Färden genom Sydtyskland tillsammans med Thomas Sewerin går vidare. Den här gånger görs ett stopp i Weingarten, några mil norr om Bodensjön. Stoppet innebär en viss besvikelse, men också en viss reströtthet gör sig påmind hos den energiske resenären.
Läs hela reseberättelsen i ett svep om du vill - här!
Du är förlåten, kara läsare, om du vid det har laget är mätt på rokoko, fresker, gips och sydtysk historia. Måste också erkänna att när jag kommer fram till Weingarten, syster till pusselstaden Ravensburg, blir jag inte helt besviken när jag, efter att ha bokat in mig för ett krypin på ett Gasthaus, upptäcker att den stora basilikan håller på att renoveras.
Kyrkan byggdes på ruinen av den gamla medeltida helgedomen 1715-1724. Arkitekt var Franz Beer. Den kallades då “Peterkyrkan i Schwaben”. Den är den största barockkyrkan i Tyskland och exakt hälften så stor som Peterskyrkan i Rom. Benediktinermunkarna som lät bygga kyrkan var bland Schwabens rikaste. De ägde massor med jordegendomar ända ner till Bodensjön.
I basilikan i Weingarten forvaras en liten droppe blod från Jesus på korset, en liten droppe tagen från en något större droppe som förvaras i domen i Mantova i Norditalien. Här är bakgrunden: Longinus, som med sin lans stack Jesus på korset i sidan, fångade lite av det heliga blodet i en blyask, som han sedan begravde när han kom hem till Mantova. Påven Leo IX och tysk-romerske kejsaren Henrik III var med när asken återupptäcktes 1048. Det blev bestämt att fördela blodet i tre lika delar. En del fick stanna i Mantova, en del fick påven i Rom och den tredje delen fick kejsaren som skänkte den heliga reliken till greven av Flandern, Baldwin V, som i sin tur gav den till sin dotter Juditha. Hon gifte sig med Welf I, greven av Bayern och i samband med bröllopet gav hon blodsdroppen till munkarna i Weingarten.
Nu firas där fortfarande, på Kristi Himmelsfärdsdag, Blutfreitag, då behållaren med blodsdroppen – nu är asken förgylld och klädd med ädelstenar – framförs av en ryttare som följs av många andra till häst och till fots genom staden. Das Blutritt kallas processionen.
Basilikan är dekorerad med fresker som den unge Cosmas Damian Asam, den främste av Bayerns målare vid den har tiden, började måla redan 1717. Det här vill jag se. Jag har samlat på bröderna Asams verk under många resor genom Tyskland på väg söderut vid tidigare tillfallen. Jag stiger förväntansfull in genom porten och upptäcker byggnadsställningar och presenningar som täcker väggar och tak i nästan hela kyrkans innanmäte. Allt jag får är en skymt av den berömda fresken i kupolen som också ar känd for misstaget med direkt ljus in i en freskomålad kyrka.
I rivaliteten mellan arkitekturen och freskomålaren i den här kupolen kan inte Asam tävla med det skarpa ljuset från fönstren nedanför. På torget framför kyrkan finns en servering. Allt ligger högt over nejden och man kan se nästan anda ner till Bodensjön. Solen håller på att gå ner och jag får sällskap av en lokal pilsner medan jag i dagboken antecknar intrycken av alla besök idag.
Nar det mörknar flyttar jag inomhus och beställer ännu en Wienerschnitzel. Tanker också på vad jag missat den har kvällen, på vad som döljer sig bakom skynkena inne i kyrkan – “Oberschwabens barockjuvel”, som den också kallas.
Här har Casmas Damian Asam lekt med vad han har lärt sig av sin italienske mästare Andrea Pozzo. Denna kunde skapa illusionen av att man sögs upp i himlen, bara man ställde sig på en speciellt utvald plats nere på kyrkogolvet och blickade uppåt. Själva illusionen färsvann om man sedan betraktade taket från andra platser i kyrkan. Asam visste detta och han, liksom alla andra sydtyska takfreskomålare, ville inte skapa en sådan effekt.
Istället målade han en tavla av himlen i taket, inte en målning som skulle liksom forlänga ens upplevelse dar man står, av kyrkan upp i himlen, utan en som skulle inbjuda oss att stiga in i en annan värld, bokstavligen in i landskapet som himlen erbjuder. Här är den stora skillnaden mellan den sydtyska rokokon och den italienska barocken.
