Här följer tredje delen i Thomas Sewerins artikelsvit Svindel i Schwaben. Färden går vidare från München mot sydväst, fram till den lilla orten Diessen, vid kanten av en av Münchenbornas badsjöar. Här väntar en prakt som slår besökaren med häpnad.
Fortsätt följa med på Thomas resa! Och, vill du ha hela reseberättelsen i ett svep - kolla här!
Längst ner vid en av Münchenbornas badsjöar - Ammersee - ligger byn Diessen, en tre, fyra mil sydväst om Schleissheim. På en kulle i norra delen av byn ligger augustinerbrödernas klosterkyrka Marienmünster. Kyrkan byggdes mellan 1732 och 1739. När den invigdes sades det att här är det närmaste man kan komma himlen. Exteriört är det ett mästerverk av den unge arkitekten Johann Michael Fisher, som senare också gjorde flera av de andra kyrkorna jag ska besöka. Han lät bygga en berömd fasad där de horisontella och de vertikala krafterna harmoniskt spelar med varandra. Blicken följer fascinerad och förväntansfull våning på våning av fönster och nischer upp till Guds öga i guld längst upp och sedan ner igen. Rörelse upp och ner ger fasaden ett ändlöst liv.
Byggherre var kontraktsprosten Herculan Karg. Han reste runt i Sydtyrolen, i dåtidens konstmetropoler - Innsbruck, München och Augsburg - och samlade en grupp framstående konstnärer runt Fisher. Där var den berömde takfreskomålaren Johann Georg Bergmüller och hans lärljunge Johann Evangelist Holzer, bildhuggarna Ehrgott Bernhard Bendl, Franz Xaver Schmädl, en flamländare Aegid Verhelst (vilka härliga namn! Jag fantiserar att jag sitter och delar bröd och vin med dem och lyssnar på deras ständiga ordfejder om färg och former.) och till och med en porträttmålare med svenskt ursprung, Georg Desmarées, plus fadern till den sydtyske rokokoskulptören Johann Baptist Straub. Också de stora målarna Giovanni Battista Pittoni och Giovanni Battista Tiepoli från Venedig målade altartavlor i kyrkan. Stuckaturerna togs om hand av Wessobrunnmästarna bröderna Johann Michael och Franz Xaver Feichtmayr och den store Georg Üblhers, specialist på putti, små vingbeklädda keruber.
Jag stiger in i kyrkan genom en dörr vid sidan. Det är mörkt under orgelläktaren. Jag vänder mig till höger. Där är mittgången och där slås jag av den enastående vitskimrande tårtprakten. Sätter mig i en av de bakersta bänkraderna och bara låter 1700-talshärligheten skölja över mig. Frågan är om inte detta är den vackraste av alla kyrkor jag ska besöka. Kanske för att det är den första och intrycken därför är starkast här. Läser i en tjock bok om just den här helgedomen och lär mig två saker. Den första handlar om indirekt ljus. Rokokokyrkorna kräver massor med ljus. Idealiskt är indirekt ljus. Innanför ett stort lysande fönster framstår en glänsande fresk som mörk och en strålande målning av himmelsk ära ser alltför avslagen ut. De vita väggarna och interiörens pelare absorberar ljuset. De blir immateriella och skiner. Ljus och materia sammanstrålar, sten och stuck förvandlas till eterisk substans. Ljuset i kyrkan får oss att glömma tyngden hos materialet den är byggd av och hjälper oss att ta in den sakrala karaktären hos arkitekturen. Detta är den sydtyska rokokons alkemi. På de stora breda vita pelarna framåt i det breda skeppet, långhuset, står altare, med förgyllda altartavlor. Framåt i kyrkan ökar de i storlek och komplexitet. Varje altare skildrar döden, kända personers död, från Bibelns historia och helgonlegender. Det är fullt med dödskallar och vi ska således påminnas om vår mortalitet. På det första altarparet skildras Josefs död och Lucifers fall. På nästa par är det Sankt Sebastians och Sankt Stefans martyrdöd som vi påminns om. Sedan Augustinus och Maria Magdalena och slutligen dör Kristus på korset. Vägen framåt i kyrkan är en tankeställare om livets ändlighet och där längst fram vid högaltaret skildras resans slut, vad vi kan se fram emot.
Altartavlan är målad av Balthasar Augustin Albrecht 1738. Den visar Marias Himmelsfärd, hur man med glädje och förundran upptäcker att hon lämnat sin grav. Där står en tung pelare som symboliserar Guds allestädes närvaro. Där är en palm som står för seger och för liv och en aloeplanta som står för oförgänglighet. Nu är vi framme, med andra ord. Vid en löftesrik framtid. Får inte glömma Bergmüllers takfresker. Den stora målningen – Deckengemälde – i långhuset berättar historien om grundandet av klostret i Diessen. Första gången av den Helige Rathard år 815 och sedan det andra grundandet av Greve Berthold I 1132. Därtill skildras bygget av den nya kyrkan på 1730- talet. I målningens anakronismer antyds att de 600-900 åren som gått inte spelar någon roll. Allt utspelar sig i nuet, liksom det tydliggörs i mässan att det offer som gjordes för så länge sedan åter ges liv i detta ögonblick. Bergmüllers fresker fyller taket med färgprakt. Man anar inte ens kupolen som bär upp taket utan överväldigas av freskernas alla berättelser.
