Det är på många sätt beklagligt att det svenska tågresandet är så eländigt nu för tiden. Inte alltid förstås, men oroande ofta. Tåg är ju en gång för alla en mycket behaglig form för resande: om de går i tid, om de är luftkonditionerade under heta sommardagar, om de inte packas alltför fulla.
Det är också synd att vi oftast har för bråttom för att bemöda oss om att åka tåg till andra länder. Ungdomens tågluffning framstår i ett romantiskt skimmer av oändliga tidsrymder och nedtonat tempo. Då fanns det tid att drömma sig bort nån timme på en övergiven tågperrong, eller att hänga över kartorna och lägga pussel med turer och sträckor. Ett välgörande osäkerhetsmoment vilade över resorna. Om planen gick i bitar gjorde inte det så mycket. Nu för tiden måste allting klaffa perfekt för någon tidsmarginal existerar knappt. Irritations- och frustrationsnivåer går upp.
En episk tågresa är den med transibiriska järnvägen, som för eget vidkommande avnjöts vårvintern 1986. Det var en sällsam meditation på fyra dygn, under flitigt thédrickande (ryska samovarer!) och härliga samtal om stundande äventyr.
Ändå beskrevs de första tågresorna i Europa i början av 1800-talet som orimligt snabba och farligt upphetsande. Att ha bråttom var ännu vulgärt. Carl Jonas Love Almqvist reser 1840 till Paris och prövar det nya transportmedlet:
Första gången man far på en jernväg tycker man antingen att det är förbaskadt narraktigt eller ock ruskigt ohyggligt." (...) Ingen skakning eller stöt erfares, och det är blott på de förbiflygande träden och husen man märker att man kommer någonstans. Vagnarna är stora som kammare, och man sitter deri uti gentila soffor. Främst löper eldvagnen som drar. Denna färd har också det företrädet framför ångbåtarna att man slipper osande ånga, gungning och sjösjuka.
Paradoxalt nog var det ju frånvaron av järnvägar i Sverige som räddade Almqvist ur knipan när han 1851 flydde ur landet efter anklagelser om giftmord på en pantlånare, som Björn Cederberg berättar i sin utmärkta bok Turistens blick (Historiska media, 2015). Efterlysningen hann aldrig ikapp den uppskrämde författaren, som tog sig till Amerika där han levde i mångårig exil.
Nu längtar vi dock efter uppgraderade svenska järnvägar, som tar oss mellan våra avlägset liggande små städer snabbare och bekvämare än den kvickaste bil eller det rymligaste flygplan. Vi som rest med både TGV och Shinkansen vet att järnvägsresandet tillhör framtiden!
Det är också synd att vi oftast har för bråttom för att bemöda oss om att åka tåg till andra länder. Ungdomens tågluffning framstår i ett romantiskt skimmer av oändliga tidsrymder och nedtonat tempo. Då fanns det tid att drömma sig bort nån timme på en övergiven tågperrong, eller att hänga över kartorna och lägga pussel med turer och sträckor. Ett välgörande osäkerhetsmoment vilade över resorna. Om planen gick i bitar gjorde inte det så mycket. Nu för tiden måste allting klaffa perfekt för någon tidsmarginal existerar knappt. Irritations- och frustrationsnivåer går upp.
En episk tågresa är den med transibiriska järnvägen, som för eget vidkommande avnjöts vårvintern 1986. Det var en sällsam meditation på fyra dygn, under flitigt thédrickande (ryska samovarer!) och härliga samtal om stundande äventyr.
Ändå beskrevs de första tågresorna i Europa i början av 1800-talet som orimligt snabba och farligt upphetsande. Att ha bråttom var ännu vulgärt. Carl Jonas Love Almqvist reser 1840 till Paris och prövar det nya transportmedlet:
Första gången man far på en jernväg tycker man antingen att det är förbaskadt narraktigt eller ock ruskigt ohyggligt." (...) Ingen skakning eller stöt erfares, och det är blott på de förbiflygande träden och husen man märker att man kommer någonstans. Vagnarna är stora som kammare, och man sitter deri uti gentila soffor. Främst löper eldvagnen som drar. Denna färd har också det företrädet framför ångbåtarna att man slipper osande ånga, gungning och sjösjuka.
Paradoxalt nog var det ju frånvaron av järnvägar i Sverige som räddade Almqvist ur knipan när han 1851 flydde ur landet efter anklagelser om giftmord på en pantlånare, som Björn Cederberg berättar i sin utmärkta bok Turistens blick (Historiska media, 2015). Efterlysningen hann aldrig ikapp den uppskrämde författaren, som tog sig till Amerika där han levde i mångårig exil.
Nu längtar vi dock efter uppgraderade svenska järnvägar, som tar oss mellan våra avlägset liggande små städer snabbare och bekvämare än den kvickaste bil eller det rymligaste flygplan. Vi som rest med både TGV och Shinkansen vet att järnvägsresandet tillhör framtiden!