Många människor får en obetvinglig lust att skriva när de befinner sig på resa. Hur ska man se på detta spridda fenomen? Hur kommer det sig att mängder med ”vanliga” människor plötsligt drabbas av intensiva författardrömmar? Svaret är ju tämligen enkelt. Det är naturligtvis så att vi alltid grips av behov att uttrycka oss, berätta, förmedla våra upplevelser osv, när vi är uppfyllda av något. De inre reservoarerna räcker helt enkelt inte till att hålla allt på plats, så att säga. Alla de tankar och känslor som byggts upp genom våra upplevelser måste ut. De flesta nöjer sig med att berätta muntligt, inför inte alltid...
...så entusiastiska lyssnare. Mötet med de avoga åhörarna kan göra hemkomsten till en besvikelse. Många är de som vistats längre perioder utomlands och kommer hem, bara för att finna det mesta som vanligt och omgivningens nyfikenhet begränsad. Själv upplever man sig förvandlad samt att man har något värdefullt att förmedla, medan omgivningen efter några artiga frågor snart återgår till att bekymra sig om sitt eget. Det kan bli en chock att oförberedd uppleva detta, vilket kan vidareutvecklas till både depression och resignation.
Vi som vill förmedla våra reseupplevelser på olika sätt gör snabbt en upptäckt. På något sätt är det skillnad på det inre och det yttre. När upplevelsen ska kläs i ord och förmedlas till någon annan, tycks det hela blekna något. Uttrycket blir inte lika starkt som den känsla som finns inombords. Den som inte är en skolad (eller gudabenådad) skribent finner i regel att det är svårt att i ord göra upplevelsen rättvisa.
Men några av oss kan trots dessa utmaningar inte låta bli att försöka sätta något av känslan från den främmande platsen på pränt. Frågan om publicering är mer öppen. Det mesta kanske stannar i dagboken, för egen senarelagd njutning och minneskonsumtion. Den digitala eran bjuder dock enkla former för publicering, vilket vissa gör något av. Denna hemsida där du nu läser är ju ett exempel på det!
Reseskildringen i bok- och artikelform är urgammal. I själva verket är det en av världslitteraturens grundformer. Flera av litteraturens stora klassiker hör till genren: Iliaden och Odysséen, Don Quijote, Robinson Crusoe, Skattkammarön, Mörkrets hjärta - titlarna är många.
Arne Melberg, som rett ut frågan om reselitteraturen ordentligt, gör en lång rad kategoriseringar och indelningar (Resa och skriva - en guide till den moderna reselitteraturen, Daidalos 2005). Utforskande eller kartläggande imperialism kallar han mycket av 1700- och 1800-talets reseskildringar. Flanören är en lite senare typ, som i regel håller till i storstaden och som öppnar sig poetiskt för omgivningen och därmed inbjuder till en mer litterär gestaltning. Under 1930-talet blir reseskildringen i högre grad politiskt medveten, menar Melberg och exemplifierar med författare som Graham Greene, Harry Martinsson, Cora Sandel med flera.
Den skrivande vagabonden har kommit att bli en stark romantisk kliché. När vi betraktar vissa historiska författarskap så är det ofta författaren på främmande ort som vi tänker på. Men i vår tid har den klassiska reseskildringen förlorat i värde och funktion. Det är ju så vanligt att resa, att det måste till betydligt mer än bara en vistelse på platsen, för att berättelsen och dess text ska bli intressant. Nyhetsrapportering eller litterär gestaltning är väl huvudvägarna att välja mellan för den som vill etablera sig som relevant skribent på resande fot. I dagspressens välskrivna reportage möter vi väl en god kombination av dessa strategier.
Dagens guideböcker drar mot ren konsumentupplysning och kan gärna läsas i annan (digital) form. Vad blir kvar? Jo, kanske en sorts anti-litteratur där man bråkar med själva premisserna. Sånt gillar vi i denna blogg, vilket flitiga följare vet: Jenny Diski som egentligen inte tycker om att förflytta sig över huvud taget, är en favoritförfattare. Vi kan också odla inställningen att vissa (många?) platser inte alls är värda några besök, eller att det strängt taget inte spelar någon roll vart man reser. Och så skriver man om det. Melberg illustrerar denna tendens att problematisera resandet själv. Hans förord inleds med meningen: ”Någon stor resenär är jag inte.” Efter det går han alltså vidare och gör en 200-sidig systematisk kartläggning av 1900-talets reselitteratur. Här finner vi alltså ett intressant avslöjande: reselitteraturen har inte mycket med resandet i sig att göra.
Men för att återvända till utgångspunkten, vi kan konstatera att resandets kreativa motor i alla fall är ett faktum. När vi byter miljö och därmed perspektiv, händer något med oss. Världen träder fram på nya sätt, vi får ny energi och skrivandet flyter på lite lättare. Det är ju för övrigt inte bara skrivarbete som går lättare. All kreativitet stärks av en omtumlande förflyttning. Det är ju därför alla professionella kan ha glädje av en liten studieresa då och då.