Freskomålarens himmel är inte vilken himmel som helst. Det är en bayersk himmel. I taket skildras, som så ofta i dessa rokokokyrkor, kyrkans historia, kyrkan under vars golv vila flera av Bayerns egna helgon, till exempel Sankt Rathard och greve Berthold I:s dotter Sankta Mechtilda. Det andra som jag lär mig där jag sitter i bänkraden är andemeningen med rocaillen, som är kanske det främsta kännetecknet på den sydtyska rokokon. Rocaille har med snäckor, musslor och koraller att göra och är barockens och rokokons viktigaste dekorativa element, i trädgårdar, på hus och inte minst i inredningsarkitekturen på 1700-talet. Man menar att ordet rokoko härleds från ordet rocaille. Dvärgen de Cuvilliées reste till Frankrike och tog med sig rocaillen hem till Bayern på 1730-talet. Den genomgick sedan en kreativ omvandling till tysk rokoko av stuccomästarna från Wessobrunn. Dess skapare var alkemister som bröt ner naturen till fragment och destillerade ur dess materia inte bara nya plantor och djur, t o m helt nya former och skepnader. Denna unika skapelse kännetecknas av kartuscher i gips som ramar in och ibland spiller över i alla fresker och målningar, stundtals abstrakta degliknande gipsformationer som förbinder väggar med tak och fyller ut praktiskt taget alla arkitektoniska vinklar och vrår i kyrkorummet. Här i Diessen provades för första gången i en kyrka hur rocaille-ornamentet kunde användas och här etablerades en personkemi, ett modus vivendi, mellan freskomålaren och stuckatören som sedan blev stilbildande i hela Schwaben och Bayern. Kyrkan i Diessen hyllades vid invigningen som en ny himmel, som ett heligt och nytt Jerusalem. Som stöd för denna utsaga att kyrkan är en bild av himlen kan man peka på horden av små keruber, putti, som härjar överallt i kyrkan. 397stycken noga räknat.
Jag lämnar kyrkan och vandrar ner i byn. Läser och begrundar mina intryck i en liten butik som är antikvitetshandel, leksaksaffär och som också serverar en pretzel och en kall öl. Här kan man sitta en stund. Tar ut kontanter på en bank och tankar bilen med ny diesel. Kör vidare till nästa rokokokyrka några mil söderut. Hinner en till idag.
Fortsätt följa med på Thomas resa! Och, vill du ha hela reseberättelsen i ett svep - kolla här!
Längst ner vid en av Münchenbornas badsjöar - Ammersee - ligger byn Diessen, en tre, fyra mil sydväst om Schleissheim. På en kulle i norra delen av byn ligger augustinerbrödernas klosterkyrka Marienmünster. Kyrkan byggdes mellan 1732 och 1739. När den invigdes sades det att här är det närmaste man kan komma himlen. Exteriört är det ett mästerverk av den unge arkitekten Johann Michael Fisher, som senare också gjorde flera av de andra kyrkorna jag ska besöka. Han lät bygga en berömd fasad där de horisontella och de vertikala krafterna harmoniskt spelar med varandra. Blicken följer fascinerad och förväntansfull våning på våning av fönster och nischer upp till Guds öga i guld längst upp och sedan ner igen. Rörelse upp och ner ger fasaden ett ändlöst liv.
Byggherre var kontraktsprosten Herculan Karg. Han reste runt i Sydtyrolen, i dåtidens konstmetropoler - Innsbruck, München och Augsburg - och samlade en grupp framstående konstnärer runt Fisher. Där var den berömde takfreskomålaren Johann Georg Bergmüller och hans lärljunge Johann Evangelist Holzer, bildhuggarna Ehrgott Bernhard Bendl, Franz Xaver Schmädl, en flamländare Aegid Verhelst (vilka härliga namn! Jag fantiserar att jag sitter och delar bröd och vin med dem och lyssnar på deras ständiga ordfejder om färg och former.) och till och med en porträttmålare med svenskt ursprung, Georg Desmarées, plus fadern till den sydtyske rokokoskulptören Johann Baptist Straub. Också de stora målarna Giovanni Battista Pittoni och Giovanni Battista Tiepoli från Venedig målade altartavlor i kyrkan. Stuckaturerna togs om hand av Wessobrunnmästarna bröderna Johann Michael och Franz Xaver Feichtmayr och den store Georg Üblhers, specialist på putti, små vingbeklädda keruber.
