detta gjorde att invalidiserade boende här skulle kunna sitta ner men ändå titta ut över grönskan och blommorna i omgivningarna. Fint tänkt, får man säga. I Invalidenpark pågår nån form av uppladdning. Där är tält, stora och små, aktiviteter pågår, många människor i rörelse. Man organiserar sig uppenbarligen och demonstrerar samtidigt. Eftersom parken - som är mer som ett grönt torg - ligger invid Robert Habecks näringslivs- och miljödepartement (Bundesministerium für Wirschaft und Klimaschutz), gissar jag klimataktivister. Enligt uppgift har det samlats ca 800 aktivister i staden, alla beredda att ”Berlin zum Stillstand bringen”. De är också beredda att ta sina straff, säger de i intervjuer. Månader i fängelse eller böter på 2000 € väntar många av dem, att döma av aktuella domar.   Idag sken solen en liten stund, och genast förefaller staden gladare. Märkligt hur känslig man är för sånt! Promenadvägen bjuder idag på ett brett utbud av objekt och fenomen - jag hinner skriva om ett par av dem. Till exempel, har jag beskådat den lokala politikens experiment med bilfria zoner. Det sker för närvarande på självaste Friedrichsstrasse, ungefär i höjd med Galleri Lafayette. Alltså, på det kanske mest prestigefyllda gatusträckan i stan har man stängt av vanlig biltrafik. Mycket mer har man inte gjort. Några enkla arrangemang för att sitta ner finns där, men intrycket är ödsligt och lite trist. Det här var - om min åsikt ska redovisas - inte en särskilt svår trafikmiljö över huvud taget och ett märkligt val för bilfrihet. Jag slås av tanken att Berlinpolitikerna (läs die Grünen) har velat ”slå till” där det skapar mest uppmärksamhet. Det finns definitivt andra stråk i staden som hade kunnat må bra av lite mindre biltrafik. Det sägs att man nu tittar på de smala gatorna vid Hakesher markt med samma ambition. Det är lika märkligt det…tycker undertecknad. Det är inte så vanligt att man får beskåda stadens mesta sevärdheter helt på egen hand. Massturismen har sen länge effektivt tagit död på den möjligheten. Men, en måndag morgon i ett lite grått Berlin får man chansen! Jag är helt ensam när jag beträder Neue Wache, på Under den Linden, alldeles intill Schlossbrücke. Vi befinner oss här i hjärtat av det historiskt storslagna Berlin. Varenda turist går förbi här. Således ungewöhnlich… Det är magiskt! Ursprungligen byggt som en snygg vaktkur för soldaterna som vaktade kungliga slottet, har de i modern tid istället fungerat som minnesmonument för offern för krig och våld. Käthe Kollwitz Pieta - den bronsskulptur som sitter därinne - utstrålar en sällsynt suggestiv kraft. Faktum är att jag har svårt att värja mig känslomässigt inför denna bild av en moder med sina döda son i famnen. Berlin-konstnären Kollwitz förlorade en av sina två söner i första världskriget. Den arkitektoniska inramningen gör sitt för att stärka konstverkets effekt, och så ensamheten förstås. Vi är i Schinkel-land på den här platsen. Den store 1800-talsarkitekten ritade Neu Wache som sitt första stora verk i Berlin 1818. Sedan tillkom Altes museum, Friedrichwerderscherkirche och Bauakademie - alla dessa byggnader fullt synliga från ungefär denna punkt i staden. Ja, jag överdriver lite, Bauakademie är exempelvis bara representerad av en markör. Huset var skadat efter kriget och revs efter 1960 när DDR-regimen ville uppföra en ny ämbetsbyggnad på platsen. Kanske blir Bauakademie Berlins nya återuppbyggnadsprojekt? Det riktigt maffiga återuppbyggnadsprojektet möter på andra sidan bron från Neue Wache sett. Här står det nyinvigda Stadtschloss - de preussiska kungarnas stora palats. Eller rättare, det är lite av en kuliss för det är bara fasaden - och inte ens hela den - som är återuppförd efter de historiska ritningarna. Interiören är med några undantag helt modern. Bygget heter numera Humboldt forum, efter universitetsgrundaren. Det gamla slottet var en barockskapelse från tidigt 1700-tal. Det skadade svårt under kriget, men inte så svårt att det inte gått att bevara. Av förmodat ideologiska skäl sprängdes resterna av slottet av DDR-regimen på hösten 1950. Istället uppfördes här drygt 20 år senare DDR-slottet Palast der Republik. Det fungerade som en form av allmänt kulturhus - med konsertscen, diskotek, restauranger m m - och var av allt att döma uppskattat av många östberlinare. Det var också säte för die Volkskammer - DDRs så kallade folkvalda parlament. Vid återföreningen upptäcktes att byggnaden var full av asbest. Att renovera var förknippat med stora hälsorisker för alla inblandade. Om det var detta, eller ännu en gång ideologiska skäl som fällde avgörande låter jag vara osagt. Men, beslut fattades så småningom att riva också detta palats - och återuppföra det gamla (som kuliss). Nu står det där, efter 20 år av rivningsarbete och nybyggnation. Det är en oerhört imponerande byggnadskopp som fått gestalt här. En historienörd som undertecknad kan inte annat än bli förtjust. Jag har besiktigat bygget från utsidan många gånger, men idag var jag där inne. Och interiört imponerar det nog ännu mer tror jag. Här har inte snålats på design, utsmyckning, material eller teknisk apparatur. Också utställningarna (de jag hann se) är mycket välgjorda och påkostade. Det är personal överallt och huset har fyra stilfulla och välrustade restauranger/kaféer inklusive en på taket (där man för övrigt kan vandra runt och beundra utsikten). Det hela är mycket smakfullt. Jag tror detta kommer att bli en succé helt enkelt, trots alla kontroverser och trots kostnadsvolymen, som är omfattande. Det är inte utan att jag ägnar hemlandet en tanke, när jag vandrar genom de stora salarna inne på Humboldt forum. Där hemma handlar kulturdebatten mest om listor och inträdesbiljetter, medan kulturarvet på sina håll förfaller. I Berlin blev allt, eller nästan allt, verkligen förstört - en avgörande skillnad vad gäller erfarenheter. När det väl gäller så snålas här inte på kulturen.  Det regnar i Berlin. Det bidrar till den lite tunga stämning som vilar över staden. Alltså, det där är fråga om en personlig, subjektiv process. Staden i sig känner ingenting - varken sorg eller glädje. Men nog är det lätt att besjäla det som är dött på detta sätt. Städer tycks ofta bära på känslor av olika slag, helt enkelt. Det är en ständigt intressant uppgift, att reflektera över vad det är som skapar dessa känslor. Och hur man hanterar dem. Nyheterna här behärskas av det historiska skede det innebär att Tysklands tre sista kärnkraftverk stänger. Idag är väl sista dan som de är i drift? Är detta rätt väg att gå, frågar sig många? Kolet kommer att ersätta energibortfallet, åtminstone på kort sikt. Det är knappast en trevlig aspekt för kärnkraftmotståndarna. Är vi ”Vorreiter” eller är vi som en "Geisterfahrer” - en ”spökbil” som kör rakt mot trafiken - det är frågan för många tyskar. Den som lever får se. Den lokala debatten här i Berlin pendlar mellan ett par olika teman. Ett handlar om uppladdningen från klimataktivisterna i Letzte Generation och Exctinction rebellins. De samlas för närvarande i stor mängd och har lovat ”stänga ner staden”. Det vill säga, de planerar omfattande fastklistringsaktioner. Gator ska blockeras, staden ska tvingas att uppmärksamma klimatsituationen. Redan härom dan gjorde sig aktivisterna påminda. En aktion skedde inne på lyxhotellet Adlon, borta på Unter den Linden vid Pariserplatz. Plötsligt hängde en stor banderoll på hotellests fasad med texten "We can´t afford the super rich". Bengaler brann och det var allmänt kaos. På många andra adresser i stan slog de till genom att smeta ner fasader och entréer med en oljeaktig, kletig, svart färg. Det skedde exempelvis vid FDPs kontor (det liberala partiet som ingår i regeringen) på Reinhardtsstrasse. Jag bevittnade själv polisens insats med att registrera förövarna (som var unga och såg snälla ut) samtidigt som rengöringspersonal kämpade med att få bort oljan. Den 23 april ska aktionerna kulminera. Kommer staden att ”stänga ner”? Som sagt, den som lever får se… En annan lokal fråga av stor vikt är koalitionsförhandlingarna och det nya styret i Berlin. För första gången på 20 år ser socialdemokraterna (SPD) ut att förlora ledningen för staden. Det tycks bli CDU som tar hem borgmästarposten. Men SPD under Franziska Giffey eftersträvar en svart-röd koalition, vilken ska ersätta den gamla röd-röd-gröna. SPDs medlemmar ska nu rösta om saken. Kommer de att godkänna den nya svart-röda koalitionen, undrar många? Promenadvägen idag gick utmed floden, västerut från Friedrichstrasse, mot regeringskvarteren och Spreebogen. En lång sträcka av ”baksida” visade upp sig. Inte alltid så snyggt och inspirerande. Nybyggena behärskar scenen i väldigt hög grad. Framme vid Riksdagshuset