Vykorten som vi uppmanas att ta med oss från Café Central, i Wien, leker med begreppen. En tvärsäker centralist var utan tvekan kåsören coh författaren Peter Altenberg (1859-1919). Han sitter kvar vid entrén till kaféet, i form av en docka. Fånigt kitschigt eller tecken på äkta kärlek och respekt för en lojal anhängare?
Altenberg är knappast känd utanför den tyska språkkretsen. Det är oklart hur känd han ens är där i vår tid. Den som intresserar sig för livet på de klassiska wienerkaféerna vid förra sekelskiftet, kan dock inte undgå honom. Kring honom berättas ett knippe anekdoter som gör den mest förhärdade till en sentimental nostalgiker.
Clive James beskriver hans liv och verksamhet i en förtjusande essä (Cultural Amnesia, Norton & Company, 2007). Altenberg var för det första den skriftställare som satte sin adress till Café Central, Wien 1. Han hade helt enkelt ingen annan fast adress. Det mest fasta var kaféet, där han höll hov som ledare av spirituella samtal. Allt han skrev kom till vid kaféets marmorbord. Var han sov förtäljer inte riktigt historien, men vänner, härbärgen och enklare hotell är rimliga antaganden.
Ibland smet han iväg till nåt enkelt hotell i grannskapet för längre sejourer. Det senare hände särskilt när han fick närkontakt med en kvinna. Det var tämligen ofta, om man ska tro de som vittnat om saken. James citerar en av hans mer kända aforismer, just med koppling till den amorösa sidan av Altenbergs verksamhet - och mänskigt liv i allmänhet. En ung kvinna som plötsligt insett att den dyrkade författaren i första hand intresserar sig för hennes kropp, beklagar sig med en fras som inbegriper det lilla ordet "bara". "Was ist so nur?" är författarens svar. Förvisso ett uttalande som öppnar för en del diskussion...
Altenberg är knappast känd utanför den tyska språkkretsen. Det är oklart hur känd han ens är där i vår tid. Den som intresserar sig för livet på de klassiska wienerkaféerna vid förra sekelskiftet, kan dock inte undgå honom. Kring honom berättas ett knippe anekdoter som gör den mest förhärdade till en sentimental nostalgiker.
Clive James beskriver hans liv och verksamhet i en förtjusande essä (Cultural Amnesia, Norton & Company, 2007). Altenberg var för det första den skriftställare som satte sin adress till Café Central, Wien 1. Han hade helt enkelt ingen annan fast adress. Det mest fasta var kaféet, där han höll hov som ledare av spirituella samtal. Allt han skrev kom till vid kaféets marmorbord. Var han sov förtäljer inte riktigt historien, men vänner, härbärgen och enklare hotell är rimliga antaganden.
Ibland smet han iväg till nåt enkelt hotell i grannskapet för längre sejourer. Det senare hände särskilt när han fick närkontakt med en kvinna. Det var tämligen ofta, om man ska tro de som vittnat om saken. James citerar en av hans mer kända aforismer, just med koppling till den amorösa sidan av Altenbergs verksamhet - och mänskigt liv i allmänhet. En ung kvinna som plötsligt insett att den dyrkade författaren i första hand intresserar sig för hennes kropp, beklagar sig med en fras som inbegriper det lilla ordet "bara". "Was ist so nur?" är författarens svar. Förvisso ett uttalande som öppnar för en del diskussion...