Tommy Josefsson från Jönköping, bjuder här på första delen i en serie texter om Marocko, solnedgångens land. Tommy är språklärare och språkvetare i botten med bland annat turkiska och arabiska på den språkliga repertoaren. Han hyser sen länge varma känslor för länder som Turkiet, Libanon, Israel, Iran och Egypten. Håll utkik efter fler texter av Tommy på denna blogg.
Min geografilärare i sjunde klass var mäkta imponerad över hur många huvudstäder jag kunde namnge, men jag insåg snart min begränsning när han pekade i skolatlasen på bergskedjan som sträcker sig genom Marocko i nord-sydlig riktning. Därefter har jag aldrig glömt dess namn – Atlasbergen. Den höjer sig i öster från den bördiga Marrakech-slätten stegvis upp till snöbetäckta toppar på över 3000 meter med möjlighet till skidåkning eller bergsklättring i cederskogar. Bakom den sträcker Saharaöknen ut sig. Bara nyligen lärde jag mig namnen på de fyra antika huvudstäder i området, varifrån västra Medelhavsområdet har styrts under olika tidsperioder: Marrakech, Fes, Meknes och Volubilis. Dessa fyra städer längs med Atlasbergens västra sluttningar blev utgångspunkten för min resa till Marocko, morernas rike, solnedgångens land.
En vandring genom Marrakech basarer för tankarna till filmatiseringarna av berättelserna om Aladdin. De trånga gränderna är fyllda med varor och människor och intensiteten i det sprudlande gatulivet överträffar mina upplevelser från basarna i Kairo, Jerusalem, Tabriz, Antakya eller Istanbul.
Det stora torget mitt i medinan (gamla stan), Jamaa al Fnaa, har inget arkitektoniskt intresseväckande att komma med, men är likväl klassad av UNESCO som ett världsarv. Det unika med torget, som förr i tiden var en avrättningsplats, är ett allsköns utbud av torgstånd och spektakel där folkmassor cirkulerar och interagerar till långt in på småtimmarna. Afrikanska, berbiska och arabiska kulturuttryck möts i en exposé av mat, varor och underhållning av sällan skådat slag.
Tusentals stads- och lantbor möts i kvällssvalkan tillsammans med turister från hela världen. Ormtjusare, tuppfäktare och vänliga apor delar torget med akrobatdansare, musiker och tiggare. På bänkar i en ring sitter män och kvinnor med fioler, exotiska strängaspel och trummor av allehanda form och sjunger folksånger som alla tycks kunna.
Musikerna väntar sig en peng i respons på fotot jag tar och en hand sträcks fram med en uppochnervänd tamburin. I nästa andetag sträcks en darbuka (trumma) fram till mig varpå jag bjuds att sitta ner. Jag tvekar för jag kan inte spela trummor. Det hjälper inte. Plötsligt sitter jag indragen i den rytmiska folkmusiken och försöker efter bästa förmåga följa takten, glatt påhejad av åskådare och övriga trummisar som lätt kompenserar för mina taktmissar.
I en ring lite längre bort där musiken låter annorlunda bjuder en ormtjusare med flöjt in mig att möta hans glasögonorm. Men jag tar ett par bestämda steg tillbaka och i smyg ett foto.
- Titta, här är en kobra, ropar han och lyfter ut reptilen ur en korg medan jag försvinner i folkmyllret. Någon måtta på interaktionen får det vara.
Aporna ser vänligare ut. Jag får några jordnötter från ägaren och apan lägger sin lilla icke kedjade hand på min axel, hoppar sedan upp på mina axlar för att nå nötterna. En guide påminner mig om att apor kan stjäla.
- Jag vet det, jag har sett Aladdin-filmen, svarar jag, men känner för säkerhets skull efter att min plånbok fortfarande finns kvar.
Etymologiskt inskott:
Det arabiska ordet för Marocko, ”Maghrib” betyder solnedgång, namne med den fjärde muslimska bönestunden vilken inbjuds till när det börja skymma. Arabiska ord har i princip alltid tre konsonanter i sin rot, vars betydelse sedan kan utvecklas till en hel ordfamilj genom att lägga till bestämda förstavelser, infix eller ändelser. Roten till maghrib är ”gha-ra-ba” gh (skånskt R), r (Stockholms R) och b, vilket blir en ordentlig utmaning för en smålänning att uttala eftersom alla konsonanter i arabiska måste artikuleras tydligt. Ordet betyder att lämna, gå i exil. Lägger man sedan till ett ”m” som förstavelse får man ordet solnedgång. Plockar man däremot bort de två sista vokalerna ”gharb” får man ordet väst. Läggar man däremot till en lång vokal ”ghariib” uppstår betydelsen konstigt, märkligt, exotiskt eller vad vi i väst skulle kalla orientaliskt. Solnedgången vid den marockanska atlantkusten är mäktig. Detta med vad som är exotiskt är egentligen en perspektivfråga.