är arkitekturen definitivt imponerande, om än något ”kall”. Grönskan lyser med sin frånvaro. Det är också alltid en smula enahanda när områden domineras av byggnader av ungefär samma ålder. Vid Spreebogen - södra sidan - har solstolarna ställts fram av optimisterna som driver serveringarna här. Nåja, om några dagar kommer säkert solen. Hela det här området var hårt sargat, som en följd av kriget och murens dragning. Det känns sterilt, trots att det kan vara postmodernt läckert. Ofta är problemet stora avstånd som ger en känsla av ödslighet. Den enda byggnad - förutom själva Riksdagshuset förstås - i området som finns kvar från äldre dagar är Moltkebrücke, som förbinder södra och norra sidan av Spree, vid Bundesklansleramt och Berlin Hauptbahnhof. Bron byggdes på 1880-talet och försågs då med mycken storstilad dekoration. I kriget förstördes den fullständigt. Faktum är att det var via denna bro som de ryska förbanden ryckte fram i en allra sista attack mot deras slutmål Riksdagshuset. Byggnaden försvarades av 500 SS-soldater, mest utländska, som inte ville ge upp. Efter kriget återuppfördes bron och den sticker nu alltså ut i en i övrigt till stora delar modern miljö. Denna stads kontraster upphör aldrig att fascinera.  Så var det dags igen. Ett nytt besök i den tyska huvudstaden. Denna gång varar det lite längre och ger en möjlighet att komma ner i varv och ta in miljön på ett djupare plan. Det känns bra! De första dagarna här har dock varit intensiva. De har tillbringats tillsammans med en grupp trevliga människor från Stockholm. Vänner firar födelsedag och har tagit det roliga initiativet att samla lite folk. Jag har fått äran att leda ett par promenader. Dessa har nu avverkats, i högt tempo och med betydande ambitionsnivå vad gäller ytor och sträckor. Det här är en stor, flerkärnig stad, vilket alla vet som varit här. Men, inget gnäll från deltagarna! Utan istället flera positiva kommentarer kring hur man bäst lär känna en stad. Till fots! Nåja, vi har åkt spårvagn, U-bahn och S-bahn också ska sägas. Det går inte annars helt enkelt. På så sätt hann vi bekanta oss åtminstone en smula med Mitte, Prenzlauerberg samt delar av Friedrichhain och Kreuzberg. Vistelsen omfattar också för undertecknad några pass tyskundervisning. Det ger förhoppningsvis en vitamininjektion till den långsamma utvecklingen av kunskaperna i tyska språket. För nu ganska länge sen fattade jag beslutet att lära mig tyska ordentligt, helt enkelt. Projektet går framåt i små steg. Alltför små, upplever jag sen en tid. Ergo, lite mer intensitet på plats behövs. Nu sitter meine Lehrerin Christine och jag varje dag och konverserar dagsaktuella ting på stapplande tyska, på skolan vid Kastanienallé. Ja, alltså hon pratar på och jag sticker stapplande in en och annan kort kommentar. Men, redan anas goda effekter. Ett ”bad i tyska” gör susen. Det ska sägas att jag samtidigt ökat läsvolymen väsentligt. Dagspress går numera ganska bra, liksom kvällsnyheterna på TV. Det finns således hopp. Jag springer snart över till Haus Dussman på Friedrichstrasse och köper nåt mer utmanande - kanske en roman av Fontane, eller något nytt om Berlins historia. Vem vet? Dussmann är en favorit i Berlin. Böcker och musik i tre våningar. Hela källarplanet ägnas klassisk musik. Här råder generösa öppettider, till sent på kvällen de flesta dagar i veckan. Här är det lätt att instämma i Horace Engdahls ord att Tyskland är ett Sverige för vuxna. Nästa vecka väntar en ny grupp. Det blir ett litet gäng från Lund som kommer ner. Vi ska tillsammans inventera de synliga spåren av 1900-talets märkvärdiga historia. Samt behandla ett par besläktade frågeställningar av allmänintresse: hur fungerar det att återuppbygga en så trasig stad som denna? Under vilka omständigheter faller människor för populistiska budskap från skrupellösa politiker? Det är ju inte så att frågor som dessa bara hör hemma i historien, eller hur? Medan jag inväntar deras ankomst blir det fler nedslag i den tyska kulturhistorien, genom museibesök, läsning och promenader på egen hand. Jag har redan bott in mig på ett trevligt kafé på hörnet, där läsning fungerar bra och där alla tyska morgontidningar läggs fram ordentligt varje dag. Albrechtstrasse är återigen som mammas gata. Atmosfären på Ständige Vertretung är som alltid svårslagen. Det känns gott att vara här! |
