Det är skillnad på folk och folk. Jag tänker då inte bara på att vi alla är individer och bär på en rad märkliga egenheter. Nej, jag tänker på det som skiljer folken åt, alltså det gamla begreppet nationalkaraktär. Väl medveten om att det inte är pk att uppehålla sig vid sådant gammalt mög, så kan jag ändå inte låta bli att tänka en vanvördig tanke: de finns! Alltså, svenskar är inte som danskar, eller tyskar eller italienare eller som kineser.
Man påminns om den gamla diskussionen om den svenska kulturen – den som inte heller finns. Jo, det gör den ju, det förstår ju varje förnuftig varelse. Men vanligt enkelt förnuft, det är inte så vanligt – som Voltaire sa en gång. Vissa personer har haft väldigt svårt att upptäcka den svenska kulturen. Ingen nämnd, ingen glömd… Men det blir allt bättre på denna punkt, det är i alla fall undertecknad övertygad om.
Illustrationer av och inspirationen till ovanstående betraktelser kan kopplas till en behaglig eftermiddag i Rom, italienarnas underbara huvudstad. Nu är det säkert skillnad på italienare och italienare också, men de nyanserna är för fina att upptäcka för en vanlig nordbo. Men vi kan läsa om dem i litteraturen. I norr är italienarna företagsamma och framåt medan de i syd är lata och en smula misslyckade – åtminstone i de andras ögon. Mezzogiorno talar italienarna om när de uppehåller sig vid den besvärliga södern: maffia, korruption, underutveckling med flera tråkigheter, brukar samtalen då komma in på. Kan det vara så farligt, frågar sig en utomstående… Gränsen ska gå ungefär i Rom, sägs det.
Ja, exakt vad det är man iakttar en solig eftermiddag i parken Villa Borghese i Rom, är något oklart. Men det fyller en frusen nordbo med de varmaste känslor, det är lätt att konstatera. Det är en stor park, belägen i nordöstra delen av Roms centrum, och det tar flera timmar att se och upptäcka de mest intressanta delarna av den. Det gör ingenting, att vistas här är ett rent, oförfalskat nöje.
Det som gör det så kul är inte de vackra cypresserna, de behagfulla fontänerna eller de magnifika palatsen som döljer sig i parken. Allt detta är naturligtvis fantastiskt, men sådant existerar överallt i Rom. Det sanna nöjet under denna promenad är att betrakta italienarna. De har ju så trevligt! Det är förmodligen en förmåga som medföljer själva nationalkaraktären – konsten att ha trevligt. I Italien har den förmågan ju ett namn: dolce far niente. Det underbara i att göra ingenting, ungefär… Nu är det ju inte så att de inte gör nåt – det mänskliga myllret i parken kan tvärtom kategoriseras i alla möjliga aktiviteter. Det är snarast så att de inte gör något nyttigt, vilket ju är en god poäng när man har ledigt och kopplar av, ju.
De samtalar, promenerar (långsamt, inte för att träna), de solar, de sover, de åker rullskridskor, de (små barnen) åker lådbil – ibland med trampor, de åker familjevis i stora trampbilar som ser ut som två ihopsatta cyklar med tak, de ror små båtar i dammen. De leker, de tävlar – men inte på nåt sofistikerat sätt. Utan för att ha kul bara. De äter och de dricker. Med mera. Men framför allt så pratar de - överallt! Men mest förstås under intagande av mat eller dryck. Serveringarna är knökfulla, det är kö överallt. Intensiteten i samtalen är italiensk, förstås. Några joggar förstås, eller går fort så att de kommer i svettning. Men dessa är få.
Det roligaste med kulturstudier av detta slag är ju många gånger att man förstår sig själv bättre. Vi – svenskarna – kan inte den italienska konsten – dolce far niente… Vi gör alltid något nyttigt, eller hur? Att vistas en hel eftermiddag i parken med familjen, utan att få nån särskild nytta av det – är det ens tänkbart? Jo, det är det förstås, men svenska parker ser inte ut som italienska ändå. Instrumentaliseringen av snart sagt allt, är vårt infernaliska öde kanske man kan säga. Om det inte gjorde en så nedslagen. Så den tanken skjuter vi åt sidan, där vi promenerar längs med grusgångarna, upprymda av ett par glas Frascati.
