Vad har Curzio Malaparte, Jaques d’Adelswärd och Axel Munthe gemensamt? Tja, det är säkert inte allom bekant, men kanske kan man gissa? Visst! De byggde allihop villor på drömmarnas ö – Capri! Bruce Chatwin – den brittiske reseskildraren – kallade dem för Capris narcissister. De hade alla en tendens att dramatisera sig själva. Undertecknad vet alldeles för lite om åtminstone två av dem (se nedan) för att kunna ha någon uppfattning därvidlag. Men att de alla älskade Capri, det bör ju vara en försonande egenskap trots allt…
Det finns ett antal platser runt om i världen som så att säga lever sitt eget liv i de drömmar och föreställningar vi har som resenärer och turister. Det är platser som skapar en längtan och lockelse utöver det vanliga, och som har haft denna inverkan på människor länge. Många är klassiska semesterorter som etablerades redan tidigt, då resandet bar tydligt aristokratiska drag och som därför i vår tid fortfarande har en air av överklass och lyxliv. Vi känner ju flera av dem: Nice, St Moritz, Deauville, Bellagio, Taormina. Ofta får vi ta oss till turismens barndom under 1800-talet för att finna rötterna till ortens berömdhet.
Ett sådant resmål är ön Capri. Dess lockelse går förvisso längre tillbaka än så. Redan under romarrikets dagar var Neapelbukten med Capri ett uppskattat semestertillhåll. Kejsar Tiberius lät uppföra ett flertal villor på Capri där han tillbringade en stor del av sin regeringstid. Måhända var det snarare säkerhetstänkande än skönhetslängtan som drev honom dit.
Men det är andra som bidragit till mytologiseringen av ön i vår tid. De tre tidigare nämnda herrarna bidrog var och en på sitt sätt. Den mest kända representanten för denna process är vår egen Axel Munthe. Han är definitivt den svensk som gjort mest för att göra Capri till en hägrande dröm. Det gör han i sin storsäljande succebok från 1929 – Boken om San Michele. Vad är det han vill berätta? Hur ska man förstå bokens fantastiska framgång när det begav sig? Svaren på dessa frågor handlar i hög grad om Capri, Italien och om att ”möblera vår längtans rum”.
En som ägnat mycket möda åt dessa frågor, och några till, är den svensk-tyske kulturskribenten Thomas Steinfeld. I den utmärkta boken En stor man. Axel Munthe och konsten att förse livet med mening (Atlantis, 2009), ger han sig i kast med dem. Boktiteln antyder vad det är Munthe sysslar med, i sitt liv och sin bok: att försöka förse livet med en mening som det på många sätt tycks sakna. Det gällde dåtidens överklasskretsar där Munthe levde och umgicks och det gäller i kanske än högre grad breda befolkningsgrupper idag.
Munthe romantiserar och dramatiserar. Han iscensätter sig själv, sitt liv. Och scenen eller platsen för detta är ofta Capri och Munthes egenskapade hemvist där: Villan San Michele uppe på klippan med den hänförande utsikten.
Huset börjar ta form nån gång efter 1895. Det spelar en huvudroll i Munthes iscensatta levnadsberättelse, trots att han bor där själv ganska sporadiskt. De fragment som serveras om livet där är konventionella – på det alternativa viset: här lever man det enkla, stilla livet i samklang med naturen. Munthe äter sunt (tidig vegetarian), promenerar och kontemplerar, bryr sig om djuren – både alla husdjur och flyttfåglarna som de grymma öborna vill fånga med sina nät. Han läser, skriver och underhåller de sporadiska gäster som kommer på besök (stora delar av Europas dåvarande jetset).
Axel Munthe vet vad han gör. Det är den gamla drömmen om naturen och friheten – i kontrast till kulturen och dess tvingande konventioner – som återigen gestaltas, här på ett synnerligen effektivt sätt. Steinfeldt har citerat några av bokens slutrader i en tidigare artikel:
Snart sjunker solen i havet, så kommer skymningen, så kommer natten. Det har varit en härlig dag.
