Så har vi kommit till sjätte delen i Thomas Sewerins reseäventyr bland rokokoskatterna i Sydtyskland. I Ottobeuren finns ett kloster med en kyrka och ett bibliotek. Skribenten häpnar och grips av avund. Häng med i läsningen!
Som tidigare, föredrar du att läsa hela berättelsen i ett svep kolla här!
Färden går vidare. Sju mil norrut. Det står Kempten, Garmisch Partenkirchen och Füssen på vägskyltar som pekar åt olika håll. Problemet med gps:en är bristen på överblick. Var är jag i förhållande till dit jag ska? Jag ser bara några kilometer fram på min lilla digitala karta. Det är Umleitung men jag hittar snart in i byn Ottobeuren strax utanför Memmingen. Här står en praktfull kyrka som ska symbolisera huvudet på den stora kroppen av lika ståtliga klosterbyggnader.
Det här är en stor kyrka. Den är ännu ett mästerverk av arkitekten Johann Michael Fisher. 1748 rev man den gamla kyrkan och började bygga den nya som stod färdig med alla sina interiördekorationer år 1766, då man firade tusenårsminnet av klostrets grundande. Stuck och skulpturer är Johann Michael Feichtmayer och Joseph Christian mest ansvariga för, takfreskerna är gjorda av Franz Anton och Johann Jacob Zeiller.
När man kommit genom den något dunkla hallen är det ljus och överdådig rymlighet som gäller. Två gånger tio färglada pelare i gjuten stuck leder en fram mot koret. Pelarna ska symbolisera de tio budorden. I glastäckta förgyllda skåp ligger skeletten av heliga män och vinkar till de förbipas- serande. Längst fram på ett altare framför det praktfulla koret och de förgyllda korstolarna står ett gyllene krucifix, en av de få skatter som är kvar från den romanska kyrkan som tidigare stod på platsen.
Det slår mig här i Ottobeuren, där det fortfarande finns munkar som praktiserar sin fromhet, att kanske rokokokyrkan inte endast är ett känslans rum. För att verkligen uppskatta vad den dekorativa omgivningen har att erbjuda behövs en stor del tankemöda och reflektioner. Man måste kunna, inte bara alla Gamla och Nya testamentets berättelser, utan även Apokryfernas, klosterordens historier och lokalsamhällets legender för att ta in skrönorna på tak och väggar. Inte minst taken.
Klostermuséet är stängt över lunchtid. Jag vandrar i byn, äter en wienerschnitzel på en Kneipe, med en lokal pilsner. Köper böcker i Klosterladen. Skaffar så en biljett och vandrar runt i klostermuséet, som är en del av det stora klosterkomplex som byggdes 1711-1725 av abbotten Rupert och som i sin tid fick heta “Schwabens Escorial” (Filip II:s stora slott och kloster utanför Madrid). Munkarna här blev kända för sina handskrifter och bokilluminationer.
Nånstans i denna arkitektoniska labyrint ligger det berömda biblioteket i vilket vår bekante Johann Baptist Zimmermann målade takfresken. Jag står där alldeles ensam i biblioteket, slagen av häpnad och avund. Sen kör jag vidare. Tidig eftermiddag och jag ska besöka ännu en rokokopärla, ensam i en by uppe i bergen längre västerut.
Som tidigare, föredrar du att läsa hela berättelsen i ett svep kolla här!
Färden går vidare. Sju mil norrut. Det står Kempten, Garmisch Partenkirchen och Füssen på vägskyltar som pekar åt olika håll. Problemet med gps:en är bristen på överblick. Var är jag i förhållande till dit jag ska? Jag ser bara några kilometer fram på min lilla digitala karta. Det är Umleitung men jag hittar snart in i byn Ottobeuren strax utanför Memmingen. Här står en praktfull kyrka som ska symbolisera huvudet på den stora kroppen av lika ståtliga klosterbyggnader.
Det här är en stor kyrka. Den är ännu ett mästerverk av arkitekten Johann Michael Fisher. 1748 rev man den gamla kyrkan och började bygga den nya som stod färdig med alla sina interiördekorationer år 1766, då man firade tusenårsminnet av klostrets grundande. Stuck och skulpturer är Johann Michael Feichtmayer och Joseph Christian mest ansvariga för, takfreskerna är gjorda av Franz Anton och Johann Jacob Zeiller.
När man kommit genom den något dunkla hallen är det ljus och överdådig rymlighet som gäller. Två gånger tio färglada pelare i gjuten stuck leder en fram mot koret. Pelarna ska symbolisera de tio budorden. I glastäckta förgyllda skåp ligger skeletten av heliga män och vinkar till de förbipas- serande. Längst fram på ett altare framför det praktfulla koret och de förgyllda korstolarna står ett gyllene krucifix, en av de få skatter som är kvar från den romanska kyrkan som tidigare stod på platsen.
Det slår mig här i Ottobeuren, där det fortfarande finns munkar som praktiserar sin fromhet, att kanske rokokokyrkan inte endast är ett känslans rum. För att verkligen uppskatta vad den dekorativa omgivningen har att erbjuda behövs en stor del tankemöda och reflektioner. Man måste kunna, inte bara alla Gamla och Nya testamentets berättelser, utan även Apokryfernas, klosterordens historier och lokalsamhällets legender för att ta in skrönorna på tak och väggar. Inte minst taken.
Klostermuséet är stängt över lunchtid. Jag vandrar i byn, äter en wienerschnitzel på en Kneipe, med en lokal pilsner. Köper böcker i Klosterladen. Skaffar så en biljett och vandrar runt i klostermuséet, som är en del av det stora klosterkomplex som byggdes 1711-1725 av abbotten Rupert och som i sin tid fick heta “Schwabens Escorial” (Filip II:s stora slott och kloster utanför Madrid). Munkarna här blev kända för sina handskrifter och bokilluminationer.
Nånstans i denna arkitektoniska labyrint ligger det berömda biblioteket i vilket vår bekante Johann Baptist Zimmermann målade takfresken. Jag står där alldeles ensam i biblioteket, slagen av häpnad och avund. Sen kör jag vidare. Tidig eftermiddag och jag ska besöka ännu en rokokopärla, ensam i en by uppe i bergen längre västerut.