Naturligtvis saknar jag fullständigt italienarnas förmågor denna söndag. Jag hetsar vidare med mina ”studier” och upptäckter i och av den eviga staden. Jag bockar av i mina listor och känner mig oerhört duktig när jag går igenom dessa mina avbockningar. För att njuta av den ädla konsten att göra ingenting måste jag träna väldigt mycket mer än vad mitt nuvarande liv medger. Svårt arbetsskadad är jag ständigt uppe i varv. Jag vill ju inte medge det, men jag måste ju ändå. Jag beter mig – mitt ibland detta italienska folkhav - oerhört svenskt…
Man påminns om den gamla diskussionen om den svenska kulturen – den som inte heller finns. Jo, det gör den ju, det förstår ju varje förnuftig varelse. Men vanligt enkelt förnuft, det är inte så vanligt – som Voltaire sa en gång. Vissa personer har haft väldigt svårt att upptäcka den svenska kulturen. Ingen nämnd, ingen glömd… Men det blir allt bättre på denna punkt, det är i alla fall undertecknad övertygad om.
Illustrationer av och inspirationen till ovanstående betraktelser kan kopplas till en behaglig eftermiddag i Rom, italienarnas underbara huvudstad. Nu är det säkert skillnad på italienare och italienare också, men de nyanserna är för fina att upptäcka för en vanlig nordbo. Men vi kan läsa om dem i litteraturen. I norr är italienarna företagsamma och framåt medan de i syd är lata och en smula misslyckade – åtminstone i de andras ögon. Mezzogiorno talar italienarna om när de uppehåller sig vid den besvärliga södern: maffia, korruption, underutveckling med flera tråkigheter, brukar samtalen då komma in på. Kan det vara så farligt, frågar sig en utomstående… Gränsen ska gå ungefär i Rom, sägs det.
Ja, exakt vad det är man iakttar en solig eftermiddag i parken Villa Borghese i Rom, är något oklart. Men det fyller en frusen nordbo med de varmaste känslor, det är lätt att konstatera. Det är en stor park, belägen i nordöstra delen av Roms centrum, och det tar flera timmar att se och upptäcka de mest intressanta delarna av den. Det gör ingenting, att vistas här är ett rent, oförfalskat nöje.
Det som gör det så kul är inte de vackra cypresserna, de behagfulla fontänerna eller de magnifika palatsen som döljer sig i parken. Allt detta är naturligtvis fantastiskt, men sådant existerar överallt i Rom. Det sanna nöjet under denna promenad är att betrakta italienarna. De har ju så trevligt! Det är förmodligen en förmåga som medföljer själva nationalkaraktären – konsten att ha trevligt. I Italien har den förmågan ju ett namn: dolce far niente. Det underbara i att göra ingenting, ungefär… Nu är det ju inte så att de inte gör nåt – det mänskliga myllret i parken kan tvärtom kategoriseras i alla möjliga aktiviteter. Det är snarast så att de inte gör något nyttigt, vilket ju är en god poäng när man har ledigt och kopplar av, ju.
De samtalar, promenerar (långsamt, inte för att träna), de solar, de sover, de åker rullskridskor, de (små barnen) åker lådbil – ibland med trampor, de åker familjevis i stora trampbilar som ser ut som två ihopsatta cyklar med tak, de ror små båtar i dammen. De leker, de tävlar – men inte på nåt sofistikerat sätt. Utan för att ha kul bara. De äter och de dricker. Med mera. Men framför allt så pratar de - överallt! Men mest förstås under intagande av mat eller dryck. Serveringarna är knökfulla, det är kö överallt. Intensiteten i samtalen är italiensk, förstås. Några joggar förstås, eller går fort så att de kommer i svettning. Men dessa är få.
Det roligaste med kulturstudier av detta slag är ju många gånger att man förstår sig själv bättre. Vi – svenskarna – kan inte den italienska konsten – dolce far niente… Vi gör alltid något nyttigt, eller hur? Att vistas en hel eftermiddag i parken med familjen, utan att få nån särskild nytta av det – är det ens tänkbart? Jo, det är det förstås, men svenska parker ser inte ut som italienska ändå. Instrumentaliseringen av snart sagt allt, är vårt infernaliska öde kanske man kan säga. Om det inte gjorde en så nedslagen. Så den tanken skjuter vi åt sidan, där vi promenerar längs med grusgångarna, upprymda av ett par glas Frascati.
Naturligtvis saknar jag fullständigt italienarnas förmågor denna söndag. Jag hetsar vidare med mina ”studier” och upptäckter i och av den eviga staden. Jag bockar av i mina listor och känner mig oerhört duktig när jag går igenom dessa mina avbockningar. För att njuta av den ädla konsten att göra ingenting måste jag träna väldigt mycket mer än vad mitt nuvarande liv medger. Svårt arbetsskadad är jag ständigt uppe i varv. Jag vill ju inte medge det, men jag måste ju ändå. Jag beter mig – mitt ibland detta italienska folkhav - oerhört svenskt…
