Vi reser av en mängd olika anledningar. Vissa reser för att kunna uppleva ensamhet. Det finns fog för att påstå att det är en konst att resa ensam. Det finns faktiskt människor som föredrar denna resform och som har lärt sig hur man får ut så mycket som möjligt av att resa på detta sätt, och samtidigt undviker en del av fallgroparna. För det finns förstås utmaningar med att resa själv.
Smaken för att resa ensam finns inte utvecklad hos alla. Sannolikt hänger det på en så enkel sak som personlighet. Introverta respektive extroverta gör nog olika val. Men förutsatt att vi alla har både sociala behov och behov av ensamhet, så kan ensamresandet nog bli en upplevelse för alla människor, oavsett läggning eller intressen.
Att öva sig i ensamhet är något som de flesta människor periodvis behöver göra. Det gäller särskilt den unga människan på väg att bli vuxen. Det här har ju också många insett. Många ”ryggsäcksresor” i unga år görs ju på egen hand. Den unge har mycket att tänka över: hur ska jag leva mitt liv? Vad är viktigt för mig? Søren Kierkegaard reste till Gilleleje nån gång i 20-årsåldern och ställde sig de frågorna. För honom blev upptäckten av just frågorna, och det utmanande i att söka deras svar, en livsavgörande händelse. Men vi är många som upplevt vår ungdoms resande i ensamhet på liknande sätt. Tid att umgås med sig själv, är alltså en stor och viktig fördel med att resa ensam.
En som gärna reser ensam är Malmöbon Tyke Tykesson...
Smaken för att resa ensam finns inte utvecklad hos alla. Sannolikt hänger det på en så enkel sak som personlighet. Introverta respektive extroverta gör nog olika val. Men förutsatt att vi alla har både sociala behov och behov av ensamhet, så kan ensamresandet nog bli en upplevelse för alla människor, oavsett läggning eller intressen.
Att öva sig i ensamhet är något som de flesta människor periodvis behöver göra. Det gäller särskilt den unga människan på väg att bli vuxen. Det här har ju också många insett. Många ”ryggsäcksresor” i unga år görs ju på egen hand. Den unge har mycket att tänka över: hur ska jag leva mitt liv? Vad är viktigt för mig? Søren Kierkegaard reste till Gilleleje nån gång i 20-årsåldern och ställde sig de frågorna. För honom blev upptäckten av just frågorna, och det utmanande i att söka deras svar, en livsavgörande händelse. Men vi är många som upplevt vår ungdoms resande i ensamhet på liknande sätt. Tid att umgås med sig själv, är alltså en stor och viktig fördel med att resa ensam.
En som gärna reser ensam är Malmöbon Tyke Tykesson...
För närvarande förbereder han en längre resa i Asien. När han får frågan listar Tyke snabbt alla de klassiska fördelarna med att resa ensam: friheten, det oansvariga självbestämmandet, att slippa anpassa sig efter andras tycke och smak, slippa kompromissa om val av resrutt eller resmål över huvud taget. Jo, vi förstår alla snabbt dessa argument: beslutsprocesserna blir okomplicerade. Inget tjafsande och ingen dålig stämning. Helt bortsett då från eventuella intrapsykiska konflikter.
En central aspekt är upplevelsen av ensamhet, i betydelsen känslan av övergivenhet. Närheten till denna känsla, gör nog att många avstår från att resa ensamma. Många människor förknippar övergivenhet med ångest och tristess. Och det är säkert känslotillstånd som alla ensamresenärer erfar någon gång. Skillnaden mellan att uppskatta att resa ensam och att inte göra det är kanske förmågan och viljan att uthärda dem – för att vinna något viktigt i förlängningen.
Tyke känner sig sällan övergiven på resande fot, berättar han. Kanske när det händer något. En gång låg han sjuk på ett hotellrum nånstans i Egypten, hade svårt att över huvud taget resa sig ur sängen. ”Det var förstås inte så kul…”. Men känslan av övergivenhet kan undvikas på ett ganska enkelt vis: åk inte till badorter och andra platser ämnade för klassiskt familjeliv, eller till platser där socialt umgänge är i fokus.
Många av oss har upplevt kvällar och kvarter på främmande ort där allt går ut på att ha roligt tillsammans i grupp. En lördag kväll i London i trakterna av Leicester square är det stört omöjligt att hitta ett ställe där det är rimligt att gå in och sätta sig själv. Detsamma kan upplevas en fredag kväll i Göteborg, kan vi upplysa om. Alla är ute och firar i grupp, ser det ut som. Och här kommer jag och söker ett stillsamt hörn för mig själv. Inte lätt.
