I Berlin serveras det udda, komiska, alternativa, kreativa i parti och minut - både som konsekvens av medvetna som av omedvetna handlingar. En galnare stad får man nog leta efter. Vad detta kommer av är en fråga som de flesta besökare brottas med under sina storögda vandringar längs stadens gator. För mycket struktur, allvar eller ren ondska under långa tider?
Ett museum som slår det mesta beträffande förmågan att reta fantasin, är Surreales museum für industriell objekte, även kallat Design panoptikum. Museet på Torstrasse 201 förtjänar egentligen en helt egen beteckning. Det är naturligtvis ett museum - här tittar vi på gamla grejer - men det är i lika hög grad en utställning, eller en enda stor konstinstallation.
Mannen bakom inrättningen i fråga, den ryske fotografen Vlad Korneev, har samlat föremål från de senaste hundra åren som alla har haft en reell funktion någonstans i industrin, idrottshallen eller på tandläkarmottagningen eller något annat prosaiskt ställe. Tillsammans bildar de ett Frankensteins laboratorium, för att tala med Korneevs ord. Det är just sättet att arrangera föremålen i grupper eller mindre sammanställningar som är det geniala med samlingen. Här ligger förstås stort konstnärsskap i botten.
"De flesta föremålen har jag hittat i Tyskland", berättar han. Jag köper järnskrot för 50 cent kilot. Det är mer kreativt att leta prylar på en soptipp än i en butik eller ett galleri, fortsätter han på sitt energiska sätt. Han har en vision, vilken han delger alla besökare på bruten engelska eller tyska, vare sig de vill lyssna eller ej.
”Verkligheten är mer inspirerande och förskräckande för den mänskliga tanken, än vad konsten, litteraturen och filmen är. Titta bara på den här”, säger han och pekar ut ytterligare ett obegripligt absurt föremål vars blotta anblick är skrämmande. ”Vi underskattar verkligheten och vår egen historia”, fortsätter han. ”Jag vill återskapa fascinationen inför verkligheten.” Det är ett fint credo!
Intresset är stort för dessa föremål, verkar det som. En strid ström av människor passerar under den stund vi besöker museet. ”Mitt problem nu är hyran. Gentrifieringen, du vet…det blir bara dyrare här.” Han berättar att han snart flyttar till en källare i Nikolaivirtel. På papperet är det nog inte helt fel. Denna del av Torstrasse är inte jättevacker med sitt dominerande inslag av plattenbauten från DDR-tiden.
Hur det än går så får vi hoppas att många fler människor framgent får lov att förtjusas, förundras och också skrämmas en smula av alla dessa prylar, och av Vlad Korneevs förmåga att hålla fram dem för oss. Kanske får det en och annan att fascineras mer av den vardagsverklighet som vi har runt omkring oss hela tiden.
Ett museum som slår det mesta beträffande förmågan att reta fantasin, är Surreales museum für industriell objekte, även kallat Design panoptikum. Museet på Torstrasse 201 förtjänar egentligen en helt egen beteckning. Det är naturligtvis ett museum - här tittar vi på gamla grejer - men det är i lika hög grad en utställning, eller en enda stor konstinstallation.
Mannen bakom inrättningen i fråga, den ryske fotografen Vlad Korneev, har samlat föremål från de senaste hundra åren som alla har haft en reell funktion någonstans i industrin, idrottshallen eller på tandläkarmottagningen eller något annat prosaiskt ställe. Tillsammans bildar de ett Frankensteins laboratorium, för att tala med Korneevs ord. Det är just sättet att arrangera föremålen i grupper eller mindre sammanställningar som är det geniala med samlingen. Här ligger förstås stort konstnärsskap i botten.
"De flesta föremålen har jag hittat i Tyskland", berättar han. Jag köper järnskrot för 50 cent kilot. Det är mer kreativt att leta prylar på en soptipp än i en butik eller ett galleri, fortsätter han på sitt energiska sätt. Han har en vision, vilken han delger alla besökare på bruten engelska eller tyska, vare sig de vill lyssna eller ej.
”Verkligheten är mer inspirerande och förskräckande för den mänskliga tanken, än vad konsten, litteraturen och filmen är. Titta bara på den här”, säger han och pekar ut ytterligare ett obegripligt absurt föremål vars blotta anblick är skrämmande. ”Vi underskattar verkligheten och vår egen historia”, fortsätter han. ”Jag vill återskapa fascinationen inför verkligheten.” Det är ett fint credo!
Intresset är stort för dessa föremål, verkar det som. En strid ström av människor passerar under den stund vi besöker museet. ”Mitt problem nu är hyran. Gentrifieringen, du vet…det blir bara dyrare här.” Han berättar att han snart flyttar till en källare i Nikolaivirtel. På papperet är det nog inte helt fel. Denna del av Torstrasse är inte jättevacker med sitt dominerande inslag av plattenbauten från DDR-tiden.
Hur det än går så får vi hoppas att många fler människor framgent får lov att förtjusas, förundras och också skrämmas en smula av alla dessa prylar, och av Vlad Korneevs förmåga att hålla fram dem för oss. Kanske får det en och annan att fascineras mer av den vardagsverklighet som vi har runt omkring oss hela tiden.
