Tyke har kommit till Laos, närmare bestämd till den berömda djungelstaden Luang Prabang. Vi har skrivit om staden tidigare - kolla här: Den transformerande massturismen Men börja med att läsa Tykes intressanta artikel som tar upp frågor om äkthet och genuinitet.
När jag som tioåring lärde mig alla världens huvudstäder fanns det några länder som hade två — en administrativ och en kunglig. Nederländerna var ett av dem, med Amsterdam och Haag. Laos var ett annat. I Vientiane fanns regeringen och i Luang Prabang kungen. Det lät spännande. Laos var alltså en monarki i början av 1970-talet. Så är det inte längre. I likhet med Vietnam är Laos en kommunistisk enpartistat.
När jag som tioåring lärde mig alla världens huvudstäder fanns det några länder som hade två — en administrativ och en kunglig. Nederländerna var ett av dem, med Amsterdam och Haag. Laos var ett annat. I Vientiane fanns regeringen och i Luang Prabang kungen. Det lät spännande. Laos var alltså en monarki i början av 1970-talet. Så är det inte längre. I likhet med Vietnam är Laos en kommunistisk enpartistat.
1975 besegrades den kungliga armén av den kommunistiska Phatet Lao efter ett långt inbördeskrig och Luang Prabang förlorade sin status. Det hade hänt tidigare i historien. Perioder som huvudstad och betydelsefull plats i regionen har varvats med tider av nergång. Sedan mitten av 1990-talet då staden pekades ut som världsarv av Unesco har Luang Prabang — underlättat av öppnare attityder från regimen — utvecklats till en turistmagnet.
Jag funderar en del över varför. Det är en ganska liten och avlägsen ort. Ett par timmars promenad räcker för att se hela staden och de viktigaste templen. Därutöver kan man besöka ett par relativt oansenliga grottor, se ett litet vattenfall eller rida elefant. Eller ägna en dag åt att lära sig laotisk matlagning. Luang Prabang är i själva verket inte alls särskilt spännande. Åtminstone inte som stad betraktat.
Det kungliga palatset som byggdes i början av 1900-talet är förvånansvärt anspråkslöst. En stor del av interiören — som lär vara bevarad intakt sedan den sista kungafamiljen tvingades därifrån — är närmast spartansk. Templen är förvisso många, men inte särskilt imponerande och de flesta inte ens särskilt gamla. Om det nu har någon betydelse.
Staden är gullig. Stränga restriktioner kring bevarande har gjort att den historiska stadsstrukturen och småskaligheten har bibehållits. Husen längs huvudgatan och floden är med något enstaka undantag inte mer än två våningar. Nya hus anpassas i stil till de äldre. Men det är turistnäringen som dominerar stadens äldsta del. Det mesta är i hög grad tillrättalagt för västerländsk smak. Hotell, restauranger och caféer har inrymts i gamla byggnader på ett sätt som attraherar vår blick. Asien känns i någon mening ganska avlägset. Givetvis serveras lokala varianter av curry och andra inhemska maträtter. Men minst lika ofta pizza och cheesecake.
Är platsen äkta eller inte? Frågan är väl egentligen irrelevant. Och det spelar knappast någon roll för flertalet turister. I hög grad rör vi turister oss i likartade mönster. Vi reser dit andra reser. Och turistorter anpassas efter våra preferenser. Trots att världen har öppnat sig och resandet till alla tänkbara och otänkbara platser blivit enklare verkar väl koncentrationen av turister öka på vissa platser. Att göra som alla andra är ju tryggt. Men det stör mig naturligtvis lite att jag gillar turiststaden Luang Prabang — och att jag dricker latte och äter cheesecake. Att vara som alla andra är ju inte alltid eftersträvansvärt. Iallafall inte om man vill odla en viss självbild.
Jag stannar — i likhet med de flesta resenärer jag träffar — ganska länge i staden. Iallafall betydligt längre än vad dess sevärdheter skulle ge anledning till. Det är något annat som attraherar. I bakgrunden lockade förstås berättelsen om den lilla kungliga staden långt borta med gyllene tempel och pagoder. Och så är ju läget obestridligen vackert — vid en av Mekongflodens krökar med bergen som fond. Men kanske är den främsta kvaliteten det lätt dammiga lugn som på något sätt präglar staden. Det är skönt att vara långsam i Luang Prabang.
