I Storbritannien vårdar man de militära traditionerna. Det kan vara en smula uppseendeväckande för en fredsskadad svensk, men får kanske betraktas som naturligt i ett land som räknar sig till de betydande militärmakterna. Att odla stoltheten över militära bedrifter blir då ett medel att försäkra sig om att framtidens soldater låter sig rekryteras. Den närmast antimilitära stämning som råder i vårt eget land är möjligen en bidragande orsak till försvarsmaktens rekryteringsproblem.
I Storbritannien har dock militären hög status. I den skotska huvudstaden Edinburgh påminns man om detta nästan överallt. Så bygger exempelvis hela den starka traditionen kring ”Edinburgh tattoo” på militära seder och bruk. Edinburgh tattoo är strängt taget ingenting annat än en serie militärparader med musik, vilket lockat stora skaror besökare sen starten 1950.
Runt om i staden hyllas gamla och nya soldater, i form av ryttarstatyer, informerande skyltar med mera. Stadens mest kända byggnad – Edinburgh Castle – är en gammal borg och militärförläggning, så där är förstås koncentrationen av militära minnen extra stor. Längst bort, i den östra delen av fästningen disponerar fortfarande armén ett antal byggnader. Bland annat finns här ett allmänt skotskt krigsmuseum, men också ett litet regementsmuseum tillägnat ett av den brittiska arméns allra stoltaste förband.
Det handlar om The Royal Scots Dragoon Guards. Det är Skottlands enda existerande kavalleriregemente, med anor från senare delen av 1600-talet. Idag är detta ett modernt, högmekaniserat stridsvagnsförband, resultatet av en sammanslagning av flera enheter år 1971. En av dem är The Scots Greys, ett kavalleriförband som naturligtvis fick sitt namn genom bruket av gråa hästar. På det lilla museet kan vi följa förbandets utveckling genom århundradena och alla deras bedrifter är nogsamt dokumenterade.
Dessa hyllade ryttare hade sin ”finest hour” vid ett avgörande ögonblick av slaget vid Waterloo i juni 1815. Det var de som stoppade den första stora framstöten som fransmännen gjorde under slaget. Den framstöt som skulle slå hål på Wellingtons center och därmed krossa den anglo-allierade armén. I ett osäkert ögonblick då fransmännen tillfälligt hejdats av den brittiska muskötelden fick skottarna sin order. Anfallet var snabbt och beslutsamt. Det skotska förbandet bestod av 400 ryttare men de red ner mot tunga infanterikolonner bestående av säkert 4 000 fransmän. Ryttarna högg sig genom de franska leden och slaktade mängder av fiender.
Inne på regementsmuseet kan vi beskåda krigsbyten och andra artefakter med koppling till historien. Den mest framskjutna platsen får en monter innehållande en fransk fana som erövrades under anfallet vid Waterloo, från det 45e franska linjeregementet. Ögonblicket är förevigat genom en ögonvittnesskildring av den soldat som med egna händer vred regementsfanan ur de franska infanteristernas händer – sergeant Charles Ewart:
One made a thrust at my groin – I parried it off and…cut him through the head. One of their lancers threw his lance at me but missed.. by my throwing it off with my sword. I cut him through the chin upwards, which cut went through his teeth. Next, I was attacked by a foot soldier, who, after firing at me charged me with his bayonet, but…I parried it and cut him down through the head.
Efter det framgångsrika anfallet utsattes skottarna emellertid för flera motanfall, vilka drev dem tillbaka. Hälften av dem dog eller sårades, men de hade stoppat det stora franska anfallet. Det skulle komma att avgöra bataljen vid Waterloo. Sergeant Ewart blev genom sin bedrift befordrad till ”ensign” och kallas därför Ensign Ewart.
När vi mätta på intryck släntrar ner från slottet, längs med The Royal mile, stöter vi på en pub. Och tänka sig, den har fått ett välbekant namn: Ensign Ewart! Vid foten av kullen varifrån det majestätiska Edinburgh Castle blickar ut över staden, finns ytterligare minnesmonument. Ett är från 1906 och visar en av The Scots Greys till häst, iklädd den klassiska björnskinnsmössan. På monumentets sockel återfinns naturligtvis Ensign Ewart i en inskription.
Det är uppenbart att britterna inte tänker glömma bort ”sitt ärorika förflutna”. Och varför skulle de det? Det är trots allt ganska sällsynt för ett land och en nation att försöka förstå sig själv, utan kunskap om sin egen historia.
