Tertulia Travels - kulturhistoriska resor
  • Blogg
  • Platser
  • Konsten att resa
  • Om Tertulia
  • Arrangemang
  • Tips
  • Donera
  • Kartor
  • Litteratur

Att vara långsam i Laos

2/1/2019

 
Bild
Tyke har kommit till Laos, närmare bestämd till den berömda djungelstaden Luang Prabang. Vi har skrivit om staden tidigare - kolla här: Den transformerande massturismen Men börja med att läsa Tykes intressanta artikel som tar upp frågor om äkthet och genuinitet.

När jag som tioåring lärde mig alla världens huvudstäder fanns det några länder som hade två — en administrativ och en kunglig. Nederländerna var ett av dem, med Amsterdam och Haag. Laos var ett annat. I Vientiane fanns regeringen och i Luang Prabang kungen. Det lät spännande. Laos var alltså en monarki i början av 1970-talet. Så är det inte längre. I likhet med Vietnam är Laos en kommunistisk enpartistat. 

1975 besegrades den kungliga armén av den kommunistiska Phatet Lao efter ett långt inbördeskrig och Luang Prabang förlorade sin status. Det hade hänt tidigare i historien. Perioder som huvudstad och betydelsefull plats i regionen har varvats med tider av nergång. Sedan mitten av 1990-talet då staden pekades ut som världsarv av Unesco har Luang Prabang — underlättat av öppnare attityder från regimen — utvecklats till en turistmagnet. 

Jag funderar en del över varför. Det är en ganska liten och avlägsen ort. Ett par timmars promenad räcker för att se hela staden och de viktigaste templen. Därutöver kan man besöka ett par relativt oansenliga grottor, se ett litet vattenfall eller rida elefant. Eller ägna en dag åt att lära sig laotisk matlagning. Luang Prabang är i själva verket inte alls särskilt spännande. Åtminstone inte som stad betraktat. 

Det kungliga palatset som byggdes i början av 1900-talet är förvånansvärt anspråkslöst. En stor del av interiören — som lär vara bevarad intakt sedan den sista kungafamiljen tvingades därifrån — är närmast spartansk. Templen är förvisso många, men inte särskilt imponerande och de flesta inte ens särskilt gamla. Om det nu har någon betydelse.

Staden är gullig. Stränga restriktioner kring bevarande har gjort att den historiska stadsstrukturen och småskaligheten har bibehållits. Husen längs huvudgatan och floden är med något enstaka undantag inte mer än två våningar. Nya hus anpassas i stil till de äldre. Men det är turistnäringen som dominerar stadens äldsta del. Det mesta är i hög grad tillrättalagt för västerländsk smak. Hotell, restauranger och caféer har inrymts i gamla byggnader på ett sätt som attraherar vår blick. Asien känns i någon mening ganska avlägset. Givetvis serveras lokala varianter av curry och andra inhemska maträtter. Men minst lika ofta pizza och cheesecake.

Är platsen äkta eller inte? Frågan är väl egentligen irrelevant. Och det spelar knappast någon roll för flertalet turister. I hög grad rör vi turister oss i likartade mönster. Vi reser dit andra reser. Och turistorter anpassas efter våra preferenser. Trots att världen har öppnat sig och resandet till alla tänkbara och otänkbara platser blivit enklare verkar väl koncentrationen av turister öka på vissa platser. Att göra som alla andra är ju tryggt. Men det stör mig naturligtvis lite att jag gillar turiststaden Luang Prabang — och att jag dricker latte och äter cheesecake. Att vara som alla andra är ju inte alltid eftersträvansvärt. Iallafall inte om man vill odla en viss självbild. 

Jag stannar — i likhet med de flesta resenärer jag träffar — ganska länge i staden. Iallafall betydligt längre än vad dess sevärdheter skulle ge anledning till. Det är något annat som attraherar. I bakgrunden lockade förstås berättelsen om den lilla kungliga staden långt borta med gyllene tempel och pagoder. Och så är ju läget obestridligen vackert — vid en av Mekongflodens krökar med bergen som fond. Men kanske är den främsta kvaliteten det lätt dammiga lugn som på något sätt präglar staden. Det är skönt att vara långsam i Luang Prabang. 

Om man inte väljer att flyga är det en nödvändighet att låta resandet ta tid i Laos. Det är bergigt. Det är djungel. Det är ett glest bebott och svårtillgängligt land. Infrastrukturen är inte utbyggd. Fast åtminstone det senare kommer att förändras.

Jag lämnar Laos med båt på Mekongfloden. Strax utanför Luang Prabang passeras två stora byggplatser där nya järnvägsbroar är under konstruktion. En höghastighetsjärnväg ska förbinda södra Kina med Singapore. Med ett stopp i Luang Prabang. Vad det får för konsekvenser för platsens långsamhet får ju framtiden utvisa. Med flodbåten tar det nu två dagar att nå gränsen till Thailand.

Kommentarerna är stängda.
    Välkommen till Tertulia travels! Här läser du om resor, turism och spännande platser.
    ​Häng med!
    DONERA

    RSS-flöde

    Klicka för att ställa in anpassad HTML

    Arkiv

    April 2021
    Mars 2021
    Februari 2021
    Januari 2021
    December 2020
    November 2020
    Oktober 2020
    September 2020
    Augusti 2020
    Juli 2020
    Juni 2020
    Maj 2020
    April 2020
    Mars 2020
    Februari 2020
    Januari 2020
    December 2019
    November 2019
    Oktober 2019
    September 2019
    Augusti 2019
    Juli 2019
    Juni 2019
    Maj 2019
    April 2019
    Mars 2019
    Februari 2019
    Januari 2019
    December 2018
    November 2018
    Oktober 2018
    September 2018
    Augusti 2018
    Juli 2018
    Juni 2018
    Maj 2018
    April 2018
    Mars 2018
    Februari 2018
    Januari 2018
    December 2017
    November 2017
    Oktober 2017
    September 2017
    Augusti 2017
    Juli 2017
    Juni 2017
    Maj 2017
    April 2017
    Mars 2017
    Februari 2017
    Januari 2017
    December 2016
    November 2016
    Oktober 2016
    September 2016
    Augusti 2016
    Juli 2016
    Juni 2016
    Maj 2016
    April 2016
    Mars 2016
    Februari 2016
    Januari 2016
    December 2015
    November 2015


​Epost: info@tertuliatravels.com   Telefon: 070-791 48 08   ​
  • Blogg
  • Platser
  • Konsten att resa
  • Om Tertulia
  • Arrangemang
  • Tips
  • Donera
  • Kartor
  • Litteratur