The King heter filmen, som nyligen haft premiär på Netflix. Den skildrar de första åren av engelske kung Henrik Vs regeringstid (1413 - 1422). Han ärvde en konflikt med den franske kungen, även om filmen inte gör någon djuplodande skildring av detta historiska förhållande. Filmen förmedlar snarare bilden av att elaka människor vid det franska hovet provocerar fram en konflikt, som den unge Henrik helst inte vill kännas vid.
Det här är ju uppenbar historieförfalskning, men i konsten är sånt förvisso tillåtet...
Det här är ju uppenbar historieförfalskning, men i konsten är sånt förvisso tillåtet...
I själva verket befinner vi oss ju mitt i Hundraårskriget, och denna episod är således bara en liten tanig del av ett stort drama.
Henrik är dock tacksam i det dramatiska perspektivet, vilket många har insett. Inte minst Shakespeare som skildrar honom i ett par av sina dramer, och låter honom hålla ett av litteraturen mest storslagna tal på slagfältet vid Agincourt (25 oktober 1415), innan det är dags att skrida till verket så att säga. Hos Shakespeare bildar kungen och hans soldater ett "Band of brothers", ett begrepp som ekar genom seklerna.
Inget av Shakespeares storslagna retorik finns återgiven i The King. Istället är ambitionen mer realistisk får man gissa, något man lyckas ganska bra med, om undertecknad får uttrycka en mening. Slaget då, hur lyckad är skildringen av det? Helt ok, blir vårt sammanfattande omdöme. Vi är inte bortskämda med trovärdiga stridsskildringar från äldre epoker på film. Den som ser med nördig blick på militära ting har upptäckt att första och andra världskriget ofta skildras med initierad kunskap. Så är dock inte fallet när det gäller exempelvis antikens eller medeltidens slagfält. Allt för många eftergifter lämnas åt det överdrivet dramatiska, heroiska och självuppoffrande. Hur många gånger har vi inte sett hur vanliga soldater i ledet med utpräglat dödsförakt sprintar mot fiendelinjerna och frimodigt kastar sig mot en vägg av blankt stål. Så kan det inte ha gått till, vilket är självklart om man tänker efter en smula...
Striden har nog anträtts med betydligt större försiktighet och tveksamhet än vad många filmer ger vid handen. De historiska förlustsifforna på den engelska sidan vid Agincourt pekar mot just det - försiktighet och kylig kalkyl. Enligt källorna förlorade engelsmännen några hundra soldater. Fransmännen däremot, som mot alla odds hamnade i ett mycket kärvt läge förlorade tusentals män, i stupade, sårade och tillfångatagna. Agincourt är ett av historiens stora förintelseslag.
Nyckeln till deras förbluffande seger kan sammanfattas i ett par koncept: god ledning och smarta taktiska överväganden. Fransmännen var i och för sig medvetna om engelsmännens skicklighet i dessa avseenden sedan länge. Inte på flera decennier hade franska styrkor velat ge sig in i öppen batalj med en engelsk armé. De var helt enkelt för överlägsna. Denna oktoberdag fanns dock inte de mest initierade franska ledarna på plats, samtidigt som deras överlägsenhet på papperet (säkert tre gånger så många soldater) gjorde dem övermodiga.
Slagets huvuddrag är välkända: den engelska armen avancerar till ca 200 m från fienden, inom skotthåll för bågskyttarna. En svärm av pilar provocerar fransmännen att anfalla. Franska riddare till häst anfaller på flankerna med avsikten att driva de retliga engelska bådskyttarna från fältet. Det går långsamt på grund av den tunga, blöta underlaget. De lider svåra förluster under framryckningen, och överraskas totalt när de upptäcker att bågskyttarna drivit ner spetsade pålar i marken som ger dem skydd. I panik hejdar riddarna sin attack, men de är nu lätta mål för skyttarna. På så kort avstånd tränger långbågens pil igenom en flera millimeter tjock pansarplåt. Anfallet får en kaotisk avslutning.
Ungefär samtidigt eller strax efter närmar sig i mitten en massiv avdelning franska riddare till fots (6000 man?) sina engelska motståndare, som är ca 1 000 "men-at-arms", också till fots. De halkar och tumlar på varandra och får inte upp nån större offensiv kraft. Engelsmännen biter ifrån ordentligt och anfallet stoppas upp. Fransmännen i fronten trängs av kamrater bakifrån, samtidigt som de har svårt att balansera i leran. När bågskyttarna på flankerna - som nu drivit bort de anfallande ryttarna - ser att fransmännen är oskyddade vid sidorna och i ryggen, rycker de fram och deltar i striden. Den franska truppen är nu illa trängd vid fronten, på sidorna och bakifrån genom det egna trycket. De kan inte värja sig i slagduellerna. Stora mängder franska soldater faller, döda eller sårade, eller helt enkelt bara för att de halkar. Den som faller tar sig inte upp igen, med en 30 kg tung rustning.
Blodbadet är ett faktum. Bland skräckscenerna får man föreställa sig engelska lättklädda bågskyttar som tar sig runt på fältet i små grupper för att sticka ihjäl fallna fransmän med långa vassa knivar, genom visiret eller i oskyddade delar som ljumsken eller armhålan. Riddare av hög rang tas tillfånga, eftersom de kan generera stora lösensummor.
Det hela bör inte tagit mer än en timme. Stora delar av den franska hären är obrukad, med det saknas helt vilja och mod att fortsätta. Slagfältet tillhör engelsmännen, som vinner en stor seger.
