Det regnar i Berlin. Det bidrar till den lite tunga stämning som vilar över staden. Alltså, det där är fråga om en personlig, subjektiv process. Staden i sig känner ingenting - varken sorg eller glädje. Men nog är det lätt att besjäla det som är dött på detta sätt. Städer tycks ofta bära på känslor av olika slag, helt enkelt. Det är en ständigt intressant uppgift, att reflektera över vad det är som skapar dessa känslor. Och hur man hanterar dem.
Nyheterna här behärskas av det historiska skede det innebär att Tysklands tre sista kärnkraftverk stänger. Idag är väl sista dan som de är i drift? Är detta rätt väg att gå, frågar sig många? Kolet kommer att ersätta energibortfallet, åtminstone på kort sikt. Det är knappast en trevlig aspekt för kärnkraftmotståndarna. Är vi ”Vorreiter” eller är vi som en "Geisterfahrer” - en ”spökbil” som kör rakt mot trafiken - det är frågan för många tyskar. Den som lever får se.
Den lokala debatten här i Berlin pendlar mellan ett par olika teman. Ett handlar om uppladdningen från klimataktivisterna i Letzte Generation och Exctinction rebellins. De samlas för närvarande i stor mängd och har lovat ”stänga ner staden”. Det vill säga, de planerar omfattande fastklistringsaktioner. Gator ska blockeras, staden ska tvingas att uppmärksamma klimatsituationen.
Redan härom dan gjorde sig aktivisterna påminda. En aktion skedde inne på lyxhotellet Adlon, borta på Unter den Linden vid Pariserplatz. Plötsligt hängde en stor banderoll på hotellests fasad med texten "We can´t afford the super rich". Bengaler brann och det var allmänt kaos. På många andra adresser i stan slog de till genom att smeta ner fasader och entréer med en oljeaktig, kletig, svart färg. Det skedde exempelvis vid FDPs kontor (det liberala partiet som ingår i regeringen) på Reinhardtsstrasse. Jag bevittnade själv polisens insats med att registrera förövarna (som var unga och såg snälla ut) samtidigt som rengöringspersonal kämpade med att få bort oljan. Den 23 april ska aktionerna kulminera. Kommer staden att ”stänga ner”? Som sagt, den som lever får se…
En annan lokal fråga av stor vikt är koalitionsförhandlingarna och det nya styret i Berlin. För första gången på 20 år ser socialdemokraterna (SPD) ut att förlora ledningen för staden. Det tycks bli CDU som tar hem borgmästarposten. Men SPD under Franziska Giffey eftersträvar en svart-röd koalition, vilken ska ersätta den gamla röd-röd-gröna. SPDs medlemmar ska nu rösta om saken. Kommer de att godkänna den nya svart-röda koalitionen, undrar många?
Promenadvägen idag gick utmed floden, västerut från Friedrichstrasse, mot regeringskvarteren och Spreebogen. En lång sträcka av ”baksida” visade upp sig. Inte alltid så snyggt och inspirerande. Nybyggena behärskar scenen i väldigt hög grad. Framme vid Riksdagshuset är arkitekturen definitivt imponerande, om än något ”kall”. Grönskan lyser med sin frånvaro. Det är också alltid en smula enahanda när områden domineras av byggnader av ungefär samma ålder. Vid Spreebogen - södra sidan - har solstolarna ställts fram av optimisterna som driver serveringarna här. Nåja, om några dagar kommer säkert solen.
Hela det här området var hårt sargat, som en följd av kriget och murens dragning. Det känns sterilt, trots att det kan vara postmodernt läckert. Ofta är problemet stora avstånd som ger en känsla av ödslighet. Den enda byggnad - förutom själva Riksdagshuset förstås - i området som finns kvar från äldre dagar är Moltkebrücke, som förbinder södra och norra sidan av Spree, vid Bundesklansleramt och Berlin Hauptbahnhof. Bron byggdes på 1880-talet och försågs då med mycken storstilad dekoration. I kriget förstördes den fullständigt. Faktum är att det var via denna bro som de ryska förbanden ryckte fram i en allra sista attack mot deras slutmål Riksdagshuset. Byggnaden försvarades av 500 SS-soldater, mest utländska, som inte ville ge upp.
