Kyrkogårdar är suggestiva platser fyllda av historiska minnen. I vissa delar av Europa ligger de tätt. I det franska landskapet Lorraine finns en amerikansk krigskyrkogård utanför den lilla staden Épinal...
Vi påminns här på ett känslomättat sätt om hur krigets stormar dragit fram i detta landskap. Här vilar 5255 amerikanska soldater som dödades under striderna mot de retirerande tyskarna, vintern och våren 1944-45.
Det finns sammanlagt 25 officiella amerikanska krigskyrkogårdar världen över, från båda världskrigen. De första anlades under mellankrigstiden och sköts sen dess av American battle monuments commison (ABMC), som alltså ansvarar för de kyrkogårdar som ligger utanför USA. Den mest kända kyrkogården är kanske den intill Omaha beach i Normandie. Flest finns av förklarliga skäl i Västeuropa, företrädesvis Frankrike.
I Épinal råder fridfull tystnad. Vårt besök sker under en upprörd vårhimmel med mörka skyar. Det blåser kallt och vi knäpper snabbt jackorna. Vi anar en kyrkogårdsarbetare långt borta, men i övrigt är vi ensamma. Anläggningen sköts pietsfullt, säkert till omfattande kostnader. Besökaren möts av perfekta rader av bländvita marmorkors spridda över vackert skötta gräsmattor. Det är stramt och högtidligt i uttrycket. Korsen (de blandas med en mindre mängd Davidssjärnor) är försedda med namn och födelse- respektive dödsdatum samt geografisk hemvist för den döde. Den centralt placerade minneshallen visar upp de militära offensiver som i andra världskrigets slutskede drog fram här och resulterade i de döda som fick sin viloplats här. De var totalt sett långt fler förstås, här finns bara amerikanerna. Stoftet efter de flesta har för länge sedan flyttats. Korsen markerar mest tomma gravar.
Striderna handlade bland annat om det som kallats ”Colmar-fickan”, en välbefäst sektor av tyskarnas Västvall. Colmar är en av de större städerna i Alsace, belägen knappa tio mil öster om Epinal. Man drog här nytta av platsens geografi med Vogeserna och Rhen som naturligt inslag. Till detta kom att området sedan lång tid tillbaka var försett med befästningar av olika slag. Striderna var hårda och de tyska motståndarna visade sig ofta vara en mycket svår nöt att knäcka för amerikanerna. Det tog två månader att under svårt vinterväder att besegra de tyska försvararna vid Colmar-fickan.
Det är en andäktig känsla som griper tag i en, när man beträder de amerikanska krigskyrkogårdarna. Stämningen är värdig och högtidlig. Dessa förnimmelser blandas upp av många andra, lite beroende på hur vi ser på historien och dess stora konflikter. Mången pacifistisk europé kan säkert reagera negativt på detta högtidlighållande av nationens stupade. Det finns också ett tydligt budskap inbäddat i hela anläggningen. Ett budskap som andas stolthet över de hjältemod och offer som redovisas här. De fallnas minne ska vårdas och hyllas som en gest av tacksamhet inför det ”yttersta offret” som dessa unga mäns gravar representerar. På ett ideologiskt politiskt plan vill man givetvis framhålla vikten av dessa offer, för att skapa legitimitet för kommande. Och fler offer lär det bli.
Det finns sammanlagt 25 officiella amerikanska krigskyrkogårdar världen över, från båda världskrigen. De första anlades under mellankrigstiden och sköts sen dess av American battle monuments commison (ABMC), som alltså ansvarar för de kyrkogårdar som ligger utanför USA. Den mest kända kyrkogården är kanske den intill Omaha beach i Normandie. Flest finns av förklarliga skäl i Västeuropa, företrädesvis Frankrike.
I Épinal råder fridfull tystnad. Vårt besök sker under en upprörd vårhimmel med mörka skyar. Det blåser kallt och vi knäpper snabbt jackorna. Vi anar en kyrkogårdsarbetare långt borta, men i övrigt är vi ensamma. Anläggningen sköts pietsfullt, säkert till omfattande kostnader. Besökaren möts av perfekta rader av bländvita marmorkors spridda över vackert skötta gräsmattor. Det är stramt och högtidligt i uttrycket. Korsen (de blandas med en mindre mängd Davidssjärnor) är försedda med namn och födelse- respektive dödsdatum samt geografisk hemvist för den döde. Den centralt placerade minneshallen visar upp de militära offensiver som i andra världskrigets slutskede drog fram här och resulterade i de döda som fick sin viloplats här. De var totalt sett långt fler förstås, här finns bara amerikanerna. Stoftet efter de flesta har för länge sedan flyttats. Korsen markerar mest tomma gravar.
Striderna handlade bland annat om det som kallats ”Colmar-fickan”, en välbefäst sektor av tyskarnas Västvall. Colmar är en av de större städerna i Alsace, belägen knappa tio mil öster om Epinal. Man drog här nytta av platsens geografi med Vogeserna och Rhen som naturligt inslag. Till detta kom att området sedan lång tid tillbaka var försett med befästningar av olika slag. Striderna var hårda och de tyska motståndarna visade sig ofta vara en mycket svår nöt att knäcka för amerikanerna. Det tog två månader att under svårt vinterväder att besegra de tyska försvararna vid Colmar-fickan.
Det är en andäktig känsla som griper tag i en, när man beträder de amerikanska krigskyrkogårdarna. Stämningen är värdig och högtidlig. Dessa förnimmelser blandas upp av många andra, lite beroende på hur vi ser på historien och dess stora konflikter. Mången pacifistisk europé kan säkert reagera negativt på detta högtidlighållande av nationens stupade. Det finns också ett tydligt budskap inbäddat i hela anläggningen. Ett budskap som andas stolthet över de hjältemod och offer som redovisas här. De fallnas minne ska vårdas och hyllas som en gest av tacksamhet inför det ”yttersta offret” som dessa unga mäns gravar representerar. På ett ideologiskt politiskt plan vill man givetvis framhålla vikten av dessa offer, för att skapa legitimitet för kommande. Och fler offer lär det bli.