Den som varit i Berlin de senaste åren har knappast missat det mest betydelsefulla av stadens många monument - Denkmal für die ermordete Juden Europas. På en av stadens bästa platser har ett högstämt och allvarsamt minnesmärke fått ta plats. Initiativet till att skapa ett minnesmonument i Berlin över Förintelsen av Europas judar, togs av den tyska journalisten Lea Rosch. 1989 bildade hon en grupp som skulle driva frågan...
...och samla in medel för att bekosta monumentet. Så småningom fattade
myndigheterna beslut om att ett monument skulle uppföras. Under många år pågick en
högljudd debatt om var och hur detta skulle ske.
Den plats man till sist valde är en av de mest centrala i det historiska Berlin, bara ett
stenkast från centrum för den nazistiska förbrytarregimen - rikskansliet på Voss-strasse
och dess bunker. Alldeles norr om platsen ligger stadens mest kända turistmål –
Brandenburger Tor – och i söder finner vi det ultramoderna Potsdamer platz – stadens
nygamla nöjescentrum.
Det utlystes en tävling för att ta fram ett förslag. Den första tävlingsomgången ledde inte till något resultat trots hundratals förslag och en handfull mycket välutvecklade. Det krävdes en andra omgång för att till sist kora en vinnare. Det blev den amerikansk-judiske arkitekten och konstnären Peter Eisenman som år 1999 utsågs att kreera detta känsliga och symboltyngda monument. Byggnadsprocessen var inte heller problemfri, då det upptäcktes att företaget som levererade det skyddande materialet till monumentet hade kopplingar till företag som gjort affärer med nazityskland.
Det tog två år att uppföra Eisenmans monument och invigningen skedde i maj 2005, exakt 60 år efter krigsslutet. Det slutgiltiga resultatet är häpnadsväckande i sin monumentalitet, enkelhet och sin effekt på besökaren.
Över ett 19 000 kvadratmeter stort område har konstnären låtit placera 2711 betongblock. Han kallar dem stelar. En stele är i klassisk arkitektur en minnessten, som i äldre tid restes för att ära orientens kungar. Kända föregångare är exempelvis de stelar från det gamla Babylon som innehåller Hammurabis lag. Men Eisenmans stelar ligger ner. Varför? Har de fallit? Har någon vält dem? Vem har medvetet försökt bryta de förbindelser bakåt, som en minnessten syftar till att upprätthålla? Redan i denna första association, känner vi en djup oro.
Associationerna till ett gravfält är förmodligen också bland det första som slår besökaren. I områdets utkant tänker vi snarast att vi blickar ut över ett fält av sarkofager. Blockens tunga gråhet hjälper oss längs den vägen. Men associationerna till gravar och ålderstigna former av minnesmonument är bara de första kopplingar som besökaren gör. När man beträder marken och börjar röra sig inne i fältet upptäcker man ytterligare väsentliga egenskaper.
Ytan, som utifrån betraktad böljar något, avslöjar inte att marken ute i fältet i
själva verket är ojämn. Mycket snabbt förlorar den som vandrar in bland blocken
kontakten med omvärlden. Du finner dig plötsligt ensam och övergiven. Och du ser inte ut. Din siktlinje är smal och långsträckt, och den är alltid bruten. Du ser endast andra hastigt förbiilande människor som liksom du irrar i labyrinten, på väg någon annanstans. Plötsligt är betongblocken förvandlade till höga murar.
Eisenman har gjort gångarna så smala att du måste förflytta dig ensam, aldrig bredvid
någon. Känslorna som väcks är omtumlande och möjligen paradoxala. Samtidigt som
instängdheten och ensamheten drabbar dig, upplever du kanske något av barndomens
lustfyllda ”kurra gömma”-känsla. Samtidigt som det känns allvarligt att vistas här är det
möjligt att det hela bara ska betraktas som lek. Att komma ut ur fältet och på nytt kunna njuta en fri sikt, och kanske få kontakt med vännerna igen, känns befriande.
I detta kluster av känslor och upplevelser anar vi det judiska folkets ödestimma. Det är
djupt omskakande för den med en normalmänsklig empati och kunskap om historien att beträda monumentet. Peter Eisenmann har på ett oerhört sofistikerat sätt lyckats skapa ett mångtydigt och djupt oroande monument. Och de tyska myndigheterna har, trots betydande motstånd och betänkligheter, på ett ytterst hedervärt sätt gett plats åt det i hjärtat av huvudstaden.
Det anslutande informationscentret innehåller foton och texter från judiska familjer som drabbades av Förintelsen. Utställningen är det abstrakta monumentets konkreta
pendang. De känslor som monumentet förmedlar får här en väldokumenterad bakgrund. Om man inte tagit del av den här typen av dokumentation i andra sammanhang på andra ställen i Europa, är informationscentret väl värt ett besök. En varning dock, detta kräver tid och känslomässig bearbetning.
