Till exempel, har jag beskådat den lokala politikens experiment med bilfria zoner. Det sker för närvarande på självaste Friedrichsstrasse, ungefär i höjd med Galleri Lafayette. Alltså, på det kanske mest prestigefyllda gatusträckan i stan har man stängt av vanlig biltrafik. Mycket mer har man inte gjort. Några enkla arrangemang för att sitta ner finns där, men intrycket är ödsligt och lite trist. Det här var - om min åsikt ska redovisas - inte en särskilt svår trafikmiljö över huvud taget och ett märkligt val för bilfrihet.
Jag slås av tanken att Berlinpolitikerna (läs die Grünen) har velat ”slå till” där det skapar mest uppmärksamhet. Det finns definitivt andra stråk i staden som hade kunnat må bra av lite mindre biltrafik. Det sägs att man nu tittar på de smala gatorna vid Hakesher markt med samma ambition. Det är lika märkligt det…tycker undertecknad.
Det är inte så vanligt att man får beskåda stadens mesta sevärdheter helt på egen hand. Massturismen har sen länge effektivt tagit död på den möjligheten. Men, en måndag morgon i ett lite grått Berlin får man chansen! Jag är helt ensam när jag beträder Neue Wache, på Under den Linden, alldeles intill Schlossbrücke. Vi befinner oss här i hjärtat av det historiskt storslagna Berlin. Varenda turist går förbi här. Således ungewöhnlich… Det är magiskt! Ursprungligen byggt som en snygg vaktkur för soldaterna som vaktade kungliga slottet, har de i modern tid istället fungerat som minnesmonument för offern för krig och våld. Käthe Kollwitz Pieta - den bronsskulptur som sitter därinne - utstrålar en sällsynt suggestiv kraft. Faktum är att jag har svårt att värja mig känslomässigt inför denna bild av en moder med sina döda son i famnen. Berlin-konstnären Kollwitz förlorade en av sina två söner i första världskriget. Den arkitektoniska inramningen gör sitt för att stärka konstverkets effekt, och så ensamheten förstås.
Vi är i Schinkel-land på den här platsen. Den store 1800-talsarkitekten ritade Neu Wache som sitt första stora verk i Berlin 1818. Sedan tillkom Altes museum, Friedrichwerderscherkirche och Bauakademie - alla dessa byggnader fullt synliga från ungefär denna punkt i staden. Ja, jag överdriver lite, Bauakademie är exempelvis bara representerad av en markör. Huset var skadat efter kriget och revs efter 1960 när DDR-regimen ville uppföra en ny ämbetsbyggnad på platsen. Kanske blir Bauakademie Berlins nya återuppbyggnadsprojekt?
Det riktigt maffiga återuppbyggnadsprojektet möter på andra sidan bron från Neue Wache sett. Här står det nyinvigda Stadtschloss - de preussiska kungarnas stora palats. Eller rättare, det är lite av en kuliss för det är bara fasaden - och inte ens hela den - som är återuppförd efter de historiska ritningarna. Interiören är med några undantag helt modern. Bygget heter numera Humboldt forum, efter universitetsgrundaren.
Det gamla slottet var en barockskapelse från tidigt 1700-tal. Det skadade svårt under kriget, men inte så svårt att det inte gått att bevara. Av förmodat ideologiska skäl sprängdes resterna av slottet av DDR-regimen på hösten 1950. Istället uppfördes här drygt 20 år senare DDR-slottet Palast der Republik. Det fungerade som en form av allmänt kulturhus - med konsertscen, diskotek, restauranger m m - och var av allt att döma uppskattat av många östberlinare. Det var också säte för die Volkskammer - DDRs så kallade folkvalda parlament.
Vid återföreningen upptäcktes att byggnaden var full av asbest. Att renovera var förknippat med stora hälsorisker för alla inblandade. Om det var detta, eller ännu en gång ideologiska skäl som fällde avgörande låter jag vara osagt. Men, beslut fattades så småningom att riva också detta palats - och återuppföra det gamla (som kuliss).
Nu står det där, efter 20 år av rivningsarbete och nybyggnation. Det är en oerhört imponerande byggnadskopp som fått gestalt här. En historienörd som undertecknad kan inte annat än bli förtjust. Jag har besiktigat bygget från utsidan många gånger, men idag var jag där inne. Och interiört imponerar det nog ännu mer tror jag. Här har inte snålats på design, utsmyckning, material eller teknisk apparatur. Också utställningarna (de jag hann se) är mycket välgjorda och påkostade. Det är personal överallt och huset har fyra stilfulla och välrustade restauranger/kaféer inklusive en på taket (där man för övrigt kan vandra runt och beundra utsikten). Det hela är mycket smakfullt. Jag tror detta kommer att bli en succé helt enkelt, trots alla kontroverser och trots kostnadsvolymen, som är omfattande.
Det är inte utan att jag ägnar hemlandet en tanke, när jag vandrar genom de stora salarna inne på Humboldt forum. Där hemma handlar kulturdebatten mest om listor och inträdesbiljetter, medan kulturarvet på sina håll förfaller. I Berlin blev allt, eller nästan allt, verkligen förstört - en avgörande skillnad vad gäller erfarenheter. När det väl gäller så snålas här inte på kulturen.