Den som är militärhistoriskt intresserad bör naturligtvis åka dit. Fältet finns kvar, i stora stycken orört. Det finns också ett fint litet museum på platsen, som är väl värt ett besök. Regionen är västra delarna av Picardie, ett i övrigt inte särskilt intressant landskap, ungefär mitt emellan Amiens och Calais. Platt jordbrukslandskap helt enkelt. Men med detta mål i sikte, känns färden motiverad. Museets hemsida här.
Obs! På franska heter platsen och slaget Azincourt, och inget annat. Engelsmännen hade väl lite svårt med uttalet...?
Henrik är dock tacksam i det dramatiska perspektivet, vilket många har insett. Inte minst Shakespeare som skildrar honom i ett par av sina dramer, och låter honom hålla ett av litteraturen mest storslagna tal på slagfältet vid Agincourt (25 oktober 1415), innan det är dags att skrida till verket så att säga. Hos Shakespeare bildar kungen och hans soldater ett "Band of brothers", ett begrepp som ekar genom seklerna.
Inget av Shakespeares storslagna retorik finns återgiven i The King. Istället är ambitionen mer realistisk får man gissa, något man lyckas ganska bra med, om undertecknad får uttrycka en mening. Slaget då, hur lyckad är skildringen av det? Helt ok, blir vårt sammanfattande omdöme. Vi är inte bortskämda med trovärdiga stridsskildringar från äldre epoker på film. Den som ser med nördig blick på militära ting har upptäckt att första och andra världskriget ofta skildras med initierad kunskap. Så är dock inte fallet när det gäller exempelvis antikens eller medeltidens slagfält. Allt för många eftergifter lämnas åt det överdrivet dramatiska, heroiska och självuppoffrande. Hur många gånger har vi inte sett hur vanliga soldater i ledet med utpräglat dödsförakt sprintar mot fiendelinjerna och frimodigt kastar sig mot en vägg av blankt stål. Så kan det inte ha gått till, vilket är självklart om man tänker efter en smula...
Striden har nog anträtts med betydligt större försiktighet och tveksamhet än vad många filmer ger vid handen. De historiska förlustsifforna på den engelska sidan vid Agincourt pekar mot just det - försiktighet och kylig kalkyl. Enligt källorna förlorade engelsmännen några hundra soldater. Fransmännen däremot, som mot alla odds hamnade i ett mycket kärvt läge förlorade tusentals män, i stupade, sårade och tillfångatagna. Agincourt är ett av historiens stora förintelseslag.
Nyckeln till deras förbluffande seger kan sammanfattas i ett par koncept: god ledning och smarta taktiska överväganden. Fransmännen var i och för sig medvetna om engelsmännens skicklighet i dessa avseenden sedan länge. Inte på flera decennier hade franska styrkor velat ge sig in i öppen batalj med en engelsk armé. De var helt enkelt för överlägsna. Denna oktoberdag fanns dock inte de mest initierade franska ledarna på plats, samtidigt som deras överlägsenhet på papperet (säkert tre gånger så många soldater) gjorde dem övermodiga.
Slagets huvuddrag är välkända: den engelska armen avancerar till ca 200 m från fienden, inom skotthåll för bågskyttarna. En svärm av pilar provocerar fransmännen att anfalla. Franska riddare till häst anfaller på flankerna med avsikten att driva de retliga engelska bådskyttarna från fältet. Det går långsamt på grund av den tunga, blöta underlaget. De lider svåra förluster under framryckningen, och överraskas totalt när de upptäcker att bågskyttarna drivit ner spetsade pålar i marken som ger dem skydd. I panik hejdar riddarna sin attack, men de är nu lätta mål för skyttarna. På så kort avstånd tränger långbågens pil igenom en flera millimeter tjock pansarplåt. Anfallet får en kaotisk avslutning.
Ungefär samtidigt eller strax efter närmar sig i mitten en massiv avdelning franska riddare till fots (6000 man?) sina engelska motståndare, som är ca 1 000 "men-at-arms", också till fots. De halkar och tumlar på varandra och får inte upp nån större offensiv kraft. Engelsmännen biter ifrån ordentligt och anfallet stoppas upp. Fransmännen i fronten trängs av kamrater bakifrån, samtidigt som de har svårt att balansera i leran. När bågskyttarna på flankerna - som nu drivit bort de anfallande ryttarna - ser att fransmännen är oskyddade vid sidorna och i ryggen, rycker de fram och deltar i striden. Den franska truppen är nu illa trängd vid fronten, på sidorna och bakifrån genom det egna trycket. De kan inte värja sig i slagduellerna. Stora mängder franska soldater faller, döda eller sårade, eller helt enkelt bara för att de halkar. Den som faller tar sig inte upp igen, med en 30 kg tung rustning.
Blodbadet är ett faktum. Bland skräckscenerna får man föreställa sig engelska lättklädda bågskyttar som tar sig runt på fältet i små grupper för att sticka ihjäl fallna fransmän med långa vassa knivar, genom visiret eller i oskyddade delar som ljumsken eller armhålan. Riddare av hög rang tas tillfånga, eftersom de kan generera stora lösensummor.
Det hela bör inte tagit mer än en timme. Stora delar av den franska hären är obrukad, med det saknas helt vilja och mod att fortsätta. Slagfältet tillhör engelsmännen, som vinner en stor seger.
Den som är militärhistoriskt intresserad bör naturligtvis åka dit. Fältet finns kvar, i stora stycken orört. Det finns också ett fint litet museum på platsen, som är väl värt ett besök. Regionen är västra delarna av Picardie, ett i övrigt inte särskilt intressant landskap, ungefär mitt emellan Amiens och Calais. Platt jordbrukslandskap helt enkelt. Men med detta mål i sikte, känns färden motiverad. Museets hemsida här.
Obs! På franska heter platsen och slaget Azincourt, och inget annat. Engelsmännen hade väl lite svårt med uttalet...?