Själva monumentet är öppet för besök dygnet runt och informationscentret är öppet 10 – 20 sommarhalvåret, och 10 – 19 vinterhalvåret. Det tas inte ut någon inträdesavgift.
Lars Berglund
myndigheterna beslut om att ett monument skulle uppföras. Under många år pågick en
högljudd debatt om var och hur detta skulle ske.
Den plats man till sist valde är en av de mest centrala i det historiska Berlin, bara ett
stenkast från centrum för den nazistiska förbrytarregimen - rikskansliet på Voss-strasse
och dess bunker. Alldeles norr om platsen ligger stadens mest kända turistmål –
Brandenburger Tor – och i söder finner vi det ultramoderna Potsdamer platz – stadens
nygamla nöjescentrum.
Det utlystes en tävling för att ta fram ett förslag. Den första tävlingsomgången ledde inte till något resultat trots hundratals förslag och en handfull mycket välutvecklade. Det krävdes en andra omgång för att till sist kora en vinnare. Det blev den amerikansk-judiske arkitekten och konstnären Peter Eisenman som år 1999 utsågs att kreera detta känsliga och symboltyngda monument. Byggnadsprocessen var inte heller problemfri, då det upptäcktes att företaget som levererade det skyddande materialet till monumentet hade kopplingar till företag som gjort affärer med nazityskland.
Det tog två år att uppföra Eisenmans monument och invigningen skedde i maj 2005, exakt 60 år efter krigsslutet. Det slutgiltiga resultatet är häpnadsväckande i sin monumentalitet, enkelhet och sin effekt på besökaren.
Över ett 19 000 kvadratmeter stort område har konstnären låtit placera 2711 betongblock. Han kallar dem stelar. En stele är i klassisk arkitektur en minnessten, som i äldre tid restes för att ära orientens kungar. Kända föregångare är exempelvis de stelar från det gamla Babylon som innehåller Hammurabis lag. Men Eisenmans stelar ligger ner. Varför? Har de fallit? Har någon vält dem? Vem har medvetet försökt bryta de förbindelser bakåt, som en minnessten syftar till att upprätthålla? Redan i denna första association, känner vi en djup oro.
Associationerna till ett gravfält är förmodligen också bland det första som slår besökaren. I områdets utkant tänker vi snarast att vi blickar ut över ett fält av sarkofager. Blockens tunga gråhet hjälper oss längs den vägen. Men associationerna till gravar och ålderstigna former av minnesmonument är bara de första kopplingar som besökaren gör. När man beträder marken och börjar röra sig inne i fältet upptäcker man ytterligare väsentliga egenskaper.
Ytan, som utifrån betraktad böljar något, avslöjar inte att marken ute i fältet i
själva verket är ojämn. Mycket snabbt förlorar den som vandrar in bland blocken
kontakten med omvärlden. Du finner dig plötsligt ensam och övergiven. Och du ser inte ut. Din siktlinje är smal och långsträckt, och den är alltid bruten. Du ser endast andra hastigt förbiilande människor som liksom du irrar i labyrinten, på väg någon annanstans. Plötsligt är betongblocken förvandlade till höga murar.
Eisenman har gjort gångarna så smala att du måste förflytta dig ensam, aldrig bredvid
någon. Känslorna som väcks är omtumlande och möjligen paradoxala. Samtidigt som
instängdheten och ensamheten drabbar dig, upplever du kanske något av barndomens
lustfyllda ”kurra gömma”-känsla. Samtidigt som det känns allvarligt att vistas här är det
möjligt att det hela bara ska betraktas som lek. Att komma ut ur fältet och på nytt kunna njuta en fri sikt, och kanske få kontakt med vännerna igen, känns befriande.
I detta kluster av känslor och upplevelser anar vi det judiska folkets ödestimma. Det är
djupt omskakande för den med en normalmänsklig empati och kunskap om historien att beträda monumentet. Peter Eisenmann har på ett oerhört sofistikerat sätt lyckats skapa ett mångtydigt och djupt oroande monument. Och de tyska myndigheterna har, trots betydande motstånd och betänkligheter, på ett ytterst hedervärt sätt gett plats åt det i hjärtat av huvudstaden.
Det anslutande informationscentret innehåller foton och texter från judiska familjer som drabbades av Förintelsen. Utställningen är det abstrakta monumentets konkreta
pendang. De känslor som monumentet förmedlar får här en väldokumenterad bakgrund. Om man inte tagit del av den här typen av dokumentation i andra sammanhang på andra ställen i Europa, är informationscentret väl värt ett besök. En varning dock, detta kräver tid och känslomässig bearbetning.
Själva monumentet är öppet för besök dygnet runt och informationscentret är öppet 10 – 20 sommarhalvåret, och 10 – 19 vinterhalvåret. Det tas inte ut någon inträdesavgift.
Lars Berglund