Vi reser av en mängd olika anledningar. Vissa reser för att kunna uppleva ensamhet. Det finns fog för att påstå att det är en konst att resa ensam. Det finns faktiskt människor som föredrar denna resform och som har lärt sig hur man får ut så mycket som möjligt av att resa på detta sätt, och samtidigt undviker en del av fallgroparna. För det finns förstås utmaningar med att resa själv.

Smaken för att resa ensam finns inte utvecklad hos alla. Sannolikt hänger det på en så enkel sak som personlighet. Introverta respektive extroverta gör nog olika val. Men förutsatt att vi alla har både sociala behov och behov av ensamhet, så kan ensamresandet nog bli en upplevelse för alla människor, oavsett läggning eller intressen.
​
Att öva sig i ensamhet är något som de flesta människor periodvis behöver göra. Det gäller särskilt den unga människan på väg att bli vuxen. Det här har ju också många insett. Många ”ryggsäcksresor” i unga år görs ju på egen hand. Den unge har mycket att tänka över: hur ska jag leva mitt liv? Vad är viktigt för mig? Søren Kierkegaard reste till Gilleleje nån gång i 20-årsåldern och ställde sig de frågorna. För honom blev upptäckten av just frågorna, och det utmanande i att söka deras svar, en livsavgörande händelse. Men vi är många som upplevt vår ungdoms resande i ensamhet på liknande sätt. Tid att umgås med sig själv, är alltså en stor och viktig fördel med att resa ensam.

En som gärna reser ensam är Malmöbon Tyke Tykesson...

Strindberg bodde i Paris flera perioder under sin långa utlandsvistelse på 1880- och 1890-talen. Hans inställning till staden var alltid mer eller mindre ambivalent. Första längre vistelsen var hösten 1883 när han och familjen nyss påbörjat sin resa ut i Europa. Som bekant ville han komma undan en illvillig kritik och ett land som enligt hans föreställning saknade förståelse för hans gåvor som författare. (Noteras bör att S. var i Paris allra första gången i oktober 1876, men då endast i tre veckor.)

En lämplig bostad hittade man i stadsdelen Neuilly, i västra Paris. Läget och det stilla familjelivet där var på det hela taget angenämnt. Strindberg har förevigat denna period i sin dikt Vid Avenue de Neuilly, både som geografisk markering och som känslomässig. Här kopplas kalvhjärtat i det parisiska slakteriet han passerar på sin väg in mot staden, samman med författarens publicerade verk hemma på Norrbro basar i Stockholm:
 
Där hänger på boklådsfönstret
en tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
som dinglar där på sin krok.
 
Han tycks aldrig ha uppskattat de centrala delarna av Paris, storstaden gjorde honom ”yr i huvet” skriver han till vänner. I mustigt formulerade privata brev var han inte nådig i sin dom över Paris vid den här tiden: ”Det (Paris) är ett stort utvärdshus dit Europeerna resa för att supa och knulla, och teatrarne är horbörsar!”. Fransmännen var på det hela taget ”..ett aristokratiskt enfaldigt högfärdigt skitfolk”. Han reste snart vidare till Schweiz.

Strindberg var dock tillbaka i Paris ett par omgångar de följande åren, men vistelserna var ganska kortvariga. Sen gick det en lång tid innan författaren återsåg den europeiska kulturhuvudstaden. Först sommaren 1894 var han tillbaka. Äktenskapet med Siri von Essen var då förbi sen länge, och också ett andra äktenskap höll på att krascha. Han bodde en kort tid ensam hos vänner i Versailles. Han var fortfarande tveksam inför stadens centrala delar. Unga hustrun Frida Uhl kom till slut, men stannade bara några veckor. De tog farväl, som det visade sig för att aldrig mer återses. Avskedet skedde utanför varuhuset Au Printemps, på Boulevard Haussmann.

De första månaderna av denna period i staden var ingen festlig tid. Ekonomiska problem toppades av medicinska. I januari 1895 blev Strindberg inlagd på sjukhus för behandling av sin psoriasis. Edvard Munch har gjort en litografi av en scen där en avklädd Strindberg betraktas av allvarsamma läkare. Men nu påbörjas det som ska bli en av Strindbergs litterära höjdpunkter, Inferno-krisen.
​
Mycket har sagts om denna fas i Strindbergs liv, och om hur boken som fick namnet Inferno ska tolkas. Att det den här gången är en uppgörelse med högre makter, förstår vi redan av titeln. Livet i Paris blir en form av helvetesvandring, där ”makterna” är ute efter den desperate författaren, som ägnar sina dagar bland annat åt att försöka tillverka guld genom alkemiska experiment.

