Barack Obama, Quentin Tarantino, Patti Smith, Fran Lebowitz…det är inget slut på raden av amerikanska prominenter som gästar Berlin dessa dagar. Jo, vi är många som gillar Berlin! Och det finns många goda skäl för det.
Fran Lebowitz säger att storstadsbor är smartare än människor på landet. Det ekar bekant av nåt en svensk sa för ett antal år sen… Lebowitz är en vass satiriker som är flitig med ironierna, intervjuaren i tidningen (Tagesspiegel 19/4 2023) får ofta be henne förklara. Hon är inne på tanken att storstadslivet är en enda lång övning i tolerans, vilket vi är i stort behov av i vår tid, menar hon. Därav blir storstadsmänniskan en bättre typ, helt enkelt. Vi behöver inte kärlek människor emellan, säger hon, det vore att gå alldeles för långt. Men vi behöver definitivt tolerans.
Tolerans har väl knappast varit utmärkande för livet i Berlin de senaste dryga hundra åren… Så får man förstås skilja på toleranta människor och toleranta regimer. Här mer än på andra platser har den statsledda intoleransen firat triumfer: kejsarmaktens stränga moralsyn, nazisternas hat, sortering och utrotning, kommunisternas murar och misstänksamhet, ja exemplen är legio…
Men människorna har sökt sin frihet. Det gjorde exempelvis Günter Litfin som hoppade i kanalen vid Invalidenfriedhof ungefär, för att simma de 20 meterna till västsidan. Han blev skjuten av de östtyska vakterna. En soldat på västsidan skadades också av rikoschetter. Litfin var det första dödsoffret i samband med ett flyktförsök efter murens uppförande i augusti 1962. Minnestavlan berättar hans historia, samt den om hans bror som ända in i vår tid lever med minnet och inte kan sluta syssla med platsen och händelsen (lätt att förstå). Vid minnesplatsen finns också märkligt nog ett vakttorn bevarat. Kanske var det härifrån de östtyska gränssoldaterna sköt, vem vet...
Båda sidor av kanalen mellan Hauptbahnhof och Nordhafen beskriver väl exploateringstrycket i Berlin. Oj vad det byggs och har byggts här. Murområdet var ju tämligen tomt efter die Wende, både för att man röjt bort mycket för att försvåra flykt och för att näraliggande områden blev oattraktiva helt enkelt. Få ville ständigt påminna sig om den delade staden och det delade landet genom att bo precis vid muren. Det är givet att dessa tomma ytor sakta men säkert måste fyllas med byggnader av olika slag, åtminstone i de mest centrala delarna av stan. Här har man byggt ganska snyggt och genomtänkt, tycker jag. På andra ställen är det mindre lyckat.
Invalidenstrasse, Invalidenpark och Invalidenfriedhof är namn som får sin förklaring i dessa kvarter. I området lät den gamle krigaren Fredrik II (”der Grosse”) bygga bostäder för krigsinvalider, det vill säga de soldater som kämpat i hans krig och förlorat armar och ben på kuppen. De fick arbeta efter förmåga förstås. En rolig arkitektonisk detalj är placeringen av fönstren på första våningen. De hus som syns från gatan är väl knappast 1700-tal men de bevarar traditionen med den låga fönsterplaceringen. Detta gjorde att invalidiserade boende här skulle kunna sitta ner men ändå titta ut över grönskan och blommorna i omgivningarna. Fint tänkt, får man säga.
I Invalidenpark pågår nån form av uppladdning. Där är tält, stora och små, aktiviteter pågår, många människor i rörelse. Man organiserar sig uppenbarligen och demonstrerar samtidigt. Eftersom parken - som är mer som ett grönt torg - ligger invid Robert Habecks näringslivs- och miljödepartement (Bundesministerium für Wirschaft und Klimaschutz), gissar jag klimataktivister. Enligt uppgift har det samlats ca 800 aktivister i staden, alla beredda att ”Berlin zum Stillstand bringen”. De är också beredda att ta sina straff, säger de i intervjuer. Månader i fängelse eller böter på 2000 € väntar många av dem, att döma av aktuella domar.