Steinfelds reaktion på dessa rader kan få stå för hela hans uppfattning av Munthe och hans skapelser. ”Det är kitsch - men ändå gör det ont.” Steinfelds reaktion känns nästan irriterad. Man får ge upp inför Munthes romantik, hans sagor och fantasier. Därför att vi vill bli förförda, helt enkelt. Det stilla livet där på klippan med utsikt över havet och ”världen” på andra sidan, storstäder och semesternöjen, människohopar som drar fram i desperata försök att finna lyckan. Fenomenen är desamma nu som då.
Och varför inte. Som inbitna resenärer låter vi oss förföras och bedras, eftersom vi vill det. Vi längtar ständigt ut i världen, särskilt till Italien. Det är en månghundraårig nordeuropeisk tradition. Vi behöver inte känna oss vare sig ensamma eller unika.
Rent konkret föreligger fler fakta. Till exempel att undertecknad redan varit på den mytomspunna ön en gång, i en avlägsen forntid då jag var liten pojke och bara fick hänga med. Minnesfragmenten är få och inte särskilt uppseendeväckande: ett gnistrande hav, en vacker utsikt från höga höjder, en livlig hamn… Några av fragmenten vet jag ärligt talat inte om huruvida de är ”sanna” eller om jag fabricerat dem själv, kanske med utgångspunkt i bilder eller berättelser jag hört andra återge.
När nu ett nytt besök väntar inom en snar framtid (ja bara ett helt kort besök) så vet jag inte riktigt vad jag ska ha för förväntningar. Jag längtar dit utan att egentligen veta vad det är jag längtar efter…
PS Jaques d’Adelswärd-Fersen var en fransk-svensk adelsman som flydde Paris efter påstådda homosexuella eskapader och uppförde Villa Lysis, på Capris nordöstra kust år 1905. Han begick självmord där i villan genom att överdosera kokain. Den tysk-italienska författaren Curzio Malaparte (alltså motsatsen till Bonaparte) byggde också en villa på ön – Villa Malaparte - åren 1939-42, på en liten landtunga nere vid klipporna som bara kan nås via havet eller en enkel gångstig. I den häpnadsväckande boken Kaputt från 1944 får vi i inledningen vara med om ett samtal mellan författaren och Prins Eugen i Stockholm, som bland annat handlar om Capri och Axel Munthe.
Det finns ett antal platser runt om i världen som så att säga lever sitt eget liv i de drömmar och föreställningar vi har som resenärer och turister. Det är platser som skapar en längtan och lockelse utöver det vanliga, och som har haft denna inverkan på människor länge. Många är klassiska semesterorter som etablerades redan tidigt, då resandet bar tydligt aristokratiska drag och som därför i vår tid fortfarande har en air av överklass och lyxliv. Vi känner ju flera av dem: Nice, St Moritz, Deauville, Bellagio, Taormina. Ofta får vi ta oss till turismens barndom under 1800-talet för att finna rötterna till ortens berömdhet.
Ett sådant resmål är ön Capri. Dess lockelse går förvisso längre tillbaka än så. Redan under romarrikets dagar var Neapelbukten med Capri ett uppskattat semestertillhåll. Kejsar Tiberius lät uppföra ett flertal villor på Capri där han tillbringade en stor del av sin regeringstid. Måhända var det snarare säkerhetstänkande än skönhetslängtan som drev honom dit.
Men det är andra som bidragit till mytologiseringen av ön i vår tid. De tre tidigare nämnda herrarna bidrog var och en på sitt sätt. Den mest kända representanten för denna process är vår egen Axel Munthe. Han är definitivt den svensk som gjort mest för att göra Capri till en hägrande dröm. Det gör han i sin storsäljande succebok från 1929 – Boken om San Michele. Vad är det han vill berätta? Hur ska man förstå bokens fantastiska framgång när det begav sig? Svaren på dessa frågor handlar i hög grad om Capri, Italien och om att ”möblera vår längtans rum”.
