Jo, de finns! Platser som man tänker på men inte vill besöka. Judith Schalanskys kartbok är en utmärkt illustration av detta fenomen. Vissa platser lever bäst som mentala föreställningar, i våra drömmar och fantasier.
Det finns få så mytologiserade platser och kulturer som den nordamerikanska. Det beror förstås på att den så ofta är återgiven i konst och medier av alla slag, från film och litteratur till musik och samhällsskildringar. Dessa dagar storknar vissa över de käcka rapporterna från den amerikanska presidentvalskampanjen. Andra njuter.
Vissa delar av USA som jag inte sett, vill jag alldeles säkert besöka. Men ibland undrar jag om inte några av dessa platser lever mycket bättre i mitt huvud. Där har de skapats av en jämn ström av kulturimpulser som blandar bilder, stämningar, fakta och påhitt i en salig röra. Som mentalt mytstoff gör det god nytta. Drömmar behöver vi alla.
De norra utkanterna av USA, som Nord- och Syddakota, Wyoming och Montana, tror jag bitvis är ganska eländiga områden. Men, där levde de amerikanska prärieindianer som var min barndoms hjältar. Som så många andra hade jag min indianperiod. Kunskapen var betydande.
Och nu lyssnar jag galet mycket på Richmond Fontaines senaste platta You can´t go back if there´s nothing to go back to. De sjunger vackert och sentimentalt om snöstormarna i Montana och hur människor ger upp och lämnar. Jag hör på nyheterna hur Norddakotas ursprungsbefolkning protesterar mot planerade oljeledningar genom deras land, som om ingenting var förändrat. Polisen arresterar folk på löpande band. Jag läser Richard Fords obehagligt suggestiva roman Kanada, som trots titeln mest utspelar sig i Montana: ödegårdar och oändliga fält, misslyckade karriärer och drömmar om något bättre.
Jag vill inte resa dit. Jag tror inte jag skulle tycka om det. I alla fall inte så mycket som jag gör nu.
Det finns få så mytologiserade platser och kulturer som den nordamerikanska. Det beror förstås på att den så ofta är återgiven i konst och medier av alla slag, från film och litteratur till musik och samhällsskildringar. Dessa dagar storknar vissa över de käcka rapporterna från den amerikanska presidentvalskampanjen. Andra njuter.
Vissa delar av USA som jag inte sett, vill jag alldeles säkert besöka. Men ibland undrar jag om inte några av dessa platser lever mycket bättre i mitt huvud. Där har de skapats av en jämn ström av kulturimpulser som blandar bilder, stämningar, fakta och påhitt i en salig röra. Som mentalt mytstoff gör det god nytta. Drömmar behöver vi alla.
De norra utkanterna av USA, som Nord- och Syddakota, Wyoming och Montana, tror jag bitvis är ganska eländiga områden. Men, där levde de amerikanska prärieindianer som var min barndoms hjältar. Som så många andra hade jag min indianperiod. Kunskapen var betydande.
Och nu lyssnar jag galet mycket på Richmond Fontaines senaste platta You can´t go back if there´s nothing to go back to. De sjunger vackert och sentimentalt om snöstormarna i Montana och hur människor ger upp och lämnar. Jag hör på nyheterna hur Norddakotas ursprungsbefolkning protesterar mot planerade oljeledningar genom deras land, som om ingenting var förändrat. Polisen arresterar folk på löpande band. Jag läser Richard Fords obehagligt suggestiva roman Kanada, som trots titeln mest utspelar sig i Montana: ödegårdar och oändliga fält, misslyckade karriärer och drömmar om något bättre.
Jag vill inte resa dit. Jag tror inte jag skulle tycka om det. I alla fall inte så mycket som jag gör nu.