Vi fortsätter här följa Jakob Jonas Björnståhls resa i 1770-talets Europa och Orienten. Nu, sommaren 1778 har han anlänt till det Osmanska väldets huvudstad – Konstantinopel. Om turkarna har han en hel del intressant att berätta.
Tidigare inlägg ur Björnståhls reseberättelse finner du här:
Björnståhl på resande fot #1
Björnståhl på resande fot #2
Björnståhl på resande fot #3
Ett upp-och-nervänt Europa
"Vi finne, i allt, deras bruk underliga; de, våra. Deras levnad och seder röja ännu deras uråldriga ursprung ifrån Österlanden. De komma ännu i dag det simpla naturens tillstånd nog nära. De hava en stor osmak för alla nya moder...
Tidigare inlägg ur Björnståhls reseberättelse finner du här:
Björnståhl på resande fot #1
Björnståhl på resande fot #2
Björnståhl på resande fot #3
Ett upp-och-nervänt Europa
"Vi finne, i allt, deras bruk underliga; de, våra. Deras levnad och seder röja ännu deras uråldriga ursprung ifrån Österlanden. De komma ännu i dag det simpla naturens tillstånd nog nära. De hava en stor osmak för alla nya moder...
och nya kunskaper; de hata allt utländskt. Deras fördomar, ja deras medfödda förakt för europeerna i synnerhet och allt, som kommer därifrån, utestänga dem ifrån all hyfsning och förändring i deras enfald. Redan denna allmänna grundritningen, så liten den ock är, sätter turkarnes porträtt i en stor antites emot våra bruk i Europa, till vilka de formera de besynnerligaste pendanger; och kan man aldrig göra sig ett bättre begrepp om Turkiet, än då man föreställer sig en Europe reversée. Jag vill med några drag avskildra för M. H. den målningen; men jag vill likna en landskapsmålare, som ritar uppå papperet vad som förekommer honom utan att följa någon annan ordning.
Vi bruke korta och stympade kläder; turkarne långa och fotsida. Våra kläder äro trånga och sitta nätt åt kroppen; deras äro vida och oviga. Vår huvudbonad är svart; deras vit eller grön. Vi bruke hatt; de mössa. Jag kan icke få något bättre svensk namn på deras avlånga och med bomull uppstoppade kavuk, om vilken de linda i flera slag deras fina nättelduk eller bomullstyg, varav den vackraste och dyraste kommer ifrån Persien och Indien. Den kallas dylbend på bruten persiska, varav vi sedan gjort det fördärvade ordet turban, för att därmed beteckna turkarnes huvudbonad, då det dock icke betyder annat än en fin och tunn bomullsväv, som fransoserne kalla muslin, vilket säkert härleder sig ifrån staden Musil eller Mosul vid Tigris, icke långt ifrån det gamla Nineve. (…)
Vi blotte vårt huvud, när vi vele hedra någon; hos dem skulle det vara den största skymf, alldeles lika som om någon toge av sig peruken hos oss eller lade av sig kläderna i sällskap. Vi tage av hatten, när vi vele gå in till en hederlig person; turkarne taga av sin tofflor. Vi älske att gå med bart huvud; turkarne kläda det allra varmast, ehuru i de varma länderna. Vi bruke krusat hår; de raka av sitt. Vi rake däremot av vårt skägg och våra mustascher; de låta gemenligen växa sitt, åtminstone mustascherne; de tycka, att utom dem är man antingen barn eller kvinna, eller ännu värre än kvinnlig, jag menar en italiensk musico."
(Konstantinopel, 3 juni 1778)
Vi bruke korta och stympade kläder; turkarne långa och fotsida. Våra kläder äro trånga och sitta nätt åt kroppen; deras äro vida och oviga. Vår huvudbonad är svart; deras vit eller grön. Vi bruke hatt; de mössa. Jag kan icke få något bättre svensk namn på deras avlånga och med bomull uppstoppade kavuk, om vilken de linda i flera slag deras fina nättelduk eller bomullstyg, varav den vackraste och dyraste kommer ifrån Persien och Indien. Den kallas dylbend på bruten persiska, varav vi sedan gjort det fördärvade ordet turban, för att därmed beteckna turkarnes huvudbonad, då det dock icke betyder annat än en fin och tunn bomullsväv, som fransoserne kalla muslin, vilket säkert härleder sig ifrån staden Musil eller Mosul vid Tigris, icke långt ifrån det gamla Nineve. (…)
Vi blotte vårt huvud, när vi vele hedra någon; hos dem skulle det vara den största skymf, alldeles lika som om någon toge av sig peruken hos oss eller lade av sig kläderna i sällskap. Vi tage av hatten, när vi vele gå in till en hederlig person; turkarne taga av sin tofflor. Vi älske att gå med bart huvud; turkarne kläda det allra varmast, ehuru i de varma länderna. Vi bruke krusat hår; de raka av sitt. Vi rake däremot av vårt skägg och våra mustascher; de låta gemenligen växa sitt, åtminstone mustascherne; de tycka, att utom dem är man antingen barn eller kvinna, eller ännu värre än kvinnlig, jag menar en italiensk musico."
(Konstantinopel, 3 juni 1778)