Man äter sämre när man reser ensam, menar Tyke. Måltiderna blir sällan särskilt upplyftande. Följaktligen slarvar man lite. En förutsättning för en framgångsrik ensamresa är kanske att ha god tillgång på tidningar och böcker, så att ensamma måltider blir mer uthärdliga. Att tugga i sig maten och stirra ut i tomma intet, eller att enbart studera människorna runt omkring kan kännas obekvämt.
En annan som föredrog och ständigt sökte ensamheten – både hemma och på resande fot - var den engelska författaren Jenny Diski, som vi skrivit om förr – Jenny Diski och reseskildringen. I boken Främling på tåg beskriver hon en resa över Atlanten med ett fraktfartyg samt en tur runt den nordamerikanska kontinenten med tåg. Givetvis är hon inte ensam hela tiden, hon skildrar oräkneliga möten och stimulerande samtal med människor hon träffar längs vägen. Hon beskriver också hur hon accepterar inbjudningar att komma och hälsa på hos vilt främmande människor, att besöka deras hem och till och med övernatta under några dagar.
Hon erfar helt enkelt en annan av ensamresandets många fördelar: tendensen hos den ensamme att aktivt söka kontakt för att bryta isoleringen, samt omgivningens beredskap att svara positivt på sådana kontaktförsök. Alla som rest ensamma har nog upplevt det. Man ser kanske sig själv i den ensamme resenären och vill vara tillmötesgående.
Tyke håller med om detta. Han ser också hur ensamresandet öppnar för nya sociala kontakter. Det finns en möjlighet att bli någon annan, kort sagt att ”spela”. Att komma bort ifrån ett vardagsjag, som man kanske är trött på, är en intressant aspekt på ensamresandet.
Ännu en författare som gått in för att undersöka ensamhetens landskap är den engelska författaren Olivia Laing. I boken The lonely city beskriver hon sina vistelser i New York, vilka inleddes med oplanerad ensamhet. Hon lämnade allt bakom sig för att sätta upp nya bopålar i the Big Apple tillsammans med en tänkt livskamrat. Relationen höll inte och hon fann sig plötsligt helt ensam och isolerad i en av världens mest hektiska storstäder.
Det paradoxala är att det finns få platser där ensamheten kan upplevas så intensivt som i en storstad. Det är som om den fysiska närheten till människor stärker känslan av faktisk ensamhet och isolering. Är det ingen annan där blir inte den känslan lika stark. Att vara ensam på stadens gator är en mildare version av att uppleva sig isolerad och övergiven på en fest. Det senare blir snabbt en outhärdlig upplevelse, som kan skapa livslånga avståndstaganden från sociala sammankomster.
Laing gör en dygd av nödvändigheten och i boken får vi följa hennes djupdykning i ett antal konstnärskap som utformats i New York, under känslor av och genom faktisk ensamhet. Några av konstnärerna i boken är Edward Hopper, Andy Warhol och Henry Darger. Hopper är en av de mest namnkunniga amerikanska konstnärerna, vida berömd för sina ödsliga interiörer eller märkvärdigt övergivna stadsmiljöer. Få, om någon, har fångat känslan av ensamhet i en bild som han. Vi har behandlat hans konst tidigare, läs här: Resandets rum - platser för vila och reflektion.
Warhol är också han superkändis, och en person som är full av motsägelser och ideosynkratiska egenheter. Det resulterade i ett drivet konstnärskap och en personlig vilja att försvinna - i hans fall genom att bli en maskin. Han höll under många år en öppen studio på Manhattan som gick under namnet The Factory, där mängder av kända och okända konstnärer, bohemer och intellektuella samlades. Studion flyttades ett par gånger, mesta tiden höll han till i närheten av Union square. Hans motsägelsefullhet - längtan efter gemenskap och rädslan för närhet - kunde här få gestalt. Det sociala umgänget på the Factory var intensivt, men Warhol höll sig i utkanten, eller filtrerade all interaktion genom en kamera eller bandspelare.
Hela hans konstnärsskap beskriver Laing som en filosofisk utforskning av teman som närhet och distans, intimitet och främlingskap. Hon hade avvisat honom som konstnär hela sitt liv, skriver Laing, tills hon blev ensam själv. Först då började hon förstå vad Warhol sysslade med. Warhol var en "hoarder" - en samlare. Till en del handlar det om föremål som skyddar honom mot andra människor och deras kontaktförsök. Kameror, TV-apparater och bandspelare blev till en vapenarsenal som kunde användas för att skydda mot en intimitet som gjorde Warhol skräckslagen. Laing gör en välgörande jämförelse mellan Warhols sätt att applicera tekniken mellan sig och ”världen” och vår egen tids (miss)bruk av digitala medier.
