Den gode vännen Tyke Tykesson - arkitekt från Malmö - har varit ute och rest igen. Senast i denna blogg skrev han om en rad intressanta platser i Syd- och Sydostasien. Nu skildrar han mötet med arkitekturen i städerna Kiev och Lviv, i det östeuropeiska Ukraina, som inte är så avlägset som man kan tro...
Jag har besökt Kiev och Lviv i Ukraina. Jag har betraktat städernas varierande arkitektur och reflekterat över vad den uttrycker. Den är i sig själv ofta spännande och vacker i mina ögon. Som all arkitektur speglar den ju samtidigt olika samhällssystem.
Jag har också tänkt att det är sällan som jag sett så mycket guld under en resa. Det är väl då i så fall Quito i Ecuador som ger mer guld per rest timme. Delar av Kiev har ett överdåd av gyllene lökkupoler. De mest blänkande har utsetts till världsarv av Unesco. Nåja, det var nog inte det viktigaste kriteriet. Det stora klosterkomplexet Pecherska Lavra, med rötter i 1000-talet är kanske det mest sevärda. De flesta byggnaderna är uppförda på 1700-talet. Fast guldet på kupolerna är säkerligen nytt. Även de många kyrkorna i Lviv flödar av bladguld. Men där är det mer interiört än exteriört.
Vad allt guldet representerar kan man ju fundera över. Jag tänker ju mest på makt. Guldet blänker, bländar och förför — samtidigt som det bedrar, förtrycker och förgör. Så kan man väl uppfatta det — åtminstone om man är ateist. Alldeles säkert symboliserar guldet något helt annat för de troende i Kiev och Lviv.
Josef Stalin representerade ju som bekant en grymt förtryckande makt. Med stor sannolikhet var han ateist. Stalin har satt tydliga avtryck i Kiev. Dock utan guld. På ömse sidor av Khreshchatyk, Kievs paradgata som byggdes upp efter att bebyggelsen hade förstörts under andra världskriget, ligger byggnader i historicerande stil. Det är ingen rekonstruktion som återuppbyggandet av Warszawas sönderbombade stadsdelar. För den som läst sin arkitekturhistoria kan det kanske förefalla märkligt att arkitekturen inte är modernistisk, eftersom vi lär oss att modernismen dominerade världen efter andra världskriget. Men så var det inte i Östeuropa under Stalin. Han ogillade starkt den modernistiska arkitekturen som utvecklats i i Europa under 1920-talet och beordrade därför arkitekterna som verkade i Sovjetunionen och dess lydstater att anamma klassicistiska formspråk. Resultatet blev ofta en tung och sträng klassicism. Ett kraftfullt uttryck för regimens makt över folket.
Likväl som kyrkoarkitektur kan upplevas som magnifik och skön att betrakta så kan den stalinistiska arkitekturen vara vacker för ögat. Den är inte så sällan välproportionerad, elegant och sirligt utsmyckad, ibland med nationalromantiska undertoner. Men den är lika ofta hård, kall och svulstig. I Kiev finns både och — sida vid sida står det bästa och sämsta av den stalinistiska arkitekturen.
Att koppla samman en arkitekturstil med en viss politisk ideologi är vanskligt. En arkitektur som på vissa platser fördöms som fascistisk kan i snarlika former förekomma i demokratiska länder. Den av Stalin hatade modernismen blev efter hans död snabbt dominerande i länderna bakom järnridån. Stilen har under senare tid för många blivit något av symbol för kommunismen. I Kievs och Lvivs utkanter finns mängder av det som ofta benämns ”commieblocks”, (gör en bildsökning på Google!). Samtidigt som denna arkitektur förknippas med en förtryckande regim är den lika vanligt förekommande såväl i amerikanska storstäder som i svenska förorter från folkhemmets tid.
Vad vackert är ligger ju i hög grad i betraktarens ögon. På samma sätt är de känslor och associationer som arkitekturen frammanar aldrig oberoende av betraktarens kulturella och sociala bakgrund.
Jag har besökt Kiev och Lviv i Ukraina. Jag har betraktat städernas varierande arkitektur och reflekterat över vad den uttrycker. Den är i sig själv ofta spännande och vacker i mina ögon. Som all arkitektur speglar den ju samtidigt olika samhällssystem.
Jag har också tänkt att det är sällan som jag sett så mycket guld under en resa. Det är väl då i så fall Quito i Ecuador som ger mer guld per rest timme. Delar av Kiev har ett överdåd av gyllene lökkupoler. De mest blänkande har utsetts till världsarv av Unesco. Nåja, det var nog inte det viktigaste kriteriet. Det stora klosterkomplexet Pecherska Lavra, med rötter i 1000-talet är kanske det mest sevärda. De flesta byggnaderna är uppförda på 1700-talet. Fast guldet på kupolerna är säkerligen nytt. Även de många kyrkorna i Lviv flödar av bladguld. Men där är det mer interiört än exteriört.
Vad allt guldet representerar kan man ju fundera över. Jag tänker ju mest på makt. Guldet blänker, bländar och förför — samtidigt som det bedrar, förtrycker och förgör. Så kan man väl uppfatta det — åtminstone om man är ateist. Alldeles säkert symboliserar guldet något helt annat för de troende i Kiev och Lviv.
Josef Stalin representerade ju som bekant en grymt förtryckande makt. Med stor sannolikhet var han ateist. Stalin har satt tydliga avtryck i Kiev. Dock utan guld. På ömse sidor av Khreshchatyk, Kievs paradgata som byggdes upp efter att bebyggelsen hade förstörts under andra världskriget, ligger byggnader i historicerande stil. Det är ingen rekonstruktion som återuppbyggandet av Warszawas sönderbombade stadsdelar. För den som läst sin arkitekturhistoria kan det kanske förefalla märkligt att arkitekturen inte är modernistisk, eftersom vi lär oss att modernismen dominerade världen efter andra världskriget. Men så var det inte i Östeuropa under Stalin. Han ogillade starkt den modernistiska arkitekturen som utvecklats i i Europa under 1920-talet och beordrade därför arkitekterna som verkade i Sovjetunionen och dess lydstater att anamma klassicistiska formspråk. Resultatet blev ofta en tung och sträng klassicism. Ett kraftfullt uttryck för regimens makt över folket.
Likväl som kyrkoarkitektur kan upplevas som magnifik och skön att betrakta så kan den stalinistiska arkitekturen vara vacker för ögat. Den är inte så sällan välproportionerad, elegant och sirligt utsmyckad, ibland med nationalromantiska undertoner. Men den är lika ofta hård, kall och svulstig. I Kiev finns både och — sida vid sida står det bästa och sämsta av den stalinistiska arkitekturen.
Att koppla samman en arkitekturstil med en viss politisk ideologi är vanskligt. En arkitektur som på vissa platser fördöms som fascistisk kan i snarlika former förekomma i demokratiska länder. Den av Stalin hatade modernismen blev efter hans död snabbt dominerande i länderna bakom järnridån. Stilen har under senare tid för många blivit något av symbol för kommunismen. I Kievs och Lvivs utkanter finns mängder av det som ofta benämns ”commieblocks”, (gör en bildsökning på Google!). Samtidigt som denna arkitektur förknippas med en förtryckande regim är den lika vanligt förekommande såväl i amerikanska storstäder som i svenska förorter från folkhemmets tid.
Vad vackert är ligger ju i hög grad i betraktarens ögon. På samma sätt är de känslor och associationer som arkitekturen frammanar aldrig oberoende av betraktarens kulturella och sociala bakgrund.
