Margita Boströms reportage i God morgon världen den 27 mars, från världsarvsstaden Luang Prabang, i Laos, ger en beklämmande men viktig bild av den omformande och delvis nedbrytande kraft som den moderna massturismen kan ha. För 20 år sedan gavs den lilla staden långt inne i den laotiska regnskogen världsarvsstatus av UNESCO. Staden är berömd för sina många buddhistiska kloster. Plötsligt befann sig denna avkrok på alla turisters och resebyråers karta.

Resultatet är inte förvånande, för den som varit ute i världen. Turismen har inneburit en markant ekonomisk boost för den lilla orten, som vuxit till över 60 000 invånare. Reportaget serverar bilder som vi är alltför bekanta med: turister som är närgångna och respektlösa i förhållande till de religiösa ceremonierna, turister som uppträder avklädda och därmed bryter mot den lokala klädkoden, en stadskärna som är helt anpassad efter besökarna. Lokalbefolkningen har flyttat ut och istället har hotell, kaféer, restauranger och turistshoppar flyttat in. 

​De lokala rösterna är mer nyanserade än de upprörda besökare som förväntat sig en orörd miljö fylld av andlighet. De betonar den ekonomiska utvecklingen, att barnen nu får gå i skola med mera. Men UNESCO borde ta ett större ansvar, säger en svensk hotellägare i staden. Risken är annars att allt helt enkelt förstörs. Det är inte bara byggnaderna och gatorna som gör världsarvet, det är också människorna och deras sedvänjor och värderingar. Försvinner dessa så finns bara skelettet kvar. 

"En Tourist är en menniska som håller det för sin pligt att göra resor, likasom en annan ärlig man att betala sina skulder.” 

​Helsingfors tidningar, jan 1838

Den engelska författaren och feministen Mary Wollstonecraft, reste på 1790-talet till Sverige och Norge, utsänd av sin make för att utreda hans trassliga affärer. Hon seglar från Hull till Bohuslän och inträder strax därefter i Göteborg. Det är med blandade känslor hon möter Sverige:

Sällskapslivet hos borgerligheten i Sverige är tråkigt; alla är artiga utan att vara kultiverade. Bara form och regler. Man häller kryddor och socker i allt man äter. Spriten flödar hela tiden, före, under och efter måltiderna. De svenska damerna sportar aldrig. De blir feta i unga år och får dåliga tänder av allt socker de stoppar i sig. När ungdomen lämnat männen flyr de in i alkoholism. 

Den radikala Wollstonecraft upprörs överallt över societetens stroppighet och över det enkla folkets hårda lott. Hon hyllar franska revolutionens demokratiska ideal. Hon uppskattar därför Norge mer än Sverige. Norge är ett land vars folk är friare än något hon upplevt tidigare, utan utsugande överklass. Ett land av bönder, fiskare och sjömän. Norrmännen är osofistikerat enkla, som mycket av det tjänstefolk hon har ett gott öga till.  

Vägen hem går via Danmark och Tyskland. I Köpenhamn möts hon av ett stort flyktingläger. Staden brann till stora delar upp sommaren 1795, kort före Wollstonecrafts besök. Köpenhamn uppvisar visserligen lite kultur i form av teater, bibliotek och muséer. Men hon är inte särskilt imponerad av Danmark. När hon närmar sig tyska gränsen är hon glad:

En angenäm kontrast till den dödslika tystnaden i Danmark, där varje hus fick mig att tänka på en grav. Men jag tror inte de fattiga i England har det bättre än här, snarare tvärtom. 

Wollstonecraft uppskattar naturen i Norden, särskilt i Bohuslän och Norge. Porträtten av samhällena är dock inte särskilt upplyftande. Men de utgör - åtminstone delvis - ett intressant vittnesmål om kulturers stabilitet och seghet. Om allt detta och mycket mer, läser vi i Björn Cederbergs bok Turistens blick - nedslag i resandets historia (Historiska media, 2015).