Jag stiger in i kyrkan genom en dörr vid sidan. Det är mörkt under orgelläktaren. Jag vänder mig till höger. Där är mittgången och där slås jag av den enastående vitskimrande tårtprakten. Sätter mig i en av de bakersta bänkraderna och bara låter 1700-talshärligheten skölja över mig. Frågan är om inte detta är den vackraste av alla kyrkor jag ska besöka. Kanske för att det är den första och intrycken därför är starkast här. Läser i en tjock bok om just den här helgedomen och lär mig två saker. Den första handlar om indirekt ljus. Rokokokyrkorna kräver massor med ljus. Idealiskt är indirekt ljus. Innanför ett stort lysande fönster framstår en glänsande fresk som mörk och en strålande målning av himmelsk ära ser alltför avslagen ut. De vita väggarna och interiörens pelare absorberar ljuset. De blir immateriella och skiner. Ljus och materia sammanstrålar, sten och stuck förvandlas till eterisk substans. Ljuset i kyrkan får oss att glömma tyngden hos materialet den är byggd av och hjälper oss att ta in den sakrala karaktären hos arkitekturen. Detta är den sydtyska rokokons alkemi. På de stora breda vita pelarna framåt i det breda skeppet, långhuset, står altare, med förgyllda altartavlor. Framåt i kyrkan ökar de i storlek och komplexitet. Varje altare skildrar döden, kända personers död, från Bibelns historia och helgonlegender. Det är fullt med dödskallar och vi ska således påminnas om vår mortalitet. På det första altarparet skildras Josefs död och Lucifers fall. På nästa par är det Sankt Sebastians och Sankt Stefans martyrdöd som vi påminns om. Sedan Augustinus och Maria Magdalena och slutligen dör Kristus på korset. Vägen framåt i kyrkan är en tankeställare om livets ändlighet och där längst fram vid högaltaret skildras resans slut, vad vi kan se fram emot.
Altartavlan är målad av Balthasar Augustin Albrecht 1738. Den visar Marias Himmelsfärd, hur man med glädje och förundran upptäcker att hon lämnat sin grav. Där står en tung pelare som symboliserar Guds allestädes närvaro. Där är en palm som står för seger och för liv och en aloeplanta som står för oförgänglighet. Nu är vi framme, med andra ord. Vid en löftesrik framtid. Får inte glömma Bergmüllers takfresker. Den stora målningen – Deckengemälde – i långhuset berättar historien om grundandet av klostret i Diessen. Första gången av den Helige Rathard år 815 och sedan det andra grundandet av Greve Berthold I 1132. Därtill skildras bygget av den nya kyrkan på 1730- talet. I målningens anakronismer antyds att de 600-900 åren som gått inte spelar någon roll. Allt utspelar sig i nuet, liksom det tydliggörs i mässan att det offer som gjordes för så länge sedan åter ges liv i detta ögonblick. Bergmüllers fresker fyller taket med färgprakt. Man anar inte ens kupolen som bär upp taket utan överväldigas av freskernas alla berättelser.
Freskomålarens himmel är inte vilken himmel som helst. Det är en bayersk himmel. I taket skildras, som så ofta i dessa rokokokyrkor, kyrkans historia, kyrkan under vars golv vila flera av Bayerns egna helgon, till exempel Sankt Rathard och greve Berthold I:s dotter Sankta Mechtilda. Det andra som jag lär mig där jag sitter i bänkraden är andemeningen med rocaillen, som är kanske det främsta kännetecknet på den sydtyska rokokon. Rocaille har med snäckor, musslor och koraller att göra och är barockens och rokokons viktigaste dekorativa element, i trädgårdar, på hus och inte minst i inredningsarkitekturen på 1700-talet. Man menar att ordet rokoko härleds från ordet rocaille. Dvärgen de Cuvilliées reste till Frankrike och tog med sig rocaillen hem till Bayern på 1730-talet. Den genomgick sedan en kreativ omvandling till tysk rokoko av stuccomästarna från Wessobrunn. Dess skapare var alkemister som bröt ner naturen till fragment och destillerade ur dess materia inte bara nya plantor och djur, t o m helt nya former och skepnader. Denna unika skapelse kännetecknas av kartuscher i gips som ramar in och ibland spiller över i alla fresker och målningar, stundtals abstrakta degliknande gipsformationer som förbinder väggar med tak och fyller ut praktiskt taget alla arkitektoniska vinklar och vrår i kyrkorummet. Här i Diessen provades för första gången i en kyrka hur rocaille-ornamentet kunde användas och här etablerades en personkemi, ett modus vivendi, mellan freskomålaren och stuckatören som sedan blev stilbildande i hela Schwaben och Bayern. Kyrkan i Diessen hyllades vid invigningen som en ny himmel, som ett heligt och nytt Jerusalem. Som stöd för denna utsaga att kyrkan är en bild av himlen kan man peka på horden av små keruber, putti, som härjar överallt i kyrkan. 397stycken noga räknat.
Jag lämnar kyrkan och vandrar ner i byn. Läser och begrundar mina intryck i en liten butik som är antikvitetshandel, leksaksaffär och som också serverar en pretzel och en kall öl. Här kan man sitta en stund. Tar ut kontanter på en bank och tankar bilen med ny diesel. Kör vidare till nästa rokokokyrka några mil söderut. Hinner en till idag.