Om man inte väljer att flyga är det en nödvändighet att låta resandet ta tid i Laos. Det är bergigt. Det är djungel. Det är ett glest bebott och svårtillgängligt land. Infrastrukturen är inte utbyggd. Fast åtminstone det senare kommer att förändras.
Jag lämnar Laos med båt på Mekongfloden. Strax utanför Luang Prabang passeras två stora byggplatser där nya järnvägsbroar är under konstruktion. En höghastighetsjärnväg ska förbinda södra Kina med Singapore. Med ett stopp i Luang Prabang. Vad det får för konsekvenser för platsens långsamhet får ju framtiden utvisa. Med flodbåten tar det nu två dagar att nå gränsen till Thailand.
Jag funderar en del över varför. Det är en ganska liten och avlägsen ort. Ett par timmars promenad räcker för att se hela staden och de viktigaste templen. Därutöver kan man besöka ett par relativt oansenliga grottor, se ett litet vattenfall eller rida elefant. Eller ägna en dag åt att lära sig laotisk matlagning. Luang Prabang är i själva verket inte alls särskilt spännande. Åtminstone inte som stad betraktat.
Det kungliga palatset som byggdes i början av 1900-talet är förvånansvärt anspråkslöst. En stor del av interiören — som lär vara bevarad intakt sedan den sista kungafamiljen tvingades därifrån — är närmast spartansk. Templen är förvisso många, men inte särskilt imponerande och de flesta inte ens särskilt gamla. Om det nu har någon betydelse.
Staden är gullig. Stränga restriktioner kring bevarande har gjort att den historiska stadsstrukturen och småskaligheten har bibehållits. Husen längs huvudgatan och floden är med något enstaka undantag inte mer än två våningar. Nya hus anpassas i stil till de äldre. Men det är turistnäringen som dominerar stadens äldsta del. Det mesta är i hög grad tillrättalagt för västerländsk smak. Hotell, restauranger och caféer har inrymts i gamla byggnader på ett sätt som attraherar vår blick. Asien känns i någon mening ganska avlägset. Givetvis serveras lokala varianter av curry och andra inhemska maträtter. Men minst lika ofta pizza och cheesecake.
Är platsen äkta eller inte? Frågan är väl egentligen irrelevant. Och det spelar knappast någon roll för flertalet turister. I hög grad rör vi turister oss i likartade mönster. Vi reser dit andra reser. Och turistorter anpassas efter våra preferenser. Trots att världen har öppnat sig och resandet till alla tänkbara och otänkbara platser blivit enklare verkar väl koncentrationen av turister öka på vissa platser. Att göra som alla andra är ju tryggt. Men det stör mig naturligtvis lite att jag gillar turiststaden Luang Prabang — och att jag dricker latte och äter cheesecake. Att vara som alla andra är ju inte alltid eftersträvansvärt. Iallafall inte om man vill odla en viss självbild.
Jag stannar — i likhet med de flesta resenärer jag träffar — ganska länge i staden. Iallafall betydligt längre än vad dess sevärdheter skulle ge anledning till. Det är något annat som attraherar. I bakgrunden lockade förstås berättelsen om den lilla kungliga staden långt borta med gyllene tempel och pagoder. Och så är ju läget obestridligen vackert — vid en av Mekongflodens krökar med bergen som fond. Men kanske är den främsta kvaliteten det lätt dammiga lugn som på något sätt präglar staden. Det är skönt att vara långsam i Luang Prabang.
Om man inte väljer att flyga är det en nödvändighet att låta resandet ta tid i Laos. Det är bergigt. Det är djungel. Det är ett glest bebott och svårtillgängligt land. Infrastrukturen är inte utbyggd. Fast åtminstone det senare kommer att förändras.
Jag lämnar Laos med båt på Mekongfloden. Strax utanför Luang Prabang passeras två stora byggplatser där nya järnvägsbroar är under konstruktion. En höghastighetsjärnväg ska förbinda södra Kina med Singapore. Med ett stopp i Luang Prabang. Vad det får för konsekvenser för platsens långsamhet får ju framtiden utvisa. Med flodbåten tar det nu två dagar att nå gränsen till Thailand.