En som ägnat mycket möda åt dessa frågor, och några till, är den svensk-tyske kulturskribenten Thomas Steinfeld. I den utmärkta boken En stor man. Axel Munthe och konsten att förse livet med mening (Atlantis, 2009), ger han sig i kast med dem. Boktiteln antyder vad det är Munthe sysslar med, i sitt liv och sin bok: att försöka förse livet med en mening som det på många sätt tycks sakna. Det gällde dåtidens överklasskretsar där Munthe levde och umgicks och det gäller i kanske än högre grad breda befolkningsgrupper idag.
Munthe romantiserar och dramatiserar. Han iscensätter sig själv, sitt liv. Och scenen eller platsen för detta är ofta Capri och Munthes egenskapade hemvist där: Villan San Michele uppe på klippan med den hänförande utsikten.
Huset börjar ta form nån gång efter 1895. Det spelar en huvudroll i Munthes iscensatta levnadsberättelse, trots att han bor där själv ganska sporadiskt. De fragment som serveras om livet där är konventionella – på det alternativa viset: här lever man det enkla, stilla livet i samklang med naturen. Munthe äter sunt (tidig vegetarian), promenerar och kontemplerar, bryr sig om djuren – både alla husdjur och flyttfåglarna som de grymma öborna vill fånga med sina nät. Han läser, skriver och underhåller de sporadiska gäster som kommer på besök (stora delar av Europas dåvarande jetset).
Axel Munthe vet vad han gör. Det är den gamla drömmen om naturen och friheten – i kontrast till kulturen och dess tvingande konventioner – som återigen gestaltas, här på ett synnerligen effektivt sätt. Steinfeldt har citerat några av bokens slutrader i en tidigare artikel:
Snart sjunker solen i havet, så kommer skymningen, så kommer natten. Det har varit en härlig dag.
Steinfelds reaktion på dessa rader kan få stå för hela hans uppfattning av Munthe och hans skapelser. ”Det är kitsch - men ändå gör det ont.” Steinfelds reaktion känns nästan irriterad. Man får ge upp inför Munthes romantik, hans sagor och fantasier. Därför att vi vill bli förförda, helt enkelt. Det stilla livet där på klippan med utsikt över havet och ”världen” på andra sidan, storstäder och semesternöjen, människohopar som drar fram i desperata försök att finna lyckan. Fenomenen är desamma nu som då.
Och varför inte. Som inbitna resenärer låter vi oss förföras och bedras, eftersom vi vill det. Vi längtar ständigt ut i världen, särskilt till Italien. Det är en månghundraårig nordeuropeisk tradition. Vi behöver inte känna oss vare sig ensamma eller unika.
Rent konkret föreligger fler fakta. Till exempel att undertecknad redan varit på den mytomspunna ön en gång, i en avlägsen forntid då jag var liten pojke och bara fick hänga med. Minnesfragmenten är få och inte särskilt uppseendeväckande: ett gnistrande hav, en vacker utsikt från höga höjder, en livlig hamn… Några av fragmenten vet jag ärligt talat inte om huruvida de är ”sanna” eller om jag fabricerat dem själv, kanske med utgångspunkt i bilder eller berättelser jag hört andra återge.
När nu ett nytt besök väntar inom en snar framtid (ja bara ett helt kort besök) så vet jag inte riktigt vad jag ska ha för förväntningar. Jag längtar dit utan att egentligen veta vad det är jag längtar efter…
PS Jaques d’Adelswärd-Fersen var en fransk-svensk adelsman som flydde Paris efter påstådda homosexuella eskapader och uppförde Villa Lysis, på Capris nordöstra kust år 1905. Han begick självmord där i villan genom att överdosera kokain. Den tysk-italienska författaren Curzio Malaparte (alltså motsatsen till Bonaparte) byggde också en villa på ön – Villa Malaparte - åren 1939-42, på en liten landtunga nere vid klipporna som bara kan nås via havet eller en enkel gångstig. I den häpnadsväckande boken Kaputt från 1944 får vi i inledningen vara med om ett samtal mellan författaren och Prins Eugen i Stockholm, som bland annat handlar om Capri och Axel Munthe.