Tyke Tykesson har nu rest 50 mil norrut i Indien och kommit till delstaten Gujarat. Där njuter han av uppseendeväckande arkitektur av både gammalt och nytt datum, i delstatens huvudstad.
Det känns som om jag är den enda västerlänningen i Ahmedabad. Det är en känsla som jag trivs med. Har upplevt det på ett antal platser runt om i världen.
Ahmedabad har en lång historia och är den största staden i delstaten Gujarat. Ändå är det inte ett mål för många indienresenärer. Om man inte är särskilt intresserad av modern arkitektur. Och då är det inte staden som sådan som är intressant utan ett fåtal byggnader.
Det känns som om jag är den enda västerlänningen i Ahmedabad. Det är en känsla som jag trivs med. Har upplevt det på ett antal platser runt om i världen.
Ahmedabad har en lång historia och är den största staden i delstaten Gujarat. Ändå är det inte ett mål för många indienresenärer. Om man inte är särskilt intresserad av modern arkitektur. Och då är det inte staden som sådan som är intressant utan ett fåtal byggnader.
Den berömde schweiziske arkitekten Le Corbusier ritade tre byggnader här. Den mest kända är Mill Owners’ Association Building. Ett typiskt exempel på Corbusiers brutalism i rå betong, BetonBrut, från 1950-talet. Det är söndag när jag kommer dit och det är stängt. Men Mohammed som kör runt mig i sin rikscha hela dagen har varit där förr och övertygar vakten om att släppa in mig. Han visar runt. ”Strictly no pictures” säger han. Men det går bra att du tar några ändå. Om du inte berättar för någon.
Nästa stopp är Indian Institue of Management, ett verk från slutet av 1960-talet av den amerikanske arkitekten Louis Kahn. En mäktigt massiv tegelarkitektur. Stram, kärv och sträng. Byggnaderna gör ett mycket starkt arkitektoniskt intryck. Fast livet saknas. Det verkar vara fler vakter än lärare och studenter. En senare tillkommen del av campusområdet har utformats av den indiske arkitekten Balkrishna Doshi, vinnare av årets Pritzker Architecture Prize, arkitekternas Nobelpris. Han har sitt kontor i staden och har ritat flera andra byggnader väl värda ett besök.
Alla mina besöksmål i Ahmedabad har en total och befriande avsaknad av turister. Även de äldre och mer turistvänliga. Den stora moskén i stadens centrum är en av Indiens största och äldsta. Kanske också en av de vackraste. Byggd av sandsten i början av 1400-talet. Jag kommmer dit tidigt på morgonen. Luften är sval och ett par män sopar och dammsuger i ett hörn. Det är tomt, tyst och stilla. Men lite rörelse står de indiska palmekorrarna för. Små, söta och snabba.
Ett stycke utanför staden besöker jag en så kallad trappbrunn (stepwell). Denna indiska specialitet finns i många varianter, alla har det gemensamt att vattnet nås via trappor, i det här fallet fem våningar ner, ungefär 20 meter under marknivån. Även denna anläggning har sitt ursprung i 1400-talet. Byggd av Dhai Harar — en kvinna som övervakade sultanens harem — som också ligger begravd i ett mausoleum i närheten. Brunnen är utsmyckad in i minsta detalj. Ingen yta har lämnats. En stark kontrast till brutalismens släta, obearbetade betong- eller tegelytor. På diametralt olika sätt kan lika stora arkitekturupplevelser skapas.
Att kunna besöka sådana här platser i det närmaste helt ensam är lycka. För mig.
Nästa stopp är Indian Institue of Management, ett verk från slutet av 1960-talet av den amerikanske arkitekten Louis Kahn. En mäktigt massiv tegelarkitektur. Stram, kärv och sträng. Byggnaderna gör ett mycket starkt arkitektoniskt intryck. Fast livet saknas. Det verkar vara fler vakter än lärare och studenter. En senare tillkommen del av campusområdet har utformats av den indiske arkitekten Balkrishna Doshi, vinnare av årets Pritzker Architecture Prize, arkitekternas Nobelpris. Han har sitt kontor i staden och har ritat flera andra byggnader väl värda ett besök.
Alla mina besöksmål i Ahmedabad har en total och befriande avsaknad av turister. Även de äldre och mer turistvänliga. Den stora moskén i stadens centrum är en av Indiens största och äldsta. Kanske också en av de vackraste. Byggd av sandsten i början av 1400-talet. Jag kommmer dit tidigt på morgonen. Luften är sval och ett par män sopar och dammsuger i ett hörn. Det är tomt, tyst och stilla. Men lite rörelse står de indiska palmekorrarna för. Små, söta och snabba.
Ett stycke utanför staden besöker jag en så kallad trappbrunn (stepwell). Denna indiska specialitet finns i många varianter, alla har det gemensamt att vattnet nås via trappor, i det här fallet fem våningar ner, ungefär 20 meter under marknivån. Även denna anläggning har sitt ursprung i 1400-talet. Byggd av Dhai Harar — en kvinna som övervakade sultanens harem — som också ligger begravd i ett mausoleum i närheten. Brunnen är utsmyckad in i minsta detalj. Ingen yta har lämnats. En stark kontrast till brutalismens släta, obearbetade betong- eller tegelytor. På diametralt olika sätt kan lika stora arkitekturupplevelser skapas.
Att kunna besöka sådana här platser i det närmaste helt ensam är lycka. För mig.