Efter kriget återuppfördes bron och den sticker nu alltså ut i en i övrigt till stora delar modern miljö. Denna stads kontraster upphör aldrig att fascinera.
Nyheterna här behärskas av det historiska skede det innebär att Tysklands tre sista kärnkraftverk stänger. Idag är väl sista dan som de är i drift? Är detta rätt väg att gå, frågar sig många? Kolet kommer att ersätta energibortfallet, åtminstone på kort sikt. Det är knappast en trevlig aspekt för kärnkraftmotståndarna. Är vi ”Vorreiter” eller är vi som en "Geisterfahrer” - en ”spökbil” som kör rakt mot trafiken - det är frågan för många tyskar. Den som lever får se.
Den lokala debatten här i Berlin pendlar mellan ett par olika teman. Ett handlar om uppladdningen från klimataktivisterna i Letzte Generation och Exctinction rebellins. De samlas för närvarande i stor mängd och har lovat ”stänga ner staden”. Det vill säga, de planerar omfattande fastklistringsaktioner. Gator ska blockeras, staden ska tvingas att uppmärksamma klimatsituationen.
Redan härom dan gjorde sig aktivisterna påminda. En aktion skedde inne på lyxhotellet Adlon, borta på Unter den Linden vid Pariserplatz. Plötsligt hängde en stor banderoll på hotellests fasad med texten "We can´t afford the super rich". Bengaler brann och det var allmänt kaos. På många andra adresser i stan slog de till genom att smeta ner fasader och entréer med en oljeaktig, kletig, svart färg. Det skedde exempelvis vid FDPs kontor (det liberala partiet som ingår i regeringen) på Reinhardtsstrasse. Jag bevittnade själv polisens insats med att registrera förövarna (som var unga och såg snälla ut) samtidigt som rengöringspersonal kämpade med att få bort oljan. Den 23 april ska aktionerna kulminera. Kommer staden att ”stänga ner”? Som sagt, den som lever får se…
En annan lokal fråga av stor vikt är koalitionsförhandlingarna och det nya styret i Berlin. För första gången på 20 år ser socialdemokraterna (SPD) ut att förlora ledningen för staden. Det tycks bli CDU som tar hem borgmästarposten. Men SPD under Franziska Giffey eftersträvar en svart-röd koalition, vilken ska ersätta den gamla röd-röd-gröna. SPDs medlemmar ska nu rösta om saken. Kommer de att godkänna den nya svart-röda koalitionen, undrar många?
Promenadvägen idag gick utmed floden, västerut från Friedrichstrasse, mot regeringskvarteren och Spreebogen. En lång sträcka av ”baksida” visade upp sig. Inte alltid så snyggt och inspirerande. Nybyggena behärskar scenen i väldigt hög grad. Framme vid Riksdagshuset är arkitekturen definitivt imponerande, om än något ”kall”. Grönskan lyser med sin frånvaro. Det är också alltid en smula enahanda när områden domineras av byggnader av ungefär samma ålder. Vid Spreebogen - södra sidan - har solstolarna ställts fram av optimisterna som driver serveringarna här. Nåja, om några dagar kommer säkert solen.
Hela det här området var hårt sargat, som en följd av kriget och murens dragning. Det känns sterilt, trots att det kan vara postmodernt läckert. Ofta är problemet stora avstånd som ger en känsla av ödslighet. Den enda byggnad - förutom själva Riksdagshuset förstås - i området som finns kvar från äldre dagar är Moltkebrücke, som förbinder södra och norra sidan av Spree, vid Bundesklansleramt och Berlin Hauptbahnhof. Bron byggdes på 1880-talet och försågs då med mycken storstilad dekoration. I kriget förstördes den fullständigt. Faktum är att det var via denna bro som de ryska förbanden ryckte fram i en allra sista attack mot deras slutmål Riksdagshuset. Byggnaden försvarades av 500 SS-soldater, mest utländska, som inte ville ge upp.
Efter kriget återuppfördes bron och den sticker nu alltså ut i en i övrigt till stora delar modern miljö. Denna stads kontraster upphör aldrig att fascinera.
