Resebolaget Ticket tar med hjälp av Novus regelbundet reda på hur svenskar vill ha det när de reser, något som rapporteras bland annat av Svenska dagbladet här. Det visar sig att bara 13 procent tycker att det är bra när det finns andra svenskar på hotellet. Hela 45 procent menar att det är skönt att slippa "allt svenskt" på resmålet. Endast två procent vill ha svensk mat och bara 22 procent tycker att det är bra om det finns en svensk guide. Sydsvenskar är mer kritiska till det svenska än norrlänningar.
Vad ska man säga om dessa märkliga siffror? Vi kan visserligen inte göra några jämförelser. Någonting säger oss dock att fransmän, italienare eller amerikaner skulle svara lite annorlunda. Som regel handlar resandet naturligtvis ofta om att komma bort och se och uppleva något annat. Men andas inte siffrorna ändå en viss desperation?
Vad kan det handla om? Förekomsten av många svenskar gör resmålet mindre genuint och exotiskt, säger någon med koppling till rapporten. I så fall har kanske svenskar extra starka behov av det som upplevs som "genuint och exotiskt". Det verkar ju inte helt orimligt. Vad detta i sin tur säger om det svenska samhället, är förvisso intressant.
Är det frågan om ännu en aspekt av det svenska behovet av social distans? Vi vill ju många gånger till varje pris slippa prata med våra grannar. Att bygga uteplatsen på baksidan av huset istället för på framsidan, där man kan tvingas ha kontakt med förbipasserande, är mer regel än undantag. Det närmast desperata behovet av att "slippa insyn" i vår bostad, längtan till tystnaden och ensamheten "på landet." Idel välkända tecken på svenskhet, även om inte alla fungerar på det sättet. Är detta en förklaring till siffrorna?
Vill vi hålla distans är det naturligtvis bekvämt att ingen annan förstår vad vid säger. "Låt mig för guds skull slippa prata med någon", är helt enkelt ett motto som många svenskar skriver under på. Särskilt under semestervilan någonstans på främmande ort.
Vad ska man säga om dessa märkliga siffror? Vi kan visserligen inte göra några jämförelser. Någonting säger oss dock att fransmän, italienare eller amerikaner skulle svara lite annorlunda. Som regel handlar resandet naturligtvis ofta om att komma bort och se och uppleva något annat. Men andas inte siffrorna ändå en viss desperation?
Vad kan det handla om? Förekomsten av många svenskar gör resmålet mindre genuint och exotiskt, säger någon med koppling till rapporten. I så fall har kanske svenskar extra starka behov av det som upplevs som "genuint och exotiskt". Det verkar ju inte helt orimligt. Vad detta i sin tur säger om det svenska samhället, är förvisso intressant.
Är det frågan om ännu en aspekt av det svenska behovet av social distans? Vi vill ju många gånger till varje pris slippa prata med våra grannar. Att bygga uteplatsen på baksidan av huset istället för på framsidan, där man kan tvingas ha kontakt med förbipasserande, är mer regel än undantag. Det närmast desperata behovet av att "slippa insyn" i vår bostad, längtan till tystnaden och ensamheten "på landet." Idel välkända tecken på svenskhet, även om inte alla fungerar på det sättet. Är detta en förklaring till siffrorna?
Vill vi hålla distans är det naturligtvis bekvämt att ingen annan förstår vad vid säger. "Låt mig för guds skull slippa prata med någon", är helt enkelt ett motto som många svenskar skriver under på. Särskilt under semestervilan någonstans på främmande ort.