Fran Lebowitz säger att storstadsbor är smartare än människor på landet. Det ekar bekant av nåt en svensk sa för ett antal år sen… Lebowitz är en vass satiriker som är flitig med ironierna, intervjuaren i tidningen (Tagesspiegel 19/4 2023) får ofta be henne förklara. Hon är inne på tanken att storstadslivet är en enda lång övning i tolerans, vilket vi är i stort behov av i vår tid, menar hon. Därav blir storstadsmänniskan en bättre typ, helt enkelt. Vi behöver inte kärlek människor emellan, säger hon, det vore att gå alldeles för långt. Men vi behöver definitivt tolerans.
Tolerans har väl knappast varit utmärkande för livet i Berlin de senaste dryga hundra åren… Så får man förstås skilja på toleranta människor och toleranta regimer. Här mer än på andra platser har den statsledda intoleransen firat triumfer: kejsarmaktens stränga moralsyn, nazisternas hat, sortering och utrotning, kommunisternas murar och misstänksamhet, ja exemplen är legio…
Men människorna har sökt sin frihet. Det gjorde exempelvis Günter Litfin som hoppade i kanalen vid Invalidenfriedhof ungefär, för att simma de 20 meterna till västsidan. Han blev skjuten av de östtyska vakterna. En soldat på västsidan skadades också av rikoschetter. Litfin var det första dödsoffret i samband med ett flyktförsök efter murens uppförande i augusti 1962. Minnestavlan berättar hans historia, samt den om hans bror som ända in i vår tid lever med minnet och inte kan sluta syssla med platsen och händelsen (lätt att förstå). Vid minnesplatsen finns också märkligt nog ett vakttorn bevarat. Kanske var det härifrån de östtyska gränssoldaterna sköt, vem vet...
Båda sidor av kanalen mellan Hauptbahnhof och Nordhafen beskriver väl exploateringstrycket i Berlin. Oj vad det byggs och har byggts här. Murområdet var ju tämligen tomt efter die Wende, både för att man röjt bort mycket för att försvåra flykt och för att näraliggande områden blev oattraktiva helt enkelt. Få ville ständigt påminna sig om den delade staden och det delade landet genom att bo precis vid muren. Det är givet att dessa tomma ytor sakta men säkert måste fyllas med byggnader av olika slag, åtminstone i de mest centrala delarna av stan. Här har man byggt ganska snyggt och genomtänkt, tycker jag. På andra ställen är det mindre lyckat.
Invalidenstrasse, Invalidenpark och Invalidenfriedhof är namn som får sin förklaring i dessa kvarter. I området lät den gamle krigaren Fredrik II (”der Grosse”) bygga bostäder för krigsinvalider, det vill säga de soldater som kämpat i hans krig och förlorat armar och ben på kuppen. De fick arbeta efter förmåga förstås. En rolig arkitektonisk detalj är placeringen av fönstren på första våningen. De hus som syns från gatan är väl knappast 1700-tal men de bevarar traditionen med den låga fönsterplaceringen. Detta gjorde att invalidiserade boende här skulle kunna sitta ner men ändå titta ut över grönskan och blommorna i omgivningarna. Fint tänkt, får man säga.
I Invalidenpark pågår nån form av uppladdning. Där är tält, stora och små, aktiviteter pågår, många människor i rörelse. Man organiserar sig uppenbarligen och demonstrerar samtidigt. Eftersom parken - som är mer som ett grönt torg - ligger invid Robert Habecks näringslivs- och miljödepartement (Bundesministerium für Wirschaft und Klimaschutz), gissar jag klimataktivister. Enligt uppgift har det samlats ca 800 aktivister i staden, alla beredda att ”Berlin zum Stillstand bringen”. De är också beredda att ta sina straff, säger de i intervjuer. Månader i fängelse eller böter på 2000 € väntar många av dem, att döma av aktuella domar.