För mer om britter och krig får du gärna läsa här - Waterloo - ett europeiskt ödesdrama - eller här - På slagfälten i Normandie.
I Storbritannien har dock militären hög status. I den skotska huvudstaden Edinburgh påminns man om detta nästan överallt. Så bygger exempelvis hela den starka traditionen kring ”Edinburgh tattoo” på militära seder och bruk. Edinburgh tattoo är strängt taget ingenting annat än en serie militärparader med musik, vilket lockat stora skaror besökare sen starten 1950.
Runt om i staden hyllas gamla och nya soldater, i form av ryttarstatyer, informerande skyltar med mera. Stadens mest kända byggnad – Edinburgh Castle – är en gammal borg och militärförläggning, så där är förstås koncentrationen av militära minnen extra stor. Längst bort, i den östra delen av fästningen disponerar fortfarande armén ett antal byggnader. Bland annat finns här ett allmänt skotskt krigsmuseum, men också ett litet regementsmuseum tillägnat ett av den brittiska arméns allra stoltaste förband.
Det handlar om The Royal Scots Dragoon Guards. Det är Skottlands enda existerande kavalleriregemente, med anor från senare delen av 1600-talet. Idag är detta ett modernt, högmekaniserat stridsvagnsförband, resultatet av en sammanslagning av flera enheter år 1971. En av dem är The Scots Greys, ett kavalleriförband som naturligtvis fick sitt namn genom bruket av gråa hästar. På det lilla museet kan vi följa förbandets utveckling genom århundradena och alla deras bedrifter är nogsamt dokumenterade.
Dessa hyllade ryttare hade sin ”finest hour” vid ett avgörande ögonblick av slaget vid Waterloo i juni 1815. Det var de som stoppade den första stora framstöten som fransmännen gjorde under slaget. Den framstöt som skulle slå hål på Wellingtons center och därmed krossa den anglo-allierade armén. I ett osäkert ögonblick då fransmännen tillfälligt hejdats av den brittiska muskötelden fick skottarna sin order. Anfallet var snabbt och beslutsamt. Det skotska förbandet bestod av 400 ryttare men de red ner mot tunga infanterikolonner bestående av säkert 4 000 fransmän. Ryttarna högg sig genom de franska leden och slaktade mängder av fiender.
Inne på regementsmuseet kan vi beskåda krigsbyten och andra artefakter med koppling till historien. Den mest framskjutna platsen får en monter innehållande en fransk fana som erövrades under anfallet vid Waterloo, från det 45e franska linjeregementet. Ögonblicket är förevigat genom en ögonvittnesskildring av den soldat som med egna händer vred regementsfanan ur de franska infanteristernas händer – sergeant Charles Ewart:
One made a thrust at my groin – I parried it off and…cut him through the head. One of their lancers threw his lance at me but missed.. by my throwing it off with my sword. I cut him through the chin upwards, which cut went through his teeth. Next, I was attacked by a foot soldier, who, after firing at me charged me with his bayonet, but…I parried it and cut him down through the head.
Efter det framgångsrika anfallet utsattes skottarna emellertid för flera motanfall, vilka drev dem tillbaka. Hälften av dem dog eller sårades, men de hade stoppat det stora franska anfallet. Det skulle komma att avgöra bataljen vid Waterloo. Sergeant Ewart blev genom sin bedrift befordrad till ”ensign” och kallas därför Ensign Ewart.
När vi mätta på intryck släntrar ner från slottet, längs med The Royal mile, stöter vi på en pub. Och tänka sig, den har fått ett välbekant namn: Ensign Ewart! Vid foten av kullen varifrån det majestätiska Edinburgh Castle blickar ut över staden, finns ytterligare minnesmonument. Ett är från 1906 och visar en av The Scots Greys till häst, iklädd den klassiska björnskinnsmössan. På monumentets sockel återfinns naturligtvis Ensign Ewart i en inskription.
Det är uppenbart att britterna inte tänker glömma bort ”sitt ärorika förflutna”. Och varför skulle de det? Det är trots allt ganska sällsynt för ett land och en nation att försöka förstå sig själv, utan kunskap om sin egen historia.
För mer om britter och krig får du gärna läsa här - Waterloo - ett europeiskt ödesdrama - eller här - På slagfälten i Normandie.
