Möjligen är det en myt. Att det var vid Fredericia som Danmark räddades från att uppslukas av sina grannar. Men, myter lever vi ju med alla, mer eller mindre. Att Fredericias historiska betydelse odlas och firas, det är dock ett obestridligt faktum och inte alls någon myt. 

Det är detta odlande och firande vi först stöter på när vi besöker staden en vacker sommardag. Sedan upptäcker vi myten. Den finns gestaltad överallt. Brunnslocken i Fredericia avbildar den rätvinkliga stadsplanen med de bastanta fästningsvallarna från 1600-talet. Stadens logga likaså. Var vi än vänder blicken möter vi således den stiliserade bilden av fästningsstaden. 

På en av huvudgatorna finns en fotoutställning över tidigare årsdagar som firats med stor pompa och ståt. Vad är det konkret man firar? Jo, natten till den 6e juli 1849 gjorde danska trupper en utbrytning från fästningen och lyckades under några desperata timmars strid besegra den belägrande preussiska armen. Detta var en vändpunkt - allt enligt mytologin - i treårskriget, eller det första slesvigska kriget som det också kallas. 

Det råkar vara några dagar kvar till den 6e juli vid vårt besök och överallt ser vi spår av förberedelserna för årets firande. Till och med i turistbladet - Fredericamagasinet - möter vi historien, med omfattande reportage om striden och dess betydelse. "Danmarks stærkaste by", är tidningens braskande rubrik. Det är ingen ände på mytologiserandet! Vice  borgmästaren i staden - Susanne Eilersen - lägger ut texten i bladet, om den kommande festen och om betydelsen av historiska minnen: 

Det är otrolig sørgeligt, at de er så få danskere, der faktisk kender til den her historie. Vi kunne have risikeret, at der ikke var et Danmark i dag, hvis ikke vi hade vundet slaget om Fredericia. (...) Hun underbygger det med, at hvis man ikke havde vundet slaget om Fredericia, kunne Danmark være blevet delt i to dele. Jylland til tyskerne och resten till Sverige. 

Ytterligare fakta i målet är att stadens fästningsvallar, från 1600-talet, hör till de bäst bevarade i Europa. Anläggningarna var 1800 m långa mot landsidan och har nio bastioner. De var onekligen en match för varje belägrande fiende. Det hjälpte dock inte hösten 1657, då svenskarna under Karl X stormade och intog staden. De stannade i två år och lämnade sedan ifrån sig en totalt förödd stad. 

Danskarna minns hellre det storstilade utfallet 1849. Det finaste och mest uppmärksammade konkreta minnet är Den tappre landsoldaten, som står uppställd vid Prinsens port i centrala Fredericia. Det var skulptören Bissen (han med Isted-lejonet - kolla här!) som skapade denna romantiserande bild av en dansk värnpliktssoldat ur ledet, som man tillskrev "segern" i treårskriget. Skulpturen uppfördes 1858 och spelar en viktig roll i de årliga minnesfesterna.

Tertulia travels uppskattar den intensiva minneskultur som odlas här! Det borde fler ta efter. Man kan förlåta en del överdrifter och tveksamma tolkningar, tycker vi. Som att allt avgjordes här i slaget om Fredericia 1849. Det gjorde det absolut inte, men vid mitten av 1800-talet var det ändå en öppen fråga hur det skulle gå för det lilla landet som en gång varit så stort och mäktigt. 

Att tysk annektering eller ett samlat skandinaviskt kungarike under svensk ledning låg i korten, är uppenbart. Vi som tycker om Danmark - så som det är idag - kan skatta oss lyckliga. Och också glädjas med Fredericiaborna, de 40 000 som idag bebor "Danmarks starkaste stad". 

Funktionsarkitektur är ofta fascinerande. I Hamburg understryks detta faktum med besked.  Inte nog med att staden kan uppvisa ett världsarv bestående av lagerbyggnader med koppling till hamnen och Hamburgs betydelse som handelsplats (Speicherstadt – läs mer här!). Dessutom finns här ett arv av kontorsarkitektur av högsta rang.