Detta kanske det mest omstridda av Strindbergs verk utspelar sig alltså helt och hållet i Paris. Dessutom skrev han boken på franska. Huruvida Strindberg verkligen var galen och paranoid är föremål för omfattande diskussion. Kanske handlar det om egensinnig litterär gestaltning. I boken når i alla fall krisen sin kulmen på Rue d’Assas 62, på Hotel Orfila varifrån han flyr i panik en sommarnatt jagad av makterna. Strindberg hade under större delen av livet problem med ”nerverna”, vilka bara kunde stillas genom hårt arbete, skriver han vid ett tillfälle. Att ensamhet, ekonomiska och äktenskapliga problem skulle kunna göra honom sjuk, är ju knappast konstigt. Genom vänners försorg, bland annat läkaren Anders Eliason i Ystad, där den förvirrade författaren kunde vila ut, lugnade det hela ner sig.

När han är tillbaka i Paris sommaren 1897 inträder en ny och bättre period:

Jag vet icke någon plats där man kan leva så lugnt, sunt och billigt som i Paris. Nere vid Seine, mittemot Louvre bredvid Institutet, betalar jag 37 francs (= kronor) i månaden för ett rum åt gårdssidan. Efter morgonkaffet kl. 1/2 8 promenerar jag utmed floden och går upp till Luxembourgträdgården. Kockan 9 är jag hemma och vid skrivbordet. (…) och jag är instängd till kl. 7 då jag går ut och äter middag, som med vin kostar 1 fr. 50 centimer. Klockan 8 är jag vanligen hemma igen, och på slaget tio är jag i säng. Så har mitt liv gått i dessa tre höstmånader, varunder jag skrivit Andra delen av Inferno. Och det har kunnat förflyta fjorton dagar utan att jag har talat.

Han upprätthöll strikta dagsrutiner, där promenader i staden var en viktig del. Han bodde nu i Latinkvarteren på vänstra stranden, i kvarter som han kom att älska och längta tillbaka till mot slutet av sitt liv. Han vägrade att gå över till högre (norra) sidan av Seine. Den delen av staden var ”världen”, allt det som han föraktade och fruktade. I stort sett samma promenadrutt användes varje dag. Turen gick från Seine i norr längs Rue Bonaparte, söderut över Boulevard Saint Germain och vidare mot Jardin du Luxembourg. Genom parken och över Place Odeon fortsatte han sedan tillbaka norrut, sista biten mot floden längs Boulevard Saint Michel (”Boul Mich”).

I södra änden av denna rutt låg ett favoritetablissemang som fortfarande finns kvar - Closerie des Lilas. Där intog han ibland på kvällarna ett glas absint, ”…min enda last, min sista glädje”.

Vad livet ändå är ljuvligt, när ett lindrigt rus drar sin töckenslöja över tillvarons elände.

Han lämnade Paris våren 1898 och kom aldrig mer tillbaka.

Läs mer om Strindberg på resande fot här:

- Strindberg på resande fot nr 1: Gräsligt! Övermåtta djävligt att resa!
- Strindberg på resande fot nr 2: Fy fan vad jag är snopen!
- Strindberg på resande fot nr 3: Eros! Nu är jag förlorad!

(Källor: Drömmen om Paris - I spåren på svenska snillen i städernas stad, Moberg 2005, Tourister - klassiska författare på resa, Granberg/Swartz (red) 2006, Strindbergs världar, Meidal/Wanselius 2012)

"Om du är lycklig nog att som ung ha fått leva i Paris, så finns staden alltid hos dig vart du än sedan kommer, ty Paris är en fest för livet."

​Ernest Hemingway

"And for the first time in my life I was one of the crowd. There was nothing in my appearance or dress to distinguish me from the crowd eternally hurrying into Churchgate Station. In Trinidad to be an Indian was to be distinctive. To be anything there was distinctive; difference was each man´s attribute. To be an Indian in England whas distinctive; in Egypt it was more so. Now in Bombay I entered a shop or a restaurant and awaited a special quality of response. And there was nothing. It was lika being denied part om my reality. Again and again I was caught. I was faceless. I might sink without a trace into that Indian crowd. I had been made by Trinidad and England; recognition of my difference was necessary to me."

V.S Naipaul, An Area of Darkness - a discovery of India, 1964