Henry Darger representerar en helt annan typ. Han var hela sitt liv en av samhällets många utstötta och framlevde sitt liv i närmast total ensamhet. Efter hans död upptäckte man en hel livsproduktion av bilder. I decennier hade Darger arbetat med ett ”fiktivt universum befolkat av underbara och skrämmande varelser”, som Laing skriver. Darger är urtypen för en outsider artist, det vill säga en konstnär som blir till helt utanför etablissemangen. Darger hann till och med dö innan hans begåvning upptäcktes. Han tycks helt ha saknat behov, förmåga eller vilja - eller en kombination av dem alla - att bryta sin isolering. Konsten och skapandet kompenserade för allt det som tillkommer de flesta vanliga människor, och som gick den ensamme Darger förbi.
Det Laing närmar sig i sin bok och genom sina personliga erfarenheter är den helt existentiellt grundande frågan om gemenskap och isolering. Det är en fråga som de flesta närmar sig försiktigt, eftersom den darrar av ångest och förtvivlan. Viljan till gemenskap och upplevelsen av en ”inre ensamhet” är nog ett tema i många människors liv.
Att faktiskt vara ensam en längre tid, är ett sätt att umgås med temat. I goda fall slutar sådana faser med en känsla av fördjupning och därmed av mening. I vår tid av ytlighet, snabbhet och tomhet är ensamresandet helt enkelt bra medicin.
”Ångrar du aldrig att du reser ensam”, blir sista frågan till Tyke. ”Jo, nu exempelvis. Jag ska ju snart iväg. Varför måste jag tvunget ge mig ut igen, mal det i mitt huvud… Men det brukar gå över!”
En central aspekt är upplevelsen av ensamhet, i betydelsen känslan av övergivenhet. Närheten till denna känsla, gör nog att många avstår från att resa ensamma. Många människor förknippar övergivenhet med ångest och tristess. Och det är säkert känslotillstånd som alla ensamresenärer erfar någon gång. Skillnaden mellan att uppskatta att resa ensam och att inte göra det är kanske förmågan och viljan att uthärda dem – för att vinna något viktigt i förlängningen.
Tyke känner sig sällan övergiven på resande fot, berättar han. Kanske när det händer något. En gång låg han sjuk på ett hotellrum nånstans i Egypten, hade svårt att över huvud taget resa sig ur sängen. ”Det var förstås inte så kul…”. Men känslan av övergivenhet kan undvikas på ett ganska enkelt vis: åk inte till badorter och andra platser ämnade för klassiskt familjeliv, eller till platser där socialt umgänge är i fokus.
Många av oss har upplevt kvällar och kvarter på främmande ort där allt går ut på att ha roligt tillsammans i grupp. En lördag kväll i London i trakterna av Leicester square är det stört omöjligt att hitta ett ställe där det är rimligt att gå in och sätta sig själv. Detsamma kan upplevas en fredag kväll i Göteborg, kan vi upplysa om. Alla är ute och firar i grupp, ser det ut som. Och här kommer jag och söker ett stillsamt hörn för mig själv. Inte lätt.
Man äter sämre när man reser ensam, menar Tyke. Måltiderna blir sällan särskilt upplyftande. Följaktligen slarvar man lite. En förutsättning för en framgångsrik ensamresa är kanske att ha god tillgång på tidningar och böcker, så att ensamma måltider blir mer uthärdliga. Att tugga i sig maten och stirra ut i tomma intet, eller att enbart studera människorna runt omkring kan kännas obekvämt.
En annan som föredrog och ständigt sökte ensamheten – både hemma och på resande fot - var den engelska författaren Jenny Diski, som vi skrivit om förr – Jenny Diski och reseskildringen. I boken Främling på tåg beskriver hon en resa över Atlanten med ett fraktfartyg samt en tur runt den nordamerikanska kontinenten med tåg. Givetvis är hon inte ensam hela tiden, hon skildrar oräkneliga möten och stimulerande samtal med människor hon träffar längs vägen. Hon beskriver också hur hon accepterar inbjudningar att komma och hälsa på hos vilt främmande människor, att besöka deras hem och till och med övernatta under några dagar.
Hon erfar helt enkelt en annan av ensamresandets många fördelar: tendensen hos den ensamme att aktivt söka kontakt för att bryta isoleringen, samt omgivningens beredskap att svara positivt på sådana kontaktförsök. Alla som rest ensamma har nog upplevt det. Man ser kanske sig själv i den ensamme resenären och vill vara tillmötesgående.
Tyke håller med om detta. Han ser också hur ensamresandet öppnar för nya sociala kontakter. Det finns en möjlighet att bli någon annan, kort sagt att ”spela”. Att komma bort ifrån ett vardagsjag, som man kanske är trött på, är en intressant aspekt på ensamresandet.
