Du är alltså på semester i Italien. Klockan närmar sig sex på kvällen. Förmodligen är du mätt av intryck efter en intensiv dag. Förmodligen är du törstig och lite småhungring. Och, förmodligen vill du bara sitta ner, samtala lågmält och titta på folk.
Stunden har alltså kommit för en aperitif, eller aperitivo som det heter på italienska. Anledningen till att vi har anammat det franska begreppet för samma sak, istället för det italienska, är väl att fransk mat- och dryckeskultur traditionellt sett har varit så stark. Åtminstone fram till våra dagar, när det italienska står sig väl så bra (på våra breddgrader i alla fall).
Ordet kommer alltså från franskan eller ytterst latinet och betyder ”att öppna” – aperire. Som i att ”öppna eller starta kvällen" ungefär. Den franska respektive italienska definitionen överlappar inte helt. I Frankrike är aperitifen främst själva drycken, medan i Italien betecknar det mer hela den sociala situationen och måltiden som glider över i middag.
Nåväl, finns det nåt bättre än en aperitivo-stund i en italiensk stad? Det är en oerhört civiliserad och behaglig sed. Det är kväll, vi har jobbat klart (jo, turistens dagsverke är också ansträngande), vi ska äta (det är det man gör på kvällen, inte mycket annat), men inte ännu – vi har tid för en aperitivo. Och därmed retar vi aptiten, kommer ner i varv och kan bara njuta av stunden, av varandras sällskap och av förhoppningsvis vackra och intressanta omgivningar. I våra samtal kan vi summera vår dag, blicka fram emot nästa och meditera stilla över livets gång, dess grundläggande villkor och det faktum att vi fortfarande hänger med.
Smaken går isär vad gäller det konkreta innehållet, så att säga: öl, vin, prosecco, sherry eller campari, aperol, vermouth, pastis eller drinkar som negroni, bellini, gin o tonic eller… Ja, listan kan göras hur lång som helst. Men det är torra drycker som överväger, inte söta. De är ju godare efter maten. Det som mest överraskar en nordbo på besök i södern är förstås tilltugget, allt det där man får att äta till drycken – nötter, chips, kex, oliver, ost, små smörgåsar, pizzabitar. Det som aldrig är gratis här hemma, utan istället bidrar till att ruinera oss – vi som gillar barlivet.
De italienska städerna är historiskt sett starka vad gäller aperitivons många nutida favoriter. Vermouth uppfanns i Turin, Camparin i Milano, Negronin i Florens, Aperol i Padua. Det är i stort sett 1800-tal när detta sker och folks pengar börjar räcka till lite mer än det strikta uppehället. Men visst, andra Medelhavsländer har sitt: pastis i Frankrike, Ouzo i Grekland, Raki i Turkiet, för att nämna några andra.
Aperitivon är det verkliga beviset på människans sociala natur. Vi vill ut och titta på folk, helt enkelt. Och då inte bara de gamla vanliga, utan också nya människor vars anblick stimulerar oss. Vi vill också visa upp oss, gärna våra mer attraktiva sidor. Följaktligen klär sig italienaren med viss finess för denna stund. Fare la bella figura – att göra ett gott intryck – är viktigare här än på våra nordliga breddgrader (underdrift?).
Aperitivon är civiliserad i ordet bästa bemärkelse – tycker i alla fall undertecknad. Som också sätter seden i förbindelse med den behagliga sysslolöshet – dolce far niente – som odlas så framgångsrikt i Italiens sköna land. Jag längtar alltid dit.
Stunden har alltså kommit för en aperitif, eller aperitivo som det heter på italienska. Anledningen till att vi har anammat det franska begreppet för samma sak, istället för det italienska, är väl att fransk mat- och dryckeskultur traditionellt sett har varit så stark. Åtminstone fram till våra dagar, när det italienska står sig väl så bra (på våra breddgrader i alla fall).
Ordet kommer alltså från franskan eller ytterst latinet och betyder ”att öppna” – aperire. Som i att ”öppna eller starta kvällen" ungefär. Den franska respektive italienska definitionen överlappar inte helt. I Frankrike är aperitifen främst själva drycken, medan i Italien betecknar det mer hela den sociala situationen och måltiden som glider över i middag.
Nåväl, finns det nåt bättre än en aperitivo-stund i en italiensk stad? Det är en oerhört civiliserad och behaglig sed. Det är kväll, vi har jobbat klart (jo, turistens dagsverke är också ansträngande), vi ska äta (det är det man gör på kvällen, inte mycket annat), men inte ännu – vi har tid för en aperitivo. Och därmed retar vi aptiten, kommer ner i varv och kan bara njuta av stunden, av varandras sällskap och av förhoppningsvis vackra och intressanta omgivningar. I våra samtal kan vi summera vår dag, blicka fram emot nästa och meditera stilla över livets gång, dess grundläggande villkor och det faktum att vi fortfarande hänger med.
Smaken går isär vad gäller det konkreta innehållet, så att säga: öl, vin, prosecco, sherry eller campari, aperol, vermouth, pastis eller drinkar som negroni, bellini, gin o tonic eller… Ja, listan kan göras hur lång som helst. Men det är torra drycker som överväger, inte söta. De är ju godare efter maten. Det som mest överraskar en nordbo på besök i södern är förstås tilltugget, allt det där man får att äta till drycken – nötter, chips, kex, oliver, ost, små smörgåsar, pizzabitar. Det som aldrig är gratis här hemma, utan istället bidrar till att ruinera oss – vi som gillar barlivet.
De italienska städerna är historiskt sett starka vad gäller aperitivons många nutida favoriter. Vermouth uppfanns i Turin, Camparin i Milano, Negronin i Florens, Aperol i Padua. Det är i stort sett 1800-tal när detta sker och folks pengar börjar räcka till lite mer än det strikta uppehället. Men visst, andra Medelhavsländer har sitt: pastis i Frankrike, Ouzo i Grekland, Raki i Turkiet, för att nämna några andra.
Aperitivon är det verkliga beviset på människans sociala natur. Vi vill ut och titta på folk, helt enkelt. Och då inte bara de gamla vanliga, utan också nya människor vars anblick stimulerar oss. Vi vill också visa upp oss, gärna våra mer attraktiva sidor. Följaktligen klär sig italienaren med viss finess för denna stund. Fare la bella figura – att göra ett gott intryck – är viktigare här än på våra nordliga breddgrader (underdrift?).
Aperitivon är civiliserad i ordet bästa bemärkelse – tycker i alla fall undertecknad. Som också sätter seden i förbindelse med den behagliga sysslolöshet – dolce far niente – som odlas så framgångsrikt i Italiens sköna land. Jag längtar alltid dit.