En uppskattad författare som illustrerar fenomenet på ett roligt sätt är en av TTs favoriter - Søren Kierkegaard. Han är väl mest känd för sin djupa kärlek till hemstaden Köpenhamn. Men han gjorde faktiskt några resor. I åtminstone ett par fall var de förknippade med stora och genomgripande förändringar i hans liv. Den första är ungdomsresan till Gilleleje, genomförd i tjugoårsåldern, det vill säga i den tid då de flesta människor står inför vägskäl av olika slag. Det är nu som Kierkegaard ”finner sin sanning”, alltså förstår och accepterar vad som är hans bestämmelse i livet. Vistelsen i Gilleleje, vandringar i naturen i grannskapet, allt bidrar till att driva på hans mentala utforskningar.
Som längst reste Kierkegaard till Berlin. Han besökte staden sammanlagt fyra gånger, men det var den första vistelsen som varade längst, från oktober 1841 till mars 1842. När han kommer hem har han med sig manuset till sitt första och kanske största verk - Antingen eller. Det är drygt 800 sidor i två band, ett mastodontverk bara detta, och det ska följas av mycket mer. Det är Berlinvistelsen och de händelser som föregått den som ger honom den explosiva energin att färdigställa verket på extremt kort tid.
Ändå hinner han med att följa föreläsningarna på Berlins universitet, det som idag heter Humboldt-universitetet. Staden i övrigt gör inga djupare intryck. Vid ett senare besök är han helt och fullt upptagen med sitt skrivande. Han hinner knappt gå ut från hotellrummet, inte ens för att äta. Så här skriver han till sin bäste vän, Emil Boesen under den andra vistelsen i Berlin:
Jag har blivit färdig med ett arbete, som är av vikt för mig, jag är i full färd med ett nytt, och mitt bibliotek är mig nödvändigt, liksom även ett tryckeri. I början var jag sjuk, nu är jag i övrigt frisk, det vill säga, min ande svullnar och tar förmodligen livet av min kropp. Jag har aldrig arbetat så hårt som nu. Om morgonen går jag ut lite grann. Därefter kommer jag hem, sitter på mitt rum oavbrutet till klockan är bortåt 3. Jag kan knappt se. Därefter smyger jag mig iväg med min käpp bort till restaurangen, men är så svag, att jag tror att om någon ropade mitt namn högt, så skulle jag falla ned och dö. Därefter går jag hem, och börjar igen. Under de gångna månaderna hade jag i indolens pumpat upp en mäktig dusch, nu har jag dragit i snöret, och idéerna ramlade ner över mig, sunda, glada, frodiga, muntra, välsignade barn, lätt födda och ändå alla med min personlighets födelsemärke.
(Ur Søren Kierkegaard – en biografi, Joakim Garff, Nya Doxa 2002)
I dessa fenomen finner vi det allra bästa med resandet, den inre förvandlingen, de nya perspektiven, energiflödet och lyckoruset som följer på djupare insikter om och bättre förståelse av sig själv och världen. Därför fortsätter vi att resa. Vi blir aldrig färdiga som människor och den som vill ta aktiv del i sin egen utveckling, blir därför aldrig mätt. Och så fyller vi ännu en anteckningsbok. Vart ska vi resa nästa gång?
Vi som vill förmedla våra reseupplevelser på olika sätt gör snabbt en upptäckt. På något sätt är det skillnad på det inre och det yttre. När upplevelsen ska kläs i ord och förmedlas till någon annan, tycks det hela blekna något. Uttrycket blir inte lika starkt som den känsla som finns inombords. Den som inte är en skolad (eller gudabenådad) skribent finner i regel att det är svårt att i ord göra upplevelsen rättvisa.
Men några av oss kan trots dessa utmaningar inte låta bli att försöka sätta något av känslan från den främmande platsen på pränt. Frågan om publicering är mer öppen. Det mesta kanske stannar i dagboken, för egen senarelagd njutning och minneskonsumtion. Den digitala eran bjuder dock enkla former för publicering, vilket vissa gör något av. Denna hemsida där du nu läser är ju ett exempel på det!
Reseskildringen i bok- och artikelform är urgammal. I själva verket är det en av världslitteraturens grundformer. Flera av litteraturens stora klassiker hör till genren: Iliaden och Odysséen, Don Quijote, Robinson Crusoe, Skattkammarön, Mörkrets hjärta - titlarna är många.
Arne Melberg, som rett ut frågan om reselitteraturen ordentligt, gör en lång rad kategoriseringar och indelningar (Resa och skriva - en guide till den moderna reselitteraturen, Daidalos 2005). Utforskande eller kartläggande imperialism kallar han mycket av 1700- och 1800-talets reseskildringar. Flanören är en lite senare typ, som i regel håller till i storstaden och som öppnar sig poetiskt för omgivningen och därmed inbjuder till en mer litterär gestaltning. Under 1930-talet blir reseskildringen i högre grad politiskt medveten, menar Melberg och exemplifierar med författare som Graham Greene, Harry Martinsson, Cora Sandel med flera.