Ännu en författare som gått in för att undersöka ensamhetens landskap är den engelska författaren Olivia Laing. I boken The lonely city beskriver hon sina vistelser i New York, vilka inleddes med oplanerad ensamhet. Hon lämnade allt bakom sig för att sätta upp nya bopålar i the Big Apple tillsammans med en tänkt livskamrat. Relationen höll inte och hon fann sig plötsligt helt ensam och isolerad i en av världens mest hektiska storstäder.
Det paradoxala är att det finns få platser där ensamheten kan upplevas så intensivt som i en storstad. Det är som om den fysiska närheten till människor stärker känslan av faktisk ensamhet och isolering. Är det ingen annan där blir inte den känslan lika stark. Att vara ensam på stadens gator är en mildare version av att uppleva sig isolerad och övergiven på en fest. Det senare blir snabbt en outhärdlig upplevelse, som kan skapa livslånga avståndstaganden från sociala sammankomster.
Laing gör en dygd av nödvändigheten och i boken får vi följa hennes djupdykning i ett antal konstnärskap som utformats i New York, under känslor av och genom faktisk ensamhet. Några av konstnärerna i boken är Edward Hopper, Andy Warhol och Henry Darger. Hopper är en av de mest namnkunniga amerikanska konstnärerna, vida berömd för sina ödsliga interiörer eller märkvärdigt övergivna stadsmiljöer. Få, om någon, har fångat känslan av ensamhet i en bild som han. Vi har behandlat hans konst tidigare, läs här: Resandets rum - platser för vila och reflektion.
Warhol är också han superkändis, och en person som är full av motsägelser och ideosynkratiska egenheter. Det resulterade i ett drivet konstnärskap och en personlig vilja att försvinna - i hans fall genom att bli en maskin. Han höll under många år en öppen studio på Manhattan som gick under namnet The Factory, där mängder av kända och okända konstnärer, bohemer och intellektuella samlades. Studion flyttades ett par gånger, mesta tiden höll han till i närheten av Union square. Hans motsägelsefullhet - längtan efter gemenskap och rädslan för närhet - kunde här få gestalt. Det sociala umgänget på the Factory var intensivt, men Warhol höll sig i utkanten, eller filtrerade all interaktion genom en kamera eller bandspelare.
Hela hans konstnärsskap beskriver Laing som en filosofisk utforskning av teman som närhet och distans, intimitet och främlingskap. Hon hade avvisat honom som konstnär hela sitt liv, skriver Laing, tills hon blev ensam själv. Först då började hon förstå vad Warhol sysslade med. Warhol var en "hoarder" - en samlare. Till en del handlar det om föremål som skyddar honom mot andra människor och deras kontaktförsök. Kameror, TV-apparater och bandspelare blev till en vapenarsenal som kunde användas för att skydda mot en intimitet som gjorde Warhol skräckslagen. Laing gör en välgörande jämförelse mellan Warhols sätt att applicera tekniken mellan sig och ”världen” och vår egen tids (miss)bruk av digitala medier.
Henry Darger representerar en helt annan typ. Han var hela sitt liv en av samhällets många utstötta och framlevde sitt liv i närmast total ensamhet. Efter hans död upptäckte man en hel livsproduktion av bilder. I decennier hade Darger arbetat med ett ”fiktivt universum befolkat av underbara och skrämmande varelser”, som Laing skriver. Darger är urtypen för en outsider artist, det vill säga en konstnär som blir till helt utanför etablissemangen. Darger hann till och med dö innan hans begåvning upptäcktes. Han tycks helt ha saknat behov, förmåga eller vilja - eller en kombination av dem alla - att bryta sin isolering. Konsten och skapandet kompenserade för allt det som tillkommer de flesta vanliga människor, och som gick den ensamme Darger förbi.
Det Laing närmar sig i sin bok och genom sina personliga erfarenheter är den helt existentiellt grundande frågan om gemenskap och isolering. Det är en fråga som de flesta närmar sig försiktigt, eftersom den darrar av ångest och förtvivlan. Viljan till gemenskap och upplevelsen av en ”inre ensamhet” är nog ett tema i många människors liv.
Att faktiskt vara ensam en längre tid, är ett sätt att umgås med temat. I goda fall slutar sådana faser med en känsla av fördjupning och därmed av mening. I vår tid av ytlighet, snabbhet och tomhet är ensamresandet helt enkelt bra medicin.
”Ångrar du aldrig att du reser ensam”, blir sista frågan till Tyke. ”Jo, nu exempelvis. Jag ska ju snart iväg. Varför måste jag tvunget ge mig ut igen, mal det i mitt huvud… Men det brukar gå över!”