Den flitige resenären Dan Adrianzon, från Jönköping, skriver här om en vårlig promenad i Boston, där han följer frihetsstigar och njuter av ostron och öl.

Inget är väl som att uppleva en storstad till fots? Ljudet, lukterna, människorna - allt kommer nära. I Europas storstäder är vi vana vid att kunna vandra till fots men i USA är detta ofta svårt eftersom städerna är byggda och anpassade efter bilismens krav...

Inte många skulle uppskatta det epitetet, oavsett omständigheterna. Den inverterade varianten "överklassafari", väckte stor indignation i Sverige i januari 2012, när den lanserades i form av en bussutflykt till Solsidan i Nacka. Se exempelvis denna artikel i DN.  Till skillnad från överklassafarin, som var ett politiskt jippo, får slumturismen anses vara en väletablerad del av rika människors resor till fattiga länder.
 
I Peter Alestigs artikel Fattigdom blir turistmagnet (SvD 12/3) ) får vi en initierad inblick i denna variant av den moderna turismen. Alestig deltar i en promenad i slumområdet Kibera i Nairobi. Representanten för Kibera Slum Tours, guidar förbi stadsdelens plåtskjul längs stigar av hårdtrampad röd lera. Deltagarna får titta in i en smyckesverkstad, en skola och ett dagis som drivs av 15 hiv-smittade kvinnor.

Likartade slumbesök organiseras på många platser världen över: i favelorna i Brasilien, i de indiska storstäderna. Alestig menar att ett besök i ett av Kapstadens Townships närmast har blivit obligatoriskt. Det finns förstås otaliga resenärer och turister som på egen hand besökt fattiga områden utan att ha associerat det till "slumturism". Begreppet andas grym exploatering, medan de flesta nog tillskriver sig själva betydligt ädlare motiv för sitt betraktande av fattigare människors lott. 

Den turkiske författaren Orhan Pamuk ser ljust på sin samtid. En eller annan bomb som exploderar på Istanbuls gator skrämmer inte honom. "En bomb som smäller av sätter kanske skräck i samtiden, men jag minns att på 70-talet smällde det en bomb varje dag", berättar han i Anders Björkmans intervju i SvD 13 mars. Pamuk har bytt stadsdel. Han bor inte längre i överklassområdet Nisantasi, utan bebor numera en lägenhet med en fantastisk vy över Bosporen i det enklare Cihangir. Saker och ting förändras. Han har 250 000 turkiska läsare och upplever att situationen är bättre än för ett tiotal år sedan, åtminstone för honom själv. Han har nu bara en livvakt, inte tre.

Det känns trots Pamuks relativa optimism inte särskilt kul att resa till Istanbul just nu. Det är naturligtvis synd. Den som läst och uppskattat Pamuks självbiografiska Istanbul - minnen av en stad (Norstedts, 2006) har en gång för alla gripits av längtan till staden, och dess särskilda melankoli - hüzün, ett ord som spelar en huvudroll i boken, och i Pamuks minnen av sin barndomsstad. Det handlar om en känsla av djup själslig förlust och ett allmänt "kulturellt begrepp för världsliga misslyckanden" för att citera författaren. Allt medan de världsliga misslyckandena fortsätter att rada upp sig, undrar vi - gripna av hüzün - om vi någonsin får återvända till Istanbul.  

Senaste numret av Vagabond (#3 2016) bjuder på flera läsvärda artiklar. Bäst är Christian Dauns reportage från belgiska Brygge - Vacker död stad - med suggestivt svartvita foton av Johan Marklund. Daun har inför resan läst Brygge-romanen Brygge, den döda, av den belgiske författaren George Rodenback, från 1892. Den spelade på sin tid en viktig roll i marknadsföringen av staden och lockade till sig melankoliker från när och fjärran. Boken blev också en opera av Korngold, vad det led. Död och förgängelse är temat som förknippas med staden, menar Daun, som inte kan undvika att hitta kyrkogårdar och gravar vart han än vänder sig.

