Fåtöljresenärer är vi allihopa. Förklaringen är enkel: eftersom alla resor har ett "före", ett "under" och ett "efter" och mycket sker före och efter, så görs en stor del av ”resandet” hemma. Under fasen "före" sker allt det som måste göras innan en resa kan gå av stapeln: beslutsfattande, planering, bokningar, förväntansfullt drömmande. Allt, eller i alla fall en hel del, är rent mentala processer...
Vi gör oss rikligt med bilder av hur det ska bli att komma iväg. Vi drömmer, ofta sockersött, om hur trevligt vi kommer att få det. Vi har alla varit där, den längtande blicken som sveper över resebilagornas lockande erbjudanden.
Resan "efter" är i ännu högre grad en mental produkt, i form av dagdrömmande och nostalgiska samtal. Det är i den här fasen som resan idealiseras och blir till fiktion. Vissa episoder mytologiseras och blir till berättelser som vi återkommer till gång på gång. Ibland förvandlas de till viktiga och väsentliga delar av "berättelsen om mitt liv".
I förhållande till detta "före" och "efter"- särskilt det sistnämnda - så spelar den fysiska resan, de få dagar det faktiskt handlar om, en ganska liten roll. Och även om få vill göra det lappkastet, så finns det faktiskt personer som är beredda att hoppa över den konkreta resan. Den klassiske fåtöljresenären lever ett rikt inre liv men förflyttar sig inte. Kartor, annonser, reseskildringar, filmer, nätet, ett välfyllt bibliotek - allt går att använda för en alltmer sofistikerad "förflyttning" in i resedrömmarnas rike. Idag kan vi genom Google Street View vandra längs vilken gata vi vill, världen över. Det är fullt möjligt att bli bekant med en ort på andra sidan klotet utan att lämna sovrummet.
En person som inte lämnade sitt sovrum var fransmannen Xavier de Maistre, som 1795 skrev en reseskildring som revolutionerade konceptionen kring resor. I den ironiska Voyage autour de ma chambre (Resa i min kammare) gestaltar han något som fortfarande är värt att begrunda: att det inte är resmålet i sig som betyder något, utan den inställning som antas, den ”mentala ram” som resenären rustat sig med när denne påbörjar sitt äventyr. Med rätt inställning, eller ska vi kanske säga med rätt blick, kommer jag att kunna se och uppleva något nytt under min resa. Men, och detta är de Maistres upptäckt, med rätt blick så behöver jag inte resa någonstans alls för att uppleva något nytt. Det handlar om sensibilitet och om ödmjukhet. Jag vet ännu inte allt om de ting och de människor som närmast omger mig.
Resonemangen utifrån de Maistre och andra fåtöljresenärer återfinns hos författaren och filosofen Alain de Botton, i hans fantastiska bok Om konsten att resa (Wahlström & Widstrand 2002). Botton menar att vi definitivt behöver lära oss att skilja på resan som tanke och på den fysiska, konkreta resan, om vi ska förstå resandets fenomen bättre. Det finns ett komplicerat spänningsförhållande mellan våra förväntningar och inre föreställningar om resan och resmålet, och den högst konkreta upplevelse som det är att komma dit.
Han berättar bland annat om huvudpersonen i J K Huysmans roman Mot strömmen (1884), Huvudpersonen, som går under namnet Des Esseintes, drömmer om Holland, inspirerad av de stora mästarna inom måleriet. Han reser till Haarlem och Amsterdam, bara för att finna att det inte var lika intressant där som i fantasin, eller på avdelningen för holländskt måleri på Louvren. Målningarna ger honom en sannare bild. De ger – menar Botton – en selektiv och koncentrerad bild, medan verkligheten är fragmentiserad och utspädd. Och så är det med våra mentala föreställningar, våra tankefoster. Vi har förmågan och den ofrånkomliga driften att reducera intrycken. Resan blir bättre i tanken. Den holländske 1600-talsmålaren gör likadant. Han väljer ett motiv, avskärmar det från allting annat, allt runtomkring som inte är intressant. Sätter en ram runt det hela och voila! Se här, vad jag har valt att visa er. Är det inte vackert? Jo, det brukar vara det. Men är det verkligheten? Ja och nej, får man väl svara. Liksom det klassiska måleriet, handlar resor i våra föreställningar till stor del om verklighetsflykt.
Ibland är fåtöljresan påtvingad. Ett känt exempel är Albert Speers "vandring runt världen". Speer tillbringade 20 år i fängelset i Spandau. Han tog till ett flertal strategier för att överleva vistelsen mentalt. En var att ge sig ut på en resa. Men den fysiska förflyttningen skedde i form av oräkneliga varv runt den lilla fängelsegården. Trettio varv innebar sju kilometers vandring om dagen. Han höll noggrann bok över sina förflyttningar, studerade kartor, läste reseskildringar och konstböcker och planerade sina etapper minutiöst. På dagen för sin frigivning i september 1966 befann sig Albert Speer ett stycke utanför den mexikanska staden Guadalajara. Han hade då promenerat 31 936 kilometer.
Resan eller resandet får oss att för ett ögonblick känna oss lite friare och ett stycke närmare ett autentiskt liv. Det är ett huvudskäl till att många av oss ständigt drömmer om att resa. Vem vill inte leva autentiskt? Vem vill inte vara fri? Men de tankarna är lika falska som föreställningen att nyckeln till livets mysterier måste sökas långt borta. Vår verkliga utmaning ligger sannolikt i att upptäcka mysteriet runt husknuten. Det är därför vi måste vara försiktiga med våra resedrömmar, så att vi inte lurar oss själva. Och ibland ska vi kanske stanna hemma - i fåtöljen.