Arkitekten Tyke Tykesson besöker Chandigarh, en av Indiens intressantaste städer från ett arkitektoniskt och stadsplanemässigt perspektiv. Förklaringen stavas Le Corbusier.
Jag cyklar i Chandigarh. Jag gillar att cykla i städer. Men att hitta hyrcyklar har visat sig svårt eller omöjligt på de andra platser jag besökt i Indien. Dessutom har trafiken gjort att det inte varit särskilt lockande. Men Chandigarh är annorlunda. Här finns ett nätverk av breda separata cykelvägar i hela staden. I Indien? undrar någon kanske. Jodå faktiskt - i Indien. Men Chandigarh är långt ifrån det typiska Indien...
Jag cyklar i Chandigarh. Jag gillar att cykla i städer. Men att hitta hyrcyklar har visat sig svårt eller omöjligt på de andra platser jag besökt i Indien. Dessutom har trafiken gjort att det inte varit särskilt lockande. Men Chandigarh är annorlunda. Här finns ett nätverk av breda separata cykelvägar i hela staden. I Indien? undrar någon kanske. Jodå faktiskt - i Indien. Men Chandigarh är långt ifrån det typiska Indien...
Anledningen till att jag besöker Chandigarh är att staden är planerad och byggd under modern tid. När Indien och Pakistan skapades som nationer i slutet av 1940-talet delades Punjab mellan länderna och den indiska delstaten behövde en ny huvudstad. Jawaharlal Nehru, Indiens första premiärminister, som beslöt bygga Chandigarh sägs ha önskat Paris som förebild. Den som fick göra stadsplanen var Le Corbusier, den arkitekt och stadsplanerare som haft störst betydelse för hur våra städer på modernistiskt vis planerats och byggts efter andra världskriget. De ideer han förde fram på 1920-talet om stadsplanering, arkitektur och byggnadskonstruktion har applicerats över hela världen – och gör så i vissa avseenden fortfarande. Le Corbusier beskylls av många för att vara den som förstört våra västerländska städer. Hans förslag att riva bebyggelsen i Gamla stan i Stockholm – förutom slottet och ett par kyrkor – och ersätta med en park realiserades som bekant dock inte.
I Chandigarh fick Le Corbusier emellertid möjligheten att förverkliga många av sina visioner. Utöver stadsplanen utformade han delstatshuvudstadens kapitoleum med parlament, domstol och administrationsbyggnad. Jag blir lite förvånad över att platsen inte är mer monumental. Byggnaderna är mindre än jag förväntat mig och mellan dem finns en alldeles för stor tom yta. Området är öde förutom en påtaglig närvaro av militärer med maskingevär och beväpnade vakter. Det framstår som en ironisk kontrast till Le Corbusiers skulptur ”den öppna handen” – en symbol för fred eftersom en öppen hand inte kan hålla ett vapen.
Chandigarh är en för indiska förhållanden välordnad stad. Det är relativt rent och det rör sig inga kor på gatorna. Här finns mycket grönska och parker – Le Corbusiers tanke om att bygga hus i park är realiserad. Staden är i första hand planerad med bilen som främsta transportmedel. Chandigarh byggs upp av ett strikt rätvinkligt rutnät med fyrfiliga gator. Mellan dessa bildas de sektorer som staden indelas i. De innehåller olika renodlade funktioner, helt i enlighet med modernismens ideal om den funktionsuppdelade staden.
Efter att ha rört mig runt i Chandigarh i två dagar har min första tveksamhet till den glesa modernistiska staden förbytts i en viss uppskattning. Det kan ju tyckas märkligt eftersom jag till vardags arbetar med stadsplanering utifrån helt andra ideal. Tätt och funktionsblandat är vår tids norm – åtminstone i Västeuropa. Kanske är orsaken till att Chandigarh fungerar väl kontexten – för de flesta indiska städer har kvar mycket av den karaktär som Le Corbusier och hans arkitektgeneration reagerade mot i Europa för knappt 100 år sedan. Dessa städer är bullriga, förorenade, trångbodda och allmänt osunda att leva och vistas i. Därför är Chandigarh en stad som lockar indier.
På campusområdet i Sector 14 blir jag spontant rundvisad av Kurdeep – en tjej som studerar modern litteratur vid ett av stadens universitet. Hon kommer inte själv från Chandigarh men säger att det är där hon vill stanna. En av hennes vänner säger att han tidigare bott i Delhi och Kolkata men ofta varit sjuk. Nu känner han sig friskare. Men han lägger till att något saknas i Chandigarh. 60 år av historia räcker kanske inte för att skapa en stad med själ. Fast den har mer än 70 sektorer.
I Chandigarh fick Le Corbusier emellertid möjligheten att förverkliga många av sina visioner. Utöver stadsplanen utformade han delstatshuvudstadens kapitoleum med parlament, domstol och administrationsbyggnad. Jag blir lite förvånad över att platsen inte är mer monumental. Byggnaderna är mindre än jag förväntat mig och mellan dem finns en alldeles för stor tom yta. Området är öde förutom en påtaglig närvaro av militärer med maskingevär och beväpnade vakter. Det framstår som en ironisk kontrast till Le Corbusiers skulptur ”den öppna handen” – en symbol för fred eftersom en öppen hand inte kan hålla ett vapen.
Chandigarh är en för indiska förhållanden välordnad stad. Det är relativt rent och det rör sig inga kor på gatorna. Här finns mycket grönska och parker – Le Corbusiers tanke om att bygga hus i park är realiserad. Staden är i första hand planerad med bilen som främsta transportmedel. Chandigarh byggs upp av ett strikt rätvinkligt rutnät med fyrfiliga gator. Mellan dessa bildas de sektorer som staden indelas i. De innehåller olika renodlade funktioner, helt i enlighet med modernismens ideal om den funktionsuppdelade staden.
Efter att ha rört mig runt i Chandigarh i två dagar har min första tveksamhet till den glesa modernistiska staden förbytts i en viss uppskattning. Det kan ju tyckas märkligt eftersom jag till vardags arbetar med stadsplanering utifrån helt andra ideal. Tätt och funktionsblandat är vår tids norm – åtminstone i Västeuropa. Kanske är orsaken till att Chandigarh fungerar väl kontexten – för de flesta indiska städer har kvar mycket av den karaktär som Le Corbusier och hans arkitektgeneration reagerade mot i Europa för knappt 100 år sedan. Dessa städer är bullriga, förorenade, trångbodda och allmänt osunda att leva och vistas i. Därför är Chandigarh en stad som lockar indier.
På campusområdet i Sector 14 blir jag spontant rundvisad av Kurdeep – en tjej som studerar modern litteratur vid ett av stadens universitet. Hon kommer inte själv från Chandigarh men säger att det är där hon vill stanna. En av hennes vänner säger att han tidigare bott i Delhi och Kolkata men ofta varit sjuk. Nu känner han sig friskare. Men han lägger till att något saknas i Chandigarh. 60 år av historia räcker kanske inte för att skapa en stad med själ. Fast den har mer än 70 sektorer.
