En som har skaffat sig en stark rutin beträffande museibesök är den norske författaren Dag Solstad. Åtminstone gäller det för ett väldigt specifikt fall återgivet i en aktuell roman. I sin bok Bergensare skriver Tomas Espedal om ett möte med den äldre kollegan i Madrid. Solstad inger honom en väldig respekt, lite oklart varför. Espedal berättar att han planerat att besöka Prado-museet för att titta på Goyas svarta målningar - pinturas negras - som mästaren målade mot slutet av sitt liv på väggarna i sitt hem Quinta del sordo, den döves hus.
Solstads svar:
Ja, om du vill se Goyas svarta målningar på Prado-museet, då ska du skynda dig igenom de första salarna utan att titta åt vare sig vänster eller höger. Du får inte stanna eller titta på en endaste tavla. Gå bara vidare med skygglappar så fort du kan, ända in till museets innersta rum. Där hänger Goyas svarta målningar. När du har sett dem, måste du gå raka vägen ut från museet, på samma sätt som du gick in, sa Dag Solstad.
En smula motvilligt gör Espedal som den äldre kollegan har instruerat, och missar därmed en del andra verk som han egentligen velat titta på, exempelvis av Velasquez.
Goyas målningar är mörka, märkliga - visioner av något ont. Nästa morgon upplever Espedal att han genomgått en förvandling. Hans natt har varit fylld av mardrömmar och våndor. När han betraktar sin egen spegelbild förvånar det honom att det inte alls syns att han inte längre är sig själv.
Solstads svar:
Ja, om du vill se Goyas svarta målningar på Prado-museet, då ska du skynda dig igenom de första salarna utan att titta åt vare sig vänster eller höger. Du får inte stanna eller titta på en endaste tavla. Gå bara vidare med skygglappar så fort du kan, ända in till museets innersta rum. Där hänger Goyas svarta målningar. När du har sett dem, måste du gå raka vägen ut från museet, på samma sätt som du gick in, sa Dag Solstad.
En smula motvilligt gör Espedal som den äldre kollegan har instruerat, och missar därmed en del andra verk som han egentligen velat titta på, exempelvis av Velasquez.
Goyas målningar är mörka, märkliga - visioner av något ont. Nästa morgon upplever Espedal att han genomgått en förvandling. Hans natt har varit fylld av mardrömmar och våndor. När han betraktar sin egen spegelbild förvånar det honom att det inte alls syns att han inte längre är sig själv.