Är fotboll kultur?

Att bara ställa den frågan lär väl uppröra en och annan. Vi gör här ett tydligt ställningstagande: fotboll är kultur. Det är inte bara det att en lång rad respekterade kulturpersonligheter odlar ett fascinerade starkt intresse för sporten - ingen nämnd ingen glömd. Det är ju också så att den omsätter stora summor pengar och engagerar väldigt mycket människor. Det tycks uppenbart att det handlar om något mer än själva spelet, att det rör nåt djupare i samhällskroppen. Det starkt ritualiserade beteende som människoflocken ägnar sig åt inför, under och efter en fotbollsmatch talar också sitt tydliga språk. Människor brister ut i sång, karlar gråter och kramas, medan andra slår varandra på käften. Det är ingen hejd på utlevelsen. Kultur alltså. 

Faktum är också att "fotbollsresor" har vuxit fram som begrepp med viss kraft de senaste tio åren. Ligamatcher på främmande ort, storslagna idrottsarenor, konkurrerar idag framgångsrikt om resenärernas gunst med mer klassiska resmål. Det finns ett flertal tjänster på nätet och ett antal reseföretag som är specialiserade på att ta hand om den fotbollstokiges behov. 

Också en person som närmar sig fotbollen med viss försiktighet, kan inte annat än fascineras över sportens betydelse, när man bevittnar människomassorna som drar nerför de långa backarna i södra Madrid, på väg till Vicente Calderon, hemmaarenan för ett av stadens topplag: Atletico Madrid. Det är söndag eftermiddag, och 45 000 människor samlas på en rätt begränsad yta. Det är stora som små. Det är faktiskt rena familjefesten vi bevittnar och talet om befolkningskris i ett Spanien, där man inte har råd att skaffa barn på grund av krisen, förbleknar snabbt när vi ser alla glada barn på väg till matchen. Ingen slåss, alla sjunger och trivs. Hemmalaget vinner, allt frid och fröjd.

Nästa gång får det kanske bli El Classico, säger nån i gänget entusiastiskt - och högt och lågt i kulturen är plötsligt oupplösligt sammantvinnat.