Den skrivande vagabonden har kommit att bli en stark romantisk kliché. När vi betraktar vissa historiska författarskap så är det ofta författaren på främmande ort som vi tänker på. Men i vår tid har den klassiska reseskildringen förlorat i värde och funktion. Det är ju så vanligt att resa, att det måste till betydligt mer än bara en vistelse på platsen, för att berättelsen och dess text ska bli intressant. Nyhetsrapportering eller litterär gestaltning är väl huvudvägarna att välja mellan för den som vill etablera sig som relevant skribent på resande fot. I dagspressens välskrivna reportage möter vi väl en god kombination av dessa strategier.
Dagens guideböcker drar mot ren konsumentupplysning och kan gärna läsas i annan (digital) form. Vad blir kvar? Jo, kanske en sorts anti-litteratur där man bråkar med själva premisserna. Sånt gillar vi i denna blogg, vilket flitiga följare vet: Jenny Diski som egentligen inte tycker om att förflytta sig över huvud taget, är en favoritförfattare. Vi kan också odla inställningen att vissa (många?) platser inte alls är värda några besök, eller att det strängt taget inte spelar någon roll vart man reser. Och så skriver man om det. Melberg illustrerar denna tendens att problematisera resandet själv. Hans förord inleds med meningen: ”Någon stor resenär är jag inte.” Efter det går han alltså vidare och gör en 200-sidig systematisk kartläggning av 1900-talets reselitteratur. Här finner vi alltså ett intressant avslöjande: reselitteraturen har inte mycket med resandet i sig att göra.
Men för att återvända till utgångspunkten, vi kan konstatera att resandets kreativa motor i alla fall är ett faktum. När vi byter miljö och därmed perspektiv, händer något med oss. Världen träder fram på nya sätt, vi får ny energi och skrivandet flyter på lite lättare. Det är ju för övrigt inte bara skrivarbete som går lättare. All kreativitet stärks av en omtumlande förflyttning. Det är ju därför alla professionella kan ha glädje av en liten studieresa då och då.
En uppskattad författare som illustrerar fenomenet på ett roligt sätt är en av TTs favoriter - Søren Kierkegaard. Han är väl mest känd för sin djupa kärlek till hemstaden Köpenhamn. Men han gjorde faktiskt några resor. I åtminstone ett par fall var de förknippade med stora och genomgripande förändringar i hans liv. Den första är ungdomsresan till Gilleleje, genomförd i tjugoårsåldern, det vill säga i den tid då de flesta människor står inför vägskäl av olika slag. Det är nu som Kierkegaard ”finner sin sanning”, alltså förstår och accepterar vad som är hans bestämmelse i livet. Vistelsen i Gilleleje, vandringar i naturen i grannskapet, allt bidrar till att driva på hans mentala utforskningar.
Som längst reste Kierkegaard till Berlin. Han besökte staden sammanlagt fyra gånger, men det var den första vistelsen som varade längst, från oktober 1841 till mars 1842. När han kommer hem har han med sig manuset till sitt första och kanske största verk - Antingen eller. Det är drygt 800 sidor i två band, ett mastodontverk bara detta, och det ska följas av mycket mer. Det är Berlinvistelsen och de händelser som föregått den som ger honom den explosiva energin att färdigställa verket på extremt kort tid.
Ändå hinner han med att följa föreläsningarna på Berlins universitet, det som idag heter Humboldt-universitetet. Staden i övrigt gör inga djupare intryck. Vid ett senare besök är han helt och fullt upptagen med sitt skrivande. Han hinner knappt gå ut från hotellrummet, inte ens för att äta. Så här skriver han till sin bäste vän, Emil Boesen under den andra vistelsen i Berlin:
Jag har blivit färdig med ett arbete, som är av vikt för mig, jag är i full färd med ett nytt, och mitt bibliotek är mig nödvändigt, liksom även ett tryckeri. I början var jag sjuk, nu är jag i övrigt frisk, det vill säga, min ande svullnar och tar förmodligen livet av min kropp. Jag har aldrig arbetat så hårt som nu. Om morgonen går jag ut lite grann. Därefter kommer jag hem, sitter på mitt rum oavbrutet till klockan är bortåt 3. Jag kan knappt se. Därefter smyger jag mig iväg med min käpp bort till restaurangen, men är så svag, att jag tror att om någon ropade mitt namn högt, så skulle jag falla ned och dö. Därefter går jag hem, och börjar igen. Under de gångna månaderna hade jag i indolens pumpat upp en mäktig dusch, nu har jag dragit i snöret, och idéerna ramlade ner över mig, sunda, glada, frodiga, muntra, välsignade barn, lätt födda och ändå alla med min personlighets födelsemärke.
(Ur Søren Kierkegaard – en biografi, Joakim Garff, Nya Doxa 2002)
I dessa fenomen finner vi det allra bästa med resandet, den inre förvandlingen, de nya perspektiven, energiflödet och lyckoruset som följer på djupare insikter om och bättre förståelse av sig själv och världen. Därför fortsätter vi att resa. Vi blir aldrig färdiga som människor och den som vill ta aktiv del i sin egen utveckling, blir därför aldrig mätt. Och så fyller vi ännu en anteckningsbok. Vart ska vi resa nästa gång?