Reid’s Palace i Funchal– brittiskt vattenhål med anor

3/4/2016

Entrén är knappast anslående. Det första mötet med hotellet sker på en ganska trång uppfart, alldeles intill den hårt trafikerade kustvägen västerut från staden. Skalan är snarast intim. Besökaren tas först omhand av vaktmästare och concierge. När bagaget har förpassats upp i trappor och korridorer tas man emot i den egentliga receptionen, artigt och formellt...

Val av morgontidning, information om de olika restaurangernas utbud och öppettider, genomgång av hotellets alla andra faciliteter: allt är till belåtenhet, också den fullmatade DVD-samlingen ska det visa sig.

Anslående blir detta lyxiga och ärevördiga hotell först när man tagit sig igenom huvudbyggnaden, via receptionen och de första salongerna, till andra sidan av huskroppen där man får syn på havet. Genom de stora fönstren eller den öppna terrassen kan man nu från en mäktig klippa beskåda Funchals halvmåneformade hamn och hotellets terrasserade trädgård där palmer och annan tropisk växtlighet breder ut sig. Och längst ner vid foten av klippan, ljudet från bränningarna när de tunga vågorna från Atlanten rullar in. Det är praktfullt!

Det har länge funnits en nära relation mellan portugiser och britter. Världens äldsta militärallians – från 1373 – existerar fortfarande mellan de båda länderna. Båda folken har i århundraden genom kopplingen till havet varit sjöfarande, och att den portugisiska ön Madeira, ett gott stycke ut i Atlanten, har varit en mötesplats för dem är inte konstigt.
De goda relationerna förstärktes särskilt under Napoleonkrigen i början av 1800-talet, då England och Portugal tidvis var de enda europeiska stater som bjöd motstånd. Det var alliansen mellan de båda länderna som gjorde att Wellington kunde ta upp kampen mot fransmännen på iberiska halvön, med utgångspunkt från brittiska baser i de portugisiska hamnarna. Under den tid då Portugal var kontrollerat av fransmännen, var det britterna som hade makten på Madeira.

Att denna ö långt ute i Atlanten skulle bli ett populärt mål för turister är knappast konstigt. Klimatet är utmärkt på det där typiska sättet: aldrig för varmt och aldrig för kallt. Regnrikedomen skapar en exotisk grönska och ett gott odlingsklimat. Länge var ;lygplatsen ett problem, då landningsbanan var kort och också i övrigt utmanande. De senaste årens utveckling av ön har med EU-bidrag inneburit både ny ;lygplats och omfattande investeringar i vägar, som förbättrat transportmöjligheterna avsevärt.

Reid’s Palace är ett mycket brittiskt vattenhål i utkanten av Funchal, huvudstaden på Madeira. Här finns anor. William Reid, en fattig pojke från Skottland, anlände till ön på 1830-talet och började sin yrkesbana här i ett tyskt bageri.

Den unge mannen var uppenbarligen driftig och såg den framväxande turismen som en möjlighet. Britterna var vid det här laget fortfarande helt dominerande inom turistnäringen, både som entreprenörer och resenärer. Själv begreppet ”tourism” började etableras i sin moderna betydelse just decennierna vid mitten av 1800-talet. Via en period som vinexportör utvecklades Reid och hans växande familj till hotellägare.

År 1880 köpte han en tomt på den mest anslående platsen i Funchal, en klippa i väster ovanför hamnen, med det uttalade syftet att grunda ett lyxhotell. Den karga klippan förvandlades under år av mödosamt arbete till platsen för en grönskande hotellträdgård. Reid själv dog innan byggnaden var uppförd och han övervarade alltså inte hotellets högtidliga öppnande år 1891. Det kallades först för ”The New hotel”, då familjen redan ägde fyra, men ;ick med åren namnet Reid ́s Palace hotel.

Reid ́s Palace är brittiskt både till utseendet och atmosfären. Inredningen i de äldre byggnaderna där den mörka träpanelen dominerar är ett exempel. Miljön är i sin helhet ”hemtrevlig” och ombonad. Den oklanderliga betjäningen, formell men vänlig, är möjligen också ett brittisk arv. Paradrestaurangen är emellertid mer fransk än brittisk till
karaktären. En stolt tradition är dock intagandet av afternoon tea på terrassen, den med den grandiosa utsikten.

Under hotellets första decennier besöktes det av en lång rad brittiska celebriteter. Att döma av bilderna så roade man sig ordentligt. Hotellet har en omfattande fotoutställning on display i en av de nedre salongerna. Den mest kände engelsmannen som bebott Reid ́s är Winston Churchill. I själva verket var hans besök på hotellet i januari 1950, ett medvetet marknadsföringstrick, som gav full utdelning och blixtsnabbt återförde Reid ́s till toppen av världens åtråvärda hotell efter de långa krigsåren då det var stängt.

Under en galamiddag till Churchills ära, serverades det bästa Madeira-vin som gick att uppbringa (Blandy 1792 Solera). Flaskan var med i den sändning som färdades med HMS Northumberland till St Helena år 1815. Det var alltså tänkt att Napoleon skulle dricka upp detta vin, men eftersom han led av svåra magsmärtor skickades vinet tillbaka till Madeira. Churchill ska ha greppat ;laskan, hängt en linneservett över armen och serverat sällskapet själv.

Nästa morgon utlystes nyval i Storbritannien och Churchill blev tvungen att styra kosan hem, efter bara nio dygn på hotellet. Minnet av Churchill vårdas dock ömt och medvetet, inte bara på hotellet utan också på andra platser på ön. Minnena är alltså många på Reid ́s Palace och vi uppskattar att försjunka i dem. Från den behagliga poolterassen ser vi molnslöjorna dra fram över bergen. Ljudet från havet söver oss långsamt. Vilan är sannerligen effektiv i denna vackra miljö.

Reid’s Palace i Funchal– brittiskt vattenhål med anor

Arkiv