Min geografilärare i sjunde klass var mäkta imponerad över hur många huvudstäder jag kunde namnge, men jag insåg snart min begränsning när han pekade i skolatlasen på bergskedjan som sträcker sig genom Marocko i nord-sydlig riktning. Därefter har jag aldrig glömt dess namn – Atlasbergen. Den höjer sig i öster från den bördiga Marrakech-slätten stegvis upp till snöbetäckta toppar på över 3000 meter med möjlighet till skidåkning eller bergsklättring i cederskogar. Bakom den sträcker Saharaöknen ut sig. Bara nyligen lärde jag mig namnen på de fyra antika huvudstäder i området, varifrån västra Medelhavsområdet har styrts under olika tidsperioder: Marrakech, Fes, Meknes och Volubilis. Dessa fyra städer längs med Atlasbergens västra sluttningar blev utgångspunkten för min resa till Marocko, morernas rike, solnedgångens land.
En vandring genom Marrakech basarer för tankarna till filmatiseringarna av berättelserna om Aladdin. De trånga gränderna är fyllda med varor och människor och intensiteten i det sprudlande gatulivet överträffar mina upplevelser från basarna i Kairo, Jerusalem, Tabriz, Antakya eller Istanbul.
Det stora torget mitt i medinan (gamla stan), Jamaa al Fnaa, har inget arkitektoniskt intresseväckande att komma med, men är likväl klassad av UNESCO som ett världsarv. Det unika med torget, som förr i tiden var en avrättningsplats, är ett allsköns utbud av torgstånd och spektakel där folkmassor cirkulerar och interagerar till långt in på småtimmarna. Afrikanska, berbiska och arabiska kulturuttryck möts i en exposé av mat, varor och underhållning av sällan skådat slag.
Tusentals stads- och lantbor möts i kvällssvalkan tillsammans med turister från hela världen. Ormtjusare, tuppfäktare och vänliga apor delar torget med akrobatdansare, musiker och tiggare. På bänkar i en ring sitter män och kvinnor med fioler, exotiska strängaspel och trummor av allehanda form och sjunger folksånger som alla tycks kunna.
Musikerna väntar sig en peng i respons på fotot jag tar och en hand sträcks fram med en uppochnervänd tamburin. I nästa andetag sträcks en darbuka (trumma) fram till mig varpå jag bjuds att sitta ner. Jag tvekar för jag kan inte spela trummor. Det hjälper inte. Plötsligt sitter jag indragen i den rytmiska folkmusiken och försöker efter bästa förmåga följa takten, glatt påhejad av åskådare och övriga trummisar som lätt kompenserar för mina taktmissar.
I en ring lite längre bort där musiken låter annorlunda bjuder en ormtjusare med flöjt in mig att möta hans glasögonorm. Men jag tar ett par bestämda steg tillbaka och i smyg ett foto.
- Titta, här är en kobra, ropar han och lyfter ut reptilen ur en korg medan jag försvinner i folkmyllret. Någon måtta på interaktionen får det vara.
Aporna ser vänligare ut. Jag får några jordnötter från ägaren och apan lägger sin lilla icke kedjade hand på min axel, hoppar sedan upp på mina axlar för att nå nötterna. En guide påminner mig om att apor kan stjäla.
- Jag vet det, jag har sett Aladdin-filmen, svarar jag, men känner för säkerhets skull efter att min plånbok fortfarande finns kvar.
Etymologiskt inskott:
Det arabiska ordet för Marocko, ”Maghrib” betyder solnedgång, namne med den fjärde muslimska bönestunden vilken inbjuds till när det börja skymma. Arabiska ord har i princip alltid tre konsonanter i sin rot, vars betydelse sedan kan utvecklas till en hel ordfamilj genom att lägga till bestämda förstavelser, infix eller ändelser. Roten till maghrib är ”gha-ra-ba” gh (skånskt R), r (Stockholms R) och b, vilket blir en ordentlig utmaning för en smålänning att uttala eftersom alla konsonanter i arabiska måste artikuleras tydligt. Ordet betyder att lämna, gå i exil. Lägger man sedan till ett ”m” som förstavelse får man ordet solnedgång. Plockar man däremot bort de två sista vokalerna ”gharb” får man ordet väst. Läggar man däremot till en lång vokal ”ghariib” uppstår betydelsen konstigt, märkligt, exotiskt eller vad vi i väst skulle kalla orientaliskt. Solnedgången vid den marockanska atlantkusten är mäktig. Detta med vad som är exotiskt är egentligen en perspektivfråga.