Läs hela reseberättelsen i ett svep om du vill - här!
Du är förlåten, kara läsare, om du vid det har laget är mätt på rokoko, fresker, gips och sydtysk historia. Måste också erkänna att när jag kommer fram till Weingarten, syster till pusselstaden Ravensburg, blir jag inte helt besviken när jag, efter att ha bokat in mig för ett krypin på ett Gasthaus, upptäcker att den stora basilikan håller på att renoveras.
Kyrkan byggdes på ruinen av den gamla medeltida helgedomen 1715-1724. Arkitekt var Franz Beer. Den kallades då “Peterkyrkan i Schwaben”. Den är den största barockkyrkan i Tyskland och exakt hälften så stor som Peterskyrkan i Rom. Benediktinermunkarna som lät bygga kyrkan var bland Schwabens rikaste. De ägde massor med jordegendomar ända ner till Bodensjön.
I basilikan i Weingarten forvaras en liten droppe blod från Jesus på korset, en liten droppe tagen från en något större droppe som förvaras i domen i Mantova i Norditalien. Här är bakgrunden: Longinus, som med sin lans stack Jesus på korset i sidan, fångade lite av det heliga blodet i en blyask, som han sedan begravde när han kom hem till Mantova. Påven Leo IX och tysk-romerske kejsaren Henrik III var med när asken återupptäcktes 1048. Det blev bestämt att fördela blodet i tre lika delar. En del fick stanna i Mantova, en del fick påven i Rom och den tredje delen fick kejsaren som skänkte den heliga reliken till greven av Flandern, Baldwin V, som i sin tur gav den till sin dotter Juditha. Hon gifte sig med Welf I, greven av Bayern och i samband med bröllopet gav hon blodsdroppen till munkarna i Weingarten.
Nu firas där fortfarande, på Kristi Himmelsfärdsdag, Blutfreitag, då behållaren med blodsdroppen – nu är asken förgylld och klädd med ädelstenar – framförs av en ryttare som följs av många andra till häst och till fots genom staden. Das Blutritt kallas processionen.
Basilikan är dekorerad med fresker som den unge Cosmas Damian Asam, den främste av Bayerns målare vid den har tiden, började måla redan 1717. Det här vill jag se. Jag har samlat på bröderna Asams verk under många resor genom Tyskland på väg söderut vid tidigare tillfallen. Jag stiger förväntansfull in genom porten och upptäcker byggnadsställningar och presenningar som täcker väggar och tak i nästan hela kyrkans innanmäte. Allt jag får är en skymt av den berömda fresken i kupolen som också ar känd for misstaget med direkt ljus in i en freskomålad kyrka.
I rivaliteten mellan arkitekturen och freskomålaren i den här kupolen kan inte Asam tävla med det skarpa ljuset från fönstren nedanför. På torget framför kyrkan finns en servering. Allt ligger högt over nejden och man kan se nästan anda ner till Bodensjön. Solen håller på att gå ner och jag får sällskap av en lokal pilsner medan jag i dagboken antecknar intrycken av alla besök idag.
Nar det mörknar flyttar jag inomhus och beställer ännu en Wienerschnitzel. Tanker också på vad jag missat den har kvällen, på vad som döljer sig bakom skynkena inne i kyrkan – “Oberschwabens barockjuvel”, som den också kallas.
Här har Casmas Damian Asam lekt med vad han har lärt sig av sin italienske mästare Andrea Pozzo. Denna kunde skapa illusionen av att man sögs upp i himlen, bara man ställde sig på en speciellt utvald plats nere på kyrkogolvet och blickade uppåt. Själva illusionen färsvann om man sedan betraktade taket från andra platser i kyrkan. Asam visste detta och han, liksom alla andra sydtyska takfreskomålare, ville inte skapa en sådan effekt.
Istället målade han en tavla av himlen i taket, inte en målning som skulle liksom forlänga ens upplevelse dar man står, av kyrkan upp i himlen, utan en som skulle inbjuda oss att stiga in i en annan värld, bokstavligen in i landskapet som himlen erbjuder. Här är den stora skillnaden mellan den sydtyska rokokon och den italienska barocken.
