Så var det dags igen. Ett nytt besök i den tyska huvudstaden. Denna gång varar det lite längre och ger en möjlighet att komma ner i varv och ta in miljön på ett djupare plan. Det känns bra!
De första dagarna här har dock varit intensiva. De har tillbringats tillsammans med en grupp trevliga människor från Stockholm. Vänner firar födelsedag och har tagit det roliga initiativet att samla lite folk. Jag har fått äran att leda ett par promenader.
Dessa har nu avverkats, i högt tempo och med betydande ambitionsnivå vad gäller ytor och sträckor. Det här är en stor, flerkärnig stad, vilket alla vet som varit här. Men, inget gnäll från deltagarna! Utan istället flera positiva kommentarer kring hur man bäst lär känna en stad. Till fots! Nåja, vi har åkt spårvagn, U-bahn och S-bahn också ska sägas. Det går inte annars helt enkelt. På så sätt hann vi bekanta oss åtminstone en smula med Mitte, Prenzlauerberg samt delar av Friedrichhain och Kreuzberg.
Vistelsen omfattar också för undertecknad några pass tyskundervisning. Det ger förhoppningsvis en vitamininjektion till den långsamma utvecklingen av kunskaperna i tyska språket. För nu ganska länge sen fattade jag beslutet att lära mig tyska ordentligt, helt enkelt. Projektet går framåt i små steg. Alltför små, upplever jag sen en tid. Ergo, lite mer intensitet på plats behövs. Nu sitter meine Lehrerin Christine och jag varje dag och konverserar dagsaktuella ting på stapplande tyska, på skolan vid Kastanienallé. Ja, alltså hon pratar på och jag sticker stapplande in en och annan kort kommentar.
Men, redan anas goda effekter. Ett ”bad i tyska” gör susen. Det ska sägas att jag samtidigt ökat läsvolymen väsentligt. Dagspress går numera ganska bra, liksom kvällsnyheterna på TV. Det finns således hopp. Jag springer snart över till Haus Dussman på Friedrichstrasse och köper nåt mer utmanande - kanske en roman av Fontane, eller något nytt om Berlins historia. Vem vet? Dussmann är en favorit i Berlin. Böcker och musik i tre våningar. Hela källarplanet ägnas klassisk musik. Här råder generösa öppettider, till sent på kvällen de flesta dagar i veckan. Här är det lätt att instämma i Horace Engdahls ord att Tyskland är ett Sverige för vuxna.
Nästa vecka väntar en ny grupp. Det blir ett litet gäng från Lund som kommer ner. Vi ska tillsammans inventera de synliga spåren av 1900-talets märkvärdiga historia. Samt behandla ett par besläktade frågeställningar av allmänintresse: hur fungerar det att återuppbygga en så trasig stad som denna? Under vilka omständigheter faller människor för populistiska budskap från skrupellösa politiker? Det är ju inte så att frågor som dessa bara hör hemma i historien, eller hur?
Medan jag inväntar deras ankomst blir det fler nedslag i den tyska kulturhistorien, genom museibesök, läsning och promenader på egen hand. Jag har redan bott in mig på ett trevligt kafé på hörnet, där läsning fungerar bra och där alla tyska morgontidningar läggs fram ordentligt varje dag.
Albrechtstrasse är återigen som mammas gata. Atmosfären på Ständige Vertretung är som alltid svårslagen. Det känns gott att vara här!
De första dagarna här har dock varit intensiva. De har tillbringats tillsammans med en grupp trevliga människor från Stockholm. Vänner firar födelsedag och har tagit det roliga initiativet att samla lite folk. Jag har fått äran att leda ett par promenader.
Dessa har nu avverkats, i högt tempo och med betydande ambitionsnivå vad gäller ytor och sträckor. Det här är en stor, flerkärnig stad, vilket alla vet som varit här. Men, inget gnäll från deltagarna! Utan istället flera positiva kommentarer kring hur man bäst lär känna en stad. Till fots! Nåja, vi har åkt spårvagn, U-bahn och S-bahn också ska sägas. Det går inte annars helt enkelt. På så sätt hann vi bekanta oss åtminstone en smula med Mitte, Prenzlauerberg samt delar av Friedrichhain och Kreuzberg.
Vistelsen omfattar också för undertecknad några pass tyskundervisning. Det ger förhoppningsvis en vitamininjektion till den långsamma utvecklingen av kunskaperna i tyska språket. För nu ganska länge sen fattade jag beslutet att lära mig tyska ordentligt, helt enkelt. Projektet går framåt i små steg. Alltför små, upplever jag sen en tid. Ergo, lite mer intensitet på plats behövs. Nu sitter meine Lehrerin Christine och jag varje dag och konverserar dagsaktuella ting på stapplande tyska, på skolan vid Kastanienallé. Ja, alltså hon pratar på och jag sticker stapplande in en och annan kort kommentar.
Men, redan anas goda effekter. Ett ”bad i tyska” gör susen. Det ska sägas att jag samtidigt ökat läsvolymen väsentligt. Dagspress går numera ganska bra, liksom kvällsnyheterna på TV. Det finns således hopp. Jag springer snart över till Haus Dussman på Friedrichstrasse och köper nåt mer utmanande - kanske en roman av Fontane, eller något nytt om Berlins historia. Vem vet? Dussmann är en favorit i Berlin. Böcker och musik i tre våningar. Hela källarplanet ägnas klassisk musik. Här råder generösa öppettider, till sent på kvällen de flesta dagar i veckan. Här är det lätt att instämma i Horace Engdahls ord att Tyskland är ett Sverige för vuxna.
Nästa vecka väntar en ny grupp. Det blir ett litet gäng från Lund som kommer ner. Vi ska tillsammans inventera de synliga spåren av 1900-talets märkvärdiga historia. Samt behandla ett par besläktade frågeställningar av allmänintresse: hur fungerar det att återuppbygga en så trasig stad som denna? Under vilka omständigheter faller människor för populistiska budskap från skrupellösa politiker? Det är ju inte så att frågor som dessa bara hör hemma i historien, eller hur?
Medan jag inväntar deras ankomst blir det fler nedslag i den tyska kulturhistorien, genom museibesök, läsning och promenader på egen hand. Jag har redan bott in mig på ett trevligt kafé på hörnet, där läsning fungerar bra och där alla tyska morgontidningar läggs fram ordentligt varje dag.
Albrechtstrasse är återigen som mammas gata. Atmosfären på Ständige Vertretung är som alltid svårslagen. Det känns gott att vara här!