De största och viktigaste förekomsten av dessa tidigmoderna kontorshus (vi pratar 1920-1940-tal) finner vi i Kontorhausviertel. Vi kan tänka oss området söder om Mönkebergstrasse och norr om Speicherstadt, på ett ungefär.

Med tanke på att Hamburg är en i flera omgångar grundligt förstörd stad, får vi vara mycket tacksamma för detta kluster av välbevarad historisk arkitektur. Bara för att påminna oss: stadens centrala delar förstördes första gången ordentligt år 1842, genom en katastrofal brand. Nästa stora destruktionsprojekt var medvetet. Staden drabbades under några dagar i juli 1943 av ett av de största bombanfallen under andra världskriget. Brittiska och amerikanska bombplan la staden i aska, förutom att de dödade sisådär 40 000 människor. (för en gnistrande skarp skildring av detta rekommenderas Peter Englunds essä När man kämpar mot vidunder (1991)).

Det mesta i den centrala delen av Hamburg berördes och staden känns – liksom flertalet tyska storstäder – trasig. Modernistisk stadsplanering, trist arkitektur och tysk vurm för biltrafik, har sedan gjort sitt för att försvåra situationen ytterligare i stora delar av Hamburg. Men i Kontorhausviertel känns det lite annorlunda, ja lite mer helt får man säga.

Här finns ett flertal kontorsbyggnader i samma stil, men det mest kända är det båtformade Chilehaus (invigt 1924), en våghalsig och spektakulär byggnad. Byggnadens östparti har fått formen av en skeppsstäv. Blickar vi upp längs det tio våningar höga huset, mot taket, ser vi en vackert svängd ”reling”. Från andra vinklar är huset mer kompakt och tungt. Det gick åt 4,8 miljoner tegelstenar för bygget, så väl som 2 800 identiska fönster.

När du står med Chilehaus spetsiga del framför dig har du områdets största byggnad till höger om dig – Sprinkelhof (byggt i tre etapper, 1927-1943). Många besökare överväldigas av dimensionerna och den programmatiska enkelheten. Det svenska begreppet 20-talsklassisicm gör sig påmint. Det mörkbruna teglet fulländar stramheten och tyngden i byggnadskropparna. Tyskarna talar om backsteinexpressionismus (backstein = tegel). Husen är inte helt utan utsmyckning. Särskilt Sprinkenhof har en mängd terracotta-baserade småskulpturer som utgör en lekfull kontrast till det övergripande allvaret.

I arkitekturhandböckerna kan vi läsa om mannen bakom dessa hus: Fritz Höger (1869-1947), en lokalt aktiv arkitekt som i och med detta verk krönte sin karriär. Chilehaus beställdes av handelsmagnaten Henry Sloman, som blivit rik på importen av salpeter från Chile. I kvarteren omkring finns ytterligare hus i samma stil, men utan Högers våghalsiga och kraftfulla stil. Däremot finns ett fint Höger-hus på Grosse Bleichen i Neustadt.

Det ska tilläggas att dessa hus faktiskt ingår i det område som fick världsarvstatus av Unesco 2015. Husen har en arkitekturhistorisk avgörande ställning. De bröt kraftfullt mot traditionen och hjälpte till att etablera Hamburg som verklig storstad. Skalan var ett tydligt uttryck för stadens växande rikedom och betydelse. Funktionellt sätt var husen på ett helt nytt sätt avsedda för små företag som ville ha representativa och estetiskt tilltalande omgivningar för sin verksamhet. De var helt enkelt bland de första husen i världen som enbart vände sig till småskalig, ekonomisk verksamhet: handelsfirmor, advokatbyråer, förläggare m m.

Gatorna runt omkring är ibland märkligt stillsamma och du kan få leta lite efter ett ställe där du kan slå dig ner och samla tankarna. Kolla dock om det passar att sitta ner på Körri Speisekontor i Sprinkelhofs bottenplan – ett mycket gediget ställe.