Turistmagneten Brygge kan idag glädjas över att stadens vattenvägar till havet slammade igen redan på 1500-talet, vilket gjorde staden omöjlig som handelscentrum. Tiden stannade,  kanske man kan säga, på gott och ont. Daun ger oss inblickar i problemen som uppstår när en hel stad blir museal. Turism är det alltså som gäller nuförtiden, samt öl - två näringar som dessutom går fint ihop. Förutom av 1800-talromanen har staden på senare år också marknadsförts av Martin McDonaghs film In Bruges, från 2008. Två eftersökta hitmen (Colin Farrell och Brendan Gleeson) försöker leva inkognito i Brygge under ett par veckor. Galet och roligt! Se trailer här.

All vet det, men det kan nog upprepas i oändlighet: det är inte farligt med turbulens. Travel + Leisure drar läxan för oss än en gång, i artikeln What exactly is turbulence, den 2 mars.
Det är helt normalt med turbulens och moderna flygplan är byggda för att klara av alla sorters väderförhållanden. Flygplan kan inte kastas över ända eller dylikt på grund av lite turbulens. Däremot kan det bli en smula obekvämt, vilket många flygresenärer har erfarit. 

Man beräknar att ett sextiotal personer skadas av turbulens på amerikanska flygplan varje år, att jämföra med den stora skaran av åtta miljoner passagerare, som årligen tar sig upp i luften. Flertalet skadade är flygpersonal som går omkring och hjälper passagerare, när de egentligen borde sitta fastspända. Piloter är alltid fastspända, understryker arikelförfattaren Melissa Locker, för den som ser framför sig hur piloter trillar omkull och svimmar eller liknande.

Det finns tre olika typer av turbulens, lär vi oss också i artikeln. Två sorter är lätta att förutse, medan den tredje varianten är lite lurigare. ”Clear-air turbulence” uppstår plötsligt, som ur intet och följaktligen ger den oss ingen tid att spänna fast oss eller dricka upp ölen som vi precis hällt upp.

Man skulle kunna tänka att den lugnande artikeln i T+L missar något helt grundläggande vad gäller resandet. Att resa är att bli lite rädd. Eller åtminstone en liten smula osäker. Att resa innebär ju att man lämnar de invanda mönstren och utsätter sig för människor och miljöer som är mer eller mindre obekanta. För många är detta själva poängen med att resa. Dock inte för alla, ska man kanske tillägga. Det finns de som helst av allt vill känna igen sig. Jag minns grannarna som hade rest till samma ställe på Rhodos i 20 år. Eller vännerna som tog med sig burkar med sill och svenskt kaffe till Kanarieöarna. Eller så var det vänner till mina föräldrar, det känns lite som en äldre generations vanor. Att ständigt återvända till samma strand i Thailand är kanske en nutida motsvarighet.

För de flesta handlar nog resandet om att medvetet utsätta sig för någon liten aspekt av det okända. En kontrollförlust under kontrollerade former, som Thomas Steinfeld skrev i en Understreckare för några år sedan (SvD 110108). Det är dessa resenärers mål. Varje förflyttning innebär en form av existentiell osäkerhet, fortsätter Steinfeld. Resan leker med den normala tillvarons stabilitet, sätter den tillfälligt ur spel. Det är så det ska vara. Det kan också betyda att den dag vår vardagstillvaro inte är så säker och stabil, så avtar vår reslust.

Att gripas av lätt panik när flygplanet drabbas av turbulens är ur denna aspekt helt i sin ordning. Ett bra exempel på ”kontrollerad kontrollförlust”. Flygplanet kan ju inte gå sönder! Eller? Om du inte gillar turbulens kan du alltid se om det går att undvika den genom att kolla upp den informativa sajten Turbulence Forecast, lugnar T+L avslutningsvis

 

”Det riktigt värdefulla är tanke och syn, inte hastighet. Det skadar inte (…) människan – om hon är en sann människa - att färdas långsamt. För det som förädlar människan är inte alls att färdas, utan att vara.”

​John Ruskin