I oktober 1841 reser den danske skriftställaren och filosofen Søren Kierkegaard till Berlin. Han reser litegrann i panik över reaktionerna på den uppslagna förlovningen med Regine Olsen. Samtidigt har planer på filosofiens huvudstad i Europa funnits ett slag. Resan passar dessutom bra med avseende på studiernas förlopp. Han har dagarna före avresan försvarat sin magisteruppsats och erhållit magistergraden vid Köpenhamns universitet.
Kierkegaard stannar i Berlin fram till mars 1842. Han arbetar och studerar hårt. Stora delar av manuset till hans debutverk - Antingen eller - tar form. Han lyssnar på föreläsningar av den store filosofen Schelling. Men vistelsen i staden har inte lämnat några betydelsefulla spår hos Kierkegaard. En prosaisk men viktig detalj uppmärksammas dock ordentligt: Berlin saknar nästan helt offentliga toaletter. Den promenadpigga filosofen måste därför beräkna sina utflykter med avseende på urinblåsans kapacitet:
Precis kl. 10 kommer jag till ett bestämt hörn för att l(åta) m(itt) v(atten -. Det är nämligen det enda på ett oerhört territorium, där man inte genom ett anslag erinras om, vad man bör men inte får. (...) I denna moraliska stad tvingas man nästan gå med en flaska i fickan (...) Jag skulle kunna utbreda mig mycket vidlyftigt om denna sak; ty den ingriper störande i alla livsförhållanden. När två människor promenerar tillsammans i Thiergarten och den ena säger: ursäkta mig ett ögonblick, så är den turen därmed förbi; ty då måste han gå hela vägen hem.
Att lämna sin kära hemort kan förvisso utsätta oss för de mest oväntade prövningar. I ett av de första breven hem säger Kierkegaard det rätt ut: Att resa är idioti!
Källa: Joakim Garff - Søren Kierkegaard - en biografi, Nya Doxa 2002)
Kierkegaard stannar i Berlin fram till mars 1842. Han arbetar och studerar hårt. Stora delar av manuset till hans debutverk - Antingen eller - tar form. Han lyssnar på föreläsningar av den store filosofen Schelling. Men vistelsen i staden har inte lämnat några betydelsefulla spår hos Kierkegaard. En prosaisk men viktig detalj uppmärksammas dock ordentligt: Berlin saknar nästan helt offentliga toaletter. Den promenadpigga filosofen måste därför beräkna sina utflykter med avseende på urinblåsans kapacitet:
Precis kl. 10 kommer jag till ett bestämt hörn för att l(åta) m(itt) v(atten -. Det är nämligen det enda på ett oerhört territorium, där man inte genom ett anslag erinras om, vad man bör men inte får. (...) I denna moraliska stad tvingas man nästan gå med en flaska i fickan (...) Jag skulle kunna utbreda mig mycket vidlyftigt om denna sak; ty den ingriper störande i alla livsförhållanden. När två människor promenerar tillsammans i Thiergarten och den ena säger: ursäkta mig ett ögonblick, så är den turen därmed förbi; ty då måste han gå hela vägen hem.
Att lämna sin kära hemort kan förvisso utsätta oss för de mest oväntade prövningar. I ett av de första breven hem säger Kierkegaard det rätt ut: Att resa är idioti!
Källa: Joakim Garff - Søren Kierkegaard - en biografi, Nya Doxa 2002)